Etikett: Akademisk frihet

I våras släppte Universitetskanslerämbetet (UKÄ) den av regeringen beställda rapporten ”Akademisk frihet i Sverige” som visade att närmare 30 % av svarande forskare, lärare och doktorander anser att den akademiska friheten främst hotas av politisk styrning respektive systemet för forskningsfinansiering. 10 % ansåg att likriktning och ”åsiktskorridoren” utgör ett allvarligt hot – och politisk styrning och systemet för forskningsfinansiering skulle kunna vara sådant som riskerar att leda till likriktning. Och likriktning vill vi inte ha inom akademin. Forskning handlar ju om att producera ny kunskap. Det är en i grunden kreativ verksamhet, och kreativitet lever på likriktningens motsatser: gränsöverskridande, pluralism och eklekticism.

Hur är det då ställt med kreativiteten inom forskningsvärlden? Illa, om man ska tro en omtalad studie i tidskriften Nature som förra året rapporterade att omvälvande naturvetenskaplig forskning blivit allt mer ovanligt, trots att det produceras mer forskning än någonsin tidigare. Runt 4,7 miljoner vetenskapliga artiklar publiceras varje år och det sammanlagda antalet vetenskapliga tidskrifter uppskattas vara närmare 30 000. Dessvärre blir majoriteten av artiklarna lästa få eller inga gånger och många refereras aldrig av andra forskare. De är meningslösa annat än för att ge författaren en post på CV:t.

Vad är det som hämmar verkligt kreativ forskning? Kanske de ramar som all akademisk text tvingas in i (och ofta gör den tråkig att läsa)? Formen för såväl studentuppsatser som vetenskapliga artiklar och forskningsansökningar är strikt. Särskilt vad gäller forskningsansökningar borde den kunna luckras upp väsentligt. Behöver instruktionerna vara mer omfattande än: ”Presentera projektet på 2-10 sidor”? Låt forskarna förvalta utrymmet efter egen förmåga och eget omdöme och själva bedöma hur långt varje avsnitt bör vara och vilka rubriker de vill ha med. Det borde vara upp till var och en att ”sälja in” sitt forskningsprojekt på det sätt man anser vara mest övertygande. Friare ramar skulle inte bara möjliggöra mer kreativa forskningsförslag utan skulle också spara tid; tid som istället kan läggas på att utföra den forskning man ansöker om pengar för att i framtiden få utföra. När vi ändå är inne sådant som stjäl tid från mer kreativa sysslor så borde naturligtvis även lektorsansökningar kortas ned, både för författarnas och de som granskar ansökningarnas (”de sakkunnigas”) skull.

Åter till formalismen. Att text ska produceras enligt strikta mallar är något alla studenter fostras i, från grundkurs till masternivå. Men varför anses just studentuppsatsen vara den bästa genren att öva sig i? Åtminstone humaniorastudenter bör väl främst tränas i de textgenrer de kan tänkas ha nytta av i livet efter studierna, oavsett om de blir forskare eller lämnar akademin? Bokrecensioner, vetenskaps- och åsiktsjournalistik, kulturkritik, forskningsartiklar och populärvetenskapliga texter borde ligga närmare till hands än uppsatser. Hade inte en genrepluralism stimulerat studenters kreativitet och som bieffekt även gynnat deras mer akademiska uppsatsskrivande?

Idén med uppsatsen, gissar jag, är att den kan ses som en enklare version av den vetenskapliga artikeln – den genre som, om artikeln i fråga är har genomgått peer review, har högst i status inom akademin. Det finns viss logik i detta, men en fråga infinner sig: Givet att det rådande akademiska systemet, som främst bygger på vetenskapliga artiklar, tycks leda till en överproduktion av meningslös text som aldrig blir läst och inte heller ger särskilt mycket nyskapade forskning, bör vi verkligen fostra studenter som upprätthåller det?

Man skulle kunna svara ja och motivera det utifrån att den akademiska världen har bestämt sig för att värdera vetenskapliga artiklar högst och i en miljö med extremt hård konkurrens får man lov att anpassa sig efter reglerna om man ska ha chans till en anställning. Vidare skulle man kunna hävda den vetenskapliga artikelns överlägsenhet som kunskapsform – den går trots allt igenom prövning från såväl tidskriftsredaktion som anonyma experters granskning innan publikation. Men ger det verkligen bättre forskning?

En hel del pekar på att svaret är nej och att peer review-systemet borde avskaffas. Tråkiga nyheter för alla som lagt mängder av oavlönat arbete på granskning av text som sällan tillhör det roligare slaget, kan man tycka. Men samtidigt: Vilken fantastisk nyhet! Forskarvärlden kan äntligen befrias från massa överflödigt arbete och de bojor som begränsar kreativiteten har lättats. Vi kan andas igen!

Den senare inställningen företräds av Adam Mastroianni som driver bloggen Experimental History. Han påpekar, korrekt, att vetenskap inte är bättre i sig för att den publiceras i referentgranskade tidskrifter. Dessa kan tvärtom ha en hämmande effekt på forskningen, formen och språket den förmedlas med. Faktiskt, menar Mastroianni, är peer review inte bara ett enormt vetenskapliga experiment pågått i ett drygt halvsekel, utan ett ogenomtänkt och misslyckat sådant.

Referentgranskning är inte bara dyrt utan kräver oerhört mycket (oavlönad) arbetstid. Därtill leder det till långa publiceringstider. Är det en garant för bra vetenskap? Nej. Det har visat sig att mycket forskning som passerat korrekt utförd peer review ändå inte håller måttet och att granskarna inte lyckas identifiera mer än knappt 30 % felaktigheter i artiklarna. Dessutom får vi aldrig veta vad granskarnas kritik var och hur författaren ändrade artikeln utifrån dem, vilket gör processen svårutvärderad.

Det finns, enligt Mastroianni, alltså en del som tyder på att forskningen inte verkar ha blivit bättre, bara långsammare, dyrare, och mer enhetligt formaliserad av peer reviewandet. Faktum är att mycket av den bästa forskningen aldrig genomgått peer review. Ta Einstein som exempel. Bara en av hans texter skickades på peer review. När han, överraskad, informerades om det blev han så förbannad att han i protest publicerade artikeln i en annan tidskrift (visserligen med vissa korrigeringar). Idag hade forskare snarast blivit förbannade om de råkade välja en tidskrift som inte tillämpar peer review eftersom det ser sämre ut på CV:t.

Vad vill vi få att av en akademisk text? Oavsett om det är en studentuppsats eller en vetenskapliga artikel måste väl huvudsyftet vara att den är intressant och nyskapade. Den ska öppna ögonen på oss, få oss att tänka i nya banor och ifrågasätta det förgivettagna. I bästa fall är den skriven på ett medryckande och engagerat sätt. En för strikt formalism och kontrollinstanser i form av peer review riskerar i värsta fall att hämma detta och att leda till likriktning. I bästa fall? Viss undermålig forskning stoppas och annan blir något bättre, men till enorma kostnader räknat i pengar och arbetsbörda, samt utdragna publiceringsprocesser. Jag är (ännu) inte lika säker som Mastroianni på att peer review bör skrotas helt, men för forskningens skull tror jag vi behöver få till både attityd- och systemförändringar. I väntan på det ser jag fram emot återkoppling på två artiklar som befinner sig på just peer review!