Virtuella frizoner och verkliga dilemman

I ett berömt tankeexperiment uppmanas vi av filosofen Robert Nozick att föreställa oss att vi gavs möjligheten att tillbringa resten av våra liv i en maskin som enbart producerade erfarenheter förknippade med njutning. Om lycka var allt som spelade roll för oss borde vi rimligen välja detta. Uppkopplade i maskinen skulle vi uppleva det mest fulländade liv vi någonsin kunnat föreställa oss, ändå skulle de flesta avstå från att koppla upp sig till njutningsmaskinen. Nozick menar att detta beror på att det inte bara är upplevelsen av njutning eller lycka som är viktig för oss, utan att faktiskt göra sakerna som leder till dessa erfarenheter. Dessutom vill vi forma oss själva som personer och detta är inte möjligt isolerade från verkligheten, uppkopplade till njutningsmaskinen och ovetande om världen runt oss.

Jag kommer att tänka på Noziks tankeexpermient efter att ha sett Jennifer Haleys utmärkta pjäs The Nether på Dramaten. I den närliggande framtid pjäsen utspelas i har Internet utvecklats till ”Nether”, en virtuell värld som framstår som lika verklig som den icke-digitala världen. Uppkopplad till Nether väljer användarna en kropp att vistas i och rör sig i denna på samma sätt som i verkligheten och med full tillgång till alla sinnesintryck. Inne i Nether är man, likt i Nozicks njutningsmaskin, omedveten om vad som försiggår i verkligheten. Samtidigt är Nether så integrerat i människors liv att själva distinktionen mellan Nether och verkligheten är svår att upprätthålla. Man kan själv välja att logga in och ut när man vill, men vissa användare har blivit så fästa vid den värld och den identitet de skapat för sig i Nether att de — likt i Nozicks tankeexperiment — valt att koppla upp sig för resten av sina liv. De har blivit ”skuggvarelser”.

I den framtid The Nether utspelar sig i har naturen blivit en bristvara. Att få uppleva riktiga träd är sällsynt, men inloggade i Nether finns möjligheten att uppleva perfekt återgiven virtuell natur. En av pjäsens huvudpersoner har byggt upp en romantisk värld han kallar ”Gömstället”. Där finns det trädgårdar, oförstörd natur och vackra trähus. Är detta framtiden vi har för oss; att vi förstör världen så pass mycket att vi måste återuppfinna naturen digitalt för att över huvud kunna uppleva den? Skulle det finnas en risk i att skapa såpass bra naturmiljöer i en virtuell verklighet att vi riskerar att försumma verklighetens natur än mer än vi gör idag?

Huvudsyftet med gömstället är dock ett annat. Pjäsen utspelas främst i ett förhörsrum utanför Nether, där Gömställets skapare är den anklagade. Gömstället är nämligen primärt en plats till för att pedofiler ska kunna leva ut sina fantasier. Skaparen menar att detta är inom lagens ramar. Visst är själva upplevelsen i Gömstället precis den samma som i verkligheten, men skillnaden är att det inte finns något brottsoffer. Bakom barnens kroppar döljer sig vuxna människor som enbart spelar barnens roller i den virtuella världen. Inte heller de vuxna framträder i sina verkliga gestalter, utan väljer en av möjliga kroppar för att vistas i Gömstället.

Detta påminner om TV-serien Westworld, där människor besöker en upplevelsepark befolkad av extremt verklighetstrogna robotar. Liksom i The Nether erbjuds besökarna att leva ut sina mest förbjudna fantasier utan att behöva ta konsekvenserna för dessa. Allt är ju bara på låtsas. I Westworld kan besökarna ge sig in i Vilda västern-äventyr och revolverdueller utan fara för sina egna liv. Robotarna de dödar servas, återuppstår och fortsätter spela sina roller som att inget hade hänt. Även i Gömstället finns möjligheten till mord. Skaparen av Gömstället, som framträder som en karaktär kallad Papa, till och med uppmuntrar användarna att döda barnen emellanåt för att snabbt se dem återuppstå. Detta för att lättare kunna håll distansen till dem och påminna sig själva om att Gömstället inte är verkligheten.

I polisförhöret försvarar mannen bakom Papa Gömstället med att det fungerar som en ventil som förhindrar honom och andra pedofiler att leva ut sina förbjudna begär i verkligheten. Det är både juridiskt och moraliskt försvarbart, menar han. Det är en plats där människor som har svårt att passa in i verkligheten ges friheten att vara sig själva, påstår han. Men det är en modifierad sanning, för även i Gömstället finns det regler. Till exempel är det förbjudet att säga något om sitt liv i verkligheten utanför Nether. Denna distinktion mellan verklighet och Nether, och mellan det riktiga jaget och den virtuella identiteten visar sig omöjlig att upprätthålla. Det finns sprickor i Nether där verkligheten sipprar in och tack var dessa kan en infiltratör från polisen röja Papas verkliga identitet.

Pjäsen väcker många viktiga frågor om förhållandet mellan verkligheten och det virtuella och får mig att tänka på det uppmärksammade mangamålet för ett par år sedan, då en serietecknare stod anklagad för innehav av barnpornografi. Bilderna var uppenbart tecknade, åldern på figurerna obestämbar och brottsoffer saknades. Han friades i Högsta domstolen. I fallet i The Nether är det svårare. Även här saknas brottsoffer, men den virtuella världen i Nether är så kusligt lik verkligheten att ett samlag med barn i Gömstället faktiskt är utbytbart mot ett verkligt samlag. Detsamma gäller mord. Men det verkar absurt att ett mord i Nether skulle vara straffbart eftersom de virtuella figurerna återuppstår omedelbart. Så man måste då fråga sig varför en virtuell våldtäkt skulle vara straffbar, om inte ett virtuellt mord är det? Frågan är också om ett ställe som Gömstället verkligen förhindrar verkliga övergrepp eller om det riskerar att skapa dessa begär hos personer som annars inte skulle haft dem.

Pjäsen är bland det obehagligaste och mest tänkvärda jag sett. Den ställer viktiga frågor om var den digitala utvecklingen är på väg och vilka potentiella problem vi kan stöta på. Hur kommer förhållandet mellan virtuellt och verkligt att förändras, vilka regler – både etiska och juridiska – ska gälla i den virtuella världen? Finns det en risk att vi bygger en så pass idealiserad frizon för oss själva i den virtuella världen att vi riskerar att allt mer överge verkligheten? Jag tror inte det, av liknande skäl Nozick anger för att vi skulle välja verkligheten framför njutningsmaskinen. Men detta gäller bara så länge vi känner att vi har hopp om ett bra liv i ett gott samhälle. Låter vi världen förfalla och förlorar våra framtidsutsikter och möjligheten att skapa oss själva och att påverka vår framtid kommer också skälen för virtuell isolation i en värld som Nether att öka.