Det numinösa

Nog finns det skäl att som ateist fundera över om något går förlorat i ett sekulärt samhälle. I Religion for Atheists menar den brittiske pop-filosofen och ateisten Alain de Botton att utan religion följer förlusten av gemenskap. Den moderna sekulära människan fokuserar på det egna jaget, status och karriären, men följden av egocentrism är ensamhet och social alienation. Det behövs, menar de Botton, institutioner som främjar gemenskap och solidaritet, och även en sekulär människa har behov av andliga praktiker för att kultivera reflektion, koncentration, tålamod, noggrannhet och självkännedom. Därtill måste även vi sekulära engagera oss i grundläggande existentiella frågor om vad som är värdefullt och meningsfullt i våra ändliga liv. Att behovet tycks finnas vittnar väl uppmärksamheten kring Martin Hägglunds This Life om. Denna bok, som jag tidigare skrivit om, avhandlar hur vi bör fylla våra ändliga liv med mening och vilken sorts samhälle (ett socialistiskt) som är bäst lämpat att understödja vårt individuella och gemensamma meningsskapande.

Vad Hägglund inte berör, trots att han diskuterar andlighet, och vad de Botton inte går in på, trots att han diskuterar andliga praktiker och religiösa aspekter av konst och meditation, är den typ av andliga erfarenheter som kallas ”numinösa”. Begreppet härstammar från latinets numen och betecknar andliga erfarenheter som väcker en känsla av förundran. Dessa är traditionellt men inte nödvändigtvis religiösa. Utan att referera till ”numinös” har jag i en tidigare bloggpost berört ämnet och ska här fortsätta utforskandet av denna typ av erfarenheter utifrån forskning om meditation och psykedeliska droger. (Även det senare ämnet har jag tidigare behandlat.) Min utgångspunkt är tre böcker: Sam Harris Waking Up, Michael Pollans Psykedelisk renässans och Daniel Golemans och Richard J. Davidsons The Science of Meditation.

Harris är kanske mest känd som företrädare för den anti-teistiska nyatesimen, men är ändå införstådd med att det finns lärdomar att hämta från olika religiösa traditioner för en icke-troende. Han förkastar dock alla former av religiösa institutioner och samfund och fäster uppmärksamheten vid andliga erfarenheter (peak experiences). Harris betonar att andlighet inte står i motsättning till rationalitet och att andliga erfarenheter tycks vara likartade oavsett konfession. En invändning jag har mot Waking Up är Harris upptagenhet vid medvetandefilosofi och hans tendens att mystifiera medvetandet genom att tala om ”pure consciousness” och ”pure freedom”, där det senare är just ett medvetandetillstånd och inte har något med sociala förhållanden att göra, vilket gör det till ett meningslöst frihetsbegrepp. Att tala om jaget som en illusion eller en fiktion är inte heller passande. Jaget är förvisso en konstruktion, men det gör det inte overkligt eller icke-önskvärt.

Harris redogör för hur han uppnår tillstånd av självtranscendens med MDMA (Ecstasy) och LSD, men förordar framförallt vipassanameditation eftersom han menar att det långsiktiga syftet med andliga praktiker är att höja den vardagliga kvaliteten på medvetandet. Forskningen om just meditationens positiva effekter har ökat markant de senaste åren och det aktuella forskningsläget summeras förtjänstfullt och begripligt i Daniel Golemans och Richard J. Davidsons The Science of Meditation. De skiljer mellan olika nivåer av meditation som täcker allt från yogis, för vilka meditation är en djupt religiös praktik och en central del av livet, till de som använder inkorporerar mindfulness i arbetslivet med hjälp av de allt populärare mindfulnessapparna. Om dessa faktiskt fungerar har inte säkerställts vetenskapligt ännu, betonar Goleman och Davidson. Vad man dock kunnat belägga är att meditation och mindfulnessträning i allmänhet medför positiva hälsoaspekter, på samma sätt som alla former av fysisk aktivitet i regel gör. Men vilka mer specifikt positiva aspekter beror på vilken typ av meditation som praktiseras och i vilken omfattning, på samma sätt som med fysisk aktivitet.

Vipassanameditation, mindfulness based stress reduction (MBSR), mindfulness based cognitive therapy (MBCT) och loving-kindness meditation tillhör de praktiker som har visat sig ha positiva effekter. Det sistnämnda handlar om att kultivera positiva känslor mot sig själv och andra. Vipassana fokuserar på andningen för träna uppmärksamhet och närvaro, vilket leder till ökad förmåga att hålla fokus över tid och att bättre notera små snabba skiftningar i erfarenheten. MBSR använder ofta metoden kroppsscanning och har visar sig reducera stress och oro samt hjälper patienter som lider av kronisk smärta. MBCT har visat sig ha effekt mot ångest och depression (desto djupare depression – desto mer effekt), även i fall då medicinering inte hjälpt. Vilken av dessa (eller andra) meditativa praktiker man ska välja beror alltså på vad man vill uppnå och som om de redan nämnda positiva effekterna av meditation inte vore nog framhåller Goleman och Davidson även att det kan ge förbättrad sömn, förbättrat arbetsminne och saktar ned effekterna av åldrande på hjärnan. Många av dessa positiva effekter uppnås eftersom meditation lugnar amygdala, vilket är den del av hjärnan som styr uppmärksamhet och intensiva känsloreaktioner. Meditation hindrar tankarna från att vandra, vilket generellt är bra eftersom det gör oss olyckliga – även om det njutbara tankar vi distraheras av! Därtill tenderar vi att ge efter för begär och impulser när vi är som mest distraherade. Meditation förbättrar alltså även vår självkontroll.

Meditation kan, enligt Goleman och Davidson, leda till numinösa erfarenheter. Dessa kallar de altered states och skiljer från de potentiella långsiktigt positiva förändringar meditationen kan medföra, vilka kallas altered traits. Effekten av de senare stannar alltså kvar utanför meditationen och kan leda till ökad närvaro, medkänsla, sinneslugn och osjälviskhet. Meditation tränar sinnet och omformar på sikt vår plastiska hjärna. Detta är neurovetenskapligt belagt och ger på sätt och vis, menar Goleman och Davidson, stöd för idén om upplysning, vilket enligt detta resonemang är något som skulle kunna valideras vetenskapligt. Dock skulle ett positivt resultat på ett sådant ”upplysningstest” inte säga något om den visdom som traditionellt förknippas med upplysning, därför tycks det väl naturvetenskapligt reduktivt. Jag tror vi klarar oss bättre utan begreppet upplysning. Intressant är ändå att man kunnat belägga att meditation kan leda till en fysisk förändring av huvudsakligen fyra typer av nervbanor: 1) de som reagerar på upprörande händelser och stress, och hanterar återhämtning från detta; 2) de som involverar medkänsla och empati; 3) de som involverar uppmärksamhet och koncentration; 4) och de som involverar vår jag-uppfattning.

Goleman och Davidson nämner kort den psykedeliska forskning som inleddes under 1960-talets hippie era, samtidigt som meditation började beforskas. De skriver att det då fanns en felaktig föreställning om att man med LSD kunde uppnå samma sak som det tar en tibetansk munk 20 år att träna sig till. Detta, menar författarna, är fullkomligt felaktigt och missar poängen med de långsiktiga positiva effekterna av att praktisera mindfulness. Det är i själva verket altered traits, inte altered states, som är målet och detta kan inte droger uppnå eftersom deras effekt försvinner så snart de lämnar kroppen. Här verkar det dock som att Davidson och Goleman misstar sig något, varför deras bok bör kompletteras med Michael Pollans Psykedelisk renässans som medryckande sammanfattar de senaste 15 årens forskning av psykedeliska preparat, framförallt LSD och psilocybin (magiska svampar).

Efter en lång period av tabu har man alltså börjat experimentera med hallucinogena droger inom sjukvården igen och har i flera studier fått väldigt positiva resultat. Detta är naturligtvis mer riskfyllt än meditation och för att undvika snedtrippar betonas vikten av rätt ”set” (mindset) och ”setting” (miljö). Liksom med forskningen om meditation är det de positiva hälsoaspekterna man vill åt, vilka belagts i studier av personer drabbade av ångest, depression och tvångssyndrom, samt inom den palliativa vården. I än större utsträckning än inom meditationen går det dock inte att helt skilja de positiva hälsoaspekterna från de numinösa erfarenheterna. Pollan diskuterar studier där försökspersonerna beskriver effekten av psykedeliska droger som mystisk – jaget upplöses och man blir del av naturen eller universum – och dessutom rankar denna erfarenhet som en av de mest andliga och meningsfulla de haft. För många ledde det också till ett ökat välbefinnande som höll i över ett år efter att studien genomförts, vilket pekar på att det inte är den farmakologiska effekten (som ju snabbt avtar), utan den mentala upplevelsen av jagupplösning som är nyckeln till det ökade välbefinnandet. Det är det numinösa som ger välbefinnande.

Det numinösa är vad vi kan kalla ett ”alternativt medvetandetillstånd” med potentiellt positiva andliga, terapeutiska eller kreativa följder. Psykedeliska substanser är visserligen inte enda vägen som leder till sådana, men de erbjuder en genväg. Pollan nämner just likheterna med de medvetandetillstånd som kan framkallas genom meditation—eller fasta eller holotropisk andning för den delen— och nämner även att meditation kan hjälpa en att återkalla den positiva erfarenhet av det numinösa som uppnåtts under påverkan av psykedeliska droger.

På grund av den olyckliga flumstämplen talar en del forskare hellre om enteogener än om psykedelia. Det senare betyder ”sinnesmanifesterande”, det förra ungefär ”det gudomliga inom oss”, vilket väl knappast är mindre flummigt, men inte heller missvisande eftersom erfarenheten av LSD, psilocybin, MDMA och ayahuasca ofta beskrivs i termer som överensstämmer med hur religiösa och mystiska erfarenheter brukar karakteriseras. Erfarenheten beskrivs ofta som outsägbar, alltså att den inte fullt kan återges i ord (inte minst för att det låter fånigt). Aldous Huxley menade att LSD gav honom insikten om ”kärleken som ett primärt och grundläggande kosmiskt faktum.” Vilket han medgav lät som trams, men icke desto mindre var just ett faktum. Detta tar oss till en annan karakteristik: den kunskapsbärande. Man upplever det som att djupa sanningar eller insikter har uppenbarats för en. Därtill infinner sig ofta en känsla av harmoni och helighet; en känsla av att tid och rum transcenderas; och att skillnaden mellan det inre jaget och den yttre verkligheten utplånas. Den sista punkten är värd att hålla fast vid. Det mänskliga medvetandet rymmer mycket mer än jaget (därmed inte sagt att medvetandet är metafysiskt), men att koppla bort jaget är inte alltid lätt, även om det går att uppnå genom meditation och i aktiviteter då flow infinner sig. Vad är det då som gör att psykedelia kopplar bort jaget? Jo, den minskande aktiviteten i hjärnans standardnätverk, där upplevelsen av jaget konstrueras och där tankarna vandrar, vilket, som sagt, gör oss deprimerade. Detta har belagts med studier med fMRI, där man sett att minskningen i hjärnans aktivitet till följd av psilocybin är lik den hos erfarna meditatörer. Med andra ord: erfarenheter av det numinösa tycks kräva ett avaktivera standardnätverk. (Det vore intressant att veta om detta även sker vid andliga erfarenheter som framkallas av exempelvis konst- eller naturupplevelser.)

Därtill har det belagts att psilocybin skapar nya förbindelser i hjärnan, vilket kan förklara att många upplever att det leder till ökad kreativitet – det hjälper oss att tänka ”utanför boxen” och bryta vanan. Medvetandet blir mer öppet och mindre riktat, inte olikt hur det fungerar hos barn som ju har en förmåga till häpnad vuxna generellt saknar eller åtminstone erfar mycket sällan. En forskare beskriver det som att psykedelia kan få oss att se världen lite mindre som ett fängelse och lite mer som en lekplats. Liknelsen är träffande eftersom många deprimerade också beskriver sig som fast i just ett ”mentalt fängelse”, ofta bestående av ältande (vilket äger rum i standardnätverket).

Avslutningsvis en reservation: Jag är själv inte helt övertygad om att ”det numinösa” är det bästa begreppet för den typ av erfarenheter jag har diskuterat. Utan att ha läst den ännu har jag förstått att David Thurfjell använder begreppet ”existentiell djupupplevelse” för den typ av andliga erfarenheter av naturen han studerar i sin senaste bok. ”Gränserfarenheter” vore ett annat alternativ, eller så kanske vi bara ska säga ”andliga erfarenheter”, vilket jag ibland använder synonymt med ”det numinösa”. Jag vill åt ett begrepp som fångar den typ av erfarenhet som kan uppnås genom meditativa eller religiösa praktiker, med psykedeliska preparat, via konst- och naturupplevelser, med mera. Denna typ av erfarenhet har ett egenvärde, men också ett instrumentellt värde i att de ofta tycks leda till ökat individuellt välbefinnande, samt har potential att göra oss mer öppna och osjälviska. Pollan påpekar insiktsfullt att ”egocentrisk”, inte ”materiell”, är den korrekta antonymen till ”andlig”. Av vilket också följer att andlighet inte behöver vara en metafysisk fråga och inte behöver stå i motsättning till en i grunden materiell världsåskådning. Här har vi alltså en potentiell lösning på det problem som nämndes inledningsvis – att förlusten av religion leder till egocentrism, ensamhet och alienation.

Edit 210206: Blev tipsad om att Karolinska institutet ska genomföra ett forskningsprojekt om effekten av psilocybin vid depression. Kan också tipsa om radioprogrammet Kropp och själs (P1) avsnitt om förundran och hänfördhet (210126), som relaterar till mycket jag diskuterar ovan.

Erfarenheter av självutplåning & transcendens

En av mina favoritjournalister är Eric Schüldt. Han har programmet Text och musik i P2, har gjort Människan och maskinen för P1 och har synts i SVT som programledare för första säsongen av Idévärlden. Schüldt har också gjort podcasten 60 minuter för Expressen kultur, där han under timme samtalar med diverse kulturpersoner och intellektuella. Schüldt är en god lyssnare; han reflekterar, är ofta personlig och för in exempel från sitt eget liv i samtalen, vilket gör hans gäster trygga och får dem att öppna sig. Samtalen är intima och eftertänksamma och det tillåts att det emellanåt uppstår ett par sekunders tystnad, vilket jag upplever som ovanligt i radio- och poddsammanhang. Schüldt har också förmågan att kunna prata om mystik, andlighet och existentiella frågor på fullt allvar, utan att nödvändigtvis koppla det till religiositet, utan att ta till ironi och utan att det blir fånigt.

Nyligen sändes det femtionde och sista avsnittet av 60 minuter, där Schüldt samtalar med Helena Granström, vars bok Det som en gång var (2016) tidigare nämnts här på bloggen. Att just Granström gästar sista avsnittet beror på att det var en intervju Schüldt gjorde med henne i ett annat sammanhang som gav honom idén till podden. I detta samtal, för många år sedan, uppstod en mystisk närhet som påverkade dem båda och som Schüldt har velat utforska vidare. Ett tema för Granströms och Schüldts samtal är därför just samtalet. Vad är det som händer i ett riktigt bra samtal? Vad är det som krävs för att uppnå detta? Varför sker det så sällan? Alla samtal behöver givetvis inte ha den mystiska eller katarsiska karaktären, de kan vara intressanta eller underhållande ändå. Men ibland vill man tränga in på djupet och försöka vidga gränserna för vad man kan sätta ord på. Ibland vill man nå nya insikter eller bättre självförståelse och uppleva den där svårbegripligt magiska känslan av att något viktigt har skett, utan att man riktigt förstår vad eller varför.

Själv vet jag inte när jag hade ett samtal av den karaktären senast. Kanske beror det på att majoriteten av mitt sällskapsliv sker på jobbet eller på helgkvällar på krogen. Inte direkt de optimala formerna för mer intima samtal. Och samtalets form är naturligtvis av vikt. Schüldt menar att han i sitt vardagsliv nästan aldrig har modet att ta samtalen till samma djup som i 60 minuter. Kanske, resonerar han, för att det i podden ändå finns vissa ramar som inte gör situationen helt okontrollerbar. Granström liknar det som sker i 60 minuter med psykoanalys, även där finns ju tydliga ramar och roller, ett ostört rum och en avgränsad tid.

Schüldts och Granströms samtal rör sig i en cirkel. Det börjar och slutar i Granströms erfarenheter av fjällvandring, vilket är ett skäl till att jag berörs. Jag har själv vandrat vid flera tillfällen, senast i sommar mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Granströms erfarenheter visar sig ligga mycket nära mina egna. Precis som hon lockades jag av fjällvärldens magi i tjugoårsåldern och av liknande skäl. Granström beskriver att hon drevs ut på ensamvandringar av en känsla av sorg och för att komma ifrån en ”yttre blick”. Hon beskriver att fjällen gav henne en känsla av att höra hemma, att hon fann att den yttre blicken snarast kom inifrån, vilket hjälpte henne att frigöra sig från den. Att hon i fjällen vågade släppa kontrollen, började lita på sig själv och fann vila, frihet och självinsikt.

Även jag började vandra ensam, först ett par kortare turer på låglandsleder och sedan Höga kustenleden. Då var jag en otränad och oerfaren vandrare. Min utrustning var tung och dålig och jag hade inte ens en ordentlig karta. Dessutom var det närmare 30 grader om dagarna den veckan i juni jag kämpade mig igenom leden utan att ha gått in mina kängor ordentligt. Min mamma tar fortfarande upp hur hemska mina fötter såg ut efteråt. Sista dagen släpade jag mig fram med enorma skavsår och utan hud på vissa tår. Det var det värt. Liksom Granström fann jag erfarenheten läkande. Att klara utmaningen stärkte mig och jag upplevde att jag både blev bättre på att vara i min ensamhet, men också mer öppen mot främlingar. För liksom Granström mötte även jag vänliga och hjälpsamma personer under vandringen som jag fortfarande minns många år senare, trots att en del möten bara varade ett par minuter.

Erfarenheter liknande dessa vandringar, av samtal likt det mellan Schüldt och Granström, eller för den delen av andra aktiviteter, som exempelvis meditation, vissa läsupplevelser eller konsertbesök, som också i sina bästa stunder kan framkalla den där mystiska kvaliteten – vad är det egentligen för erfarenheter? Själva begreppet ”erfarenhet” har positiva konnotationer och rymmer ordet ”fara” i dess dubbla bemärkelse. En erfarenhet sätter något på spel och förändrar oss till det bättre. Den mystiska kvaliteten i de ovan nämnda exemplen tycks också rymma ett element av självtranscendens, de gör att vi upplever oss som del av något större, eller glömmer bort oss själva för en stund. I vissa aktiviteter där jag glömmer mig själv är det dock inte så mycket självtranscendens som flow jag uppnår. Detta gäller inte minst i skrivandet, som när det är som bäst får mig att glömma mig själv och upphäver min uppfattning av tid och rum.

Som en liten utvikning kan sägas att man inom vissa delar av vänstern på senare år har börjat uppvärdera självtransformerande praktiker som exempelvis yoga, meditation, droger och vissa typer av konstupplevelser. Dessa betraktas inom ”acid communism” – eller i England ”acid corbynism” – som försök att förbli mänsklig i ett djupt omänskligt politiskt system (det nyliberala och kapitalistiska) genom att göra saker man uppskattar och finner meningsfulla för deras egen skull, snarare än för ekonomisk vinst eller av annat instrumentellt syfte. Främst handlar det dock om kollektiv glädje och frigörelse, samt att experimentera fram nya sätt att erfara och existera på. Självtranscendensen är tänkt som ett sätt för oss att bryta ur våra individualistiska bubblor och ansluta till en mer holistisk livs- och världssyn där vi kan gå samman och skapa visioner om framtider värda att kämpa för.

Acid communism är drömmen om en ny motkultur, liknande hippierörelsen eller punken, som kan understödja en radikal vänsterpolitik. Nog för att det kan behövas, men oavsett om man vill göra politik av detta eller inte tycker jag att friheten, stillheten, det fokus och den närvaro jag upplever i fjällen och som jag ibland kan nå genom skrivande, fridykning, snowboardåkning eller meditation är värd att ta vara på och att försöka förstå. När hjärnan går på högvarv och det tycks omöjligt att hitta fokus och bringa reda i alla tankar och känslor är det sådana aktiviteter som tar ner mig på jorden och förankrar mig i mig själv igen, samtidigt som de tycks upplösa mig. I dessa erfarenheter finns en svårartikulerad meningsfullhet och en djupare känsla av tillfredsställelse och sammanhang. Är det detta som är andlighet?

Skierfe 2018. Utsikt över Rapadalen.
Skierfe 2018. Utsikt över Rapadalen.