Internet, från utopi till haveri?

Jag tror att en av de erfarenheter som utmärker min generation – personer födda mellan slutet av 1970- och början av 1990-talet – är att vi levde våra första år utan datorer, internet och mobiltelefoner, men att dessa under vår barn- och ungdom kom att bli självklara delar av våra liv. Till skillnad från generationen före har vi inte haft några svårigheter att tillägna oss dessa nya kommunikationsmedel och till skillnad från generationen efter har vi upplevt ett liv utan dem.

Jag tror jag var åtta när min familj skaffade sin första dator. Något år senare fick vi internet via ett 28K modem som kopplades ner när någon lyfte telefonluren. Bredband (ADSL) skaffade vi när jag började gymnasiet, ett år innan hade jag fått min första mobiltelefon. Detta var strax efter millennieskiftet och sammanföll, som jag ser det, med internets bästa tid. Utvecklingen gick snabbt inom program- och spelutveckling. Wikipedia startade 2001, och piratkopieringen blomstrade. Som tonåring funderade man inte vidare över de juridiska sidorna av fildelning, utan var hänförd över den mängd musik, film och spel som plötsligt gick att komma över helt gratis. Det var Napster och Kazaa och 2003 grundades The Pirate Bay. Själv föredrog jag Direct Connect, en fildelningstjänst som bestod av hubbar med olika teman. I dessa kunde man chatta med andra användare med liknande intressen, vilket blev en dörröppnare till kultur jag annars inte hade stött på och en plats för politiska diskussioner. Direct Connect gav mig mer intellektuell stimulans och bildning än min värdelösa gymnasielinje.

Datorer och internet öppnade vägar till kultur jag aldrig skulle upptäckt annars och fungerade även som ett verktyg för kreativitet, i mitt fall musikskapande. För ungefär tio år sedan började dock min nyfikenhet och mitt intresse för datorer att avta och idag är de framför allt arbetsverktyg för mig. När jag inte arbetar används datorn främst till SVT Play och för att läsa nyheter. Jag var sen med att skaffa både Facebook och smartphone och den senare är konstant inställd på ljudlös, har få appar och är i stör ej-läge när jag arbetar. Enligt appen skärmtid använder jag inte telefonen mer än runt 30 minuter per dag och främst då för att läsa nyheter. Jag har aldrig använt vare sig Twitter, Tinder, Instagram eller Snapchat. Har jag förvandlats till en konservativ teknikhatare eller finns det fog för min tilltagande skepsis och kritiska inställning till informationsteknologin?

I Anders Hansens sommar i P1 lärde jag mig nyligen att många vuxna använder telefonen 3-4 timmar per dag och ungdomar ännu mer. Detta är ett problem främst genom att det stjäl tid vi istället kunde lagt på sådant som vi mår bra av, som umgänge, motion och sömn. Det tycks föreligga en korrelation mellan ökat psykiskt lidande och de smarta telefonernas intåg i våra liv (Iphone lanserades 2007). De bidrar till stress, sömn- och koncentrationssvårigheter. Att tekniken stjäl orimligt mycket av vår tid och gör oss olyckligare är dock inte det enda problemet. I boken Internet är trasigt: Silicon Valley och demokratins kris visar Martin Gelin och Karin Pettersson hur ökande maktkoncentration och sociala mediers uppkomst har lett till att internet gått från att vara en plats för utopiska fantasier till ett allvarligt samhällsproblem. Inte så att sociala medier ensamt bär skulden till den pågående försvagningen av demokratin, men de spelar helt klart en viktig roll i detta.

Under arabiska våren framstod Twitter och Facebook som demokratins verktyg. Sedermera har det blivit tydligt att de lika väl kan utgöra ett vapen för antidemokratiska och våldsbejakande rörelser. Extremhögern har använt sociala medier för att hota och trakassera journalister, minoriteter och folk av andra politiska åsikter, och för att sudda ut gränsen mellan väl underbyggda argument och rena lögner. Detta har bidragit till ett hätskare debattklimat, där extrema åsikter och uttalanden blivit allt mer accepterade. Den ökande polariseringen har möjliggjorts av hur de sociala mediernas algoritmer är konstruerade. Algoritmernas logik gör att de mest extrema uttalandena är de som exponeras mest. Inte heller gör algoritmerna någon åtskillnad mellan seriös journalistik, marknadsföring och desinformation. Nyanserade och reflekterande utsagor missgynnas på mer extremt materials bekostnad. Sådant material framkallar fler reaktioner och skapar ”engagemang”. Och det är engagemanget som genererar intäkter. Zeynep Tufekci kallar Youtube för ”världens största verktyg för radikalisering”. Sociala medier har möjliggjort spridning av desinformation i gigantiskt skala och medför ett hot mot det faktagrundade och argumenterande samtal som är nödvändigt för demokratin.

Vi har allt mer börjat inse faran med att lägga så pass mycket makt över demokratins infrastruktur i ett fåtal storföretags händer. Idag vet vi att världen inte blir bättre av att fler får tillgång till sociala medier. Därmed inte sagt att alla inte borde ha tillgång till internet. Däremot måste vi bättre förstå vad internet, sociala medier och smartphones gör med oss som individer och hur de påverkar våra samhällen. Internet började som ett utopiskt projekt tänkt att underlätta kommunikation och kunskapsspridning, men är idag i stort behov av reglering och maktdelning.

Makten över internet samlad kring fem företag – Apple, Amazon, Microsoft, Google och Facebook – som det är praktiskt taget omöjligt att bojkotta. Allt färre hemsidor omsätter allt större andel av trafiken och internets ”big five” har vad som allt mer liknar monopol på viktiga delar av informationsteknologin. En möjlighet för att bryta maktkoncentrationen och monopolställning som nämns av Gelin och Pettersson är att stycka upp IT-jättarna. Exempelvis kunde Google tvingas göra sig av med Youtube. Facebook kunde tvingas göra sig av med Whatsapp och Instagram.

Internets storföretag har ofta anpassat sig efter diktaturers krav för att få tillgång till deras marknader, och att utnyttja sociala medier för dunkla politiska syften har visat sig allt för lätt. Idag vet vi att Facebook hade inflytande över utgången av USA-valet 2016, som också hänger samman med Cambridge Analytica-skandalen, där minst 87 miljoner amerikanska FB-användares persondata införskaffades med olagliga metoder. FN har även pekat på att Facebook bidragit till att möjliggöra folkmordet i Myanmar.

Sociala medier tjänar pengar på annonser och det har visats att de inte är kräsna med vilka de säljer annonsutrymme till, utan plattformar som Facebook, Youtube och Twitter tenderar att tillåta publicering av extremt och konspiratoriskt material. De gör heller ingen skillnad i hanteringen av propaganda, seriös journalistik och marknadsföring, och låter i regel extremistiskt material ligga kvar tills offentlig kritik framförs. Det är alltså upp till framförallt journalister att hålla efter dessa företag, som själva inte tar ansvar för vad som publiceras på deras plattformar. I takt med att allt fler annonsörer vänder sig till sociala medier förlorar också traditionella medier intäkter. I en tid då granskande journalistik behövs som mest, finns det som minst resurser till den. Journalister har också kritiserat internets storföretag för att undvika granskning och ansvarsutkrävning. Trots ständiga utsagor om att de gör världen bättre genom att bidra till öppenhet och kommunikation är ofta dessa företag själva väldigt väldigt återhållsamma vad gäller transparens.

Personer som Mark Zuckerberg, Elon Musk och Steve Jobs har varit allt för dyrkade och har, liksom den glorifierade och homogena miljön i Silicon Valley, undsluppit kritisk granskning. Tack och lov tycks detta hålla på att ändras. Flera av Silicon Valleys främsta kritiker har själva en bakgrund där. Detta gäller exempelvis Tristan Harris, vars organisation Humane Tech riktar kritik mot att appar, likt enarmade banditer, skapas för att vara beroendeframkallande och för att hålla oss kvar längre framför dem genom att samla in användarnas personliga data så att apparna kan finkalibreras ytterligare för att bli än mer effektiva och därmed hålla oss kvar än längre.

Visst är det bra att utöva påtryckningar mot företagen och visst finns det saker vi som individer vi kan göra för att skydda vår data, vilket jag tidigare skrivit om. Men framförallt är detta en samhällsfråga. Gelin och Pettersson framhåller lagstiftning, exempelvis inom EU, som ett viktigt verktyg för att få bukt med problematiken. GDPR infördes häromåret och var viktigt för att tydliggöra hur användares persondata hanteras av olika hemsidor och företag. Dylik lagstiftning borde kunna stärkas ytterligare. Exakt vad som bör göras är jag inte rätt person att svara på, men att diskutera och förstå problemet med sociala medier och ägandekoncentrationen på internet är första steget för att kunna hantera det. Det hjälper oss också att tänka kring vårt eget användande av internet, datorer och smarta telefoner.