Etikett: Peer review

Om inledningen av forskaråret 2025

En stor del av forskartillvaron handlar om att söka pengar. Visst utlyses anställningar ibland, men få är fasta och få omfattar heltid. Min anställning som postdok är ovanligt lyxig: två års heltidsanställning med 80 % forskning och 20 % undervisning i tjänsten. Undervisningen tar visserligen mer tid i realiteten, sen tillkommer möten och seminarier och annat som äter av forskningstiden. Men ändå, jag har mycket tid till forskning och en fast inkomst. Men inte länge till. Min anställning upphör den 31 oktober i år. Därför har jag den senaste tiden ägnat mig åt ansökningsskrivande.

Igår lämnade jag in en ansökan till Vetenskapsrådet (VR) – en av de största svenska finansiärerna – för ett projekt som skulle ge mig en anställning på 75 % i två år. Vetskapen om att ungefär 10 % av ansökningarna beviljas och att jag tävlar mot docenter, lektorer och professorer som inte bara har mycket större erfarenhet av att skriva ansökningar än jag, utan kanske också jobbat på dem i flera år i jämförelse med de fåtal månader jag lagt ner, gör att situationen känns aningen tröstlös. Nåväl, dels jag skulle ångra mig om jag inte försökte, dels handlar det om att lära sig ”spela spelet”, dels om att ansökan kan omarbetas och återvinnas hos andra finansiärer eller för framtida utlysningar. Senast jag sökte finansiering hos VR fick jag avslag, men en omarbetad version av den ansökan gav mig min nuvarande postdoktjänst. Alltså: Succé!

Ansökningssystemet har många problem. För det första är det väldigt tidskrävande – tid som hade kunnat läggas på faktisk forskning. För det andra finns (som jag tidigare skrivit om) en risk att formalismen kring ansökningarna leder till strömlinjeformning och dödar den kreativitet som är forskningens livsnerv. För det tredje är det svårt att värdera ansökningarna och ofrånkomligen kommer en viss godtycklighet spela in i vem som ges finansiering. För det fjärde är det inte nödvändigtvis så att den som är bäst på att skriva ansökningar också är den som producerar bäst forskning. Dessvärre tycks hela idén med ansökningssystemet vila på den missuppfattningen. Vissa menar därför att det rent av vore bättre att lotta ut finansiering. Jag ogillar inte idén.

Förutom ansökan till VR har jag i år skrivit fyra små ansökningar. Då handlar det om mindre belopp, i mitt fall finansiering för att delta i sommarens Nordiska historikermöte i Reykjavik samt tryckbidrag till en kommande antologi med arbetstiteln Att skriva idéhistoria, som jag är en av redaktörerna för. Under våren ska jag och min medredaktör skicka in ytterligare ansökningar. Därtill ska jag jobba med de två texter jag ska bidra med till boken. Den ena är en guide i hur man skriver forskningsöversikter och den andra har arbetstiteln ”Idéhistoria som problematisering, argumentation och kritik”.

Nyligen har jag publicerat en recension av boken Perspektiv på politisk idéhistoria i senaste numret av Lychnos och medverkat i en workshop på Stockholms universitet arrangerad av Nordiska sommaruniversitetet. Jag presenterade tentativa idéer om hur jag skulle kunna utveckla min polariseringstext till framtida forskningsprojekt, men deltog främst för att få träffa samhällsvetare och humanister från nordens alla länder och prata om kritisk teori i dagarna tre. Inspirerande! NSU, som funnits sedan 1950, har trist nog förlorat sin finansiering, så alla som värnar nordiska tvärvetenskapliga forskningssamarbeten bör donera en slant för att hålla denna fina institution vid liv.

Förutom ansökningsskrivande och workshoppande är vetenskapliga artiklar en central del av forskartillvaron som tagit mycket av min tid i anspråk på sistone. Jag skickade två artiklar till olika internationella tidskrifter förra året. Utfallen har varit väldigt olika. Processen med den ena artikeln har varit så pass bra att jag nästan återfått lite hopp om peer-reviewsystemet. Kontakten med tidskriftens redaktör har fungerat utmärkt och artikeln ser ut att publiceras i höst. Med den andra tidskriften har det varit tvärtom. Redaktören har varit väldigt frånvarande och lyckades inte hitta granskare (peer-reviewers), trots att jag skickade flera förslag. Jag blev tvungen att dra tillbaka artikeln och måste nu leta upp en ny tidskrift att skicka den till och därmed lägga en massa tid på att anpassa formalia. Tröttsamt.

Båda artiklarna bygger på min forskning om holismen som jag skrivit om tidigare (här och här och här). Jag har en vision om en tredje och sista artikel inom projektet, men efter att ha slutfört en kurs i doktorandhandledning blev jag även sugen på att skriva om min examensuppgift till en artikel. Jag har också arbetet med tidigare nämnda antologi framför mig. Därtill kan jag som sagt inte förlita mig på att få forskningspengar från VR, utan måste fortsätta skriva ansökningar om jag ska överleva i forskarvärlden även nästa år. Framöver behöver jag alltså fundera över mina prioriteringar och planera den tid jag har kvar som postdok.

För en kreativare akademi

I våras släppte Universitetskanslerämbetet (UKÄ) den av regeringen beställda rapporten ”Akademisk frihet i Sverige” som visade att närmare 30 % av svarande forskare, lärare och doktorander anser att den akademiska friheten främst hotas av politisk styrning respektive systemet för forskningsfinansiering. 10 % ansåg att likriktning och ”åsiktskorridoren” utgör ett allvarligt hot – och politisk styrning och systemet för forskningsfinansiering skulle kunna vara sådant som riskerar att leda till likriktning. Och likriktning vill vi inte ha inom akademin. Forskning handlar ju om att producera ny kunskap. Det är en i grunden kreativ verksamhet, och kreativitet lever på likriktningens motsatser: gränsöverskridande, pluralism och eklekticism.

Hur är det då ställt med kreativiteten inom forskningsvärlden? Illa, om man ska tro en omtalad studie i tidskriften Nature som förra året rapporterade att omvälvande naturvetenskaplig forskning blivit allt mer ovanligt, trots att det produceras mer forskning än någonsin tidigare. Runt 4,7 miljoner vetenskapliga artiklar publiceras varje år och det sammanlagda antalet vetenskapliga tidskrifter uppskattas vara närmare 30 000. Dessvärre blir majoriteten av artiklarna lästa få eller inga gånger och många refereras aldrig av andra forskare. De är meningslösa annat än för att ge författaren en post på CV:t.

Vad är det som hämmar verkligt kreativ forskning? Kanske de ramar som all akademisk text tvingas in i (och ofta gör den tråkig att läsa)? Formen för såväl studentuppsatser som vetenskapliga artiklar och forskningsansökningar är strikt. Särskilt vad gäller forskningsansökningar borde den kunna luckras upp väsentligt. Behöver instruktionerna vara mer omfattande än: ”Presentera projektet på 2-10 sidor”? Låt forskarna förvalta utrymmet efter egen förmåga och eget omdöme och själva bedöma hur långt varje avsnitt bör vara och vilka rubriker de vill ha med. Det borde vara upp till var och en att ”sälja in” sitt forskningsprojekt på det sätt man anser vara mest övertygande. Friare ramar skulle inte bara möjliggöra mer kreativa forskningsförslag utan skulle också spara tid; tid som istället kan läggas på att utföra den forskning man ansöker om pengar för att i framtiden få utföra. När vi ändå är inne sådant som stjäl tid från mer kreativa sysslor så borde naturligtvis även lektorsansökningar kortas ned, både för författarnas och de som granskar ansökningarnas (”de sakkunnigas”) skull.

Åter till formalismen. Att text ska produceras enligt strikta mallar är något alla studenter fostras i, från grundkurs till masternivå. Men varför anses just studentuppsatsen vara den bästa genren att öva sig i? Åtminstone humaniorastudenter bör väl främst tränas i de textgenrer de kan tänkas ha nytta av i livet efter studierna, oavsett om de blir forskare eller lämnar akademin? Bokrecensioner, vetenskaps- och åsiktsjournalistik, kulturkritik, forskningsartiklar och populärvetenskapliga texter borde ligga närmare till hands än uppsatser. Hade inte en genrepluralism stimulerat studenters kreativitet och som bieffekt även gynnat deras mer akademiska uppsatsskrivande?

Idén med uppsatsen, gissar jag, är att den kan ses som en enklare version av den vetenskapliga artikeln – den genre som, om artikeln i fråga är har genomgått peer review, har högst i status inom akademin. Det finns viss logik i detta, men en fråga infinner sig: Givet att det rådande akademiska systemet, som främst bygger på vetenskapliga artiklar, tycks leda till en överproduktion av meningslös text som aldrig blir läst och inte heller ger särskilt mycket nyskapade forskning, bör vi verkligen fostra studenter som upprätthåller det?

Man skulle kunna svara ja och motivera det utifrån att den akademiska världen har bestämt sig för att värdera vetenskapliga artiklar högst och i en miljö med extremt hård konkurrens får man lov att anpassa sig efter reglerna om man ska ha chans till en anställning. Vidare skulle man kunna hävda den vetenskapliga artikelns överlägsenhet som kunskapsform – den går trots allt igenom prövning från såväl tidskriftsredaktion som anonyma experters granskning innan publikation. Men ger det verkligen bättre forskning?

En hel del pekar på att svaret är nej och att peer review-systemet borde avskaffas. Tråkiga nyheter för alla som lagt mängder av oavlönat arbete på granskning av text som sällan tillhör det roligare slaget, kan man tycka. Men samtidigt: Vilken fantastisk nyhet! Forskarvärlden kan äntligen befrias från massa överflödigt arbete och de bojor som begränsar kreativiteten har lättats. Vi kan andas igen!

Den senare inställningen företräds av Adam Mastroianni som driver bloggen Experimental History. Han påpekar, korrekt, att vetenskap inte är bättre i sig för att den publiceras i referentgranskade tidskrifter. Dessa kan tvärtom ha en hämmande effekt på forskningen, formen och språket den förmedlas med. Faktiskt, menar Mastroianni, är peer review inte bara ett enormt vetenskapliga experiment pågått i ett drygt halvsekel, utan ett ogenomtänkt och misslyckat sådant.

Referentgranskning är inte bara dyrt utan kräver oerhört mycket (oavlönad) arbetstid. Därtill leder det till långa publiceringstider. Är det en garant för bra vetenskap? Nej. Det har visat sig att mycket forskning som passerat korrekt utförd peer review ändå inte håller måttet och att granskarna inte lyckas identifiera mer än knappt 30 % felaktigheter i artiklarna. Dessutom får vi aldrig veta vad granskarnas kritik var och hur författaren ändrade artikeln utifrån dem, vilket gör processen svårutvärderad.

Det finns, enligt Mastroianni, alltså en del som tyder på att forskningen inte verkar ha blivit bättre, bara långsammare, dyrare, och mer enhetligt formaliserad av peer reviewandet. Faktum är att mycket av den bästa forskningen aldrig genomgått peer review. Ta Einstein som exempel. Bara en av hans texter skickades på peer review. När han, överraskad, informerades om det blev han så förbannad att han i protest publicerade artikeln i en annan tidskrift (visserligen med vissa korrigeringar). Idag hade forskare snarast blivit förbannade om de råkade välja en tidskrift som inte tillämpar peer review eftersom det ser sämre ut på CV:t.

Vad vill vi få att av en akademisk text? Oavsett om det är en studentuppsats eller en vetenskapliga artikel måste väl huvudsyftet vara att den är intressant och nyskapade. Den ska öppna ögonen på oss, få oss att tänka i nya banor och ifrågasätta det förgivettagna. I bästa fall är den skriven på ett medryckande och engagerat sätt. En för strikt formalism och kontrollinstanser i form av peer review riskerar i värsta fall att hämma detta och att leda till likriktning. I bästa fall? Viss undermålig forskning stoppas och annan blir något bättre, men till enorma kostnader räknat i pengar och arbetsbörda, samt utdragna publiceringsprocesser. Jag är (ännu) inte lika säker som Mastroianni på att peer review bör skrotas helt, men för forskningens skull tror jag vi behöver få till både attityd- och systemförändringar. I väntan på det ser jag fram emot återkoppling på två artiklar som befinner sig på just peer review!