En stor del av forskartillvaron handlar om att söka pengar. Visst utlyses anställningar ibland, men få är fasta och få omfattar heltid. Min anställning som postdok är ovanligt lyxig: två års heltidsanställning med 80 % forskning och 20 % undervisning i tjänsten. Undervisningen tar visserligen mer tid i realiteten, sen tillkommer möten och seminarier och annat som äter av forskningstiden. Men ändå, jag har mycket tid till forskning och en fast inkomst. Men inte länge till. Min anställning upphör den 31 oktober i år. Därför har jag den senaste tiden ägnat mig åt ansökningsskrivande.
Igår lämnade jag in en ansökan till Vetenskapsrådet (VR) – en av de största svenska finansiärerna – för ett projekt som skulle ge mig en anställning på 75 % i två år. Vetskapen om att ungefär 10 % av ansökningarna beviljas och att jag tävlar mot docenter, lektorer och professorer som inte bara har mycket större erfarenhet av att skriva ansökningar än jag, utan kanske också jobbat på dem i flera år i jämförelse med de fåtal månader jag lagt ner, gör att situationen känns aningen tröstlös. Nåväl, dels jag skulle ångra mig om jag inte försökte, dels handlar det om att lära sig ”spela spelet”, dels om att ansökan kan omarbetas och återvinnas hos andra finansiärer eller för framtida utlysningar. Senast jag sökte finansiering hos VR fick jag avslag, men en omarbetad version av den ansökan gav mig min nuvarande postdoktjänst. Alltså: Succé!
Ansökningssystemet har många problem. För det första är det väldigt tidskrävande – tid som hade kunnat läggas på faktisk forskning. För det andra finns (som jag tidigare skrivit om) en risk att formalismen kring ansökningarna leder till strömlinjeformning och dödar den kreativitet som är forskningens livsnerv. För det tredje är det svårt att värdera ansökningarna och ofrånkomligen kommer en viss godtycklighet spela in i vem som ges finansiering. För det fjärde är det inte nödvändigtvis så att den som är bäst på att skriva ansökningar också är den som producerar bäst forskning. Dessvärre tycks hela idén med ansökningssystemet vila på den missuppfattningen. Vissa menar därför att det rent av vore bättre att lotta ut finansiering. Jag ogillar inte idén.
Förutom ansökan till VR har jag i år skrivit fyra små ansökningar. Då handlar det om mindre belopp, i mitt fall finansiering för att delta i sommarens Nordiska historikermöte i Reykjavik samt tryckbidrag till en kommande antologi med arbetstiteln Att skriva idéhistoria, som jag är en av redaktörerna för. Under våren ska jag och min medredaktör skicka in ytterligare ansökningar. Därtill ska jag jobba med de två texter jag ska bidra med till boken. Den ena är en guide i hur man skriver forskningsöversikter och den andra har arbetstiteln ”Idéhistoria som problematisering, argumentation och kritik”.
Nyligen har jag publicerat en recension av boken Perspektiv på politisk idéhistoria i senaste numret av Lychnos och medverkat i en workshop på Stockholms universitet arrangerad av Nordiska sommaruniversitetet. Jag presenterade tentativa idéer om hur jag skulle kunna utveckla min polariseringstext till framtida forskningsprojekt, men deltog främst för att få träffa samhällsvetare och humanister från nordens alla länder och prata om kritisk teori i dagarna tre. Inspirerande! NSU, som funnits sedan 1950, har trist nog förlorat sin finansiering, så alla som värnar nordiska tvärvetenskapliga forskningssamarbeten bör donera en slant för att hålla denna fina institution vid liv.
Förutom ansökningsskrivande och workshoppande är vetenskapliga artiklar en central del av forskartillvaron som tagit mycket av min tid i anspråk på sistone. Jag skickade två artiklar till olika internationella tidskrifter förra året. Utfallen har varit väldigt olika. Processen med den ena artikeln har varit så pass bra att jag nästan återfått lite hopp om peer-reviewsystemet. Kontakten med tidskriftens redaktör har fungerat utmärkt och artikeln ser ut att publiceras i höst. Med den andra tidskriften har det varit tvärtom. Redaktören har varit väldigt frånvarande och lyckades inte hitta granskare (peer-reviewers), trots att jag skickade flera förslag. Jag blev tvungen att dra tillbaka artikeln och måste nu leta upp en ny tidskrift att skicka den till och därmed lägga en massa tid på att anpassa formalia. Tröttsamt.
Båda artiklarna bygger på min forskning om holismen som jag skrivit om tidigare (här och här och här). Jag har en vision om en tredje och sista artikel inom projektet, men efter att ha slutfört en kurs i doktorandhandledning blev jag även sugen på att skriva om min examensuppgift till en artikel. Jag har också arbetet med tidigare nämnda antologi framför mig. Därtill kan jag som sagt inte förlita mig på att få forskningspengar från VR, utan måste fortsätta skriva ansökningar om jag ska överleva i forskarvärlden även nästa år. Framöver behöver jag alltså fundera över mina prioriteringar och planera den tid jag har kvar som postdok.
Efter humanismen 