I det förra inlägget experimenterade jag med att omvandla ”snöflingemetoden”, ursprungligen avsedd för romanskrivande, så att den fungerar för akademiskt skrivande, framför allt utifrån min egen disciplin: idéhistoria.
I det här inlägget ska jag fortsätta omvandla tips för fiktivt skrivande på ett sätt som fungerar för akademiskt (återigen med idéhistorieämnet i åtanke). Grundidéerna har jag hämtat från Therése Granwalds Kreativt skrivande: Grundbok i litterärt skapande. (Att den ofta förekommande termen ”kreativt skrivande” underförstått avser fiktion är förresten konstigt – vad är forskning (”akademiskt skrivande”) om inte kreativt?)
Granwald listar olika komponenter en roman består av som, med mindre justeringar, också är applicerbara för idéhistorikern:
1. Idé. Precis som en roman måste en akademisk text drivas av en idé, vilken utgörs av ett forskningsproblem. Att skissa fram ett (åtminstone tentativt) sådant tidigt i processen är viktigt för att ge studien riktning.
2. Aktörer. I en roman spelar karaktärer en viktig roll. Inom historievetenskaperna talar vi hellre om våra studieobjekt som ”aktörer” (för att de inte ska misstas för att vara fiktiva). Att identifiera vilka som är de centrala aktörerna i en studie och att skaffa sig översiktlig kunskap om dem är ofta ett viktigt steg i processen, inte minst för att det är deras texter vi generellt tolkar. Här kommer vi till en komponent som skiljer akademikern från romanförfattaren:
3.Empiri. Empirin är det som hjälper idéhistorikern att besvara dennes forskningsfrågor. Det är en central komponent inom forskning, medan det sällan är något en romanförfattare behöver bry sig om (denne gör förvisso ofta förberedande research, men det är inte samma sak som att besvara en fråga med hjälp av historisk evidens).
4. Tid och plats. Precis som för romanförfattaren är tid och plats centralt inom de historiska vetenskaperna. Aktörerna som producerat den empiri vi undersöker verkade inte i ett vakuum utan är alltid, som vi säger, ”situerade”. Att avgränsa studien i tid och rum och identifiera centrala årtal, händelser, miljöer och liknande som ger förklaringsvärde åt den tolkning av det förflutna vi argumenterar för är centralt för idéhistorikern.
5. Disposition. En akademisk text har, precis som en fiktiv, en struktur. För akademikern är valfriheten mer begränsad: Texten ska ha en inledning där vissa obligatoriska saker görs (forskningsproblem samt teori och metod introduceras, studiens originalitet och bidrag till forskningsläget lyfts fram) och en avslutning där studien summeras och vägar framåt pekas ut. I själva huvuddelen – som ofta heter typ ”undersökning” – är valfriheten större. Att skapa en bra disposition och tematisk (och/eller kronologisk) indelning är ofta en viktig del av analysarbetet.
Att så tidigt som möjligt i en studie börja tänka över dessa fem komponenter ovan är ett tips till uppsatsskrivande studenter inom mitt eget och andra närliggande ämnen.
Ytterligare en idé jag hämtar från Granwalds bok handlar om scener. Jag har aldrig tidigare tänk i termer av scener när jag skrivit akademisk text (utan snarare avsnitt), men gillar idén eftersom jag tror att den kan synliggöra vad olika delar av texten gör.
1. Narrativa scener. Dessa för handlingen framåt. Vi förflyttar oss i tid eller rum, eller något sker: en text publiceras, en ny idé eller ett begrepp föds, en filosof plockar upp en bortglömd idé och ger den nytt liv. Något leder till något annat.
2. Tematiserande scener (Granwald kallar dem ”karaktäriserande”). I dessa fördjupas något: ett tema, en idé, ett begrepp, en person, en miljö eller vad det han vara. Handlingen står still och vi rör oss inåt istället för framåt.
3. Kontextskapande scener (Granwald kallar dem ”världsskapande”). Sammanhanget något utspelar sig i byggs ut och fördjupas. Istället för att röra oss framåt eller inåt rör vi oss utåt.
4. Stämningsskapande scener. Dessa är mer ovanliga i akademiska texter, men kan användas för att dra in läsaren i texten eller för att sätta tonen för ett nytt avsnitt. När de hålls korta och görs effektivt kan de fungera riktigt bra. Jag brukar försöka inleda mina akademiska texter med en stämningsskapande scen. Dessa kan förstås samtidigt vara narrativa, tematiserande eller kontextskapande, precis som en narrativ scen samtidigt kan vara kontextualiserande och så vidare.
Efter humanismen 