Etikett: Arbete

Om ateliska aktiviteter och kognitiv frihetskamp

Böcker som lovar genvägar till lycka, personlig framgång och rikedom är lätta att avfärda utifrån principen att sådant som låter för bra för att vara sant oftast är för bra för att vara sant. Jag talar förstås om självhjälpslitteratur. Plötsligt stöter jag på den överallt: Filosofiska rummet ägnade nyligen ett avsnitt åt fenomenet med bland annat Liv Strömquist som är aktuell med en ny seriebok på temat; min kollega David Larsson Heidenblad släppte för ett tag sedan Ta din tid inom subgenren produktivitetslitteratur; och den feministiska litteraturvetaren Nina Björk är aktuell med boken Medan vi lever som tycks ta sig an självhjälp från ett existentiellt perspektiv.

Jag har i princip undvikit självhjälpgenren bortsett från att jag sneglat mot just produktivitetslitteraturen, eller rättare sagt mot Youtube-videos där författarna presenterar kortfattat presenterar sina idéer. Mer tålamod än så har jag inte. Och särskilt övertygad blir jag inte heller, även om jag tagit till mig av ett par nyttiga tips och faktiskt önskar att jag stött på råd om time management, som tycks vara den populära etiketten, när jag började studera på universitetet – en tid då man, särskilt som humanist, har ett stort ansvar för att klara sina studier på egen hand, men ofta saknar förståelse för såväl studieteknik som vikten av planering, vanor och rutiner.

En invändning jag har mot samtidens produktivitetsgurus är de sällan diskuterar vad det är värt att ägna den enorma produktiva kapacitet man sägs frigöra om man följer deras råd åt. Själva tycks de huvudsakligen ägna sin effektiviserade tidshantering åt att skapa ännu fler Youtube-videos, blogginlägg och böcker som berättar har man ytterligare ”optimerar” sitt liv genom att bli ännu mer produktiv och effektiv. Jakten på den perfekta morgonrutinen och det ultimata systemet för journaling tycks oändlig. I strävan efter att ”peaka” inom sitt fält reduceras allt annat i livet till onödiga hinder som eller medel för att nå målet: Att bli en entreprenörer med hög impact och dito inkomst, oavsett vad ens karriärval råkar vara.

Självhjälpslitteraturen, särskilt inom produktivitetsgenren, bygger på vanföreställningen att man i slutändan kan kontrollera sin tid och sitt liv. Det menar i alla fall Oliver Burkeman, vars Fyratusen veckor: Tidshantering för ett ändligt liv (2021) är en uppgörelse med produktivitetslitteraturen från en före detta troende. Boken utgår från frågan om vad vi ska fylla vårt cirka 4000 veckor – eller för delen 80 år/950 månader/30 000 dagar – långa (korta?) liv med. Bör vi känna ångest över vår mycket ringa betydelse ur såväl ett kosmiskt perspektiv som sett ur vår lilla del i mänsklighetens knappt 300 000-åriga historia? Jämfört med dessa tidsskalor framstår vår tid som outhärdligt kort och vår möjlighet att påverka historiens gång som mycket ringa. Kanske är det viktigaste att få ut så mycket av livet som möjligt (vad nu det betyder) och hinna med allt vi önskar? Det tycks vara produktivitetslitteraturens utgångspunkt – och dess stora villfarelse – enligt Burkeman.

Besparade tvättmaskiner och dammsugare hemmafruarna från arbete? Svar: nej. Apparaterna effektiviserade visserligen hushållssysslor, men medförde också att kraven på renlighet ökade, vilket innebar mer arbete. Samma logik kan, enligt Burkeman, appliceras på mycket annat varför vi måste inse att tidsbesparande åtgärder i själva verket inte frigör fri tid, utan kommer med fler sysslor. Som Roland Paulsen – tidigare omskriven på bloggen – noterat har arbetssamhället krossat våra drömmar om mer fri tid. Vi kan, kort sagt, inte bara glömma att hinna med allt vi måste, utan framförallt det vi önskar.

Problemet är inte att tiden är begränsad, det är att vi har orimliga förväntningar på vad vi ska hinna med. Liksom Martin Hägglund – som jag skrivit om här – menar Burkman att livets ändlighet och relativa korthet är vad som gör det meningsfullt. Istället för att försöka hinna med så mycket som möjligt bör vi fokusera på det vi håller som viktigast. Konkret innebär det att vi måste säga nej till många saker och aktivt jobba med att omvandla vår FOMO (fear of missing out) till JOMO (joy of missing out). Kanske gör det inte så mycket att man har noll koll på startfältet i ”Mello”, de senaste skönhetstrenderna på Tiktok, gruppspelet i Champions league, den där Netflix-serien alla pratar om, eller vad det nu är? Om man nu inte brinner för något av just detta och aktivt har valt att ägna sig åt det för att man anser att det skänker mening åt ens tillvaro. Kanske har inte den som besökt 50 länder nödvändigtvis ett rikare liv än den som besökt 5? Kvantitet är en bra skrytfaktor, men inte mycket mer än så. Bättre att engagera sig i ett fåtal projekt och aktiviteter som man anser särskilt meningsfulla och våga säga nej till resten.

I kontrast till produktivitetslitteraturens instrumentella syn på tillvaron argumenterar Burkeman för vårt behov av ateliska aktiviteter. Alltså, sysslor som har ett värde i sig och inte bara är något vi ägnar oss åt som medel för att nå något annat (typ status och ekonomisk vinst). Han hyllar därför hobbyn som en sorts rebellverksamhet. Hobbyn är något vi pysslar med för att vi älskar det utan att nödvändigtvis vara, eller aspirera på att bli, särskilt bra på det. Lika viktigt som det är att välja ut ett fåtal projekt och områden att engagera sig, i arbeta med och utvecklas inom, är det att välja ut områden i livet där man tillåter sig att vara strategiskt lågpresterande (i vissa perioder eller för alltid). Inom dessa områden bör vi glömma allt som har att göra med att ”peaka”, optimera och nå vår potential, och istället koncentrera oss på att antingen bara få en aktivitet överstökad (om det är ett ofrånkomligt måste) eller att njuta av aktiviteten (om det är en hobby).

Det låter lätt: Välj ut de fåtal aktiviteter och projekt du finner mest meningsfulla och som har egenvärde och välj i möjligaste mån bort resten. Dela upp de sysslor du ägnar sig åt i sådana du vill utvecklas inom och sådana där du kan tillåta dig själv att vara strategiskt lågpresterande. Varför finner vi detta svårt? Förutom de måsten i arbetsliv och privatliv som gör anspråk på vår tid tycks det stora hindret vara distraktioner. Att vi låter oss bli distraherade – oavsett om distraktionerna kommer utifrån eller inifrån – har, enligt Burkeman, att göra med att meningsfulla sysslor kräver koncentration, och koncentration är himla jobbigt att upprätthålla. Att förlora sig i fantasier och sociala medier-flöden är däremot lätt och behagligt. Problemet är att distraktionerna gör oss passiva. De väljer fokus åt oss och riktar bort uppmärksamheten från det vi egentligen vill ge oss hän åt; vårt arbete, vår hobby, våra vänner, vår partner. Vi behöver därför föra en aktiv kamp mot distraktionerna och öva upp vår koncentrationsförmåga. Eftersom distraktioner gör oss passiva och väljer fokus åt oss är kampen mot distraktioner en kognitiv frihetskamp.

Trots kritiken mot samtidens produktivitetsgurus har Burkeman, som synes, ändå ett par konkreta råd om hur vi kan förvalta vår tid och bli bättre på att ägna oss åt sådant vi älskar, istället för sådant som är bekvämt, påtvingat, eller som vi gör på grund av FOMO. Han föreslår exempelvis att vi bör upprätta två att göra-listor: En med ett fåtal poster, säg tre (beroende på sysslans storlek), som vi aktivt jobbar med, och en med framtida projekt som vi inte ägnar oss åt förrän de har förts över till den första listan – och inget får föras över förrän något av de aktiva projekten avslutats eller lagts ner. Burkeman rekommenderar också att vi avgränsar projekten till dess nästa genomförbara steg. ”Skriv en bok” är ett för stort projekt, medan ”skriv klart kapitel tre” är mer rimligt. För att våra viktigaste projekt ska bli av rekommenderar han att vi avsätter tid först på dagen varje dag att ägna åt dessa. Ofta tenderar vi att börja med mindre, lättare, mindre betydelsefulla och kortsiktigare arbetsuppgifter och skjuter då hela tiden de större, svårare och mer meningsfulla projekten på framtiden.

Flera av Burkemans tips har jag noterat på annat håll – inte minst genom Åsa Burmans Finish on time och på David Larsson Heidenblads blogg – och trots problemen med produktivitetslitteraturen, som inte minst handlar om att jag ofta finner författarnas jargong outhärdlig, får jag erkänna att den påverkat hur jag arbetar till det bättre. Jag för både en personlig veckojournal och en arbetsrelaterad. Det hjälper mig att fundera över tillvaron, att minnas vad jag gjort och identifiera vad jag vill göra. Varje arbetsvecka avslutas med att jag summerar veckan som gått och planerar nästa. Min planering är långt i från så utförlig som en produktivitetsguru förespråkar, men jag har en att göra-lista som är sorterad utifrån uppgifternas prioritet. Den återkommer jag till inför varje ny veckas planering, då jag också försöker bestämma när saker ska göras och hur lång tid jag ska ägna åt dem. I största möjliga mån försöker jag hålla mina förmiddagar fria för skrivtid – det är viktigast för mig och kräver mest koncentration. I bästa fall kan jag få till 3 pass om 45 minuter att skriva på före lunch. Under den tiden är jag onåbar. Jag planerar också in tid för läsning varje dag. I regel kollar jag mejlen först kring lunch, och möjligen en gång till på eftermiddagen. Min telefon är oftast i stör ej-läge, jag har inga notiser påslagna och min sociala medier-konsumtion är ytterst begränsad och reglerad. Jag ser det inte som att jag begränsar mig själv, utan snarare som att jag undviker att bli fångad av oönskade distraktioner och känner inte att jag missar något jag inte kan undvara. Det hjälper mig istället att fokusera på det mest meningsfulla i mitt arbete, där jag ständigt strävar efter att utvecklas, och ger mig tid för mina ateliska hobbys, där jag inte bryr mig särskilt mycket om att utvecklas utan om att ha kul och må bra.

Det är i stora drag vad jag tar med mig från produktivitetstipsen jag stött på. Eftersom jag är rätt nöjd med det nuvarande upplägget jag har finns det – tack och lov – inget skäl till ägna mer tid produktivitetsfrågor.

Postdokliv 3: Dagen K

Ni som läst tidigare inlägg i den här serien gissade rätt – med ”Dagen K” menas ”karriärdag”, vilket är något jag, i egenskap av alumn, deltog i vid Stockholms universitet förra veckan. Karriärdagarna – det var två halvdagar – riktade sig till nydisputerade och doktorander i slutspurtsfasen, både sådana som vill stanna kvar i akademin och sådana som vill lämna den.

En talare från SULF berättade att ungefär 70 000 i arbetsför ålder, vilket motsvarar 1,38 % av arbetskraften, är forskarutbildade och att efterfrågan på personer med den meriten ökar. Goda nyheter för de ca 60 % av alla disputerade som lämnar universitetet med en doktorstitel på CV:t!

Bland disputerade humanister är ändå det vanligaste att stanna i universitetsvärlden. 50 % gör detta. Den näst vanligaste karriären för humanister gissar jag är samma som för samhällsvetare, nämligen att ägna sig åt administration i offentlig sektor. Typ att arbeta som utredare. En god nyhet var också att det verkar vara en myt att det skulle vara omöjligt att återvända till akademin för den som väljer att arbeta annorstädes en period. Detta är något jag skulle vilja veta mer om: Gäller det alla forskningsfält? I vilken utsträckning beror det på yrket man mellanlandat i?

En panel av fyra disputerade talare i olika ämnen som alla lämnat universitetet för framgångsrika karriärer verkade överens om att universitetet är uselt på att ens försöka få nyblivna doktorer att vilja stanna. De menade att det ofta saknas formellt arbetsgivaransvar och ofta finns inte någon som vill axla chefsrollen (vilket rimligen borde vara prefektens uppgift) och stötta de nydisputerade. De menade även att en vanlig åsikt bland något äldre forskarutbildade är att de inte fått någon hjälp i att förstå hur de skulle kunna använda sin utbildning utanför universitetsvärlden. Att det nuförtiden existerar sådant som ”karriärdagar” är ett välkommet tecken på att något håller på att förändras. På Lunds universitet har vi ett helt batteri med kurser i karriärutveckling för doktorander och postdoktorer, både för dem som vill stanna i akademin och för dem som vill lämna. Det har, som jag nämnt i ett tidigare inlägg i den här serien, också kommit en hel del hjälpsam litteratur som Efter festen, Leaving Academia och The Professor is in de senaste åren.

Ändå är det upp till den nydisputerade att själv hitta fram till detta. Universitetet borde ta mer arbetsgivaransvar och informera doktorander bättre om den guidning som faktiskt finns att få istället för att lita på att de själva hittar fram till den. Jag tycker att det också vore rimligt med något slags uppföljande samtal med sin närmaste chef efter disputation för att ta reda på vad de nydisputerade själva vill och informera dem om vilken hjälp som finns att få och om det eventuellt går att erbjuda dem mer undervisning eller administrativt arbete. Det vore också välkommet om en nydisputerad som vill stanna i akademin kunde få lön i, säg, två månader för att arbeta med ansökningar. Detta borde givetvis erbjudas alla nydisputerade oavsett ämne och lärosäte. Att omedelbart kastas ut i deltidsarbetslöshet och parallellt med timundervisning och arbetssökande försöka formulera ett nytt forskningsprojekt, när man dessutom ofta är helt slut efter att precis ha drivit avhandlingen i mål, är inte det lättaste.

På karriärdagen sades mycket som jag känner igen genom nämnda böcker och kurser. Exempelvis att man bör undvika att överidentifiera sig med sitt jobb och att man inte ska se det som ett misslyckande att lämna universitetsvärlden. Faktiskt tycks det vanligaste skälet till att man försöker stanna kvar vara att man annars inte vet var man skulle jobba. Jag kan relatera.

Det framhölls även att man istället för att tänka ”Vad kan jag göra med min doktorsgrad?” bör fråga sig vilka problem man är intresserad av och vilka färdigheter man har och gillar att använda och vilken miljö man vill arbeta i, och sedan försöka hitta ett jobb som matchar detta. Det låter ju bra. Problemet (?) för mig är att svaret ändå tenderar att bli universitetet.

Det talades även om vikten av att översätta sin forskarutbildning så att den blir begriplig för andra arbetsgivare. Att säga att man arbetat som doktorand/postdok/forskarstuderande är sällan en bra idé. Forskare och (universitets)lärare funkar bättre. Sen gäller det att framhålla de färdigheter man tillägnat sig, snarare än den ofta ganska smala forskning man ägnat sig åt. Forskarutbildade kan ju stoltsera med att vara osedvanligt bra på analytiskt och kritiskt tänkande, självständigt arbete, textbearbetning, och att presentera sina resultat både muntligt och skriftligt, för att nämna några exempel.

En av talarna sa att den som vill söka sig utanför akademin behöver övertyga den organisation man söker arbete hos att man fyller ett behov hos dem. Samma talare så också att man, för att få jobb i universitetsvärlden, behöver skänka akademin vad den mest suktar efter – prestige. Och prestige är, i det här fallet, en mätbar egenskap som fastställs genom antal publikationer i högt rankade tidskrifter, priser, vunna anslag och så vidare. Här återkommer jag till det problem jag öppnade den här serien med: karriärism och att universitetsvärlden har en tendens att tappa bort sina meningsfulla kärnuppgifter på grund av upptagenheten vid mätbarhet. Det universitetet behöver är ju bra lärare och forskare, vilket inte nödvändigtvis är samma sak, och inte nödvändigtvis är de som får högst poäng enligt en uppsättning mycket tveksamma måttmetoder.

Postdokliv 1: K-ordet

Jag har aldrig planerat för framtiden och forskarutbildningen var egentligen något jag mest trillade in på. Tre års fördumning på gymnasiets tekniska linje väckte en bildningsiver som tog mig till universitetet, från samhällsvetenskap till kulturvetenskap; filosofi och litteraturvetenskap på grundnivå, följt av en idéhistorisk master. Jag var länge vilse i universitetsvärlden och började först som masterstudent knäcka den akademiska koden och utveckla en känsla för det vetenskapliga hantverket. Lärare och bekanta nämnde att doktorandstudier kanske vore något. Själv hade jag aldrig tänkt tanken, men tyckte att det vore fegt att inte skicka in en ansökan när tillfälle dök upp. Dessutom hade jag ingen aning om vad jag annars skulle hitta på. Jag fick, till min förvåning, den första tjänst jag sökte.

Det här var 2016. Efter disputationen, för två månader sedan, satt jag återigen med känslan av att inte veta vad jag ska hitta på härnäst. Det är ingen positiv känsla av att framtiden ligger öppen och allt är möjligt jag talar om, utan en ångestfylld stress över att inte ha en susning om hur man överlever som nybliven doktor vid den humanistiska fakulteten. Jag har alltid värjt mig mot k-ordet, som jag förknippat med att eftersträva avancemang, social status och högre lön för dess egen skull, utan hänsyn till arbetets mening. Men kanske måste jag omvärdera min inställning och faktiskt våga ta k-ordet i min mun.

Karriär. Där, jag sa det.

Redan hösten 2020 insåg jag att disputationen närmade sig utan att jag hade minsta plan för mitt framtida yrkesliv (och kanske behöver vi inte lägga mer i begreppet ”karriär” än så). Insikten kom efter att ha läst lundahistorikern David Larsson Heidenblads blogg som adresser oroande aspekter av postdoktillvaron och tipsade om böcker som Efter festen: om konsten att utvecklas från doktor till docent: eller en överlevnadsguide för den postdoktorala tillvaron, Leaving Academia och The Professor is in (som också är en blogg och en podd). Genom Davids blogg uppmärksammades jag också på att Lund erbjuder ett karriärprogram för ”postdoc training”. Givet min aversion för k-ordet ryggade jag instinktivt tillbaka, men bestämde mig för att utmana mina fördomar.

Poängen med Lunds postdokprogram är att hjälpa doktorander och nydisputerade att skapa en karta över framtiden efter disputationen genom att hjälpa en att identifiera sina prioriteringar, preferenser, förmågor, behov och mål. En del av detta innehåller en svårsmält managementjargong och eftersom kursen är till för alla doktorander är det i realiteten en del som inte är vidare applicerbart för humanister, som i mindre utsträckning än typ disputerade kemister kommer att lämna universitetet för det privata näringslivet.

Kursen tvingar en ändå att ta ställning till ens syn på ”work-life balance”, exempelvis huruvida man är villig att flytta för karriärens skull och i så fall var. Därtill adresseras om man – förutsatt att man satsar på en karriär inom akademin – främst vill kommunicera med forskarsamhället (internalism) eller samverka utanför universitetets väggar (externalism), om man vill arbeta administrativt, med undervisning, i grupp eller ensam. En övning handlade om att föreställa sig sin ideala arbetsdag, en annan om att skilja mellan vilka uppgifter man 1) gillar och är bra på, 2) gillar men inte är bra på, 3) ogillar men är bra på, 4) ogillar och inte är bra på. En övning handlade om ”transferable skills”, alltså hur man kan översätta och presentera akademiska förmågor på ett sätt så att deras värde utanför universitetet blir tydliga. (Detta ligger i linje med vad jag tidigare skrivit om humaniora som praktisk kunskap.) Ett viktigt budskap under kursen var att fokusera mer på processer än resultat. Konkret kan detta innebära att man strävar efter att varje ansökan om stipendier eller tjänster man skriver ska bli bättre än ens förra, men inte fäster för stor vikt vid utfallet av ansökan. Andra tips, som jag kände till innan tack vare finish on time, handlade om att bryta ner sin planering i långsiktiga, mellanlånga (terminsvisa) och korta (veckovisa) SMARTA mål och att ständigt revidera sin planering.

Vad har jag då fått ut av karriärplaneringskursens övningar och nämnda böcker jag nyligen läst? Förutom att ha en terapeutisk verkan genom att förmedla budskapet att jag är långt från den enda nydisputerade som känner mig ensam, vilsen, stressad och hyser en hatkärlek till akademin, så har de också gett mig en klarare bild av min (osäkra) framtid och bättre förståelse för mina egna färdigheter, samt verktyg att utforma mitt CV bättre än tidigare. Jag kan också formulera och motivera min mål bättre och ser tydligare vilka möjligheter och svårigheter som ligger framför mig. Jag har också låtit mig övertalats att skapa en LinkedIn-profil, vilket det ständigt tjatas om i den amerikanska litteraturen, även om jag är oklar över hur viktigt detta är för svenska akademiker. Därtill har jag insett att jag tycker alltför mycket om att undervisa och skriva för att vilja lämna universitetsvärlden (än). Samtidigt är det en svår värld att överleva i och om jag inte lyckas få en postdoktjänst eller finansiering för ett långsiktigt forskningsprojekt så lär jag behöva kombinera min nuvarande timanställning som universitetslärare med någon annan typ av deltidsarbete (de mest lockande alternativen inkluderar lärarvikariat, forskningsadministration, folkbildningsarbete, skribent- och översättaruppdrag). En fast lektorstjänst är inte ens att tänka på i nuläget och lektorsvikariat på deltid är sällsynta. Ändå är det väl detta och på sikt en docentur – en akademisk titel som visar att man fördjupat och breddat sin forskning med motsvarande arbetsinsats som krävs för en avhandling – som är de naturliga målen för den som vill stanna i akademin. Men att sträva allt för hårt mot dessa mål riskerar att leda till karriärism, alltså just det jag tidigare betraktat som oskiljaktigt från begreppet ”karriär”. Risken blir då att man publicerar sig, nätverkar, deltar i konferenser, eller sitter i källaren på något aktat universitet på kontinenten och skriver en termin eller två – internationalisering, check! – enbart för att det ser bra ut på CV:t. Där vill jag inte hamna.

De senaste veckornas grubblerier över postdoktillvaron har hjälpt mig att skapa en planering för terminen. Efter att ha gått igenom ett stort antal stiftelser – Lunds universitet har tack och lov en lista över dessa och hjälpsamma bekanta har fyllt på med ytterligare och även låtit mig se deras ansökningar – har jag identifierat: 1) de stipendier som kan vara aktuella för mig, 2) när deras ansökningsperioder infaller, 3) vilka jag ska prioritera att söka. Att söka alla är inte att tänka på; tidsåtgången är för stor, särskilt för oss nybörjare i genren. Eftersom de största forskningsfinansiärerna, som Vetenskapsrådet (VR) och Riksbankens jubileumsfond (RJ), bara ger utdelning till runt 10 % av de sökande bedömde jag att det inte var lönt att lägga tid på dessa i nuläget. Istället har jag bestämt mig för att satsa på att söka ”seed money” hos ett par utvalda finansiärer. Det vill säga, mindre bidrag som finansierar arbetet med att skriva en större ansökan och i samband med det en kortare text för publicering. Därtill ska ska jag skriva ett kapitel för en antologi och ytterligare en till två kortare texter för publicering. Jag ska också ansöka om medverkan i en konferens till hösten och presentera en plan för ett framtida forskningsprojekt på Högre seminariet i Lund. Samtidigt ska jag söka andra jobb som i bästa fall kan kombineras med min nuvarande timanställning på universitetet. Terminsplaneringen är ganska ambitiös och lär, som alla planeringar, behöva revideras, särskilt om jag skulle få något av jobben jag söker. Planeringen ger mig i alla fall riktning och den stress jag kände månaden efter disputationen har avtagit sedan den började falla på plats och mina framtida alternativ började klarna.