Psykologi – Efter humanismen

Om ateliska aktiviteter och kognitiv frihetskamp

Böcker som lovar genvägar till lycka, personlig framgång och rikedom är lätta att avfärda utifrån principen att sådant som låter för bra för att vara sant oftast är för bra för att vara sant. Jag talar förstås om självhjälpslitteratur. Plötsligt stöter jag på den överallt: Filosofiska rummet ägnade nyligen ett avsnitt åt fenomenet med bland annat Liv Strömquist som är aktuell med en ny seriebok på temat; min kollega David Larsson Heidenblad släppte för ett tag sedan Ta din tid inom subgenren produktivitetslitteratur; och den feministiska litteraturvetaren Nina Björk är aktuell med boken Medan vi lever som tycks ta sig an självhjälp från ett existentiellt perspektiv.

Jag har i princip undvikit självhjälpgenren bortsett från att jag sneglat mot just produktivitetslitteraturen, eller rättare sagt mot Youtube-videos där författarna presenterar kortfattat presenterar sina idéer. Mer tålamod än så har jag inte. Och särskilt övertygad blir jag inte heller, även om jag tagit till mig av ett par nyttiga tips och faktiskt önskar att jag stött på råd om time management, som tycks vara den populära etiketten, när jag började studera på universitetet – en tid då man, särskilt som humanist, har ett stort ansvar för att klara sina studier på egen hand, men ofta saknar förståelse för såväl studieteknik som vikten av planering, vanor och rutiner.

En invändning jag har mot samtidens produktivitetsgurus är de sällan diskuterar vad det är värt att ägna den enorma produktiva kapacitet man sägs frigöra om man följer deras råd åt. Själva tycks de huvudsakligen ägna sin effektiviserade tidshantering åt att skapa ännu fler Youtube-videos, blogginlägg och böcker som berättar har man ytterligare ”optimerar” sitt liv genom att bli ännu mer produktiv och effektiv. Jakten på den perfekta morgonrutinen och det ultimata systemet för journaling tycks oändlig. I strävan efter att ”peaka” inom sitt fält reduceras allt annat i livet till onödiga hinder som eller medel för att nå målet: Att bli en entreprenörer med hög impact och dito inkomst, oavsett vad ens karriärval råkar vara.

Självhjälpslitteraturen, särskilt inom produktivitetsgenren, bygger på vanföreställningen att man i slutändan kan kontrollera sin tid och sitt liv. Det menar i alla fall Oliver Burkeman, vars Fyratusen veckor: Tidshantering för ett ändligt liv (2021) är en uppgörelse med produktivitetslitteraturen från en före detta troende. Boken utgår från frågan om vad vi ska fylla vårt cirka 4000 veckor – eller för delen 80 år/950 månader/30 000 dagar – långa (korta?) liv med. Bör vi känna ångest över vår mycket ringa betydelse ur såväl ett kosmiskt perspektiv som sett ur vår lilla del i mänsklighetens knappt 300 000-åriga historia? Jämfört med dessa tidsskalor framstår vår tid som outhärdligt kort och vår möjlighet att påverka historiens gång som mycket ringa. Kanske är det viktigaste att få ut så mycket av livet som möjligt (vad nu det betyder) och hinna med allt vi önskar? Det tycks vara produktivitetslitteraturens utgångspunkt – och dess stora villfarelse – enligt Burkeman.

Besparade tvättmaskiner och dammsugare hemmafruarna från arbete? Svar: nej. Apparaterna effektiviserade visserligen hushållssysslor, men medförde också att kraven på renlighet ökade, vilket innebar mer arbete. Samma logik kan, enligt Burkeman, appliceras på mycket annat varför vi måste inse att tidsbesparande åtgärder i själva verket inte frigör fri tid, utan kommer med fler sysslor. Som Roland Paulsen – tidigare omskriven på bloggen – noterat har arbetssamhället krossat våra drömmar om mer fri tid. Vi kan, kort sagt, inte bara glömma att hinna med allt vi måste, utan framförallt det vi önskar.

Problemet är inte att tiden är begränsad, det är att vi har orimliga förväntningar på vad vi ska hinna med. Liksom Martin Hägglund – som jag skrivit om här – menar Burkman att livets ändlighet och relativa korthet är vad som gör det meningsfullt. Istället för att försöka hinna med så mycket som möjligt bör vi fokusera på det vi håller som viktigast. Konkret innebär det att vi måste säga nej till många saker och aktivt jobba med att omvandla vår FOMO (fear of missing out) till JOMO (joy of missing out). Kanske gör det inte så mycket att man har noll koll på startfältet i ”Mello”, de senaste skönhetstrenderna på Tiktok, gruppspelet i Champions league, den där Netflix-serien alla pratar om, eller vad det nu är? Om man nu inte brinner för något av just detta och aktivt har valt att ägna sig åt det för att man anser att det skänker mening åt ens tillvaro. Kanske har inte den som besökt 50 länder nödvändigtvis ett rikare liv än den som besökt 5? Kvantitet är en bra skrytfaktor, men inte mycket mer än så. Bättre att engagera sig i ett fåtal projekt och aktiviteter som man anser särskilt meningsfulla och våga säga nej till resten.

I kontrast till produktivitetslitteraturens instrumentella syn på tillvaron argumenterar Burkeman för vårt behov av ateliska aktiviteter. Alltså, sysslor som har ett värde i sig och inte bara är något vi ägnar oss åt som medel för att nå något annat (typ status och ekonomisk vinst). Han hyllar därför hobbyn som en sorts rebellverksamhet. Hobbyn är något vi pysslar med för att vi älskar det utan att nödvändigtvis vara, eller aspirera på att bli, särskilt bra på det. Lika viktigt som det är att välja ut ett fåtal projekt och områden att engagera sig, i arbeta med och utvecklas inom, är det att välja ut områden i livet där man tillåter sig att vara strategiskt lågpresterande (i vissa perioder eller för alltid). Inom dessa områden bör vi glömma allt som har att göra med att ”peaka”, optimera och nå vår potential, och istället koncentrera oss på att antingen bara få en aktivitet överstökad (om det är ett ofrånkomligt måste) eller att njuta av aktiviteten (om det är en hobby).

Det låter lätt: Välj ut de fåtal aktiviteter och projekt du finner mest meningsfulla och som har egenvärde och välj i möjligaste mån bort resten. Dela upp de sysslor du ägnar sig åt i sådana du vill utvecklas inom och sådana där du kan tillåta dig själv att vara strategiskt lågpresterande. Varför finner vi detta svårt? Förutom de måsten i arbetsliv och privatliv som gör anspråk på vår tid tycks det stora hindret vara distraktioner. Att vi låter oss bli distraherade – oavsett om distraktionerna kommer utifrån eller inifrån – har, enligt Burkeman, att göra med att meningsfulla sysslor kräver koncentration, och koncentration är himla jobbigt att upprätthålla. Att förlora sig i fantasier och sociala medier-flöden är däremot lätt och behagligt. Problemet är att distraktionerna gör oss passiva. De väljer fokus åt oss och riktar bort uppmärksamheten från det vi egentligen vill ge oss hän åt; vårt arbete, vår hobby, våra vänner, vår partner. Vi behöver därför föra en aktiv kamp mot distraktionerna och öva upp vår koncentrationsförmåga. Eftersom distraktioner gör oss passiva och väljer fokus åt oss är kampen mot distraktioner en kognitiv frihetskamp.

Trots kritiken mot samtidens produktivitetsgurus har Burkeman, som synes, ändå ett par konkreta råd om hur vi kan förvalta vår tid och bli bättre på att ägna oss åt sådant vi älskar, istället för sådant som är bekvämt, påtvingat, eller som vi gör på grund av FOMO. Han föreslår exempelvis att vi bör upprätta två att göra-listor: En med ett fåtal poster, säg tre (beroende på sysslans storlek), som vi aktivt jobbar med, och en med framtida projekt som vi inte ägnar oss åt förrän de har förts över till den första listan – och inget får föras över förrän något av de aktiva projekten avslutats eller lagts ner. Burkeman rekommenderar också att vi avgränsar projekten till dess nästa genomförbara steg. ”Skriv en bok” är ett för stort projekt, medan ”skriv klart kapitel tre” är mer rimligt. För att våra viktigaste projekt ska bli av rekommenderar han att vi avsätter tid först på dagen varje dag att ägna åt dessa. Ofta tenderar vi att börja med mindre, lättare, mindre betydelsefulla och kortsiktigare arbetsuppgifter och skjuter då hela tiden de större, svårare och mer meningsfulla projekten på framtiden.

Flera av Burkemans tips har jag noterat på annat håll – inte minst genom Åsa Burmans Finish on time och på David Larsson Heidenblads blogg – och trots problemen med produktivitetslitteraturen, som inte minst handlar om att jag ofta finner författarnas jargong outhärdlig, får jag erkänna att den påverkat hur jag arbetar till det bättre. Jag för både en personlig veckojournal och en arbetsrelaterad. Det hjälper mig att fundera över tillvaron, att minnas vad jag gjort och identifiera vad jag vill göra. Varje arbetsvecka avslutas med att jag summerar veckan som gått och planerar nästa. Min planering är långt i från så utförlig som en produktivitetsguru förespråkar, men jag har en att göra-lista som är sorterad utifrån uppgifternas prioritet. Den återkommer jag till inför varje ny veckas planering, då jag också försöker bestämma när saker ska göras och hur lång tid jag ska ägna åt dem. I största möjliga mån försöker jag hålla mina förmiddagar fria för skrivtid – det är viktigast för mig och kräver mest koncentration. I bästa fall kan jag få till 3 pass om 45 minuter att skriva på före lunch. Under den tiden är jag onåbar. Jag planerar också in tid för läsning varje dag. I regel kollar jag mejlen först kring lunch, och möjligen en gång till på eftermiddagen. Min telefon är oftast i stör ej-läge, jag har inga notiser påslagna och min sociala medier-konsumtion är ytterst begränsad och reglerad. Jag ser det inte som att jag begränsar mig själv, utan snarare som att jag undviker att bli fångad av oönskade distraktioner och känner inte att jag missar något jag inte kan undvara. Det hjälper mig istället att fokusera på det mest meningsfulla i mitt arbete, där jag ständigt strävar efter att utvecklas, och ger mig tid för mina ateliska hobbys, där jag inte bryr mig särskilt mycket om att utvecklas utan om att ha kul och må bra.

Det är i stora drag vad jag tar med mig från produktivitetstipsen jag stött på. Eftersom jag är rätt nöjd med det nuvarande upplägget jag har finns det – tack och lov – inget skäl till ägna mer tid produktivitetsfrågor.

”Holism”: Den tvärvetenskapliga historien om en omstridd 1900-talsterm

Syftet med mitt pågående forskningsprojekt – som jag skrivit om tidigare här och här – är att undersöka 1900-talets kunskapskategorier och framför allt frågor om ”gränsdragningsarbete” och demarkation, alltså hur vetenskaplig kunskap förhåller sig till, överlappar med och avskiljs från pseudovetenskap, religion, ideologi, samt andra typer av kunskap. Detta undersöker jag utifrån termen ”holism” som myntades 1926 och har en fascinerande tvärvetenskaplig historia. Termen höll sig inom vetenskapliga diskurser till slutet av 1970-talet, då den fick kulturellt genomslag och kom att associeras med New Age, alternativmedicin och grön ideologi. Det var dock ingen renodlad vetenskaplig term innan dess, utan holism har alltid burit på både ideologiska och andliga konnotationer av olika slag, vilket jag menar gjort holismen både attraktiv och kontroversiell.

Forskningsprojekts första artikel har i nuläget titeln “Holism: Multiple Meanings and Interdisciplinary Circulation, from the Interwar Era to the 1980s” och kartlägger förekomsten av ”holism” och ”holistisk” i vetenskapliga fält från 1926 och ungefär 50 år framåt. Jag stannar alltså när termerna får kulturellt genomslag. Materialet har identifierats genom att jag sökt på ”holism” och ”holistisk” i vetenskapliga databaser och bibliotekskataloger. Genom att ta fasta på empiriska förekomster av termerna skiljer jag mig från tidigare historisk forskning, som använt sig av holism som en analytisk kategori. Det gör att jag identifierar andra aktörer och arenor och kan följa hur termerna cirkulerat mellan olika vetenskapliga fält, mer precist: medicin, psykologi, ekologi, social science, pedagogik och filosofi.

Nedan fokuserar jag på tre exempel: Jan Smuts, som myntade begreppet; psykologen Abraham Maslow; och den ekofeministiska vetenskapshistorikern Carolyn Merchant. De är alla exempel på hur holism i grunden är tänkt som ett vetenskapligt begrepp, men samtidigt tenderar att ha såväl ideologiska som andliga konnotationer.

Smuts: Holism som världsåskådning och vetenskaplig princip
”Holism” myntades alltså av den sydafrikanske statsmannen och botanikern Jan Smuts i Holism and Evolution från 1926. Boken var ett försök att förena en religiös världsbild med nya naturvetenskapliga rön, samt att komma runt dikotomin mellan, å ena sidan, spiritualism, organicism och idealism, och, å andra sidan, materialism, mekanism och realism.

Nyckeln till det sägs ligga i en temporal och processuell syn på universum. Evolutionen är, enligt Smuts, kreativ och involverar allt från minsta icke-organiska atom, till människans andliga väsen. Han menar att det föreligger en enhet och kontinuitet mellan materia, liv och medvetande som förklaras med begreppet ”holism”, definierat som ”the fundamental factor operative towards the making or creation of wholes in the universe.” Eftersom evolutionen är progressiv blir helheterna alltmer fantastiska över tid och inkluderar även sådant som stater, värderingar, konstnärliga uttryck och den mänskliga personligheten.

Holismen hade, enligt Smuts, politiska implikationer genom att den ledde till ett förkastande av individualismen eftersom individen enbart blir till i ett samhälle, som också är något mer än summan av dess medborgare. Smuts var en progressiv socialliberal som förespråkade av internationalism och mänskliga rättigheter. Han beskrev Nationernas förbund som “the expression of the deeply-felt aspiration towards a more stable holistic human society”. Samtidigt försvarande han också den Sydafrikanska raspolitiken och rättfärdigare förtryck av svarta afrikaner med att detta var ett nödvändigt steg i civilisationsprocessen. Därför är det inte helt oväntat att filosofer som Bertrand Russell och Karl Popper avfärdade holism, som de av goda skäl förknippade med Hegelianism, som totalitär. Därtill ansåg de att holismen som vetenskaplig princip var att likställa med metodologisk kollektivism, som de också förkastade. Vi kan alltså notera att både försvarare och kritiker av holism ansåg att dess vetenskapliga och ideologiska innehåll hängde ihop.

Maslows holistisk-humanistiska ”eupsychia”
Efter publiceringen av Holism and Evolution började termen cirkulera i flera vetenskapliga fält under 1930-talet, där medicin och psykologi var bland de vanligaste. I dessa fall förekom termen oftast utan referens till Smuts, trots att holismen fortsatte stå för liknande principer: ett förkastande av materialism, mekanism, reduktionism, atomism, specialisering och kropp och själ-dualism. I stället betonades att människan måste betraktas i ”sin helhet” och i sin sociala och naturliga miljö. Särskilt inom medicinen började man dra den holistiska historien längre bakåt i tid och pekade på Hippokrates, Galenos och Hildegard av Bingen som föregångare. Man börjar också, i både medicin och psykologi, att hämta inspiration från Österländskt tänkande.

Inom psykologin är holistiska perspektiv idag är mest förknippade med den tyska Gestaltteorin som slår igenom runt 1910. Precis som hos Smuts är den grundläggande idén här att helheten är något mer och annorlunda än summan av dess delar, och att perception av helheter föregår enskilda sinnesintryck. Formen, mönstret eller strukturen – alltså Gestalten – är primär och erfarenheten är odelbar. Helheten bestämmer delarnas natur, inte tvärtom. Vi hör exempelvis en melodi före vi hör dess enskilda toner.

Ingen av de ledande Gestaltpsykologerna använder dock termen holism, även om de är bland dem som börjar förknippas med den under 1930-talet. Gestaltpsykologin är också en viktig influens på mitt nästa exempel: Psykologen Abraham Maslow, som i följden av andra världskriget utvecklar vad han kallar en ”holistisk-dynamisk” eller ”holistisk-humanistisk” psykologi, inte minst i best-sellern Motivation and Personality från 1954 som avfärdade atomism som en ”mild form av patologi” och, i kontrast till den mekanisk-reduktionistiska behaviorismen, insisterade på att individen måste behandlas som “an integrated whole”.

Liksom Smuts betraktade Maslow holismens epistemiska och ideologiska aspekter som sammanflätade. Han menade att det holistiska förhållningssättet skulle bereda väg för en psykologisk utopi, ett ”eupsychia”, där det råder stor synergi mellan individ och kollektiv. Liksom Smuts menar Maslow att holismen också är en världsåskådning: Holism, skriver han, “is obviously true—after all, the cosmos is one and interrelated; any society is one and interrelated; any person is one and interrelated”. Liksom Smuts ser även Maslow att holismen har ett andligt innehåll. Hans ”eupsychia” besrkivs som ett samhälle som möjliggör för dess medborgare att nå transcendenta ”peak experiences”. Trots att han var en judisk ateist hämtade Maslow inspiration från österländskt tänkande och beskrev ”eupsychia” som ett globalt samhälle där individer är som bodhisattvas och arbetar för att alla ska ha möjlighet att uppnå upplysning, lycka och frihet.

Liksom Smuts ägnade sig Maslow åt människans personlighet och självförverkligande, vilket han placerade högst upp i sin berömda behovstrappa. Men liksom Smuts ansåg han inte att självförverkligande var individualistiskt, utan något som bidrog till samhällets gemensamma välfärd. Den vetenskapliga och psykologiska holismen hade alltså både politiska och andliga följder, enligt Maslow.

Holism inom psykologi har även förknippats med Kurt Goldstein, Fritz Perls, William James, John Dewey, Alfred Adler, Karen Horney, Harold Kelman och svenska Margit Norell, som 1968 bildade Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys och sedermera har blivit känd som ”kvinnan som skapade Thomas Quick”. Mest aktuellt idag är psykologen Nicole LePeras populära Instagramkonto ”the holistic psychologist” som vittnar om att holismens dragningskraft håller i sig. Alla dessa förespråkare för psykologisk holism skiljer sig åt, men bland deras genomsamma drag finner vi generellt ett förkastande av reduktionism, materialism, atomism och mekanism, samt en betoning av kroppen och själens enhet, och ett insisterande på att individen är något mer än dess delar och måste förstås i relation till sin sociala och naturliga miljö. De tenderar också att förkasta individualism men ändå betona självförverkligande.

Merchant: Ekologi, feminism och grön ideologi
Maslow var bland dem som bidrog till att sprida termerna holism och holistisk och idéer relaterade till dem utanför vetenskapens domäner, inte minst genom sin kontakt med den Kaliforniska motkulturen och New Age-miljön. Under 1970-talet är det i dessa kretsar holismen får störst genomslag. Då börjar man att associera den med grön ideologi och ett nytt medicinskt ideal, som omväxlat talas om som ”helhetshälsa” och ”alternativmedicin”. Detta gör att allt fler börjar betrakta holismen som vetenskapligt suspekt, för att inte säga pseudovetenskaplig, men samtidigt bildas flera nya vetenskapliga tidskrifter och sällskap tillägnat olika former av holism.

I mitt sista exempel ska jag uppehålla mig vid holism inom ekologin, men fokus på den ekofeministiska vetenskapshistorikern Carolyn Merchant, vars klassiker The Death of Nature från 1980 avslutas med ett upprop för en holism explicit inspirerad av Smuts, vilket även har återkommit i Merchants efterföljande böcker.

Som bakgrund kan sägas att ekologin var det fält där holismen initialt fick störst genomslag. Smuts fick här sydafrikanska efterföljare som företrädde en holistisk ekologi i kontrast till den brittiska mekanistiska ekosystem-ekologin. Den motsättningen kom dock att suddas ut från 1960-talet. Från den tiden finner vi ”holism” hos exempelvis Gaia-hypotesens upphovsman, James Lovelock, djupekologen Aren Naess, och alltså även i Merchants ekofeminism.

Merchants The Death of Nature undersökte hur konceptualiseringar av kvinnan och naturen hängt samman historiskt, särskilt under den tidigmoderna perioden, då det uppstod en idé om såväl kvinnor som natur som passiva, kontrollerbara och exploaterbara resurser. Liksom Smuts attackerade Merchant det mekanistiska idealet som hon menade var oförenligt med kvantfysikens och termodynamikens insikter, som i stället krävde en processuell, dynamisk och organisk förståelse av naturen och universum. Detta menade hon, hade ideologiska konsekvenser och öppnade upp för “a new economic order […] and the restoration of sustainable ecosystems that fulfill basic human physical and spiritual needs”.

I ett längre citat skriver Merchant: “Historically, holistic presuppositions about nature have been assumed by communities of people who have succeeded in living in equilibrium with their environments. The idea of cyclical processes, of the interconnectedness of all things, and the assumption that nature is active and alive are fundamental to the history of human thought. No element of an interlocking cycle can be removed without the collapse of the cycle. The parts themselves thus take their meaning from the whole.”

Hon anser alltså att holismens epistemiska, ideologiska och andliga sidor är sammanflätade. Merchants senaste bok har tagit sig an frågan om jordens inträde i Antropocen. Här menar hon, likt många andra, att insikten om detta leder till att vi måste ge upp dikotomin mellan natur och kultur och i stället anlägga just ett holistiskt perspektiv som betraktar människans öde och möjlighet till blomstring som sammanflätat med alla andra arters dito och med planeten som helhet.

Slutord
För att sammanfatta så är holismen agonistisk. Den riktar sig i regel mot ett uppfattat vetenskapligt ideal bestående av reduktionism, materialism, atomism, mekanism, individualism, samt kropp och själ-dualism. I kontrast till detta menar holister att människan är en social, biologisk och andlig organism som är något mer än summan av sina beståndsdelar. Holister tenderar att vara generalister och sammanflätar gärna naturvetenskap, filosofi och religion. Ofta hämtas inspiration både från historiska föregångare och från icke-västerländskt tänkande. Ideologisk tenderar holister att försvara någon slags progressivism, kommunitarism och, nu för tiden, grön ideologi.

Det som särskilt intresserar mig är att holism är ett exempel på en term och en idé som har sitt ursprung inom vetenskapen, men som alltid laddats med olika ideologiska och andliga konnotationer, vilket jag menar både bidragit till dess attraktionskraft och till kritiken som riktats mot den. Nästa steg i mitt projekt är att utarbeta en analysmodell för att undersöka just relationen vetenskap, andlighet, ideologi utifrån holismen som case.

Fotnot: Texten ovan är från min presentation på konferensen Teknik- vetenskapshistoriska dagar 2024, framförd den 12 juni.

Förnuftsforskningens relevans för humaniora

Genom idéhistorien har Förnuftet prisats och lyfts fram som det som skiljer människan från andra arter. Samtidigt har de senaste decenniernas psykologiska forskning gång på gång visat hur präglat av olika bias förnuftet är. Alltså att vi lätt blir vilseledda, manipulerade och ofta tänker fel. Därtill tenderar vi att ha dålig kännedom om hur mycket våra beslut påverkas av sådant som dagsform, hunger, trötthet och sinnesintryck. Men om förnuftet tycks dåligt på precis det förnuftet påstås vara till för, kan det inte i själva verket vara så att vi missförstått förnuftet? Det menar Hugo Mercier och Dan Sperber i Förnuft & fördom: varför vi tänker som vi gör (2017).

Den dominerande åsikten är att förnuftets huvudfunktion består i att hjälpa oss nå de bästa och mest sannolika slutsatserna i olika sammanhang. Som nobelpristagaren Daniel Kahneman beskrivit det i bästsäljande Tänka snabbt och långsamt (2011) är det mänskliga tänkandet uppdelat i två system. Det första är snabbt, omedvetet och intuitivt, varför det gäller att lära sig aktivera det andra, långsamma, analytiska och reflekterande systemet – förnuftet. Detta kallar Sperber och Mercier för en intellektualistisk förnuftsteori, eftersom den påstår att förnuftets huvudfunktion är att gynna det individuella intellektet. Det vill säga, att kultivering av förnuftet handlar om att ”lära sig tänka själv”, som det populärt heter.

Den typ av experiment som åberopas av Kahneman för att belysa det mänskliga tänkandets benägenhet till olika bias bygger ofta på logiska experiment som likställer förnuft med goda kunskaper i formell logik, vilket människor generellt är dåliga på – om de inte studerat logik förstås. Men betyder det att logikstudenter är ”förnuftigare”? Nej, de är bara bättre på formell logik. Sperber och Mercier anser visserligen, liksom Kahneman, att förnuft handlar om slutledningsförmåga, men inte primärt den typ av slutledningar som görs inom logiken. Sett ur ett evolutionärt perspektiv verkar det märkligt att förnuftets huvudfunktion skulle bestå i att i ensamhet klura ut tankenötter. Mer rimligt är att betrakta förnuftet som ”en anpassning som bidrar till att lösa problem vad gäller samarbete, anseende och kommunikation”. Det vill säga, en sorts slutledningsförmåga om mänsklig beteende som äger rum i en social kontext. Problemet med den formella logiken är att den tvärtom tenderar kräva att vi bortser från kontextuell information och förväntningar, alltså sådant som är centralt för att förstå mänskligt beteende.

Sperber och Mericer förordar en evolutionär syn på förnuftet som kräver att vi förstår det som anpassat till den specifika ekologiska nisch människor lever i. Eftersom människan är en hypersocial kommunicerande och samarbetande varelse med rikt språk och kultur som inte bara samarbetar med närstående och inte bara strävar efter kortsiktiga mål, kan man gissa att förnuftet haft en viktig social roll i vår arts historia. De ger på sätt och vis Aristoteles rätt i att människan är ett förnuftigt djur, även om vi inte alls är det på samma sätt som Aristoteles själv menade.

Den evolutionära synen på förnuftet är interaktionistisk i kontrast till en intellektualistisk förnuftssyn. Förnuft är snarast en sorts social kompetens och som sådan beroende av normer, vilka kan variera historiskt och kulturellt. I grunden består förnuftets funktion i att 1) ta fram motiv för att rättfärdiga våra åsikter och handlingar eller övertyga andra, och 2) att avkräva andra rättfärdiganden och förklaringar. Anledningen till att vi över huvud anstränger oss att motivera våra åsikter och vårt agerande är social. Vi är måna om hur vi framstår för andra människor.

Medan exempelvis Kahneman talar om förnuft och intuition som om de vore motsatser, menar Sperber och Mercier att de överlappar varandra såpass att intuition bör ses som en del av förnuftet. De menar att våra rättfärdigande ofta utgår från intuitioner om relevans, alltså vad vi på feeling tycker ger oss rimliga skäl till det ena eller det andra. Detta är en delförklaring till att våra rättfärdiganden i regel är ganska svaga, vilket också förklaras utifrån att motiv generellt är efterhandskonstruktioner. Det vill säga, vi tenderar att agera eller uttrycka en åsikt och först när omgivningen avkräver oss rättfärdiganden skapar vi motiv. Oftast tar vi till första bästa förklaring som faller oss in, eftersom vi spontant tänker att det måste förklara vårt handlande. Varför? Jo, delvis på grund av bekvämlighet, delvis för att vi generellt kommer undan med det. Kognitionen är opportunistisk. Därtill lider vi av ”myside-bias” (en variant av bekräftelsebias), vilket innebär att vi tenderar att vara blinda för motargument och oförmögna att se svagheten i argument vi själva framför eller håller med om. Däremot är vi i regel ganska bra på att hitta motargument och genomskåda svaga argument när de framförs av andra.

Motiv har alltså en särskilt plats människans sociala värld. Genom att åberopa motiv tar vi ansvar för våra ord och handlingar och signalerar att vi förväntar oss detsamma av andra. Motiv har två (ofta överlappande) funktioner. De kan vara retrospektiva förklaringar och rättfärdiganden, eller prospektiva. I det senare fallet kan de 1) syfta till att individuellt komma fram till en ståndpunkt i en fråga man ännu bildat sig en uppfattning om, eller 2) handla om kollektiv argumentation som syftar till att övertyga andra om en åsikt. Huvudfunktionerna är att skapa retrospektiva rättfärdiganden och att övertyga andra. Viktigt att komma ihåg är att motiv alltid är motiv för något. Att det regnar är inte ett motiv i sig, men kan både vara motiv för att stanna hemma och att ta med sig ett paraply.

Social interaktion är alltså nödvändigt för att utveckla vårt förnuft och studier visar att vi i princip alltid blir klokare när vi tänker i grupp, förutsatt att gruppen inte är allt för homogen eller allt för polariserad. I dessa fall förstärks fördomar, varför det är en viktig samhällelig utmaning att skapa miljöer och institutioner som värnar idéutbyte och god argumentation (här medför såklart den alltmer digitaliserade privatägda offentligheten en stor utmaning som inte adresseras av Sperber och Mercier).

Ett budskap till pedagoger är att inte lägga allt för mycket kraft på att lära ut argumentativa felslut och formell logik eftersom forskning visar att det inte gör studenter särskilt mycket bättre på att argumentera. Mer effektivt är att studenterna i grupp kontinuerligt får öva sig på att ta fram argument för och emot olika teser, vilket man klarar med relativt liten kunskap i argumentationsanalys eftersom vi – förutsatt att gruppdynamiken är god – ändå har förmågan att känna igenom och godta goda argument när de presenteras för oss. Detta visar sig fungera inte bara i vetenskapliga frågor, utan även i etiska och politiska. Genom att gruppen får en bättre förståelse för andras ståndpunkter blir den mer öppen för att kompromissa. Dessutom visar experiment att deltagare som övat på detta blir mer benägna att delta i den offentliga debatten framöver. Vi bör alltså använda oss av den klassiska Sokratiska metoden, där man genom interaktion hjälper sin samtalspartner att frilägga sina egna motiv och åsikter och på så sätt förkasta eller förbättra dem.

På grund av att vi anpassar oss till normer och sociala konventioner kan vi ofta gissa vilka motiv som vägleder andra människor. Sperber och Mercier uttrycker det som att vi kan ”läsa tankar”. En intressant detalj är att de lyfter fram forskning som visar att det är felaktig föreställning att vi skulle ha ”direkt introspektiv kunskap om våra (egna) mentala tillstånd”. I själva verkar förklarar vi vårt eget beteende på samma sätt som vi förklarar andras. Det här har en viktig implikation för de vetenskaper som eftersträvar förståelse av människan som meningsskapande kulturvarelse, det vill säga humaniora och vissa samhällsvetenskaper. Det medför att vi bör förkasta idén om att förståelse handlar om att nå fram till en individs intention eftersom upphovspersonen inte självklart har privilegierad förståelse av sina egna intentioner. Därtill bör vi inte betrakta motiv eller skäl som något som föregår åsikter eller handlingar, utan bör snarast se dem som handlingar i sig – handlingar som ofta syftar till att i efterhand rationalisera agerande och åsikter.

I den mån vi anser oss vara hermeneutiker (som inte ska förstås som en metod, utan som en kunskapsteoretisk hållning) bör vi anlägga en syn på mening som dels är bredare och i grunden social (istället för psykologisk), dels medger att mening aldrig slutgiltigt kan fixeras. Mening är alltid mening för någon, om något, och bör alltid förstås i relation till den omkringliggande sociala verkligheten som i sig konstitueras av intersubjektiv mening och kulturella praktiker. Språk, mening, handlingar, trosföreställningar och motiv kan inte isoleras och analyseras var för sig utan hänsyn till deras sammanhang. Det finns ingen slutgiltig korrekt tolkning att nå fram till, ändå måste vi försöka förstå oss själva och varandra och argumentera i alla möjliga politiska, etiska och existentiella frågor. Det är en i grunden mänsklig egenskap. Det här synsättet har framförts av exempelvis Charles Taylor och Richard Rorty.

Rorty var företrädare för den filosofiska pragmatismen som indirekt stöds av Sperbers och Merciers bok. Han sa gärna sådant som att förnuft bör betraktas i ”social-practice terms”, att medvetandet bör ses som ”a cluster of capacities brought into existence by making social norms explicit”, och att det som gör oss mänskliga är ”the ability to argue with one another”. Rorty skulle hålla med Mercier och Sperber om att vi bör bekymra oss mindre om ords betydelse (semantik) och mer om vad en talare menar (pragmatik). Oftast indikerar vi ju bara vad vi menar, men folk tenderar ändå att förstå oss, förutsatt att de förstår sociala konventioner. Sperbers och Merciers syn på förnuftet får mig även att tänka på vad Robert Brandom – även han en filosofisk pragmatist – talade om som ”the game of giving and asking for reasons”. Därtill framhåller Brandom, liksom Rorty, att språkets huvudfunktion inte är att representera verkligheten, utan snarare är ett verktyg som syftar till just slutledningar (inference) och handling. Språkets syfte är inte främst ”copying reality”, utan ”coping with reality”. Vidare måste även Brandoms strävan efter att med filosofin göra det outtalade explicit och därmed öppet för granskning och argumentation lyftas fram som en åsikt som stöds av Sperbers och Merciers forskning.

Den evolutionära och interaktionistiska förnuftssynen har också fördelen att den framhåller att förnuftet är relativt jämnt distribuerat mellan alla människor. Vidare anser Sperber och Mercier inte att det finns någon skarp gräns mellan människan och andra arter, dock utan att dra paralleller till primatologisk forskning som dragit liknande slutsatser (vilket jag skrivit om här). Alla djur använder sig av slutledningar, men det som möjligen skiljer människan från andra arter är den metakognitiva förmågan att reflektera över våra slutledningar. Därtill tar Sperbers och Mericiers förnuftssyn oss bort från den tröttsamma frågan om människan till naturen är rationell eller irrationell samt den fyrkantiga uppdelningen av personer i den ena eller andra kategorin. Ett av de mer underhållande inslagen i boken är exempel på väldigt kloka personer som i vissa frågor landar i väldigt irrationella slutsatser. Det visar att det intressanta snarare är att analysera vilka motiv som används för att underbygga teser och hur dessa hänger ihop med andra trosföreställningar en person har och i vilka sociala sammanhang dessa framförs och formas. Att förstå en person är att förstå den i en social kontext. Det är vedertagen sanning inom humaniora som nu får ytterligare stöd med Sperbers och Merciers fascinerande bok.

Den holistiska psykologins historia

I förra veckans avsnitt av podden Stormens utveckling (230608) talade Liv Strömquist om det mycket uppmärksammade Instagramkontot Holistic psychologist, vars pseudovetenskapliga självhjälpssmörja nu getts ut i bokform översatt till svenska. Att ”holism” idag ofta förknippas med den typen av trams är en följd av att det sedan 1970-talet approprierats av New age-rörelsen. Men, som jag skrivit om tidigare, har holism och holistiska perspektiv även figurerat i en mängd vetenskapliga debatter under det senaste seklet.

I veckan var jag på Svenska historikermötet i Umeå där jag presenterade den del av min forskning som behandlar just den holistiska psykologins historia. Nedan följer presentationen, som visar att ”holism” spelat en viktig roll inom ett par olika men delvis överlappande psykologiska inriktningar under 1900-talet. Jag kommer visa vad som förenar de olika holistiska approacherna till psykologi och vilka vetenskapliga ideal de bör förstås i kontrast till och som en reaktion på.

Smuts, holismen och personologin
”Holism” myntades av den sydafrikanske statsmannen och botanikern Jan Smuts (1870-1950) i Holism and Evolution (1926). Boken var ett försök att förena en religiös världsbild med nya naturvetenskapliga rön, samt att komma runt dikotomin mellan, å ena sidan, spiritualism, organicism och idealism, och, å andra sidan, materialism, mekanism och realism.

Nyckeln till det sägs ligga i en temporal och processuell syn på universum. Evolutionen är enligt Smuts kreativ och involverar allt från minsta icke-organiska atom, till människans andliga väsen. Det sägs föreligga en enhet och kontinuitet mellan materia, liv och medvetande som han vill förklara med hjälp av begreppet ”holism”, vilket han definierar som ”the fundamental factor operative towards the making or creation of wholes in the universe.” Holismen förklarar även existensen av mänskliga sammanslutningar, värderingar och konstnärliga uttryck. Eftersom evolutionen anses progressiv blir helheterna allt mer fantastiska över tid – och mest fantastisk är den mänskliga personligheten.

Här kan man säga att vi finner det första försöket att formulera en psykologi som är explicit holistisk, trots att Smuts förkastar psykologin eftersom han menar att det är en reduktionistisk och dualistisk vetenskap som försöker isolera medvetandet från kroppen, subjektet från objektet, och individen från dess sammanhang. Istället för psykologi förespråkar han en ny vetenskap som ska studera den mänskliga personligheten och ”the laws of personal evolution”. Denna vetenskap kallar han ”personology”. Smuts skiljer mellan den svaga personligheten och den starka som utgör ”the highest and completest of all wholes” och utmärks av självbehärskning, moral, kreativitet och autonomi. Att vara en stark och hel personlighet beskrivs i termer av självförverkligande, men Smuts understryker att det inte är något vi ska ägna oss åt av individualistiska skäl, utan för att bidra till samhällets bästa.

Smuts holism hade större inflytande inom filosofin och biologin än inom psykologin, där i princip ingen förutom psykoanalytikern Alfred Adler hänvisar till honom. Smuts värdering av psykologin är också orättvis för att inte säga ignorant. Ändå finns en del paralleller mellan hans ”personology” och vad som kom att bli känt som holistisk psykologi.

Gestaltpsykologin, funktionalismen och Alexandertekniken
Slår man på ”holism” i nutida psykologiska uppslagsverk leds man inte till Smuts, utan till den tyska Gestaltpsykologin. Det är huvudsakligen denna skola som i historisk forskning benämnts som holistisk.

Gestaltpsykologins början brukar förläggas till 1910 och en central idé är, precis som hos Smuts, att helheten är något mer och annorlunda än summan av dess delar, och att perception av helheter föregår enskilda sinnesintryck. Formen, mönstret eller strukturen – alltså Gestalten – är primär och erfarenheten är odelbar. Helheten bestämmer delarnas natur, inte tvärtom. Vi hör exempelvis en melodi före vi hör dess enskilda toner.

De ledande Gestaltpsykologerna var Max Wertheimer (1880-1943), Wolfgang Köhler (1887-1967) och Kurt Koffka (1886-1941), som introducerade deras idéer för en engelskspråkig publik 1922. Deras genomslag blev stort i USA dit de emigrerade åren kring 1930. Medan Gestaltpsykologin i Tyskland varit en reaktion på Wilhelm Wundts psykologi kom den i USA att utgöra en motkraft till behaviorismen.

Till en början var inte ”holism” ett centralt begrepp för Gestaltpsykologerna själva som använde begreppet Ganzheit och på engelska talade om ”the whole”, men inte ”holism” eller ”holistic”. Den som som mest explicit knöt ”holism” till Gestaltpsykologin var neurologen Kurt Goldstein (1878-1965) som använde begreppet flitigt från slutet av 1930-talet.

Goldstein lyfte inte bara fram Gestaltpsykologins företrädare utan hämtade inspiration från William James (1842-1910), känd för Principles of Psychology (1890), samt från John Dewey (1859-1952), som 1896 publicerade vad som kallats den funktionalistiska psykologins manifest “The Reflex Arc Concept in Psychology”. Goldstein framhöll Dewey och James som föregångare till Gestaltpsykologins ”holistiska approach” till den mänskliga naturen och skrev att de hade strävat efter att frigöra mänskligheten från analyserandets och rationalismens tvångströja. Liksom Gestaltpsykologerna skulle göra 20 år senare hade James och Dewey betonat att erfarenheten var odelbar. Dessutom ansåg även de att människans psyke var biologiskt grundat och att dualismen mellan kropp och själ måste förkastas.

Den första referensen jag hittat till ”holistisk psykologi” är artikeln ”On Some Early Holistic Psychologists” (1932). Här skriver en W. D. Commins att Gestaltpsykologerna varken var de första eller viktigaste kritikerna av den mekanistiska, empiriska och elemantaristiska psykologin. Istället nämner han bland andra James och Dewey som han menar såg psyket som en organisk och aktiv helhet som inte kan reduceras till en uppsättning sinnesdata. Med James och Dewey uppstod vad den senare kallade ”New Psychology”, en inriktning som betraktade människan som en social, biologisk och temporal organism. Liksom Smuts betonade Dewey att individualismen är falsk eftersom människan bara blir till individ i ett samhälle, varför självförverkligande går hand i hand med förverkligandet av ett bättre samhälle.

Det har påpekats att kopplingen mellan framförallt James och Gestaltpsykologerna är relativt outforskad. Min hypotes är att just holismen kan vara en ingång till att studera detta närmare.

En ytterligare person som bör lyftas in i sammanhanget är F. Matthias Alexander (1869–1955). Den tyske emigranten Fritz Perls, som omvandlade Gestaltpsykologin till Gestaltterapi, har betonat just vikten av Alexanders inflytande. Även här har det påpekats att kopplingarna dem emellan är obeforskade. Alexander kom från Nya Zeeland och var en före detta skådespelare som byggde sitt rykte som terapeut på ”Alexandertekniken”, en terapi baserad på idén att vår kroppsliga hållning påverkar psyket. Han och Dewey träffades på en fakultetsmiddag 1916, då Dewey led av utmattning och depression. Terapisessioner med Alexander övertygade Dewey om att den Nyzeeländska terapeuten i praktiken bevisat vad han själv länge argumenterat, nämligen att kropp och själ utgör en enhet. Dewey skrev hyllande inledningar till tre av Alexanders böcker där han underströk vikten av att anpassa kroppen efter den moderna tidens livsstil för att undvika neuroser och gick i god för Alexanderteknikens vetenskapliga validitet – vilket han varit relativt ensam om.

Min poäng är att psykologihistorisk forskning har använt ”holism” som ett analytiskt begrepp även om begreppet i viss utsträckning förekommit i det empiriska materialet, som i forskning före andra världskriget utgjorts av i princip enbart Gestaltpsykologin. Genom att vända på det och utgå från den empiriska förekomsten av ”holism” öppnar sig en annan historieskrivning. Vi ser då att James, Dewey och Alexander är tre figurer som, trots att ingen av dem själv använder begreppet, tidigt förknippades med holistisk psykologi och, även av Gestaltpsykologerna själva, lyftes fram som föregångare.

Maslow, Horney, Norell
Även under efterkrigstiden får vi syn på nya saker genom att följa begreppet ”holism” inom psykologin. I det sammanhanget är det välkänt att Abraham Maslow gjorde flitigt bruk av begreppet, även om hans psykologi sällan associeras med det nuförtiden.

Maslow förknippas främst med den ”humanistiska psykologin” och bestsellern Motivation and Personality från 1954, i vilken han talar om sin psykologi som holistisk-dynamisk. Han beskrev atomistiskt tänkande som en mild form av psykopatologi och menade att: “Holism is obviously true—after all, the cosmos is one and interrelated; any society is one and interrelated; any person is one and interrelated.”

Maslow förkastade den reduktionistisk-mekaniska behaviorismen. Han hämtade inspiration från Adler, James, Dewey, Gestaltpsykologerna och Goldstein, som inspirerade honom att använda begreppet ”self-actualization”. Likheterna mellan Maslows och Smuts idéer om självförverkligande är stora. Liksom Smuts förespråkade Maslow att psykologin ska studera framgångsrika och psykiskt välmående personer. Liksom Smuts fokuserar Maslow på personlighet och självförverkligande – vilket ligger högst upp i hans berömda behovstrappa – och liksom Smuts menar Maslow att alla människor har potential till självförverkligande, men att få använder den. Även hos Maslow är självförverkligande inte individualistiskt, utan gynnar samhällets bästa och leder till en psykologisk utopi – ett ”eupsychia” – där människan lärt sig behärska sina lägre drifter.

Trots att Maslows humanistisk-holistiska psykologi uppkommit delvis ur en kritik mot psykoanalysen noterade han att han delade många åsikter med den neofreudianska analytikern Karen Horney. Trots att ”holism” inte var ett centralt begrepp för Horney själv kom hon att förknippas med det under 1960-talet tack vare Harlod Kelman som var redaktör för två antologier tillägnade ”Karen Horney’s holistic approach”. Även här lyfts Goldstein in som viktig inspiratör för att överbrygga kropp och själ-dikotomin. Horneys psykoanalys beskrivs som ett alternativ till Freuds reduktionism. Hon sägs ta större hänsyn till kulturella faktorer och inte minst lyfta in feminina perspektiv i den manliga analysens värld. Enligt Kelman syftar Horneys analys till att lösa patientens neurotiska konflikter så att denne kan känna sig ”wholehearted and undivided”.

Horney var också en viktig inspiratör för Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys som bildades under ledning av Margit Norell 1968 och året efter började ge ut sin egen bulletin. Detta var en, enligt egen utsago, neofreudiansk utbrytargrupp ur Svenska psykoanalytiska föreningen, som den efter millenieskiftet gick samman med igen.

I holistiska föreningens egen historieskrivning framhålls just Horney och Kelman som centrala inspiratörer. Den senare var en frekvent besökare från början av 1960-talet till hans död 1977. En grupp som började sin utbildning inom holistiska föreningen vid Biskops Arnö 1971 beskriver honom som den internationella gäst som ”var allra mest tongivande” och fascinerande.

Ingen tycks dock vilja ge Kelman eller Horney cred för etiketten ”holistisk psykoanalys”. När Norell 1996 fick frågan om var det ”holistiska” kom från svarade hon att ”Holistisk kom jag på utifrån en önskan om mer av en helhetssyn. När det gällde patientens och allas vår utveckling.” Ganska intetsägande, alltså. I samma intervju beklagar hon även Kelmans inflytande och beskriver honom som auktoritär och aggressiv – vilket också är anklagelser som riktats mot henne själv. Hon lämnade föreningen 1978 på grund av personliga konflikter.

Idag är Norell känd som ”kvinnan som skapade Thomas Quick”, för att citera undertiteln på Dan Josefssons bok om Sveriges genom tidernas största rättsskandal, vilken möjliggjordes av en dogmatisk och ovetenskaplig tro på bortträngda minnen. Det ”holistiska” kan nog inte beskyllas för det vetenskapliga haveriet, eftersom dess innebörd aldrig blir tydlig. När holistiska föreningen bytte namn år 2000 motiverades det med att ”holistisk” bär på ”ovälkomna associationer till New-Age-rörelsen,” vilket förvisso varit fallet sedan 1970-talet. De holistiska analytikerna beklagade detta eftersom de ansåg sig ha varit först med begreppet, vilket bevisligen är falskt.

Avslutning
Sammanfattningsvis behöver den gängse bilden av holistisk psykologi som entydigt med Gestaltpsykologi breddas. James och Dewey har uppenbart förknippats med holism sedan man först började tala om holistisk psykologi. Maslow identifierade sig med begreppet, så gjorde även Adler samt Horneys adepter. Gemensamt för dessa figurer och skolor är att de kritiserar mekanism, reduktionism och atomism. De ser människan som en organism som är större en dess enskilda delar; de förkastar kropp och själ-dikotomin; och de betonar att människan inte kan förstås utan hänsyn till biologisk och social miljö, samt sin egen historia. Återkommande är synen på människan som en varelse som stävar efter att växa eller uppfylla sin potential.

Det numinösa

Nog finns det skäl att som ateist fundera över om något går förlorat i ett sekulärt samhälle. I Religion for Atheists menar den brittiske pop-filosofen och ateisten Alain de Botton att utan religion följer förlusten av gemenskap. Den moderna sekulära människan fokuserar på det egna jaget, status och karriären, men följden av egocentrism är ensamhet och social alienation. Det behövs, menar de Botton, institutioner som främjar gemenskap och solidaritet, och även en sekulär människa har behov av andliga praktiker för att kultivera reflektion, koncentration, tålamod, noggrannhet och självkännedom. Därtill måste även vi sekulära engagera oss i grundläggande existentiella frågor om vad som är värdefullt och meningsfullt i våra ändliga liv. Att behovet tycks finnas vittnar väl uppmärksamheten kring Martin Hägglunds This Life om. Denna bok, som jag tidigare skrivit om, avhandlar hur vi bör fylla våra ändliga liv med mening och vilken sorts samhälle – ett socialistiskt, enligt Hägglund – som är bäst lämpat att understödja vårt individuella och gemensamma meningsskapande.

Vad Hägglund inte berör, trots att han diskuterar andlighet, och vad de Botton inte går in på, trots att han diskuterar andliga praktiker och religiösa aspekter av konst och meditation, är den typ av andliga erfarenheter som kan kallas ”numinösa”. Begreppet härstammar från latinets numen och betecknar erfarenheter som väcker en känsla av förundran. Dessa är traditionellt men inte nödvändigtvis religiösa. Utan att referera till ”numinös” har jag i en tidigare bloggpost berört ämnet och ska här fortsätta utforskandet av denna typ av erfarenheter utifrån forskning om meditation och psykedeliska droger. (Även det senare ämnet har jag tidigare behandlat.) Min utgångspunkt är tre böcker: Sam Harris Waking Up, Michael Pollans Psykedelisk renässans och Daniel Golemans och Richard J. Davidsons The Science of Meditation.

Harris är kanske mest känd som företrädare för den anti-teistiska nyateismen, men är ändå införstådd med att det finns lärdomar att hämta från olika religiösa traditioner för en icke-troende. Han förkastar alla former av religiösa institutioner och samfund och fäster uppmärksamheten vid andliga erfarenheter (peak experiences). Harris betonar att andlighet inte står i motsättning till rationalitet och att andliga erfarenheter tycks vara likartade oavsett konfession. En invändning jag har mot Waking Up är Harris upptagenhet vid medvetandefilosofi och hans tendens att mystifiera medvetandet genom att tala om ”pure consciousness” och ”pure freedom”, där det senare är just ett medvetandetillstånd och inte har något med sociala förhållanden att göra, vilket gör det till ett meningslöst frihetsbegrepp. Att tala om jaget som en illusion eller en fiktion är inte heller passande. Jaget är förvisso en konstruktion, men det gör det inte overkligt eller icke-önskvärt.

Harris redogör för hur han uppnår tillstånd av självtranscendens med MDMA (Ecstasy) och LSD, men förordar framförallt vipassanameditation eftersom han menar att det långsiktiga syftet med andliga praktiker är att höja den vardagliga kvaliteten på medvetandet. Forskningen om just meditationens positiva effekter har ökat markant de senaste åren och det aktuella forskningsläget summeras förtjänstfullt och begripligt i Daniel Golemans och Richard J. Davidsons The Science of Meditation. De skiljer mellan olika nivåer av meditation som täcker allt från yogis, för vilka meditation är en djupt religiös praktik och en central del av livet, till de som inkorporerar mindfulness i arbetslivet med hjälp av de allt populärare mindfulnessapparna. Om dessa faktiskt fungerar har inte säkerställts vetenskapligt ännu, betonar Goleman och Davidson. Vad man dock kunnat belägga är att meditation och mindfulnessträning i allmänhet medför positiva hälsoaspekter, på samma sätt som alla former av fysisk aktivitet i regel gör. Men vilka mer specifikt positiva aspekter beror på vilken typ av meditation som praktiseras och i vilken omfattning, på samma sätt som med fysisk aktivitet.

Vipassanameditation, mindfulness based stress reduction (MBSR), mindfulness based cognitive therapy (MBCT) och loving-kindness meditation tillhör de praktiker som har visat sig ha positiva effekter. Det sistnämnda handlar om att kultivera positiva känslor mot sig själv och andra. Vipassana fokuserar på andningen för träna uppmärksamhet och närvaro, vilket leder till ökad förmåga att hålla fokus över tid och att bättre notera små snabba skiftningar i erfarenheten. MBSR använder ofta metoden kroppsscanning och har visar sig reducera stress och oro samt hjälper patienter som lider av kronisk smärta. MBCT har visat sig ha effekt mot ångest och depression (desto djupare depression – desto mer effekt), även i fall då medicinering inte hjälpt. Vilken av dessa (eller andra) meditativa praktiker man ska välja beror alltså på vad man vill uppnå och som om de redan nämnda positiva effekterna av meditation inte vore nog framhåller Goleman och Davidson även att det kan ge förbättrad sömn, förbättrat arbetsminne dessutom saktar ned effekterna av åldrande på hjärnan. Många av dessa positiva effekter uppnås eftersom meditation lugnar amygdala, vilket är den del av hjärnan som styr uppmärksamhet och intensiva känsloreaktioner. Meditation hindrar tankarna från att vandra, vilket generellt är bra eftersom det gör oss olyckliga – även om det är njutbara tankar vi distraheras av! Därtill tenderar vi att ge efter för begär och impulser när vi är som mest distraherade. Meditation förbättrar alltså även vår självkontroll.

Meditation kan, enligt Goleman och Davidson, leda till numinösa erfarenheter. Dessa kallar de altered states och skiljer från de potentiella långsiktigt positiva förändringar meditationen kan medföra, vilka kallas altered traits. Effekten av de senare stannar alltså kvar utanför meditationen och kan leda till ökad närvaro, medkänsla, sinneslugn och osjälviskhet. Meditation tränar sinnet och omformar på sikt vår plastiska hjärna. Detta är neurovetenskapligt belagt och ger på sätt och vis, menar Goleman och Davidson, stöd för idén om upplysning, vilket enligt detta resonemang är något som skulle kunna valideras vetenskapligt. Dock skulle ett positivt resultat på ett sådant ”upplysningstest” inte säga något om den visdom som traditionellt förknippas med upplysning, därför tycks det väl naturvetenskapligt reduktivt. Intressant är ändå att man kunnat belägga att meditation kan leda till en fysisk förändring av huvudsakligen fyra typer av nervbanor: 1) de som reagerar på upprörande händelser och stress, och hanterar återhämtning från detta; 2) de som involverar medkänsla och empati; 3) de som involverar uppmärksamhet och koncentration; 4) och de som involverar vår jag-uppfattning.

Goleman och Davidson nämner kort den psykedeliska forskning som inleddes under 1960-talets hippie era, samtidigt som meditation började beforskas. De skriver att det då fanns en föreställning om att man med LSD kunde uppnå samma sak som det tar en tibetansk munk 20 år att träna sig till. Detta, menar författarna, är felaktigt och missar poängen med de långsiktiga positiva effekterna av att praktisera mindfulness. Det är i själva verket altered traits, inte altered states, som är målet och detta kan inte droger uppnå eftersom deras effekt försvinner så snart de lämnar kroppen. Här verkar det som att Davidson och Goleman misstar sig något, varför deras bok bör kompletteras med Michael Pollans Psykedelisk renässans som på ett medryckande sätt sammanfattar de senaste 15 årens forskning av psykedeliska preparat, framförallt LSD och psilocybin (magiska svampar).

Efter en lång period av tabu har man alltså börjat experimentera med hallucinogena droger inom sjukvården igen och har i flera studier fått väldigt positiva resultat. Detta är naturligtvis mer riskfyllt än meditation och för att undvika snedtrippar betonas vikten av rätt ”set” (mindset) och ”setting” (miljö). Liksom med forskningen om meditation är det de positiva hälsoaspekterna man vill åt, vilka belagts i studier av personer drabbade av ångest, depression och tvångssyndrom, samt inom den palliativa vården. I större utsträckning än inom meditationen går det inte att helt skilja de positiva hälsoaspekterna från de numinösa erfarenheterna. Pollan diskuterar studier där försökspersonerna beskriver effekten av psykedeliska droger som mystisk – jaget upplöses och man blir del av naturen eller universum – och dessutom rankar denna erfarenhet som en av de mest andliga och meningsfulla de haft. För många ledde det också till ett ökat välbefinnande som höll i över ett år efter att studien genomförts, vilket pekar på att det inte är den farmakologiska effekten (som ju snabbt avtar), utan den mentala upplevelsen av jagupplösning som är nyckeln till det ökade välbefinnandet. Det är det numinösa som ger välbefinnande.

Det numinösa är vad vi kan kalla ett ”alternativt medvetandetillstånd” med potentiellt positiva andliga, terapeutiska eller kreativa följder. Psykedeliska substanser är visserligen inte enda vägen som leder till sådana, men de erbjuder en genväg. Pollan nämner just likheterna med de medvetandetillstånd som kan framkallas genom meditation—eller fasta eller holotropisk andning för den delen— och nämner även att meditation kan hjälpa en att återkalla den positiva erfarenhet av det numinösa som uppnåtts under påverkan av psykedeliska droger.

På grund av den olyckliga flumstämpeln talar en del forskare hellre om enteogener än om psykedelia. Det senare betyder ”sinnesmanifesterande”, det förra ungefär ”det gudomliga inom oss”, vilket väl knappast är mindre flummigt, men inte heller missvisande eftersom erfarenheten av LSD, psilocybin, MDMA och ayahuasca ofta beskrivs i termer som överensstämmer med hur religiösa och mystiska erfarenheter brukar karakteriseras. Erfarenheten beskrivs ofta som outsägbar, alltså att den inte fullt kan återges i ord (inte minst för att det låter fånigt). Aldous Huxley menade att LSD gav honom insikten om ”kärleken som ett primärt och grundläggande kosmiskt faktum.” Vilket han medgav lät som trams, men icke desto mindre var just ett faktum.

Detta tar oss till en annan karakteristik: den kunskapsbärande. Man upplever det som att djupa sanningar eller insikter har uppenbarats för en. Därtill infinner sig ofta en känsla av harmoni och helighet; en känsla av att tid och rum transcenderas; och att skillnaden mellan det inre jaget och den yttre verkligheten utplånas. Den sista punkten är värd att hålla fast vid. Det mänskliga medvetandet rymmer mycket mer än jaget (därmed inte sagt att medvetandet är metafysiskt), men att koppla bort jaget är inte alltid lätt, även om det går att uppnå genom meditation och i aktiviteter då flow infinner sig. Vad är det då som gör att psykedelia kopplar bort jaget? Jo, den minskande aktiviteten i hjärnans standardnätverk, där upplevelsen av jaget konstrueras och där tankarna vandrar, vilket, som sagt, gör oss deprimerade. Detta har belagts med studier med fMRI, där man sett att minskningen i hjärnans aktivitet till följd av psilocybin är lik den hos erfarna meditatörer. Med andra ord: erfarenheter av det numinösa tycks kräva ett avaktivera standardnätverk. (Det vore intressant att veta om detta även sker vid andliga erfarenheter som framkallas av exempelvis konst- eller naturupplevelser.)

Därtill har det belagts att psilocybin skapar nya förbindelser i hjärnan, vilket kan förklara att många upplever att det leder till ökad kreativitet – det hjälper oss att tänka ”utanför boxen” och bryta vanan. Medvetandet blir mer öppet och mindre riktat, inte olikt hur det fungerar hos barn som ju har en förmåga till häpnad vuxna generellt saknar eller åtminstone erfar mycket sällan. En forskare beskriver det som att psykedelia kan få oss att se världen lite mindre som ett fängelse och lite mer som en lekplats. Liknelsen är träffande eftersom många deprimerade också beskriver sig som fast i just ett ”mentalt fängelse”, ofta bestående av ältande (vilket äger rum i standardnätverket).

Avslutningsvis en reservation: Jag är själv inte helt övertygad om att ”det numinösa” är det bästa begreppet för den typ av erfarenheter jag har diskuterat. Utan att ha läst den ännu har jag förstått att David Thurfjell använder begreppet ”existentiell djupupplevelse” för den typ av andliga erfarenheter av naturen han studerar i sin senaste bok. ”Gränserfarenheter” vore ett annat alternativ, eller så kanske vi bara ska säga ”andliga erfarenheter”, vilket jag ibland använder synonymt med ”det numinösa”. Jag vill åt ett begrepp som fångar den typ av erfarenhet som kan uppnås genom meditativa eller religiösa praktiker, med psykedeliska preparat, via konst- och naturupplevelser, med mera. Denna typ av erfarenhet har ett egenvärde, men också ett instrumentellt värde i att de ofta tycks leda till ökat individuellt välbefinnande, samt har potential att göra oss mer öppna och osjälviska. Pollan påpekar insiktsfullt att ”egocentrisk”, inte ”materiell”, är den korrekta antonymen till ”andlig”. Av vilket också följer att andlighet inte behöver vara en metafysisk fråga och inte behöver stå i motsättning till en i grunden materiell världsåskådning. Här har vi alltså en potentiell lösning på det problem som nämndes inledningsvis – att förlusten av religion leder till egocentrism, ensamhet och alienation.

Tillbaka till melankolin

Idéhistoriker skriver bättre. Denna insikt var det viktigaste skälet till att jag valde att byta ämnesinriktning efter att ha skrivit kandidatuppsatser i filosofi och litteraturvetenskap. Idéhistoriker tycktes inte bara ha en fascinerande förmåga att skriva stilfulla synteser, deras studier hade ofta existentiell relevans och en terapeutisk verkan jag sällan fann i andra humanistiska ämnen. Sven-Eric Liedmans I skuggan av framtiden: Modernitetens idéhistoria (1997) och Karin Johannissons Melankoliska rum: Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (2009) var de böcker som framförallt låg till grund för den uppfattningen. Den förra hjälpte mig att nyansera en alltför negativ syn på det moderna samhället och den senare hade en upplyftande och perspektivvidgande verkan på mig under en särskilt mörk period.

Jag läste nyligen om Johannissons bok, vars tema är melankolins uttrycksformer och känslohistoria sedan 1600-talet till millennieskiftet, med tyngdpunkt på sekelskiftet 1900. Det är inte melankoli som sjukdomstillstånd eller allmänt stämningsläge Johannisson är ute efter, utan melankoliska känslor, vilka ofta befinner sig i gränslandet mellan friskt och sjukt.

Melankolin har i vissa tider förknippats med en känsla av förtvivlan, i andra med leda, och i ytterligare med trötthet. Genomgående förknippas den med förlust eller brist, som i Freuds fina beskrivning av melankoli som känslan av att förlora något man inte vet vad det är. Traditionellt har melankolin förknippats med manlighet och hög status. I och med att den ”demokratiserats” och alltmer ersatts av den medicinska diagnosen depression har melankolin förlorat sin höga status. Johannissons historiska framställning lyfter fram ett urval av idealtypiska melankolitillstånd som öppnar upp för andra sätt att betrakta lidande än som sjukdom och samtidigt kastar ljus över vår egen tids känslorepertoar.

Den förmoderna melankolin, under 1600- och 1700-talet, var självmordssvart (melankoli betyder svart galla). Under denna period var melankolin teatralt utlevande och präglades av känslor som förtvivlan och skräck. De förmoderna melankolikerna kunde exempelvis beskrivas som gjorda av glas eller som vargar (misantropa enstöringar med hålig blick, drivna av en egendomlig hunger). Denna melankoli förknippades med såväl genialitet som galenskap och den förmoderna melankolikern är därför en slags bipolär dubbelnatur.

Förmodernitetens vida känslosvängningar försvinner ur melankolibegreppet med 1800-talets depressionsgrå melankoli. Denna präglas av inåtvändhet, sårbarhet och självrannsakan. En av de mer fascinerande avsnitten i boken berör den moderna melankolikerns relation till mat. Detta avsnitt inkluderar allt ifrån Tegnérs omättliga frossa, som exempel på hur förlustkänslor ersätts av hetsätande, till svälten och den mer klassiska bilden av en melankolikern som en tunn och bräcklig figur. Man kan tänka sig den ständigt laxerande Lord Byron, som menade att skapande och ätande inte gick att kombinera och ansåg att kex, vatten och ättika var en fullgod konstnärsdiet. Kafka, Wittgenstein och Virginia Woolf var personer med liknande komplex. ”Inget är mer närande än en skiva citron”, menade Kafka, och skrev stolt i ett brev till fästmön att han var ”tunnast av alla människor”.

Ett annat exempel är Nietzsche som 1879 upprättade denna lista över de kommande 200 veckornas planerade kosthållning: ”Till middag: Liebigs köttbuljong 1/4 tesked före måltiden; två smörgåsar med skinka och ett ägg; sex-åtta nötter; två äpplen, två bitar ingefära; två kex. Till kvällsmat: ett ägg med bröd; fem nötter; söt mjölk med en skorpa eller tre kex.” Det var inte tillräckligt att äta lite, utan det gällde även att äta samma sak.

Den moderna melankolikern är en kulturkritisk alienerad pessimist, som menar att människan avskärmats från sitt autentiska jag. I kontrast anser den senmoderna och tomhetsvita melankolikern att något autentiskt jag aldrig existerat. På denna illusionslöshet följer en tomhet, som tillsammans med tröttheten är den senmoderna melankolins viktigaste känslor. Den senmoderna melankolikern är fullt medveten om att substitutstillfredsställelse genom konsumtion, heminredningsprojekt, träning, sex, eller karriär inte kan fylla den inre tomheten, men kan ändå inte låta bli att hänge sig åt dessa projekt i en fåfäng längtan efter erkännande och status. Att den senmoderna melankolin – som anses vara ett sjukdomstillstånd – förknippas med stress och utbrändhet är knappast förvånande. Lösningen är diagnos och anpassning av individen. Psykiatrin kompletteras av självhjälpsindustrin och diverse ”coacher”, medan samhälls- och kulturkritiken allt som oftast uteblir.

Även om melankoli idag reducerats till depression är det viktigt att inte göra samma misstag när vi studerar den historiskt. Om depression står för hämning av känslor (”de-press”: tycka ner, tränga undan), står melankoli snarare för känsloutlevelse. Depression har dessutom kommit att allt mer betecknas som beteenden (ätstörningar, sömn- och koncentrationssvårigheter, med mera) snarare än känslor. Melankolin är rikare och tillåter större variationer både i känsla och utlevelse. Den är ofta bipolär och tillåter en kombination av klarsyn, lidande och mörker, vilket är anledningen till att Nietzsche betraktade melankolin som en förutsättning för skapande.

Johannisson beskriver ett urval av idealtypiska känslotillstånd förknippade med melankoli. Likgiltigheten (acedia) är en av de kristna dödssynderna och sägs ofta uppstå på grund av överdriven hjärnaktivitet i sträng avskildhet. Den kan leda till såväl arbetsnarkomani som apati och är särskilt förekommande i den miljö jag själv arbetar i: den akademiska. Därför tar jag särskilt till mig av Johannissons uppdelning av den akademiska likgiltighetens fyra variationer: misslyckandets acedia, som beror på insikter om att inte kunna leva upp till egna eller andras förväntningar; framgångens acedia, som beror på att ett plötsligt genombrott eller erkännande genererar förlamning genom en drastiskt förändrad förväntningshorisont; specialiserings acedia, som kännetecknas av att ett område – karriären – ges företräde framför det sociala och privatlivet; splittringens acedia, som infinner sig när framgången uteblivit och det arbete man egentligen bryr sig om åsidosatts för annan slags arbete, exempelvis administration.

Sensibilitet eller sårbarhet är ytterligare exempel på ett melankoliskt känslotillstånd. Under 1700-talet är sensibiliteten manligt könad, men när den feminiseras under 1800-talet kan sensibilitet bara accepteras inom vissa manliga sfärer, som den konstnärliga och intellektuella. Den hypokondriskt sensible Alfred Nobel är ett exempel, men ingen är mer hypersensibel än Marcel Proust. Konstant sängliggande, vaken om nätterna, då han arbetar, och om dagarna nedsövd med hjälp av opium. Proust undviker ljud, naturligt ljus och tål absolut inte lukten av mat. För de hypersensibla är världen näst intill outhärdlig och bara skapandet tycks bringa frid.

Leda (spleen) är ett känslotillstånd vi associerar med den unge Werther, Kurt Cobain, Ian Curtis, och i fiktionen med Emma Bovary, eller den moderne manliga flanören som driver genom sekelskiftets urbana gator, fylld av tristess och på flykt från det föraktade hemmet, men utan mål i sikte. Närbesläktad med flanören är dandyn, som vi kan exemplifiera med Sebastian Flyte i Brideshead Revisited.

Spleen är ”en av modernitetens helt centrala melankoliformer därför att den utgår från idén om självförverkligande och vägran att klibba fast vid konventionella livsstilar.” Det hänger ihop med utanförskap, existentiell otillfredsställelse och självförbränning. Att de drabbades materiella behov är uppfyllda hjälper inte mot tillvarons överväldigande meningslöshet. Bara vetskapen om att självmordet kan befria honom från världen ger Werther tröst.

Spleen förknippas med leda och äckel. Men äckelkänslan leder inte till flykt, utan ambivalens. Det motbjudande attraherar, som i Sartres dödstråkiga roman Äcklet. Det kan röra sig om en avsky av det egna jaget bestående av äckel över den egna latheten, aptiten, dumheten, förljugenheten, konsumtionen, eller karaktärslösheten. Spleen ska dock inte förväxlas med långtråkighet. Den drabbade – som ofta tillhör högre samhällsskikt – tillåter sig gärna excentriska utsvävningar, men aldrig utan att kunna skaka av sig känslan av meningslöshet. Det fåfänga hoppet är satt till försök att undkomma masskulturens, konsumismens och välfärdssamhället föreskrivna ramar och ideal.

Sömnlöshet (insomnia) är typisk som melankoliskt känslotillstånd och slår ofta följe med leda och likgiltighet. I äldre konst och litteratur är den ofta förknippad med skräck. Sömnlösheten leder till mörka fantasier, oro och tandgnissel. I dess samtida variant är det oftare känslor av otillräcklighet och ältande som aktualiseras. En av de mest fascinerande och utförligt behandlade personerna i Johannissons bok är sociologen Max Weber, vars framgångsrika karriär leder till kollaps strax innan sekelskiftet. Sömnlösheten plågar Weber år efter år, ofta kombinerad av nattliga utlösningar som leder till depressiva tillstånd – och som utförligt diskuteras i brevväxlingen mellan hans mor och hans fru.

Ångest och nervositet torde tillhöra de mer välkända melankoliska känslotillstånden. De uppträder vanligen i en urban miljö märkt av trängsel, buller och hög levnadsrytm. Runt sekelskiftet 1900 präglas samhällen av snabba förändringar samt nya transport- och kommunikationsmedel. Detta ger upphov till osäkerhet och anpassningssvårigheter, vilket framkallar den nervösa ångesten, som också kan rymma viss eufori. Men är det individen som är för svag eller samhället som är för krävande? Sekelskiftesångesten leder även till att en rad nya fobier växer fram, varav torgskräck och social fobi är de mest vanligt förekommande, men man finner även mysofobi (rädsla för orenlighet), monofobi (rädsla för ensamhet), pantofobi (rädsla för allting) och fobofobi (rädsla för fobier). Gunnar Myrdal hade fobi för telefoner.

Den samtida stresskultur vi känner sedan millennieskiftet upprepar detta mönster: samhället förändras snabbt, informationen flödar och kraven på individuell perfektion är närmast omänskliga. Följden är utbrändhet med minnes- koncentrations- och sömnsvårigheter samt diffusa smärtor. Gemensamt med sekelskiftesångesten är att båda innehåller inslag av trötthet (fatigue), alltså en oförmåga att prestera eller brist på engagemang. Idag föreskrivs oftast vila och återhämtning (med målet att snart kunna återinträda i arbetssamhället), men runt sekelskiftet kunde även arbete anses vara en lösning. En hop svenska patienter skickades exempelvis till Norrland för skogsarbete, men huruvida det ledde till bot får vi inte veta.

Johannisson avslutar med att diskutera känslotillståndet anomi (bokstavligen: ”utan regler”, men snarare med betydelsen ”vilsenhet”), som Émile Durkheim myntade. ”Social melankoli”, beskriver Johanisson det som vid ett tillfälle och förknippar tillståndet med alienation och rastlöshet: ”I det anomiska samhället föds inte splittring, ångest och depression ur individen, utan ur samhället.”

Är detta en diagnos som speglar vår samtid? frågar sig Johannisson och tycks mena att vi lever i ett anomiproducerande samhälle. Anomin infinner sig i moderna storstäder präglade av skenande marknadsekonomi och återkommande kriser. Det anomiska tillståndet präglas av isolering, besvikelse, maktlöshet, utanförskap och avsaknad av gemensam värdegrund. Inget tycks kunna hålla samman tillvaron. Detta är knappast ett problem som kan lösas genom medicinering. Anomin är strukturell och låter sig inte reduceras till individuell depression.

Är det möjligt att vara melankolisk idag, eller kan vi bara vara deprimerade? Utan att förminska det psykiska sjukdomstillståndet depression tror jag det är viktigt att inte reducera allt lidande till psykisk sjukdom, och att inte enbart betrakta det som ett individuellt problem. Det fina med Johannissons bok är att den kastar ljus över de melankoliska känslornas historia och därmed öppnar upp en bortglömd känslovokabulär. Att förstå att lidande och känslor förändras historiskt ger perspektiv på hur vi talar om detta i vår samtid och insikter om att det kommer att fortsätta förändras. I historien kan vi finna inspiration för sätt att beskriva våra inre liv som undviker patologisering. Att få en sjukdomsdiagnos kan vara en lättnad och underlätta för bot, men det kan också vara fängslande (Max Weber vägrade kännas vid någon diagnos). Det breda känsloregister som lyfts fram av Johannisson är frigörande. Denna hjälper oss att betrakta våra mörkare sidor och perioder i livet med hjälp av en bredare vokabulär och i gränslandet mellan det friska och det sjuka, snarare än med viljan att tvångsmässigt placera in oss i endera facket. Melankolin är mer än depressionen. Det senare är ett sjukdomstillstånd, det förra en kulturell kategori. ”Melankolin är talande, depressionen är tyst.”

Gränserfarenheter och transcendens

En av mina favoritjournalister är Eric Schüldt. Han har programmet Text och musik i P2, har gjort Människan och maskinen för P1 och har synts i SVT som programledare för första säsongen av Idévärlden. Schüldt har också gjort podcasten 60 minuter för Expressen kultur, där han under en timme samtalar med diverse kulturpersoner och intellektuella. Schüldt är en god lyssnare; han reflekterar, är ofta personlig och för in exempel från sitt eget liv i samtalen, vilket gör hans gäster trygga och får dem att öppna sig. Samtalen är intima och eftertänksamma och det tillåts att det emellanåt uppstår ett par sekunders tystnad, vilket jag upplever som ovanligt i radio- och poddsammanhang. Schüldt har också förmågan att kunna prata om mystik, andlighet och existentiella frågor på fullt allvar, utan att nödvändigtvis koppla det till religiositet, utan att ta till ironi, och utan att det blir fånigt.

Nyligen sändes det femtionde och sista avsnittet av 60 minuter, där Schüldt samtalar med Helena Granström, vars bok Det som en gång var (2016) tidigare nämnts här på bloggen. Att just Granström gästar sista avsnittet beror på att det var en intervju Schüldt gjorde med henne i ett annat sammanhang som gav honom idén till podden. I detta samtal, för många år sedan, uppstod en mystisk närhet som påverkade dem båda och som Schüldt har velat utforska vidare. Ett tema för Granströms och Schüldts samtal är därför just samtalet. Vad är det som händer i ett riktigt bra samtal? Vad är det som krävs för att uppnå detta? Varför sker det så sällan? Alla samtal behöver givetvis inte ha den mystiska eller katarsiska karaktären, de kan vara intressanta eller underhållande ändå. Men ibland vill man tränga in på djupet och försöka vidga gränserna för vad man kan sätta ord på. Ibland vill man nå nya insikter eller bättre självförståelse och uppleva den där svårbegripligt magiska känslan av att något viktigt har skett, utan att man riktigt förstår vad eller varför.

Själv vet jag inte när jag hade ett samtal av den karaktären senast. Kanske beror det på att majoriteten av mitt sällskapsliv sker på jobbet eller med vänner över ett glas på krogen. Inte direkt de optimala formerna för intima samtal – och samtalets form är naturligtvis av vikt. Schüldt menar att han i sitt vardagsliv nästan aldrig har modet att ta samtalen till samma djup som i 60 minuter. Kanske, resonerar han, för att det i podden finns vissa ramar som inte gör situationen helt okontrollerbar. Granström liknar det som sker i 60 minuter med psykoanalys, även där finns ju tydliga ramar och roller, ett ostört rum och en avgränsad tid.

Schüldts och Granströms samtal rör sig i en cirkel. Det börjar och slutar i Granströms erfarenheter av fjällvandring, vilket är ett skäl till att jag berörs. Jag har själv vandrat vid flera tillfällen, senast i somras mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Granströms erfarenheter visar sig ligga mycket nära mina egna. Precis som hon lockades jag av fjällvärldens magi i tjugoårsåldern och av liknande skäl. Granström beskriver att hon drevs ut på ensamvandringar av en känsla av sorg och för att komma ifrån en ”yttre blick”. Hon beskriver att fjällen gav henne en känsla av att höra hemma, att hon fann att den yttre blicken snarast kom inifrån, vilket hjälpte henne att frigöra sig från den. I fjällen vågade hon släppa kontrollen, började lita på sig själv och fann vila, frihet och självinsikt.

Även jag började vandra ensam, först ett par kortare turer på låglandsleder och sedan Höga kustenleden. Då var jag en oerfaren vandrare. Min utrustning var tung och dålig och jag hade inte ens en ordentlig karta. Dessutom var det närmare 30 grader om dagarna den veckan i juni jag kämpade mig igenom leden utan att ha gått in mina kängor ordentligt. Sista dagen släpade jag mig fram med enorma skavsår och utan hud på vissa tår. (Min mamma nämner fortfarande hur hemska mina fötter såg ut.) Det var det värt. Liksom Granström fann jag erfarenheten läkande. Att klara utmaningen stärkte mig och jag upplevde att jag både blev bättre på att vara i min ensamhet, men också mer öppen mot främlingar. För liksom Granström mötte även jag vänliga och hjälpsamma personer under vandringen som jag fortfarande minns många år senare, trots att en del möten bara varade ett par minuter.

Erfarenheter liknande dessa vandringar, av samtal likt det mellan Schüldt och Granström, eller för den delen av andra aktiviteter, som meditation, läsupplevelser eller konsertbesök, som också i sina bästa stunder kan framkalla den där mystiska kvaliteten – vad är det egentligen för erfarenheter? Själva begreppet ”erfarenhet” har positiva konnotationer och rymmer ordet ”fara” i dess dubbla bemärkelse. En erfarenhet är en resa som sätter något på spel och förändrar oss. Den mystiska kvaliteten i de ovan nämnda exemplen tycks också rymma ett element av självtranscendens, de gör att vi upplever oss som del av något större, eller glömmer bort oss själva för en stund. I vissa aktiviteter där jag glömmer mig själv är det dock inte så mycket självtranscendens som flow jag uppnår. Detta gäller inte minst i skrivandet, som när det är som bäst får mig att glömma mig själv och upphäver min uppfattning av tid och rum.

Som en liten utvikning kan sägas att man inom vissa delar av vänstern på senare år har börjat uppvärdera självtransformerande praktiker som exempelvis yoga, meditation, droger och vissa typer av konstupplevelser. Dessa betraktas inom ”acid communism” – eller i England ”acid corbynism” – som försök att förbli mänsklig i ett djupt omänskligt politiskt system (det nyliberala och kapitalistiska) genom att göra saker man uppskattar och finner meningsfulla för deras egen skull, snarare än för ekonomisk vinst eller av annat instrumentellt syfte. Främst handlar det dock om kollektiv glädje och frigörelse, samt att experimentera fram nya sätt att erfara och existera på. Självtranscendensen är tänkt som ett sätt för oss att bryta ur våra individualistiska bubblor och ansluta till en mer holistisk livs- och världssyn där vi kan gå samman och skapa visioner om framtider värda att kämpa för.

Acid communism är drömmen om en ny motkultur, liknande hippierörelsen eller punken, som kan understödja en radikal vänsterpolitik. Nog för att det kan behövas, men oavsett om man vill göra politik av detta eller inte tycker jag att friheten, stillheten, det fokus och den närvaro jag upplever i fjällen och som jag ibland kan nå genom skrivande, fridykning, snowboardåkning eller meditation är värd att ta vara på och att försöka förstå. När hjärnan går på högvarv och det tycks omöjligt att hitta fokus och bringa reda i alla tankar och känslor är det sådana aktiviteter som tar ner mig på jorden och förankrar mig i mig själv igen, samtidigt som de tycks upplösa mig. I dessa erfarenheter finns en svårartikulerad meningsfullhet och en djupare känsla av tillfredsställelse och sammanhang. Är det detta som är andlighet?

Skierfe 2018. Utsikt över Rapadalen. Foto: Bruno Hamnell.