Förra veckan samlades Sveriges idéhistoriker i Umeå för konferensen Idéhistoria på gång som äger rum var tredje år vid samma lärosäte som ansvarar för Lärdomshistoriska samfundet och utgivningen av Lychnos. Jag tror vi var runt 60 stycken i år.
Konferensen öppnade med ett panelsamtal om teori i idéhistorieämnet som ungefär kom fram till att den rådande trenden är att vi gått från fokus på enskilda teoretiker och teorier (t.ex. Foucault och postkolonialism) till framväxten av tvärvetenskapliga fält som medicinsk humaniora och känslohistoria. Det verkar riktigt. Däremot saknade jag en diskussion om teorins roll inom idéhistorieämnet i relation till samtida samhällsfrågor samt vilka tvärvetenskapliga fält (eller forskningsprogram) dessa aktualiserar. Förhoppningsvis fortsätter diskussionen. Någon nämnde att ämnet är i behov av en ”vitamininjektion”, vilket jag håller med om.
Själv presenterade jag den teoriutvecklande delen av mitt pågående forskningsprojekt som undersöker relationen mellan vetenskap, ideologi och andlighet utifrån termen holism (jag har tidigare skrivit om det exempelvis här). För att analysera hur gränser dras och uppluckras mellan fälten menar jag att de analytiska kategorierna det epistemiska, det politiska och det numinösa kan vara till hjälp. Presentationen byggde på en artikel jag häromveckan skickade in till History of Intellecutal Culture.
Även om konferensen var väl kort, från lunchtid på torsdag till lunchtid på fredag, så var det givande att få en känsla för vad folk i ämnet forskar om och kul att träffa både nya och gamla bekanta. Extra glädjande var att konferensen föregicks av en doktorandkurs, där inledningskapitlet till min avhandling stått på kurslitteraturlistan och tydligen vållat diskussion. Har man lagt fem år av sitt liv på att skriva en bok är det ju kul att höra att folk läser och diskuterar den ibland (oavsett åsikt)!
Efter humanismen 