Avskaffa forskarutbildningsindividualismen

Anna Pexiotos avhandling visar att doktorander inom humaniora i större utsträckning uppfattar att det finns en ovilja mot att göra akademins tysta kunskap explicit. Det tycks inom humaniora finnas ett ideal om att doktoranden ska vara en ensam sökare som – bortsett från regelbundna besök på det högre seminariet  – arbetar isolerat, guidad enbart av sina handledare. Misslyckanden anses bero på brister i den enskilde doktorandens talang och det finns en genomgående motvilja mot att diskutera strukturella aspekter av utbildningen.

Problembilden ovan må vara aningen överdriven, men det ligger något i den. Frågar man doktorander som hoppar av forskarutbildningen eller söker sig bort från akademien efter avlagd doktorsexamen tenderar de att ange otillräcklig eller oetisk handledning, otillräcklig tid för att genomföra arbetsuppgifter och sociala faktorer som skäl. Att avhoppade doktorander själva inte menar att deras avhopp beror på brist i talang är förvisso väntat, men en del tyder på att de har rätt – miljön, sociala och strukturella faktorer tycks viktiga. Exempelvis slår en studie från Hong Kong fast att kvaliteten på forskningsmiljön (i vilken de inkluderar handledning) korrelerar med doktorandernas motivation och välmående. Doktorander som upplever sig ha varit del av välfungerande forskningsmiljö, vilka i större utsträckning slutför sina forskarutbildningsstudier och väljer att stanna kvar inom akademien, beskriver miljön de vistats i som präglad av tillit, öppenhet, integritet och rättvis bedömning.

Det finns alltså goda skäl att prata mer om forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen. Att vara del av grupper och nätverk är enligt en studie viktigare för doktorander än relationer med enskilda personer. En annan studie menar till och med att kvaliteten på forskarmiljön är avgörande för kvaliteten på doktorandernas egen forskning. I kontrast visade sig doktorandernas förkunskaper inte ha något avgörande inflytande på forskningens kvalitet, så länge de hade en ”grundläggande akademisk förmåga”.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Rimligen att handledning inte enbart och kanske inte ens främst bör handla om textkritik, vilket ofta är fallet inom humaniora. Handledarna måste även hjälpa doktoranden att finna sammanhang – nätverk, kurser, konferenser, enskilda forskare – utanför den egna institutionen. Därtill måste handledarna bidra till att skapa en bra forskningsmiljö på den egna avdelningen. Men vad är då en forskningsmiljö? Ett försök till definition jag funnit menar att forskningsmiljön – tolkad ur doktorandperspektiv – innehåller sju komponenter: forskningskultur; handledning; materiella resurser; ansvarsfördelning; progression och bedömning; utveckling av professionella färdigheter (som administration och projektledning); och utveckling forskningsfärdigheter. Definitionen säger inte jättemycket, men ger åtminstone något att utgå från.

Inom den högskolepedagogisk kurs i doktorandhandledning jag läst under hösten (vars slutuppgift ligger till grund för det här inlägget) har jag intresserat mig för just forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen. Tyvärr har jag inte hittat särskilt mycket forskning om ämnet, men desto mer om det närliggande temat socialisering. Socialisering sker till stor del, men inte uteslutande, inom den lokala forskningsmiljön. Det handlar om att utveckla en professionell identitet – forskaridentiteten – som också tenderar att påverka ens personliga identitet. Det gör man att tillägna sig en uppsättning teoretisk kunskap, praktiska färdigheter, normer, vokabulär och värderingar som genererar medlemskap i den åtråvärda gruppen forskarna.

Ett särskilt intressant tema som brukar adresseras i relation till socialisering är frågan – nämn i början av den här texten – om hur doktorander hanterar och lär sig tyst kunskap, alltså akademiens oskrivna och outtalade spelregler. ”Den dolda läroplanen”, om man så vill. Det kan handla om vardagliga saker som vem som sitter var vid ett seminarium, men också om att förstå hierarkier och hur olika saker värderas. Vilken typ av undervisning är värd mest? Vilka forskare och nätverk är det mest creddigt att ha kontakt med eller att citera? Vilka anses vara de finast tidskrifterna? Vilka begrepp förväntas man behärska?

En doktorand som kommer från ett akademiskt hem har självfallet ett försprång vad gäller att tillägna sig den tysta kunskapen och därmed att socialiseras in i akademien. Akademisk bakgrund är dock inte det enda aspekten som är viktig när man talar om rättvisa och (o)jämlikhet inom forskarutbildningen. Det visar sig att även deltidsdoktorander, äldre doktorander, icke-infödda, kvinnor och doktorander som tillhör olika minoriteter upplever sig ha det svårare att finna sig tillrätta inom akademin.

Ojämlikheten inom forskarutbildningen beror delvis på att doktorander ges olika möjligheter att delta i olika aktiviteter. En doktorand ska ju inte bara skriva en avhandling, utan också undervisa, delta i seminarier, skriva ansökningar, delta i konferenser, kanske ägna sig åt samverkan eller arrangera en workshop, möjligen utföra något slags administrativt uppdrag eller publicera olika sorts texter och, givetvis, läsa en massa kurser. Att möjligheterna till att delta i dessa aktiviteter är ojämlikt fördelad skulle kunna bero på att vissa handledare är bättre än andra på att tipsa eller bjuda in sina doktorander att delta. Det skulle också kunna bero på att doktorander med akademisk bakgrund har bättre förståelse av vikten att delta i och prioritera bland nämnda aktiviteter.

De studier om socialisering och forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen jag läst behandlar olika ämnen i olika nationella kontexter, vilket gör att att man ska vara försiktigt med att dra entydiga slutsatser. De indikerar ändå att doktorander som väljer att lämna universitetet tenderar att ha en negativ upplevelse av den forskningsmiljö de vistats i. Forskningsmiljön tycks spela en stor för doktoranders socialisering, välmående, motivation och framgång som forskare. En bra forskningsmiljö ger inte bara bättre forskning, utan också en mer inkluderande och rättvis forskarutbildning.

En nyckel till att göra forskarutbildningen (och akademien) till en mer inkluderande plats handlar om att göra den tysta kunskapen explicit, en annan nyckel är att göra forskarutbildningen (och akademien) mindre ensam och individualistisk. Universitetet är präglat av hierarkier och tävlan, vilket behöver vägas upp av samarbete och kollegialitet. Forskning är trots allt en kollektiv aktivitet och humanister måste sluta låtsats som något annat. Vi har allt att vinna på att diskutera hur vi kan skapa bra forskningsmiljöer och att mer aktivt reflektera över hur nya forskare socialiseras in i våra ämnen.

Ansvaret för att skapa en god forskningsmiljö faller naturligtvis inte enbart på handledarna, utan på alla inom avdelningen eller institutionen. Att hjälpa doktoranderna att skriva en bra avhandling, hitta relevanta sammanhang att medverka i, utföra olika typer av forskaruppgifter, förbereda sig för livet efter disputationen och socialiseras in i forskarvärlden bör ses som ett gemensamt ansvar för alla inom forskningsmiljön. En positiv följd av det synsättet torde vara att handledarnas arbete blir lättare tack vare det kollegiala stödet, och att forskarutbildningen blir mer jämlik eftersom doktoranderna inte blir fullt så beroende av sina handledare.