Etikett: Daniel Kahneman

Genom idéhistorien har Förnuftet prisats och lyfts fram som det som skiljer människan från andra arter. Samtidigt har de senaste decenniernas psykologiska forskning gång på gång visat hur präglat av olika bias förnuftet är. Alltså att vi lätt blir vilseledda, manipulerade och ofta tänker fel. Därtill tenderar vi att ha dålig kännedom om hur mycket våra beslut påverkas av sådant som dagsform, hunger, trötthet och sinnesintryck. Men om förnuftet tycks dåligt på precis det förnuftet påstås vara till för, kan det inte i själva verket vara så att vi missförstått förnuftet? Det menar Hugo Mercier och Dan Sperber i Förnuft & fördom: varför vi tänker som vi gör (2017).

Den dominerande åsikten är att förnuftets huvudfunktion består i att hjälpa oss nå de bästa och mest sannolika slutsatserna i olika sammanhang. Som nobelpristagaren Daniel Kahneman beskrivit det i bästsäljande Tänka snabbt och långsamt (2011) är det mänskliga tänkandet uppdelat i två system. Det första är snabbt, omedvetet och intuitivt, varför det gäller att lära sig aktivera det andra, långsamma, analytiska och reflekterande systemet – förnuftet. Detta kallar Sperber och Mercier för en intellektualistisk förnuftsteori, eftersom den påstår att förnuftets huvudfunktion är att gynna det individuella intellektet. Det vill säga, att kultivering av förnuftet handlar om att ”lära sig tänka själv”, som det populärt heter.

Den typ av experiment som åberopas av Kahneman för att belysa det mänskliga tänkandets benägenhet till olika bias bygger ofta på logiska experiment som likställer förnuft med goda kunskaper i formell logik, vilket människor generellt är dåliga på – om de inte studerat logik förstås. Men betyder det att logikstudenter är ”förnuftigare”? Nej, de är bara bättre på formell logik. Sperber och Mercier anser visserligen, liksom Kahneman, att förnuft handlar om slutledningsförmåga, men inte primärt den typ av slutledningar som görs inom logiken. Sett ur ett evolutionärt perspektiv verkar det märkligt att förnuftets huvudfunktion skulle bestå i att i ensamhet klura ut tankenötter. Mer rimligt är att betrakta förnuftet som ”en anpassning som bidrar till att lösa problem vad gäller samarbete, anseende och kommunikation”. Det vill säga, en sorts slutledningsförmåga om mänsklig beteende som äger rum i en social kontext. Problemet med den formella logiken är att den tvärtom tenderar kräva att vi bortser från kontextuell information och förväntningar, alltså sådant som är centralt för att förstå mänskligt beteende.

Sperber och Mericer förordar en evolutionär syn på förnuftet som kräver att vi förstår det som anpassat till den specifika ekologiska nisch människor lever i. Eftersom människan är en hypersocial kommunicerande och samarbetande varelse med rikt språk och kultur som inte bara samarbetar med närstående och inte bara strävar efter kortsiktiga mål, kan man gissa att förnuftet haft en viktig social roll i vår arts historia. De ger på sätt och vis Aristoteles rätt i att människan är ett förnuftigt djur, även om vi inte alls är det på samma sätt som Aristoteles själv menade.

Den evolutionära synen på förnuftet är interaktionistisk i kontrast till en intellektualistisk förnuftssyn. Förnuft är snarast en sorts social kompetens och som sådan beroende av normer, vilka kan variera historiskt och kulturellt. I grunden består förnuftets funktion i att 1) ta fram motiv för att rättfärdiga våra åsikter och handlingar eller övertyga andra, och 2) att avkräva andra rättfärdiganden och förklaringar. Anledningen till att vi över huvud anstränger oss att motivera våra åsikter och vårt agerande är social. Vi är måna om hur vi framstår för andra människor.

Medan exempelvis Kahneman talar om förnuft och intuition som om de vore motsatser, menar Sperber och Mercier att de överlappar varandra såpass att intuition bör ses som en del av förnuftet. De menar att våra rättfärdigande ofta utgår från intuitioner om relevans, alltså vad vi på feeling tycker ger oss rimliga skäl till det ena eller det andra. Detta är en delförklaring till att våra rättfärdiganden i regel är ganska svaga, vilket också förklaras utifrån att motiv generellt är efterhandskonstruktioner. Det vill säga, vi tenderar att agera eller uttrycka en åsikt och först när omgivningen avkräver oss rättfärdiganden skapar vi motiv. Oftast tar vi till första bästa förklaring som faller oss in, eftersom vi spontant tänker att det måste förklara vårt handlande. Varför? Jo, delvis på grund av bekvämlighet, delvis för att vi generellt kommer undan med det. Kognitionen är opportunistisk. Därtill lider vi av ”myside-bias” (en variant av bekräftelsebias), vilket innebär att vi tenderar att vara blinda för motargument och oförmögna att se svagheten i argument vi själva framför eller håller med om. Däremot är vi i regel ganska bra på att hitta motargument och genomskåda svaga argument när de framförs av andra.

Motiv har alltså en särskilt plats människans sociala värld. Genom att åberopa motiv tar vi ansvar för våra ord och handlingar och signalerar att vi förväntar oss detsamma av andra. Motiv har två (ofta överlappande) funktioner. De kan vara retrospektiva förklaringar och rättfärdiganden, eller prospektiva. I det senare fallet kan de 1) syfta till att individuellt komma fram till en ståndpunkt i en fråga man ännu bildat sig en uppfattning om, eller 2) handla om kollektiv argumentation som syftar till att övertyga andra om en åsikt. Huvudfunktionerna är att skapa retrospektiva rättfärdiganden och att övertyga andra. Viktigt att komma ihåg är att motiv alltid är motiv för något. Att det regnar är inte ett motiv i sig, men kan både vara motiv för att stanna hemma och att ta med sig ett paraply.

Social interaktion är alltså nödvändigt för att utveckla vårt förnuft och studier visar att vi i princip alltid blir klokare när vi tänker i grupp, förutsatt att gruppen inte är allt för homogen eller allt för polariserad. I dessa fall förstärks fördomar, varför det är en viktig samhällelig utmaning att skapa miljöer och institutioner som värnar idéutbyte och god argumentation (här medför såklart den alltmer digitaliserade privatägda offentligheten en stor utmaning som inte adresseras av Sperber och Mercier).

Ett budskap till pedagoger är att inte lägga allt för mycket kraft på att lära ut argumentativa felslut och formell logik eftersom forskning visar att det inte gör studenter särskilt mycket bättre på att argumentera. Mer effektivt är att studenterna i grupp kontinuerligt får öva sig på att ta fram argument för och emot olika teser, vilket man klarar med relativt liten kunskap i argumentationsanalys eftersom vi – förutsatt att gruppdynamiken är god – ändå har förmågan att känna igenom och godta goda argument när de presenteras för oss. Detta visar sig fungera inte bara i vetenskapliga frågor, utan även i etiska och politiska. Genom att gruppen får en bättre förståelse för andras ståndpunkter blir den mer öppen för att kompromissa. Dessutom visar experiment att deltagare som övat på detta blir mer benägna att delta i den offentliga debatten framöver. Vi bör alltså använda oss av den klassiska Sokratiska metoden, där man genom interaktion hjälper sin samtalspartner att frilägga sina egna motiv och åsikter och på så sätt förkasta eller förbättra dem.

På grund av att vi anpassar oss till normer och sociala konventioner kan vi ofta gissa vilka motiv som vägleder andra människor. Sperber och Mercier uttrycker det som att vi kan ”läsa tankar”. En intressant detalj är att de lyfter fram forskning som visar att det är felaktig föreställning att vi skulle ha ”direkt introspektiv kunskap om våra (egna) mentala tillstånd”. I själva verkar förklarar vi vårt eget beteende på samma sätt som vi förklarar andras. Det här har en viktig implikation för de vetenskaper som eftersträvar förståelse av människan som meningsskapande kulturvarelse, det vill säga humaniora och vissa samhällsvetenskaper. Det medför att vi bör förkasta idén om att förståelse handlar om att nå fram till en individs intention eftersom upphovspersonen inte självklart har privilegierad förståelse av sina egna intentioner. Därtill bör vi inte betrakta motiv eller skäl som något som föregår åsikter eller handlingar, utan bör snarast se dem som handlingar i sig – handlingar som ofta syftar till att i efterhand rationalisera agerande och åsikter.

I den mån vi anser oss vara hermeneutiker (som inte ska förstås som en metod, utan som en kunskapsteoretisk hållning) bör vi anlägga en syn på mening som dels är bredare och i grunden social (istället för psykologisk), dels medger att mening aldrig slutgiltigt kan fixeras. Mening är alltid mening för någon, om något, och bör alltid förstås i relation till den omkringliggande sociala verkligheten som i sig konstitueras av intersubjektiv mening och kulturella praktiker. Språk, mening, handlingar, trosföreställningar och motiv kan inte isoleras och analyseras var för sig utan hänsyn till deras sammanhang. Det finns ingen slutgiltig korrekt tolkning att nå fram till, ändå måste vi försöka förstå oss själva och varandra och argumentera i alla möjliga politiska, etiska och existentiella frågor. Det är en i grunden mänsklig egenskap. Det här synsättet har framförts av exempelvis Charles Taylor och Richard Rorty.

Rorty var företrädare för den filosofiska pragmatismen som indirekt stöds av Sperbers och Merciers bok. Han sa gärna sådant som att förnuft bör betraktas i ”social-practice terms”, att medvetandet bör ses som ”a cluster of capacities brought into existence by making social norms explicit”, och att det som gör oss mänskliga är ”the ability to argue with one another”. Rorty skulle hålla med Mercier och Sperber om att vi bör bekymra oss mindre om ords betydelse (semantik) och mer om vad en talare menar (pragmatik). Oftast indikerar vi ju bara vad vi menar, men folk tenderar ändå att förstå oss, förutsatt att de förstår sociala konventioner. Sperbers och Merciers syn på förnuftet får mig även att tänka på vad Robert Brandom – även han en filosofisk pragmatist – talade om som ”the game of giving and asking for reasons”. Därtill framhåller Brandom, liksom Rorty, att språkets huvudfunktion inte är att representera verkligheten, utan snarare är ett verktyg som syftar till just slutledningar (inference) och handling. Språkets syfte är inte främst ”copying reality”, utan ”coping with reality”. Vidare måste även Brandoms strävan efter att med filosofin göra det outtalade explicit och därmed öppet för granskning och argumentation lyftas fram som en åsikt som stöds av Sperbers och Merciers forskning.

Den evolutionära och interaktionistiska förnuftssynen har också fördelen att den framhåller att förnuftet är relativt jämnt distribuerat mellan alla människor. Vidare anser Sperber och Mercier inte att det finns någon skarp gräns mellan människan och andra arter, dock utan att dra paralleller till primatologisk forskning som dragit liknande slutsatser (vilket jag skrivit om här). Alla djur använder sig av slutledningar, men det som möjligen skiljer människan från andra arter är den metakognitiva förmågan att reflektera över våra slutledningar. Därtill tar Sperbers och Mericiers förnuftssyn oss bort från den tröttsamma frågan om människan till naturen är rationell eller irrationell samt den fyrkantiga uppdelningen av personer i den ena eller andra kategorin. Ett av de mer underhållande inslagen i boken är exempel på väldigt kloka personer som i vissa frågor landar i väldigt irrationella slutsatser. Det visar att det intressanta snarare är att analysera vilka motiv som används för att underbygga teser och hur dessa hänger ihop med andra trosföreställningar en person har och i vilka sociala sammanhang dessa framförs och formas. Att förstå en person är att förstå den i en social kontext. Det är vedertagen sanning inom humaniora som nu får ytterligare stöd med Sperbers och Merciers fascinerande bok.