Holism – Efter humanismen

Terminsstart, Nordiska historikermötet och postdoklivets slutskede

Förra veckan rivstartade jag höstterminen med att delta i Nordiska historikermötet (NHM) i Reykjavik. Jag presenterade mitt postdok-projekt om holismen (tidigare omskrivet på bloggen här, här och här) som börjar lida mot sitt slut. I oktober kommer den första av projektets artiklar ut i tidskriften History of Intellectual Culture och jag hoppas att ytterligare en artikel kommer ut i början av 2026. Jag sitter just nu och arbetar med att revidera den efter att ha fått kommentarer från två granskare. Därtill håller jag på att ro i land en antologi som har titeln Att skriva idéhistoria tillsammans med min medredaktör Frits Gåvertsson. Som titeln antyder är det en lärobok i idéhistorisk metod och forskningspraktik. Tanken är att den ska ges ut under slutet av året och kommer då finnas fritt tillgänglig på nätet, men även gå att köpa tryckt.

Att min nuvarande anställning och mina nuvarande projekt går mot sina slut innebär att jag behöver nytt jobb och nya projekt. Från den 1 november till den 31 januari kommer jag att arbeta som vikarierande lektor i idéhistoria på Stockholms universitet , men vad som sker därefter är oklart. Jag har redan ett par ansökningar om forskningsmedel som jag väntar på besked och kommer ägna hösten åt att skriva ett par till. Postdoklivet (tidigare omskrivet av mig här, här, här och här) går alltså mot sitt slut och än så länge är framtiden (återigen) osäker, som så ofta och för så många i universitetsvärlden. En tröst: Arbetslösheten bland disputerade är väldigt låg, men bara om man kan tänka sig att lämna akademin. Är det min framtid? Jag vet inte ännu.

Men åter till Nordiska historikermötet! Konferensens keynote (bilden nedan) var toppen. Mary Hilson skisserade hur icke-mänskliga djur kan skrivas in i välfärdsstatens historia och visade samtidigt på möjligheten till en sorts djurens arbetarhistoria. Bland annat adresserades hur djur använts som exempelvis råmaterial och konsumtionsvara, men också hur de satts i arbete (ett arbete som kan innefatta uppgiften att växa till sig så att djuret kan bli en konsumtionsvara). Föredraget gjorde mig nyfiken på boken *Animals and Capital.

På NHM gick jag på sessioner om exempelvis efterkrigstidens sociala rörelser i Sverige, vetenskapshistoria, kulturhistoria, kunskapsobjekt, historieundervisning, maktanalys, mikrohistoria och historisk förändring. Alla presentationer och sessioner är inte fantastiska, men konferenser som denna ger, förutom möjlighet till ”nätverkande” (ett avskyvärt ord), en känsla för vad som är på gång i historikervärlden. Ofta ger det upphov till reflektioner kring teori, metod, begrepp och olika forskningsinriktningar.

Något jag reagerade på var att det i flera presentationer talades om att ”ge” historiska aktörer agens. I mina öron låter det märkligt. Poängen jag tror man vill göra är densamma som gjorts sedan 1970-talet, att historieskrivningen har ägnat sig åt en smal kanon bestående huvudsakligen av västerländska män från samhällets politiska, intellektuella och kulturella elit, vilket ger en skev och ofullständig bild av det förflutna varför fler aktörer måste inkluderas. Det ligger förvisso mycket i det, men nog har påpekandet förlorat lite av sin vetenskapliga och politiska udd vid det här laget?

Att diskutera makt i förhållande till historieskrivning är förstås är viktigt. Det spelar roll vilka personer, platser, epoker, och så vidare vi forskar om och utifrån vilket material och vilka frågeställningar, och det är förstås ett problem om alla springer på samma bollar. Det sistnämnda är relaterat till en annan viktig maktfaktor: finansiering. Allt mer forskning finansieras inte direkt genom universitetet utan genom externa anslagsgivare och dessa har förstås makten att bestämma vilka projekt som ska genomföras. På Linköpings universitet beforskas just nu Tranås historia till följd av att en rik donator skänk pengar till ändamålet. Att kunna styra forskningen på det sättet innebär en stor makt. I ett samhälle med växande ekonomiska klyftor är det kanske forskningens framtid? I så fall borde vi historiker (och andra forskare) inte nätverka med varandra, utan gå med i segelsällskap och golfklubbar så att vi kan bli polare med överklassen i hopp om att de ska bli så välvilligt inställda till våra forskningsfält att de på sin dödsbädd donerar ett par miljoner.

Hur som helst: Att argumentera för att (negligerade) förflutna aktörer hade agens är en sak, men inte är det väl upp till (den allsmäktige) historikern att ge det till personer som saknat det? Det kan verka småaktigt att märka ord på det här sättet, men många historiker tycks göra agens-begreppet till en central analytisk kategori utan att kunna precisera vad de avser med agens eller vad begreppet tillför till analysen. Även i keynote-föredraget kom frågan om agens upp – kan ett slaktdjur verkligen sägas ha det i någon relevant grad? – utan att det gjordes något substantiellt av det.

Sessionen jag hade svårast att greppa hade temat ”objects of knowledge”. Vad är det för något? Jo, ”objects produced through knowledge” var ett förslag. Intetsägande. Därtill påstods det att ett visst källmaterial både producerar och ”performs” kunskap om ett fenomen. Men det är väl inte så att en bok producerar kunskap, utan författaren som skrivit den? Och vad sjutton betyder det att ett dött föremål ”performs” något (och alltså har agens)? Jag misstänker att någon slags nymaterialism och posthumanism spökar i bakgrunden här. Jag ser inte den analytiska poängen med jargongen, utan tycker den förbryllar mer än den förklarar. Därmed inte sagt att ”objects of knowledge” är ett dåligt analytiskt begrepp. Men om det ska fungera behöver det kunna peka ut när något i ett visst sammanhang görs till ett kunskapsobjekt av vissa skäl. Exempelvis när och hur det omedvetna blev ett kunskapsobjekt för Freud.

En session jag däremot uppskattade hade tema mikrohistoria. Även den berörde temat ”agens” eftersom det handlar om en individnära historieskrivning med fokus på subjektivitet som ofta tar fasta på sådant som är i periferin av de stora historiska berättelserna. Presentatörerna hade radikalt olika uppfattning om ifall mikrohistoria ska stå för sig själv, isolerad från vad som benämnes ”the grand narrative” (eller något i den stilen, exemplet som gavs var ”modernitet”), eller om det måste kopplas ihop med detta för att ha existensberättigande. Jag tycker frågan är felställd. För att vetenskapligt legitimera ett mikrohistoriskt perspektiv på forskning om prostitution under 1800-talet (ett exempel från sessionen) krävs inte nödvändigtvis att man kopplar det till ”moderniteten”. Men att bara studera en bortglömd prostituerad för att ”ge” henne agens är inte heller ett tillräckligt motiv. Det man bör kunna visa är att det mikrohistoriska perspektivet behövs för att antingen komplettera eller utmana den rådande forskningen på området.

En annan session jag gillade hade temat ”historical change”. Frågor om kontinuitet/diskontinuitet och gränsdragningar mellan epoker och liknande är bland det mest vetenskapligt intressanta historiker ägnar sig åt. Vilka gränser är relevanta för en historiker: naturliga, politiska, religiösa, språkliga, kulturella, sociala, vetenskapliga? Ska vi skilja mellan gränser som är skapade och inte skapade av människan? Hur ska vi förhålla oss till gränser mellan åldersgrupper, etniciteter, kön och så vidare? Det är viktiga och svåra frågor. Jag hade gärna sett att de relaterades till den historiefilosofiska diskussionen om kolligationer (colligatory concepts), som historiker (och andra) ofta oreflekterat använder. Dessa är syntetiserande begrepp som samlar en mängd mindre saker under sig. Renässansen, västvärlden, efterkrigstiden, och så vidare.

NHM rivstartade mitt historiska tänkande och även om min framtid inom akademin är osäker ser jag fram emot att få ut lite publikationer de kommande månaderna; att börja skissa på nästa forskningsprojekt; och att få chansen att pröva vingarna på Stockholms universitet efter nio år i Lund.

”Holism”: Den tvärvetenskapliga historien om en omstridd 1900-talsterm

Syftet med mitt pågående forskningsprojekt – som jag skrivit om tidigare här och här – är att undersöka 1900-talets kunskapskategorier och framför allt frågor om ”gränsdragningsarbete” och demarkation, alltså hur vetenskaplig kunskap förhåller sig till, överlappar med och avskiljs från pseudovetenskap, religion, ideologi, samt andra typer av kunskap. Detta undersöker jag utifrån termen ”holism” som myntades 1926 och har en fascinerande tvärvetenskaplig historia. Termen höll sig inom vetenskapliga diskurser till slutet av 1970-talet, då den fick kulturellt genomslag och kom att associeras med New Age, alternativmedicin och grön ideologi. Det var dock ingen renodlad vetenskaplig term innan dess, utan holism har alltid burit på både ideologiska och andliga konnotationer av olika slag, vilket jag menar gjort holismen både attraktiv och kontroversiell.

Forskningsprojekts första artikel har i nuläget titeln “Holism: Multiple Meanings and Interdisciplinary Circulation, from the Interwar Era to the 1980s” och kartlägger förekomsten av ”holism” och ”holistisk” i vetenskapliga fält från 1926 och ungefär 50 år framåt. Jag stannar alltså när termerna får kulturellt genomslag. Materialet har identifierats genom att jag sökt på ”holism” och ”holistisk” i vetenskapliga databaser och bibliotekskataloger. Genom att ta fasta på empiriska förekomster av termerna skiljer jag mig från tidigare historisk forskning, som använt sig av holism som en analytisk kategori. Det gör att jag identifierar andra aktörer och arenor och kan följa hur termerna cirkulerat mellan olika vetenskapliga fält, mer precist: medicin, psykologi, ekologi, social science, pedagogik och filosofi.

Nedan fokuserar jag på tre exempel: Jan Smuts, som myntade begreppet; psykologen Abraham Maslow; och den ekofeministiska vetenskapshistorikern Carolyn Merchant. De är alla exempel på hur holism i grunden är tänkt som ett vetenskapligt begrepp, men samtidigt tenderar att ha såväl ideologiska som andliga konnotationer.

Smuts: Holism som världsåskådning och vetenskaplig princip
”Holism” myntades alltså av den sydafrikanske statsmannen och botanikern Jan Smuts i Holism and Evolution från 1926. Boken var ett försök att förena en religiös världsbild med nya naturvetenskapliga rön, samt att komma runt dikotomin mellan, å ena sidan, spiritualism, organicism och idealism, och, å andra sidan, materialism, mekanism och realism.

Nyckeln till det sägs ligga i en temporal och processuell syn på universum. Evolutionen är, enligt Smuts, kreativ och involverar allt från minsta icke-organiska atom, till människans andliga väsen. Han menar att det föreligger en enhet och kontinuitet mellan materia, liv och medvetande som förklaras med begreppet ”holism”, definierat som ”the fundamental factor operative towards the making or creation of wholes in the universe.” Eftersom evolutionen är progressiv blir helheterna alltmer fantastiska över tid och inkluderar även sådant som stater, värderingar, konstnärliga uttryck och den mänskliga personligheten.

Holismen hade, enligt Smuts, politiska implikationer genom att den ledde till ett förkastande av individualismen eftersom individen enbart blir till i ett samhälle, som också är något mer än summan av dess medborgare. Smuts var en progressiv socialliberal som förespråkade av internationalism och mänskliga rättigheter. Han beskrev Nationernas förbund som “the expression of the deeply-felt aspiration towards a more stable holistic human society”. Samtidigt försvarande han också den Sydafrikanska raspolitiken och rättfärdigare förtryck av svarta afrikaner med att detta var ett nödvändigt steg i civilisationsprocessen. Därför är det inte helt oväntat att filosofer som Bertrand Russell och Karl Popper avfärdade holism, som de av goda skäl förknippade med Hegelianism, som totalitär. Därtill ansåg de att holismen som vetenskaplig princip var att likställa med metodologisk kollektivism, som de också förkastade. Vi kan alltså notera att både försvarare och kritiker av holism ansåg att dess vetenskapliga och ideologiska innehåll hängde ihop.

Maslows holistisk-humanistiska ”eupsychia”
Efter publiceringen av Holism and Evolution började termen cirkulera i flera vetenskapliga fält under 1930-talet, där medicin och psykologi var bland de vanligaste. I dessa fall förekom termen oftast utan referens till Smuts, trots att holismen fortsatte stå för liknande principer: ett förkastande av materialism, mekanism, reduktionism, atomism, specialisering och kropp och själ-dualism. I stället betonades att människan måste betraktas i ”sin helhet” och i sin sociala och naturliga miljö. Särskilt inom medicinen började man dra den holistiska historien längre bakåt i tid och pekade på Hippokrates, Galenos och Hildegard av Bingen som föregångare. Man börjar också, i både medicin och psykologi, att hämta inspiration från Österländskt tänkande.

Inom psykologin är holistiska perspektiv idag är mest förknippade med den tyska Gestaltteorin som slår igenom runt 1910. Precis som hos Smuts är den grundläggande idén här att helheten är något mer och annorlunda än summan av dess delar, och att perception av helheter föregår enskilda sinnesintryck. Formen, mönstret eller strukturen – alltså Gestalten – är primär och erfarenheten är odelbar. Helheten bestämmer delarnas natur, inte tvärtom. Vi hör exempelvis en melodi före vi hör dess enskilda toner.

Ingen av de ledande Gestaltpsykologerna använder dock termen holism, även om de är bland dem som börjar förknippas med den under 1930-talet. Gestaltpsykologin är också en viktig influens på mitt nästa exempel: Psykologen Abraham Maslow, som i följden av andra världskriget utvecklar vad han kallar en ”holistisk-dynamisk” eller ”holistisk-humanistisk” psykologi, inte minst i best-sellern Motivation and Personality från 1954 som avfärdade atomism som en ”mild form av patologi” och, i kontrast till den mekanisk-reduktionistiska behaviorismen, insisterade på att individen måste behandlas som “an integrated whole”.

Liksom Smuts betraktade Maslow holismens epistemiska och ideologiska aspekter som sammanflätade. Han menade att det holistiska förhållningssättet skulle bereda väg för en psykologisk utopi, ett ”eupsychia”, där det råder stor synergi mellan individ och kollektiv. Liksom Smuts menar Maslow att holismen också är en världsåskådning: Holism, skriver han, “is obviously true—after all, the cosmos is one and interrelated; any society is one and interrelated; any person is one and interrelated”. Liksom Smuts ser även Maslow att holismen har ett andligt innehåll. Hans ”eupsychia” besrkivs som ett samhälle som möjliggör för dess medborgare att nå transcendenta ”peak experiences”. Trots att han var en judisk ateist hämtade Maslow inspiration från österländskt tänkande och beskrev ”eupsychia” som ett globalt samhälle där individer är som bodhisattvas och arbetar för att alla ska ha möjlighet att uppnå upplysning, lycka och frihet.

Liksom Smuts ägnade sig Maslow åt människans personlighet och självförverkligande, vilket han placerade högst upp i sin berömda behovstrappa. Men liksom Smuts ansåg han inte att självförverkligande var individualistiskt, utan något som bidrog till samhällets gemensamma välfärd. Den vetenskapliga och psykologiska holismen hade alltså både politiska och andliga följder, enligt Maslow.

Holism inom psykologi har även förknippats med Kurt Goldstein, Fritz Perls, William James, John Dewey, Alfred Adler, Karen Horney, Harold Kelman och svenska Margit Norell, som 1968 bildade Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys och sedermera har blivit känd som ”kvinnan som skapade Thomas Quick”. Mest aktuellt idag är psykologen Nicole LePeras populära Instagramkonto ”the holistic psychologist” som vittnar om att holismens dragningskraft håller i sig. Alla dessa förespråkare för psykologisk holism skiljer sig åt, men bland deras genomsamma drag finner vi generellt ett förkastande av reduktionism, materialism, atomism och mekanism, samt en betoning av kroppen och själens enhet, och ett insisterande på att individen är något mer än dess delar och måste förstås i relation till sin sociala och naturliga miljö. De tenderar också att förkasta individualism men ändå betona självförverkligande.

Merchant: Ekologi, feminism och grön ideologi
Maslow var bland dem som bidrog till att sprida termerna holism och holistisk och idéer relaterade till dem utanför vetenskapens domäner, inte minst genom sin kontakt med den Kaliforniska motkulturen och New Age-miljön. Under 1970-talet är det i dessa kretsar holismen får störst genomslag. Då börjar man att associera den med grön ideologi och ett nytt medicinskt ideal, som omväxlat talas om som ”helhetshälsa” och ”alternativmedicin”. Detta gör att allt fler börjar betrakta holismen som vetenskapligt suspekt, för att inte säga pseudovetenskaplig, men samtidigt bildas flera nya vetenskapliga tidskrifter och sällskap tillägnat olika former av holism.

I mitt sista exempel ska jag uppehålla mig vid holism inom ekologin, men fokus på den ekofeministiska vetenskapshistorikern Carolyn Merchant, vars klassiker The Death of Nature från 1980 avslutas med ett upprop för en holism explicit inspirerad av Smuts, vilket även har återkommit i Merchants efterföljande böcker.

Som bakgrund kan sägas att ekologin var det fält där holismen initialt fick störst genomslag. Smuts fick här sydafrikanska efterföljare som företrädde en holistisk ekologi i kontrast till den brittiska mekanistiska ekosystem-ekologin. Den motsättningen kom dock att suddas ut från 1960-talet. Från den tiden finner vi ”holism” hos exempelvis Gaia-hypotesens upphovsman, James Lovelock, djupekologen Aren Naess, och alltså även i Merchants ekofeminism.

Merchants The Death of Nature undersökte hur konceptualiseringar av kvinnan och naturen hängt samman historiskt, särskilt under den tidigmoderna perioden, då det uppstod en idé om såväl kvinnor som natur som passiva, kontrollerbara och exploaterbara resurser. Liksom Smuts attackerade Merchant det mekanistiska idealet som hon menade var oförenligt med kvantfysikens och termodynamikens insikter, som i stället krävde en processuell, dynamisk och organisk förståelse av naturen och universum. Detta menade hon, hade ideologiska konsekvenser och öppnade upp för “a new economic order […] and the restoration of sustainable ecosystems that fulfill basic human physical and spiritual needs”.

I ett längre citat skriver Merchant: “Historically, holistic presuppositions about nature have been assumed by communities of people who have succeeded in living in equilibrium with their environments. The idea of cyclical processes, of the interconnectedness of all things, and the assumption that nature is active and alive are fundamental to the history of human thought. No element of an interlocking cycle can be removed without the collapse of the cycle. The parts themselves thus take their meaning from the whole.”

Hon anser alltså att holismens epistemiska, ideologiska och andliga sidor är sammanflätade. Merchants senaste bok har tagit sig an frågan om jordens inträde i Antropocen. Här menar hon, likt många andra, att insikten om detta leder till att vi måste ge upp dikotomin mellan natur och kultur och i stället anlägga just ett holistiskt perspektiv som betraktar människans öde och möjlighet till blomstring som sammanflätat med alla andra arters dito och med planeten som helhet.

Slutord
För att sammanfatta så är holismen agonistisk. Den riktar sig i regel mot ett uppfattat vetenskapligt ideal bestående av reduktionism, materialism, atomism, mekanism, individualism, samt kropp och själ-dualism. I kontrast till detta menar holister att människan är en social, biologisk och andlig organism som är något mer än summan av sina beståndsdelar. Holister tenderar att vara generalister och sammanflätar gärna naturvetenskap, filosofi och religion. Ofta hämtas inspiration både från historiska föregångare och från icke-västerländskt tänkande. Ideologisk tenderar holister att försvara någon slags progressivism, kommunitarism och, nu för tiden, grön ideologi.

Det som särskilt intresserar mig är att holism är ett exempel på en term och en idé som har sitt ursprung inom vetenskapen, men som alltid laddats med olika ideologiska och andliga konnotationer, vilket jag menar både bidragit till dess attraktionskraft och till kritiken som riktats mot den. Nästa steg i mitt projekt är att utarbeta en analysmodell för att undersöka just relationen vetenskap, andlighet, ideologi utifrån holismen som case.

Fotnot: Texten ovan är från min presentation på konferensen Teknik- vetenskapshistoriska dagar 2024, framförd den 12 juni.

Den holistiska psykologins historia

I förra veckans avsnitt av podden Stormens utveckling (230608) talade Liv Strömquist om det mycket uppmärksammade Instagramkontot Holistic psychologist, vars pseudovetenskapliga självhjälpssmörja nu getts ut i bokform översatt till svenska. Att ”holism” idag ofta förknippas med den typen av trams är en följd av att det sedan 1970-talet approprierats av New age-rörelsen. Men, som jag skrivit om tidigare, har holism och holistiska perspektiv även figurerat i en mängd vetenskapliga debatter under det senaste seklet.

I veckan var jag på Svenska historikermötet i Umeå där jag presenterade den del av min forskning som behandlar just den holistiska psykologins historia. Nedan följer presentationen, som visar att ”holism” spelat en viktig roll inom ett par olika men delvis överlappande psykologiska inriktningar under 1900-talet. Jag kommer visa vad som förenar de olika holistiska approacherna till psykologi och vilka vetenskapliga ideal de bör förstås i kontrast till och som en reaktion på.

Smuts, holismen och personologin
”Holism” myntades av den sydafrikanske statsmannen och botanikern Jan Smuts (1870-1950) i Holism and Evolution (1926). Boken var ett försök att förena en religiös världsbild med nya naturvetenskapliga rön, samt att komma runt dikotomin mellan, å ena sidan, spiritualism, organicism och idealism, och, å andra sidan, materialism, mekanism och realism.

Nyckeln till det sägs ligga i en temporal och processuell syn på universum. Evolutionen är enligt Smuts kreativ och involverar allt från minsta icke-organiska atom, till människans andliga väsen. Det sägs föreligga en enhet och kontinuitet mellan materia, liv och medvetande som han vill förklara med hjälp av begreppet ”holism”, vilket han definierar som ”the fundamental factor operative towards the making or creation of wholes in the universe.” Holismen förklarar även existensen av mänskliga sammanslutningar, värderingar och konstnärliga uttryck. Eftersom evolutionen anses progressiv blir helheterna allt mer fantastiska över tid – och mest fantastisk är den mänskliga personligheten.

Här kan man säga att vi finner det första försöket att formulera en psykologi som är explicit holistisk, trots att Smuts förkastar psykologin eftersom han menar att det är en reduktionistisk och dualistisk vetenskap som försöker isolera medvetandet från kroppen, subjektet från objektet, och individen från dess sammanhang. Istället för psykologi förespråkar han en ny vetenskap som ska studera den mänskliga personligheten och ”the laws of personal evolution”. Denna vetenskap kallar han ”personology”. Smuts skiljer mellan den svaga personligheten och den starka som utgör ”the highest and completest of all wholes” och utmärks av självbehärskning, moral, kreativitet och autonomi. Att vara en stark och hel personlighet beskrivs i termer av självförverkligande, men Smuts understryker att det inte är något vi ska ägna oss åt av individualistiska skäl, utan för att bidra till samhällets bästa.

Smuts holism hade större inflytande inom filosofin och biologin än inom psykologin, där i princip ingen förutom psykoanalytikern Alfred Adler hänvisar till honom. Smuts värdering av psykologin är också orättvis för att inte säga ignorant. Ändå finns en del paralleller mellan hans ”personology” och vad som kom att bli känt som holistisk psykologi.

Gestaltpsykologin, funktionalismen och Alexandertekniken
Slår man på ”holism” i nutida psykologiska uppslagsverk leds man inte till Smuts, utan till den tyska Gestaltpsykologin. Det är huvudsakligen denna skola som i historisk forskning benämnts som holistisk.

Gestaltpsykologins början brukar förläggas till 1910 och en central idé är, precis som hos Smuts, att helheten är något mer och annorlunda än summan av dess delar, och att perception av helheter föregår enskilda sinnesintryck. Formen, mönstret eller strukturen – alltså Gestalten – är primär och erfarenheten är odelbar. Helheten bestämmer delarnas natur, inte tvärtom. Vi hör exempelvis en melodi före vi hör dess enskilda toner.

De ledande Gestaltpsykologerna var Max Wertheimer (1880-1943), Wolfgang Köhler (1887-1967) och Kurt Koffka (1886-1941), som introducerade deras idéer för en engelskspråkig publik 1922. Deras genomslag blev stort i USA dit de emigrerade åren kring 1930. Medan Gestaltpsykologin i Tyskland varit en reaktion på Wilhelm Wundts psykologi kom den i USA att utgöra en motkraft till behaviorismen.

Till en början var inte ”holism” ett centralt begrepp för Gestaltpsykologerna själva som använde begreppet Ganzheit och på engelska talade om ”the whole”, men inte ”holism” eller ”holistic”. Den som som mest explicit knöt ”holism” till Gestaltpsykologin var neurologen Kurt Goldstein (1878-1965) som använde begreppet flitigt från slutet av 1930-talet.

Goldstein lyfte inte bara fram Gestaltpsykologins företrädare utan hämtade inspiration från William James (1842-1910), känd för Principles of Psychology (1890), samt från John Dewey (1859-1952), som 1896 publicerade vad som kallats den funktionalistiska psykologins manifest “The Reflex Arc Concept in Psychology”. Goldstein framhöll Dewey och James som föregångare till Gestaltpsykologins ”holistiska approach” till den mänskliga naturen och skrev att de hade strävat efter att frigöra mänskligheten från analyserandets och rationalismens tvångströja. Liksom Gestaltpsykologerna skulle göra 20 år senare hade James och Dewey betonat att erfarenheten var odelbar. Dessutom ansåg även de att människans psyke var biologiskt grundat och att dualismen mellan kropp och själ måste förkastas.

Den första referensen jag hittat till ”holistisk psykologi” är artikeln ”On Some Early Holistic Psychologists” (1932). Här skriver en W. D. Commins att Gestaltpsykologerna varken var de första eller viktigaste kritikerna av den mekanistiska, empiriska och elemantaristiska psykologin. Istället nämner han bland andra James och Dewey som han menar såg psyket som en organisk och aktiv helhet som inte kan reduceras till en uppsättning sinnesdata. Med James och Dewey uppstod vad den senare kallade ”New Psychology”, en inriktning som betraktade människan som en social, biologisk och temporal organism. Liksom Smuts betonade Dewey att individualismen är falsk eftersom människan bara blir till individ i ett samhälle, varför självförverkligande går hand i hand med förverkligandet av ett bättre samhälle.

Det har påpekats att kopplingen mellan framförallt James och Gestaltpsykologerna är relativt outforskad. Min hypotes är att just holismen kan vara en ingång till att studera detta närmare.

En ytterligare person som bör lyftas in i sammanhanget är F. Matthias Alexander (1869–1955). Den tyske emigranten Fritz Perls, som omvandlade Gestaltpsykologin till Gestaltterapi, har betonat just vikten av Alexanders inflytande. Även här har det påpekats att kopplingarna dem emellan är obeforskade. Alexander kom från Nya Zeeland och var en före detta skådespelare som byggde sitt rykte som terapeut på ”Alexandertekniken”, en terapi baserad på idén att vår kroppsliga hållning påverkar psyket. Han och Dewey träffades på en fakultetsmiddag 1916, då Dewey led av utmattning och depression. Terapisessioner med Alexander övertygade Dewey om att den Nyzeeländska terapeuten i praktiken bevisat vad han själv länge argumenterat, nämligen att kropp och själ utgör en enhet. Dewey skrev hyllande inledningar till tre av Alexanders böcker där han underströk vikten av att anpassa kroppen efter den moderna tidens livsstil för att undvika neuroser och gick i god för Alexanderteknikens vetenskapliga validitet – vilket han varit relativt ensam om.

Min poäng är att psykologihistorisk forskning har använt ”holism” som ett analytiskt begrepp även om begreppet i viss utsträckning förekommit i det empiriska materialet, som i forskning före andra världskriget utgjorts av i princip enbart Gestaltpsykologin. Genom att vända på det och utgå från den empiriska förekomsten av ”holism” öppnar sig en annan historieskrivning. Vi ser då att James, Dewey och Alexander är tre figurer som, trots att ingen av dem själv använder begreppet, tidigt förknippades med holistisk psykologi och, även av Gestaltpsykologerna själva, lyftes fram som föregångare.

Maslow, Horney, Norell
Även under efterkrigstiden får vi syn på nya saker genom att följa begreppet ”holism” inom psykologin. I det sammanhanget är det välkänt att Abraham Maslow gjorde flitigt bruk av begreppet, även om hans psykologi sällan associeras med det nuförtiden.

Maslow förknippas främst med den ”humanistiska psykologin” och bestsellern Motivation and Personality från 1954, i vilken han talar om sin psykologi som holistisk-dynamisk. Han beskrev atomistiskt tänkande som en mild form av psykopatologi och menade att: “Holism is obviously true—after all, the cosmos is one and interrelated; any society is one and interrelated; any person is one and interrelated.”

Maslow förkastade den reduktionistisk-mekaniska behaviorismen. Han hämtade inspiration från Adler, James, Dewey, Gestaltpsykologerna och Goldstein, som inspirerade honom att använda begreppet ”self-actualization”. Likheterna mellan Maslows och Smuts idéer om självförverkligande är stora. Liksom Smuts förespråkade Maslow att psykologin ska studera framgångsrika och psykiskt välmående personer. Liksom Smuts fokuserar Maslow på personlighet och självförverkligande – vilket ligger högst upp i hans berömda behovstrappa – och liksom Smuts menar Maslow att alla människor har potential till självförverkligande, men att få använder den. Även hos Maslow är självförverkligande inte individualistiskt, utan gynnar samhällets bästa och leder till en psykologisk utopi – ett ”eupsychia” – där människan lärt sig behärska sina lägre drifter.

Trots att Maslows humanistisk-holistiska psykologi uppkommit delvis ur en kritik mot psykoanalysen noterade han att han delade många åsikter med den neofreudianska analytikern Karen Horney. Trots att ”holism” inte var ett centralt begrepp för Horney själv kom hon att förknippas med det under 1960-talet tack vare Harlod Kelman som var redaktör för två antologier tillägnade ”Karen Horney’s holistic approach”. Även här lyfts Goldstein in som viktig inspiratör för att överbrygga kropp och själ-dikotomin. Horneys psykoanalys beskrivs som ett alternativ till Freuds reduktionism. Hon sägs ta större hänsyn till kulturella faktorer och inte minst lyfta in feminina perspektiv i den manliga analysens värld. Enligt Kelman syftar Horneys analys till att lösa patientens neurotiska konflikter så att denne kan känna sig ”wholehearted and undivided”.

Horney var också en viktig inspiratör för Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys som bildades under ledning av Margit Norell 1968 och året efter började ge ut sin egen bulletin. Detta var en, enligt egen utsago, neofreudiansk utbrytargrupp ur Svenska psykoanalytiska föreningen, som den efter millenieskiftet gick samman med igen.

I holistiska föreningens egen historieskrivning framhålls just Horney och Kelman som centrala inspiratörer. Den senare var en frekvent besökare från början av 1960-talet till hans död 1977. En grupp som började sin utbildning inom holistiska föreningen vid Biskops Arnö 1971 beskriver honom som den internationella gäst som ”var allra mest tongivande” och fascinerande.

Ingen tycks dock vilja ge Kelman eller Horney cred för etiketten ”holistisk psykoanalys”. När Norell 1996 fick frågan om var det ”holistiska” kom från svarade hon att ”Holistisk kom jag på utifrån en önskan om mer av en helhetssyn. När det gällde patientens och allas vår utveckling.” Ganska intetsägande, alltså. I samma intervju beklagar hon även Kelmans inflytande och beskriver honom som auktoritär och aggressiv – vilket också är anklagelser som riktats mot henne själv. Hon lämnade föreningen 1978 på grund av personliga konflikter.

Idag är Norell känd som ”kvinnan som skapade Thomas Quick”, för att citera undertiteln på Dan Josefssons bok om Sveriges genom tidernas största rättsskandal, vilken möjliggjordes av en dogmatisk och ovetenskaplig tro på bortträngda minnen. Det ”holistiska” kan nog inte beskyllas för det vetenskapliga haveriet, eftersom dess innebörd aldrig blir tydlig. När holistiska föreningen bytte namn år 2000 motiverades det med att ”holistisk” bär på ”ovälkomna associationer till New-Age-rörelsen,” vilket förvisso varit fallet sedan 1970-talet. De holistiska analytikerna beklagade detta eftersom de ansåg sig ha varit först med begreppet, vilket bevisligen är falskt.

Avslutning
Sammanfattningsvis behöver den gängse bilden av holistisk psykologi som entydigt med Gestaltpsykologi breddas. James och Dewey har uppenbart förknippats med holism sedan man först började tala om holistisk psykologi. Maslow identifierade sig med begreppet, så gjorde även Adler samt Horneys adepter. Gemensamt för dessa figurer och skolor är att de kritiserar mekanism, reduktionism och atomism. De ser människan som en organism som är större en dess enskilda delar; de förkastar kropp och själ-dikotomin; och de betonar att människan inte kan förstås utan hänsyn till biologisk och social miljö, samt sin egen historia. Återkommande är synen på människan som en varelse som stävar efter att växa eller uppfylla sin potential.

Holismens historia

2022 blev bättre än vad jag vågade hoppas på. I slutet av förra året var jag nydisputerad, slutkörd och aningen desillusionerad. Efter att ha ägnat en del tid åt att orientera mig i postdoktillvaron (se bloggserien ”postdokliv” i fyra delar från i våras), skissa fram nya forskningsprojekt och skriva ansökningar lyckades jag få en tjänst som forskare i kunskapshistoria under hösten. Tjänsten fick jag för att utveckla och söka pengar till ett forskningsprojekt jag tentativt kallar ”Holistiska kunskapsideal och kontroverser från sekelskiftet till antropocen”. Och pengar har faktiskt trillat in. Jag har fått stipendium från Helge Ax:son Johnsons och Åke Wibergs stiftelse för att skriva två artiklar inom projektet och kommer söka mer anslag under våren. Men vad är det då projektet handlar om?

Holistiska kunskapsideal och kontroverser från sekelskiftet till antropocen

Föreställningen att allt hänger samman, att delen och helheten inte kan frikopplas från varandra, är utmärkande för samtiden. Holistisk medicin, -terapi, och -utbildning är, åtminstone delvis, nya namn på fenomen med en längre historia, men aldrig tidigare har man kunnat besöka en holistisk coach eller få en holistisk massage. Holismens samtida genomslag är också relaterat till miljöfrågans växande inflytande över samhällsdebatten under de senaste 40 åren; från James Lovelocks Gaiateori, som populariserade idén att alla levande organismer är del av en planetär helhet, vilken vunnit inflytande i nyandliga kretsar och kritiserats för bristande vetenskaplighet, till 2000-talets diskussioner om att jorden trätt in i en ny geologisk tidsålder, antropocen. Med detta, menar vissa, kollapsar distinktionen mellan natur(vetenskap) och kultur(vetenskap) och vi är tvungna att anlägga just ett holistiskt perspektiv och betrakta mänsklighetens öde och möjlighet till blomstring som sammanbundet med andra arter och planeten som helhet.

”Holism” myntades av den sydafrikanske biologen och statsmannen Jan Christiaan Smuts (1870–1950), vars Holism and Evolution (1926) kritiserade den mekanisk-materialistiska världsbilden han menade misslyckades med att förklara kontinuiteten mellan fysisk materia, biologiskt liv, psykiskt medvetande och personlighet. Smuts syfte var att utveckla en världsbild och ett vetenskapligt perspektiv inspirerat av Walt Whitmans romantiska poesi, som utan att förkasta andlighet och religiositet inarbetade naturvetenskapens senaste resultat, särskilt Darwins evolutionslära och Einsteins generella relativitetsteori. Enligt Smuts skulle holismen dels redogöra för relationen mellan del och helhet, dels understryka att helheten inte kan reduceras till dess delar. Exempelvis får inte det mänskliga psyket reduceras till materia, trots att det uppstått ur det. Inte heller kan en växt eller ett djur reduceras till dess celler, eller en myrstack till dess myror. Följden var att individualismen måste förkastas, dels för att man blir till individ bara i relation till andra individer, dels för att ett samhälle inte fick reduceras till dess individer. Detta var en kontroversiell åsikt som fick holismens kritiker – filosofer som Bertrand Russell och Karl Popper – att inte bara anse den ovetenskaplig, utan totalitär. Detta till skillnad mot Smuts själv som exempelvis ansåg att Nationernas Förbund var uttryck för strävan mot ”a more stable holistic human society.”

Holism är alltså inte en renodlat vetenskapligt begrepp, utan hade redan i dess ursprungliga form både ideologiska och andliga konnotationer, vilka har skiftat över tid. Min arbetshypotes är att detta bidragit både till begreppets attraktionskraft och till den aversion som riktats mot det. Inom medicinen förknippas exempelvis holism med ”new age”, alternativ- och komplementärmedicin och har ofta avfärdats som pseudovetenskap. Ideologiskt är holism nuförtiden huvudsakligen förknippat med ekologism. Samtidigt åberopas begreppet fortfarande inom många vetenskapliga fält.

Det övergripande syftet med mitt projekt är att med holismen som exempel analysera just den porösa relationen mellan kunskap (”det epistemiska”), ideologi (”det politiska”) och existentiella eller religiösa frågor (”det numinösa”), och därigenom belysa vetenskapligt gränsdragningsarbete. Utöver det kommer projektet att skapa bättre förståelse för holismens initiala betydelse genom att undersöka hur den var relaterad till andra mellankrigstida försök att återförtrolla vetenskapen, samt ge förståelse för hur den ursprungliga debatten om holism skiljer sig från den samtida debatten om holism i antropocen, vilket ger en välbehövlig reflektionsbakgrund att kritiskt granska och utvärdera dagens holism från.

Utöver Smuts holism kan C. Lloyd Morgans Emergent Evolution (1923) och Life, Mind and Spirit (1925), Alfred N. Whiteheads Process and Reality (1929), Samuel Alexanders Space, Time, and Deity (1920), John Deweys Experience and Nature (1929) och Henri Bergsons Creative Evolution (1907) framhållas som exempel på arbeten som indirekt bemötte (och i Bergsons fall föregick) sociologen Max Webers inflytelserika tes om att den moderna vetenskapen ”avförtrollat” världen. I olika grad hämtade de inspiration från romantiken och idealismen. Förutom ”holism” användes begrepp som ”process”, ”unity”, ”organicism”, ”oneness”, ”the whole” och ”synthesis” i kontrast mot materialism, mekanism, reduktionism och tidens ökande vetenskapliga specialisering. Ett första steg i projektet – och min huvuduppgift kommande termin – är att skriva en begreppshistorisk artikel som analyserar hur ”holism” migrerat mellan olika vetenskapliga fält, vilka dess partner- och motbegrepp varit, och lockelserna och kritiken mot den bestått i. Mer information om projektet följer framöver.

Ny tjänst, ny termin

Från den första september och året ut är jag anställd som forskare vid Lund Centre for the History of Knowledge (LUCK). Superkul att få möjlighet att utarbeta och söka finansiering för mitt postdokprojekt ”Allt är ett: Holistiska kunskapsideal och konflikter från romantiken till antropocen”. För samma projekt har jag också erhållit ett stipendium från Helge Ax:son Johnsons stiftelse för att skriva en första artikel.

Kan också nämna att antologin Polarisering: Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen, som jag medverkar i med artikeln ”Demonisering som kulturkrigsstrategi: Om högerradikalt historiebruk och den kulturmarxistiska konspirationen”, är utgiven sedan någon vecka. Se mer info och pressmeddelande här.

Uppdatering: Hela antologin finns att hämta som PDF här. Vill man bara ha mitt bidrag finns det här.