Etikett: Transhumanism

Mellan transhumanism och ekofascism

Lyra Kolis sci-fi roman Allting växer (2018) skildrar världen efter klimatkatastrofen. Nationalstaten har upphört existera och uppgått i Förenta nationerna som upprättat en klimatkontrollerad zon där Kanada en gång låg. Människan har säkrat sitt liv från naturens inflytande och lever i en transhumanistisk drömtillvaro. Signalsubstanser och hormoner regleras av medicinska implantat och genom att sluta ögonen ges man tillgång till digitala flöden och kan enkelt meddela sig med andra. Många möten sker i virtual reality-rum och med en särskild dräkt ges intrycket av att kroppsligen vara på plats i VR-rummet. Inget sex är bättre än VR-sex.

Döden talar man inte längre om. När slutet närmar sig sövs man, kroppen töms på blod och organ och fylls med en konserveringsvätska för att sedan frysas ned i väntat på att återupplivas när vetenskapen äntligen kan garantera evigt liv. Det sägs att ett forskningsgenombrott är nära.

Trots tryggheten bortom naturens hot och garantin om evigt liv, trots att hon är nyexaminerad konstnär och nygift är det något som plågar Jossi. Kanske är det bara något fel med medicinimplantatet, resonerar hon och bokar tid hos en läkare. Men implantatet fungerar som det ska. Det regleras för att tillföra extra glädjehormoner och Jossi sjukskrivs.

Via hennes svärfar väcks Jossis intresse för ett nystartat parti, Nya humanisterna, vars agenda kretsar kring ett nytt själsbegrepp. Själen är en symbol för människans unicitet och Nya humanisterna menar att animationer, likt dem Jossi mött inom sjukvården inte kan ersätta riktiga människor. Hennes reflektioner kring själen och vad som gör en människa unik får henne intresserad av historia, även det en Nyhumanistisk hjärtefråga. Jossi uppsöker sin mormor och bläddrar i gamla fotoalbum från tiden före klimatkatastrofen, då det fortfarande fanns nationer och fler språk än engelska. Hennes eget ursprung är skandinaviskt, ett foto visar Jossis mormors mormors morfar, under vilket någon skrivit: ”Se, så många blommor som redan slagit ut på ängen! Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.” Gold-vive, mandlebloom, catfoot and blue violets, är den tveksamma översättning hon får fram av namnen på blommorna.

Jossi söker i arkiven och finner att orden kommer från ”Sjosala Walz” av Evert Taube. Hon beger sig till det skandibaltiska kulturarkivet för att få veta mer, men arkivet är kraftigt gallrat. Hon hittar varken bilder av de utdöda blommorna eller sången hon söker. Allt hon kommer åt är en inspelning av en annan av Taubes låtar. Hon förstår inget av texten och tycker ljudkvaliteten är fruktansvärd. Jossi slås av att historien är ofullständig och oåtkomlig, eftersom de gamla språken till stor del är utdöda.

Parallellt med att jag läser Allting växer kommer en rapport från Vetenskap & Allmänhet som visar att allmänhetens förståelse för humaniora är mycket sämre än för exempelvis medicin och teknik, trots att humanistiska forskare ägnar sig mest åt samverkan. Detta riskerar att skada förtroendet för humanistisk forskning, men är också problematiskt av de skäl som Lyra Kolis bok belyser. Det är humaniora som ställer frågor om mening, snarare än sanning. Utan den humanistiska reflektion och de existentiella frågor inte bara humanistiska forskare, utan alla människor behöver förhålla sig till, riskerar livet att bli tomt och instrumentellt. Det är detta som hänt Jossi. Hon lever i en historielös värld som saknar förståelse för existentiell ångest och psykiskt lidande eftersom få kan föreställa sig att det skulle finnas skäl att lida i det transhumanistiska drömsamhället. Lidande och sjukskrivningar är dock utbrett, Jossi är bara en i mängden. Hennes animerade terapeut gör föga nytta och hon söker sig därför till ett av Nya humanisternas möten. Men det visar sig att deras prat om själen, medmänsklighet och historia bara är plattityder i ett politiskt program.

Jossis sökande efter större meningssammanhang för henne till en grupp som förespråkar radikal empati med naturen och vill återupprätta människans relation med denna. Hon introduceras av sin mans moster, en läkare som även hon är sjukskriven och har kommit i kontakt med gruppen via sessioner i trädgårdsterapi. Gruppen vänder sig mot den hegemoniska transhumanismen genom att stänga av eller operera bort sina medicinska implantat. Utan detta upplever Jossi för första gången menstruation och PMS. Hon lider fruktansvärt av smärtan, men den ger henne också en känsla av att vara vid liv hon tidigare inte upplevt. Kanske är hälsa inte bara en fråga om perfekt reglerade kemiska nivåer, utan något djupare som handlar om människans relation med världen och naturen, både den egna naturen och naturen bortom det av människan kontrollerade. Kanske måste inte allt lidande botas, utan borde ses som en nödvändig del av livet?

Jossi går helt in för gruppen, vars kärna visar sig vara en ekofascistisk sekt. ”Gold-vive, mandlebloom, catfoot and blue violets” blir ett mantra för henne och hon deltar i aktioner som syftar till att infektera samhället med vild natur. I vetenskapliga labb försöker sekten skapa växtimplantat i djur och, så småningom, i människokroppar. Att deras metod i själva verket är densamma som transhumanisternas, med skillnad att de senare integrerar människan med teknik och inte natur, tycks de inte reflektera över. Jossi är en ivrig försöksperson som villigt offrar sig själv och allt mer glider in i ett tillstånd av likgiltig växtlighet.

Lyra Kolis roman är en fin och sorglig dystopi som kan läsas som en inlaga i diskussionen om människans förhållande till naturen under antropocen, som jag tidigare tagit upp utifrån Clive Hamilton, Sverker Sörlin, posthumanism, antihumanism och primatologi. Jag läser Allting växer som ett tänkvärt framtidsscenario och som en varning för transhumanism och ekofascism. Inget av begreppen nämns dock i boken. Jag läser den också som en illustration av vikten av humanistisk kunskap för att kunna ställa frågor om och reflektera över meningssammanhang, humanism, antropocentrism, och innebörden av ett gott liv.

Efter humanismen

Nej, humanismen har inte spelat ut sin roll. Ändå har jag valt ”Efter humanismen” som namn på bloggen. Vad vill jag säga med det? I Sverige förknippar vi idag kanske främst begreppet humanism med Förbundet Humanisterna, som ofta framträder i media till förnuftet och upplysningens försvar och som särskilt förknippar humanismen med sekulära värden och tenderar att sympatisera med den nyateistiska religionskritiken. Denna sorts humanism tycker jag ofta framstår som ganska illa medveten om sin egen historia och jag har inte några vidare sympatier för den. Men jag företräder inte heller någon slags konservativ uppfattning om att den klassiska humanismen bör återupprättas, även om det i viss mån är en idétradition värd att förvalta, men också förändra.

Själva begreppet kommer från tyskans ”humanismus” och myntades i början av 1800-talet för att beskriva en tankeströmning som förknippas med lärda herrar som von Humboldt, Goethe, Kant, Ranke och Niethammer. De humanistiska värdena är dock äldre än så och brukar sägas bestå av någon slags kombination av tidig kristendom och antik stoicism, som plockades upp och aktualiserades under renässansen; den period vi kanske främst förknippar med tankeströmningen tack vare tänkare som Montaigne och Petrarca. Sedan 1800-talet är humanismen tätt förknippad med bildningsbegreppet och idén om en livslång lärandeprocess som förbättrar människan och hjälper henne att uppnå sin sanna potential. Denna föreställning kom att rubbas av att 1900-talets stora katastrofer hade sin uppkomst i just Tyskland, som mer än något annat land förknippades med humanism och bildning.

Utmaningen humanismen mötte under 1900-talet blir som tydligast i den franska strukturalistismens antihumanism, företrädd framför allt av Louis Althusser, men i viss mån också av Foucault (som kallats ”antihumanistisk humanist”). Om strukturalisternas filosofiska föregångare ändå kunde behålla tron på humanismens kraft efter andra världskriget (tänk Sartres Existentialismen är en humanism), var den tron som bortblåst i efterföljande generation. Men redan tidigare hade exempelvis Frankfurtskolans företrädare framfört kritik mot upplysningens framstegstro. Idéhistorikern Jonas Hansson menar att humanismen under 1900-talet drabbades av en kris i tre bemärkelser: en filosofisk, till följd av tänkare som Althusser, Foucault och Heidegger, samt kritik av förnuft och objektivitetstro; en vetenskaplig, i bemärkelsen en kris för bildningstraditionen, ökande specialisering och stelbent rationalism; och en politisk till följd av 1900-talets katastrofer, sovjetkommunism, fascism och nazism.

Humanismen har dock alltjämt betraktats som ett ideal värt att slåss för och som en garant mot att 1900-talets världskrig och humanitära katastrofer inte ska upprepas. Begreppet började efter kriget att allt mer förknippas med mänskliga rättigheter, demokrati och tolerans. The International Humanist and Ethical Union bildas 1952 och det svenska Förbundet Humanisterna 1979 (då under namnet Human-Etiska Förbundet). Medlemmar inom detta företräder en ganska klassisk humanism med stor tilltro till förnuft, framsteg, upplysning och vetenskap. Till skillnad mot den klassiska humanismen, som inte uteslöt religiositet, utan som sagt snarast värnade kristna värden, är religionskritik ett centralt inslag i Förbundet Humanisterna, vars världsåskådning kallas just ”sekulär humanism”. Bland dessa humanister riktar man ofta kritik mot idéer som anses ”postmoderna”, vilket de då förknippar med relativism, misstro mot vetenskap och upplysning.

Min uppfattning är att bildningsaspekten ofta faller bort inom denna typ av humanism, som ibland tycks bli en sorts scientism (övertro på naturvetenskaperna). Men det har också framförts rättfärdigad kritik av bildningstraditionen, som ansetts förknippad med en stel kanon bestående av ”stora vita män”, från postkolonialt och feministiskt håll. Samtidigt har vi de senaste åren sett ett uppsving av bildningsbegreppet, som revitaliserats och försetts med nytt innehåll, ofta genom att kontrasteras mot en instrumentell syn på lärande. Det kan vara intressant att notera att denna diskussion främst förts inom humaniora  – vars företrädare ju också kallas humanister – och att det inte är någon svårighet att hitta folk som (ofta motvilligt) etiketterats ”postmodernister” som kommit med konstruktiva bidragit till diskussionen.

När strukturalismen övergick till poststrukturalism (vilket är en bättre och mindre diffus beteckning av den filosofiska strömning man avser med begreppet ”postmodernism”) gav den upphov till vad som kommit att kallas posthumanism. I denna tankeströmning är subjektet upplöst och relationen mellan människa, djur och maskiner flytande. Posthumanismen är en slags reflektion kring människans villkor till följd av att binära motsatspar som människa-djur, kropp-teknik och organism-maskin inte längre kan upprätthållas. Detta är långt ifrån den klassiska humanismen, som även kritiserats av djurrättsrörelsen för att göra sig skyldigt till speciesism, alltså att uppvärdera en art (människan) på andra arters bekostnad. För ett par år sedan framförde primatologen Frans de Waal uppfattningen att även primater kan vara goda humanister. Är detta en rimlig tanke? Går den att kombinera med posthumanismen?

Naivt optimistisk till teknikens förmåga att hjälpa människan överskrida sig själv är den rörelse, med Google-chefen Ray Kurtzweil i spetsen, som kallas transhumanism och inte ska blandas ihop med posthumanism. Det förra begreppet myntades av Julian Huxley – även grundare av The International Humanist and Ethical Union – som ville påskynda evolutionen och utveckla människan med naturvetenskapens och teknikens hjälp.

Humanismen är kanske den viktigaste idétraditionen i västvärlden. Det är ett positivt laddat begrepp, men vad man laddat det med har varierat och kampen om dess innebörd fortgår. Begreppet förknippas med en bred uppsättning av idéer om bildning, förnuft, framsteg, upplysning, människans natur, humanioras och övriga vetenskapers värde. Dessa är viktiga frågor att diskutera och förhålla sig till, särskilt för en humanist i bemärkelsen ”någon som sysslar med humaniora”. Vad i den humanistiska traditionen är värt att behålla och förkasta? Vilken roll bör humaniora ha i dagens samhälle? Hur ska vi förhålla oss till upplysningens framstegstro? Har människan en natur och vad består den i så fall av? Vad är relation mellan människan, andra djur och teknologi? Hur kan bildningsbegreppet behålla sin aktualitet, om det ens är önskvärt att hålla kvar vid det?

Bloggen är inte avsedd att leverera svar på dessa frågor. Vissa frågor kommer säkert knappt att beröras explicit. Men jag upptäcker att många av dem finns med i bakgrunden av mycket jag intresserar mig för och återkommer ofta i kultur- och idédebatter. När jag väljer att kalla bloggen för ”Efter humanismen” avser jag inte att propagera för att humanismen spelat ut sin roll, samtidigt som jag inte heller tror på ett återvändande till någon äldre form av humanism. Det handlar snarare om att peka mot ett idékomplex som intresserar mig och som jag anser det viktigt att inta ett informerat och kritisk förhållningssätt till för att kunna utveckla en uppfattning om hur en relevant humanism för samtiden och framtiden ska se ut.