Etikett: Bildning

Om bildning och kritik

Enligt arbetssamhällets ideologi och instrumentella syn på utbildning syftar studier till att göra människor anställningsbara. Enligt det synsättet – som tydligast formulerats i Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv (2011) – är många humanistiska kurser överflödiga eftersom de saknar en direkt koppling till yrkeslivet. Ett humanistiskt svar på kritiken är att framhålla att humaniora faktiskt ger färdigheter som är eftertraktade på arbetsmarknaden, exempelvis språkkunskaper och interkulturell kompetens. Men, brukar vi humanister tillägga, utbildning syftar inte enbart till att förbereda studenter för yrkeslivet, utan ska också fostra goda samhällsmedborgare och bidra till vår autonomi och våra individuella bildningsprojekt. Just ordet bildning är svårt att komma runt som humanist. Jag har alltid varit kluven till det på grund av dess konservativa och elitistiska klang, men ska nedan försöka formulera ett kritiskt bildningsbegrepp befriat från dessa konnotationer och som motvikt till arbetssamhällets instrumentalism och ekonomism.

Till skillnad mot dagens ideal ansåg Aristoteles inte att arbete var ett mål i sig, utan ett nödvändigt ont som måste utföras för att den värdefulla fritiden ska bli möjlig. De fria män som hade lyxen att inte vara bundna vid manuellt arbete kunde ägna sig åt ”skola”, ett ord som på Grekiska betyder vila eller ledighet men inte innebar slappande utan filosofisk verksamhet och deltagande i det politiska livet. Skola ansågs vara en förutsättning för mänsklig blomstring. Utbildningen vid exempelvis Platons Akademi var alltså inte yrkesförberedande, utan skulle hjälpa studenten att uppnå den högsta formen av kunskap – vishet. Med viss förenkling kan man säga att ett liknande ideal står att finna i vad 1800-talets tyska nyhumanister kallade bildning. Det handlar givetvis inte om att vara emot yrkesutbildning, men man anser att utbildning även har andra, högre värden.

Bildning är ungefär vad man vill fånga med uttrycket ”man lär inte för skolan, utan för livet.” Till skillnad mot en utbildning som är avgränsad i tid är bildning en livslång process som avser de kunskaper som på djupet formar oss. Bildning handlar om att berika erfarenheten genom att utsätta sig för det okända – sådant som utmanar ens världsbild, värderingar och förståelse – och därmed vidga gränserna för sitt vetande och sin föreställningsförmåga. (Så kanske är det ett gott tecken att vi på Språkrådets nyordslista 2023 hittar ”bubbelhoppa”.) Bildning brukar också anses hänga samman med förmågan att kritiskt granska, syntetisera, överblicka och reflektera.

Idag har vi behov av ett annat bildningsbegrepp än för 200 år sedan. Vi bör inte betrakta bildade människor som etiskt fulländade och bör heller inte se bildning som en fråga om att tillägna sig en fastslagen kanon som företrädesvis består av kulturprodukter från den egna nationen och andra västerländska länder. Man kan tycka vad man vill om att vi lever i ett mångkulturellt samhälle i en globaliserad värld, men så är det, och vill man förstå samtiden och hur vi hamnat där vi är så måste vi vidga blicken utanför nationens och den egna kulturens gränser. Av samma skäl kan bildning inte enbart innebära kunskap om klassisk ”finkultur” eftersom gränsen mellan fin- och popkultur är uppluckrad och den som enbart tillägnar sig opera och romantisk poesi kommer vara isolerad från majoriteten av samtidens kulturella uttryck. Här infinner sig en utmaning: Givet det ständigt växande material som potentiellt kan anses bildande, hur ska vi välja? Här finns inget entydigt svar men att bildning medför en konstant diskussion om selektion är uppenbart.

Vi bör komma bort från synen på bildning som något uteslutande teoretiskt. Här kan filosofen och pedagogen John Dewey (en av min avhandlings huvudpersoner) vara till hjälp. Han talar förvisso inte om bildning (ordet finns inte i engelskan), utan använder growth. Tidigt i karriären använde han det mindre passande begreppet ”självförverkligande”, vilket kan leda tankarna till ett individualistiskt projekt. Det var inte vad Dewey avsåg. Hans (ut)bildningsideal syftar till att skapa aktiva medborgare som bidrar till att bygga ett mer demokratiskt, rättvist och fritt samhälle.

Målet med utbildning och skolans huvudsakliga uppdrag är, enligt Dewey, att skapa förutsättningarna för en ständigt växande erfarenhet genom att väcka nyfikenhet och kunskapstörst och att ge elever förutsättningar att själva utforma sin fortsatta bildningsresa. Dewey förkastar dikotomin mellan teori och praktik och uppvärderar den praktiska omdömesförmåga Aristoteles kallar fronesis, som även Jonna Bornemark lyft fram som en viktigt kunskapsform i kontrast till det regelstyrda och mätbarhetsfixerade administrationssamhälle vi lever i. Ytterligare en viktig sak Dewey påminner oss om är att inte se bildning som ett mål i sig. Den måste omsättas i praktik, exempelvis genom att vägleda våra handlingar eller användas för att gripa in i aktuella samhällsfrågor.

Här kommer vi in på kritik. Bildning handlar dels om förståelse av sig själv, andra människor, sitt eget och andras samhälle, kultur, värderingar och traditioner. Men att förstå är inte att ursäkta. Bildning måste också innebära att man kan förhålla sig kritiskt och värdera olika tolkningar och ideal mot varandra. I det här sammanhanget kan vi även låta ordet ”kritik” signalera släktskap med det som kallas ”kritisk teori” vilket, enligt Michel Foucault, är en filosofisk tradition som innefattar Kant, Hegel, Nietzsche, Marx, Max Weber, Frankfurtskolan och Foucault själv. Medan filosofin traditionellt inriktat sig på det Eviga och det Sanna är den kritiska teorin/filosofin riktad mot samtiden. Med Marx ord gäller det ”att göra tidsåldern medveten om sina egna strider och önskningar” och att inte bara förstå världen, utan förändra den. Snarare än att avslöja eviga metafysiska sanningar strävar den kritiska teorin efter att göra oss uppmärksamma på vad det innebär att vara människa på en viss plats vid en viss tidpunkt.

Den kritiska teorin kännetecknas även av perspektivism. Den betonar att inget betraktande kan ske från en objektiv och neutral punkt. Ingen kulturkritik kan, för att tala med Adorno, vara transcendent. Vi måste därför ge upp hoppet om slutgiltiga tolkningar, vilket dels medför en hälsosam respektlöshet och misstänksamhet mot redan existerande tolkningar, dels en ofrånkomlig självkritik som följd av insikten att ens egen tolkning sannolikt kommer överträffas av andra. Därmed inte sagt att alla tolkningar är lika bra.

Kritik kan dels ses som ett negativt projekt som syftar till avslöja att ”sakernas tillstånd” inte är naturgivet utan kontingent och socialt konstruerat. Men kritik är också ett positivt projekt som söker möjligheter eller öppningar, vilket ofta uppstår när man låter personer, kulturer eller idéer mötas. Kritiken syftar visserligen till att visa på och konfrontera samtidens problem, men också att ingjuta hopp och finna vägar ut ur nuet – mot en bättre framtid och nya sätt att vara människa på.

Foucault definierade kritik som ”den reflekterade olydnadens konst” vilket är passande och dels kan förstås som att kritikern bör utöva en reflekterad olydnad mot objektet, dels som att kritikern med hjälp av objektet ska utöva en reflekterad (och kreativ) olydnad mot de etablerade sanningarna, makten och de sätt på vilka vi formas till individer. Enligt Foucault hänger dessa tre saker – makt, sanning, subjekt – ihop, och att synliggöra deras skiftande relationer är kritikens huvuduppdrag.

Ett kritiskt bildningsbegrepp är brett och dynamiskt och alltid öppet för att revideras. Det historiserar gärna samtiden för att på så sätt öppna för bättre framtider. Det betraktar teori och praktik som sammanflätade och hyllar experimentlusta, nyfikenhet och kreativitet, som är förutsättningar för nya tolkningar och därmed ny kunskap. Det kritiska bildningsbegreppet syftar till att odla vår möjlighet att bli aktivt deltagande och kritiskt tänkande samhällsvarelser med förmågan att göra informerade och reflekterade val kring hur vi vill spendera våra liv.

Detta innebär att humanistiska utbildningar (bildningens och kritikens hemvist) ständigt måste ompröva vad de lär ut och forskar om för att förbli relevanta. Humanistisk bildning ska opponera sig mot samtiden, men inte genom att ignorera den och fly in i en värld av klassiker. Bildning bör istället syfta till att konfrontera samtiden med nyfikenhet, öppenhet och kritisk blick (men såklart med hjälp av klassikerna när det är påkallat). Bildning och kritik är två humanistiska paradgrenar vars relevans består.

Sist ett par litteraturtips: Anders Burman har skrivit bra om Dewey och bildning, Roddy Nilsson om Foucault och bildning. Sven-Eric Liedmans Hets! (2011) är fortfarande ett aktuellt inlägg i skoldebatten och ett passionerat försvar för en skola byggd på ett bildningsideal i ungefär samma andra som det jag formulerat ovan. Ett liknande bildningsideal har också formulerats av Bengt Kristensson-Uggla i Gränspassager (2014).

Efter humanismen

Nej, humanismen har inte spelat ut sin roll. Ändå har jag valt ”Efter humanismen” som namn på bloggen. Vad vill jag säga med det? I Sverige förknippar vi idag kanske främst begreppet humanism med Förbundet Humanisterna, som ofta framträder i media till förnuftet och upplysningens försvar och som särskilt förknippar humanismen med sekulära värden och tenderar att sympatisera med den nyateistiska religionskritiken. Denna sorts humanism tycker jag ofta framstår som ganska illa medveten om sin egen historia och jag har inte några vidare sympatier för den. Men jag företräder inte heller någon slags konservativ uppfattning om att den klassiska humanismen bör återupprättas, även om det i viss mån är en idétradition värd att förvalta, men också förändra.

Själva begreppet kommer från tyskans ”humanismus” och myntades i början av 1800-talet för att beskriva en tankeströmning som förknippas med lärda herrar som von Humboldt, Goethe, Kant, Ranke och Niethammer. De humanistiska värdena är dock äldre än så och brukar sägas bestå av någon slags kombination av tidig kristendom och antik stoicism, som plockades upp och aktualiserades under renässansen; den period vi kanske främst förknippar med tankeströmningen tack vare tänkare som Montaigne och Petrarca. Sedan 1800-talet är humanismen tätt förknippad med bildningsbegreppet och idén om en livslång lärandeprocess som förbättrar människan och hjälper henne att uppnå sin sanna potential. Denna föreställning kom att rubbas av att 1900-talets stora katastrofer hade sin uppkomst i just Tyskland, som mer än något annat land förknippades med humanism och bildning.

Utmaningen humanismen mötte under 1900-talet blir som tydligast i den franska strukturalistismens antihumanism, företrädd framför allt av Louis Althusser, men i viss mån också av Foucault (som kallats ”antihumanistisk humanist”). Om strukturalisternas filosofiska föregångare ändå kunde behålla tron på humanismens kraft efter andra världskriget (tänk Sartres Existentialismen är en humanism), var den tron som bortblåst i efterföljande generation. Men redan tidigare hade exempelvis Frankfurtskolans företrädare framfört kritik mot upplysningens framstegstro. Idéhistorikern Jonas Hansson menar att humanismen under 1900-talet drabbades av en kris i tre bemärkelser: en filosofisk, till följd av tänkare som Althusser, Foucault och Heidegger, samt kritik av förnuft och objektivitetstro; en vetenskaplig, i bemärkelsen en kris för bildningstraditionen, ökande specialisering och stelbent rationalism; och en politisk till följd av 1900-talets katastrofer, sovjetkommunism, fascism och nazism.

Humanismen har dock alltjämt betraktats som ett ideal värt att slåss för och som en garant mot att 1900-talets världskrig och humanitära katastrofer inte ska upprepas. Begreppet började efter kriget att allt mer förknippas med mänskliga rättigheter, demokrati och tolerans. The International Humanist and Ethical Union bildas 1952 och det svenska Förbundet Humanisterna 1979 (då under namnet Human-Etiska Förbundet). Medlemmar inom detta företräder en ganska klassisk humanism med stor tilltro till förnuft, framsteg, upplysning och vetenskap. Till skillnad mot den klassiska humanismen, som inte uteslöt religiositet, utan som sagt snarast värnade kristna värden, är religionskritik ett centralt inslag i Förbundet Humanisterna, vars världsåskådning kallas just ”sekulär humanism”. Bland dessa humanister riktar man ofta kritik mot idéer som anses ”postmoderna”, vilket de då förknippar med relativism, misstro mot vetenskap och upplysning.

Min uppfattning är att bildningsaspekten ofta faller bort inom denna typ av humanism, som ibland tycks bli en sorts scientism (övertro på naturvetenskaperna). Men det har också framförts rättfärdigad kritik av bildningstraditionen, som ansetts förknippad med en stel kanon bestående av ”stora vita män”, från postkolonialt och feministiskt håll. Samtidigt har vi de senaste åren sett ett uppsving av bildningsbegreppet, som revitaliserats och försetts med nytt innehåll, ofta genom att kontrasteras mot en instrumentell syn på lärande. Det kan vara intressant att notera att denna diskussion främst förts inom humaniora  – vars företrädare ju också kallas humanister – och att det inte är någon svårighet att hitta folk som (ofta motvilligt) etiketterats ”postmodernister” som kommit med konstruktiva bidragit till diskussionen.

När strukturalismen övergick till poststrukturalism (vilket är en bättre och mindre diffus beteckning av den filosofiska strömning man avser med begreppet ”postmodernism”) gav den upphov till vad som kommit att kallas posthumanism. I denna tankeströmning är subjektet upplöst och relationen mellan människa, djur och maskiner flytande. Posthumanismen är en slags reflektion kring människans villkor till följd av att binära motsatspar som människa-djur, kropp-teknik och organism-maskin inte längre kan upprätthållas. Detta är långt ifrån den klassiska humanismen, som även kritiserats av djurrättsrörelsen för att göra sig skyldigt till speciesism, alltså att uppvärdera en art (människan) på andra arters bekostnad. För ett par år sedan framförde primatologen Frans de Waal uppfattningen att även primater kan vara goda humanister. Är detta en rimlig tanke? Går den att kombinera med posthumanismen?

Naivt optimistisk till teknikens förmåga att hjälpa människan överskrida sig själv är den rörelse, med Google-chefen Ray Kurtzweil i spetsen, som kallas transhumanism och inte ska blandas ihop med posthumanism. Det förra begreppet myntades av Julian Huxley – även grundare av The International Humanist and Ethical Union – som ville påskynda evolutionen och utveckla människan med naturvetenskapens och teknikens hjälp.

Humanismen är kanske den viktigaste idétraditionen i västvärlden. Det är ett positivt laddat begrepp, men vad man laddat det med har varierat och kampen om dess innebörd fortgår. Begreppet förknippas med en bred uppsättning av idéer om bildning, förnuft, framsteg, upplysning, människans natur, humanioras och övriga vetenskapers värde. Dessa är viktiga frågor att diskutera och förhålla sig till, särskilt för en humanist i bemärkelsen ”någon som sysslar med humaniora”. Vad i den humanistiska traditionen är värt att behålla och förkasta? Vilken roll bör humaniora ha i dagens samhälle? Hur ska vi förhålla oss till upplysningens framstegstro? Har människan en natur och vad består den i så fall av? Vad är relation mellan människan, andra djur och teknologi? Hur kan bildningsbegreppet behålla sin aktualitet, om det ens är önskvärt att hålla kvar vid det?

Bloggen är inte avsedd att leverera svar på dessa frågor. Vissa frågor kommer säkert knappt att beröras explicit. Men jag upptäcker att många av dem finns med i bakgrunden av mycket jag intresserar mig för och återkommer ofta i kultur- och idédebatter. När jag väljer att kalla bloggen för ”Efter humanismen” avser jag inte att propagera för att humanismen spelat ut sin roll, samtidigt som jag inte heller tror på ett återvändande till någon äldre form av humanism. Det handlar snarare om att peka mot ett idékomplex som intresserar mig och som jag anser det viktigt att inta ett informerat och kritisk förhållningssätt till för att kunna utveckla en uppfattning om hur en relevant humanism för samtiden och framtiden ska se ut.