Ännu en sommar med extremväder går mot sitt slut samtidigt som klimatkrisen fortsätter att ignoreras såväl i Sverige som annorstädes. Man börjar undra om en politik utformad med klimatet i åtanke över huvud taget är möjlig. Jodå, menade den franske sociologen och filosofen Bruno Latour som gick bort i slutet av förra året. Under sommaren har jag läst hans Down to earth: politics in the new climatic regime (2018), som argumenterar att politiken först och främst måste lämna sina materiellt frånkopplade utomvärldsliga fantasier för att landa på jorden.
Latour menar att politiken sedan 1990-talet varit fast i dikotomin mellan det lokala och det globala. Globaliseringsförespråkarna är rotlösa liberala kosmopoliter som förkastar varje idé om platsbundenhet och tillhörighet som anti-modern. De bejakar produktion, tillväxt och höjd materiell levnadsstandard für alle, men nu har det visat sig att planetens begränsningar avslöjar globaliseringens projekt som en omöjlig dröm. Men svaret är inte att fly till det lokalas nostalgi och sluta sig inom den egna nationella eller etniska gruppen och förneka alla former av sammankoppling med något utanför sig själv.
Ett ännu sämre alternativ är den form av utomvärldslig (”out-of-this-world”) politik som Latour exemplifierar med Donald Trumps beslut att att överge Parisavtalet, vilket den forne presidenten motiverade mot orden “We Americans don’t belong to the same earth as you. Yours may be threatened; ours won’t be!” Denna typ av reaktionär eskapistisk-populistisk förnekelse av klimatkrisen går förstås att finna på många andra håll än i USA och även utanför politiken. Latour nämner det inte men fantasier om att kolonisera rymden, de superrikas grindsamhällen och lyxiga doomsday bunkers är symptom på samma problem. Även dessa har gett upp det solidariska projektet att förvalta vår gemensamt delade planet.
Ett närbesläktat tecken på att vi inte längre lever i samma värld och verklighet är det ”epistemiska delirium” som blivit allt mer påträngande de senaste åren, där klimatförnekelelse bara är ett av fler exempel på ett problem som omtalats i termer av ”desinformation”, ”konspiracism”, ”faktaresistens”, ”post-truth”, ”fake news”, med mera. Tilliten till etablerade institutioner som media och universitet har rämnat. Viktigt, menar Latour, är att inte reducera detta till ett individuellt kognitivt problem. Mäktiga ekonomiska intressen, som oljeindustrin, har trots vetskap om den egna verksamhetens negativa miljöpåverkan länge verkat för att aktivt producera klimatförnekelse, vilket enligt Latour berett vägen för en politik som förnekar den materiella värld den äger rum i. Vi har förlorat fotfästet, men nu är det – som bokens franska originaltitel (Oú atterrir?) påkallar – dags att landa på jorden.
Förvisso är vi alla platsbundna men inte enbart eller primärt till det avgränsade lokalsamhället, utan till planeten jorden, vilket innebär att vi är sammankopplade och beroende av varandra, andra arter och naturen som helhet. Vi kan inte leva utan hänsyn till de planetära materiella gränserna och genom dessa uppdagas en ny form av universalism. Som Latour uttrycker det är vi ”terrestrials” snarare än ”moderns”. Med David Jonstad skulle man kunna säga att Latour förespråkar en jordad politik.
En politik som utgår från det jordade är alltså alternativet till en politik som utgår från det globala, det lokala, eller det utomvärldsliga. Viktigt är att detta inte enbart är en fråga om klimatpolitik. Latour slår inledningsvis fast att ekonomisk ojämlikhet, avregleringar, migrationskrisen och klimatförnekelse hänger samman. Sociala och ekologiska kamper får inte ses som motsatta varför vi behöver förnya den så kallade ”sociala frågan” som progressiva adresserat sedan 1800-talet genom att förena den med geopolitik. Allt för ofta anses sociala och ekologiska problem stå i konflikt med varandra, men detta är inte längre möjligt under ”den nya klimatregimen” som infunnit sig sedan efterkrigstidens stora acceleration och lett oss in i den nya geologiska tidsåldern antropocen. Numer måste vi betrakta allt som påverkar den kritiska zonen som politik.
Latour uppmanar oss att istället för att betrakta planeten med en Gallileisk blick, ovanifrån och utifrån, se den inifrån. Naturen är inte att betrakta som en bakgrund till mänskligt liv och något vi obekymrat kan utvinna resurser ur. Vi är själva natur och naturen bör betraktas i form av processer och som en aktiv agent (vilket jag inte riktigt begriper skälen till). Vi är beroende av andra arter och naturen som helhet varför planeten kräver vår omsorg för vår eget bästa. Människan är fortfarande i centrum för politiken, men våra intressen, vår framtid, vår plats i naturen och relation till andra arter är förändrad, vi är beroende av dem och måste omforma politiken utifrån detta faktum.
Latours bok lider av en del abstraktioner och frånvaro av konkreta förslag på hur vi exakt ska bemöta några av de viktiga utmaningar han tar upp, som att förena sociala och ekologiska kamper och utveckla en politik för ”den geosociala frågan” samt utmaningen med den reaktionära ”utomvärldsliga” politikens vetenskapsförnekelse. Han ringar ändå in ett par viktiga frågor och utmaningar och boken fungerar som ett mer politiskt komplement till exempelvis Clive Hamiltons Den trotsiga jorden (2017) som jag skrivit om tidigare.
Efter humanismen 