I öppningsscenen i Ruben Östlunds The Square (2017) ber en journalist direktören för Moderna museet i Stockholm förklara innebörden i en samtalskväll de nyligen haft om ”det utställningsbara och idén om offentlighet utifrån Robert Smithsons plats/icke-plats. Från icke-plats till plats, vilken topos har utställningar/icke-utställningar bland alla megautställningar.” Museidirektören blir ställd av frågan och stammar fram att det handlar om huruvida ett objekt blir konst enbart i egenskap av att ställas ut på ett museum. I bakgrunden syns ett konstverk bestående av ett antal små grushögar. Senare i filmen ska en någon råka städa undan delar av konstverket i tron att det är skräp. Scenen är baserad på en verklig händelse.
The Square är komisk och relaterbar. Många gånger har jag oberörd tittat på intetsägande objekt på en konstutställning för att sedan vända blicken mot en skylt som ”förklarar” verket med kvasi-intellektuellt skitsnack som sällan förändrar min initiala reaktion. Det tycks som att konstvärlden är besatt av att utmana vår föreställning om vad konst är, men vore det inte inte mer fruktbart att fundera är varför konst är viktigt och vad den gör med oss? Vad är det som kännetecknar en estetisk erfarenhet?
Jag tror att en nyckelkomponent i den estetiska erfarenheten är någon form av gränsöverskridande. När konst är som bäst vidgar den perspektiv, berör, utmanar, får oss att förundras eller förfasas och skakar på något sätt om oss. Den estetiska erfarenheten är subjektiv. Vad vi skakas om av eller förundras över beror på våra tidigare erfarenheter, vilket inte behöver leda till en extrem relativism som sätter stopp för all vidare diskussion – ”du tycker si, jag tycker så” – utan snarare är en ingång till reflektion över varför och hur vi reagerar på olika konstupplevelser.
Men varför drabbas jag så sällan av estetiska erfarenheter numera? Jag söker svar i Popkulturens död, där Natalia Kazmierska och Martin Aagård skriver att ett kännetecken för popkultur har varit just gränsöverskridande och emancipation. Popkulturen har haft en stor publik men har samtidigt tagit avstånd från och utmanat samhällseliten. Rocken föddes när en svart queersnubbe med artistnamnet Little Richard under moralkonservatismens 1950-tal gjorde succé med en hitlåt som ursprungligen handlade om analsex (”tutti frutti, good booty, you can grease it, make it easy”). Hippierörelsen skakade etablissemanget så till den grad att forskning om psykedeliska preparat blev politiskt omöjlig i decennier. Proggen, punken och DIY-estetiken uppmanade oss att förkasta arbetssamhällets dogmer, ge fan i konventioner och forma livet efter våra egna ideal. Efter punken följde hardcore och trash metal, som ledde vidare till dödsmetall och – mest kontroversiellt – black metal som förkastade livet självt och är för evigt förknippat med kyrkbränder och mord. Trots detta kunde dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky ha det supertrevligt på en spelning med det satanistiska black metal-bandet Dissection 2005.
Numera är det inte bara Pagrotsky som omfamnar kontroversiell kultur. Allt som samhällsetablissemang, kulturelit och media tidigare förfasades över är accepterat. Svartmetallarna Watain nominerades förra året till svenska regeringens musikexportpris, folkrockaren Bob Dylan har belönats med nobelpriset i litteratur, Max Martin med polarpriset, ganserrapparen Yasin med P3 Guld, dödsmetallarna Entombed har spelat på Kungliga Operan och popfiluren Mattias Alkberg på Dramaten. Kazmierska och Aagård antyder att detta är ett problem (vilket jag inte är övertygad om) och skriver att det numera visserligen existerar sub- och motkulturer, men att en bred folklig popkultur som utmanar den rådande politiska och kulturella hegemonin är omöjlig just eftersom etablissemangets företrädare numera tävlar om att omfamna alla nya utmanande kulturuttryck istället för att förfasas över dem. Pop har blivit en ”överklasshobby”. Elitkulturen har ätit upp popkulturen. Det farliga och skitiga är borta och allt började med att Tony Blair blev polare med arbetarklasslynglarna i Oasis som en strategi för att bygga varumärket ”New Labour”.
Det mest emancipatoriska av alla kulturuttryck: Piratkulturen som förkastade själva idén om upphovsrätt, är utdöd och ersatt av diverse strömningstjänster. Hultsfredsfestivalen är nerlagd och ersatt av exklusiva ”Boutique-festivaler” som handlar mindre om musik än om att betala extrema summor för en oklar unik upplevelse. Konsertbiljetter kostar multum och allt fler musiker fostras i samma profilerade storstadsskolor som Södra Latin och Kulturama eller slår igenom i något av de olika talangprogrammen på TV som går ut på att tolka, istället för att skapa nytt. Att vara konstnär är numera liktydigt med att vara utbildad på en konstnärlig högskola. Var gränsen mellan konst och reklam eller popkultur och finkultur går är det inte längre någon som vet. Säkert ligger det mycket i detta, men samtidigt tycker jag att Kazmierska och Aagård glorifierar utanförskap. Jag menar, vore det bättre om kulturinstitutioner och media ignorerade popkulturen? Ska vi avskaffa kulturlinjer och konstnärliga utbildningar? Vore det bättre om vi förstärkte klassamhället så att vi kan få fler underdogs med potential att skapa ny kultur från sin utanförskapsposition? (I så fall: Goda nyheter, det sker).
För ett par år sedan sörjde jag punkens död här på bloggen. Sedan dess har jag slagits av hur ofta jag mött påståendet att ”konservatism är den nya punken”. Min initiala reaktion: Dagens nykonservativa har ingen musikstil, allra minst punk, de klär sig inte som punkare och delar sannerligen inte de politiska ideal som dominerat inom punken (”nazi punks fuck off”, ”det blåser hårt, det blåser kallt, det blåser högervindar överallt”, och så vidare), och verkar inte heller särskilt inspirerade av punkens gör det själv-budskap (DIY). Kazmierska och Aagård visar dock att det finns kopplingar mellan punken och nykonservativ högerradikalism. De lyfter fram att den antisemitiske konstnären Dan Park har sin bakgrund i punken, så även Jan Axelsson, grundare av Flashback forum, samt Gavin McInnes, medgrundare av VICE och sedermera högerextrem komiker samt grundare av Proud Boys. Därtill finns det högerradikala profiler som saknar bakgrund inom punkscenen men som ändå identifierar sig med den. Som Milo Yiannopoulos sagt: ”Att vara Donald Trump-supporter är den nya punken. Det är den nya coola grejen? Varför? Tänk så här: Vad ska du göra om du vill pissa off dina föräldrar, bli utkastad från de fina salongerna och på alla sätt betraktas som en paria? Rösta på Trump!”
Här används ”punk” som en synonym för provokation. Visst fanns även provokationer inom hippierörelsen och inom svartmetallen, men punken som alltid omfamnat provokation för provokationens egen skull – som ett uppror mot föräldragenerationen, särskilt om de var hippies – är ändå det självklara jämförelseobjektet. Inte minst för att punken tidigt började flörta med Nazi-estetiken. Kritikern Lester Bangs – citerad ur Popkulturens död – såg tidigt varåt det barkade:
Hakkorsen i punken är i grund och botten bara ytterligare ett sätt för kidsen att hetsa upp sina föräldrar och möjligen pressen, och båda förtjänar att irriteras … men efter ett tag kommer denna lättsamma, till och med ironiska omfamning av trångsynthetens symboler att övergå till det verkliga giftet.
Hear, hear. Punken är död som musikstil. Kvar lever bara traditionen av att provocera etablissemanget och vad högerradikala kallar ”wokeismen”, numera genom retorik (”… men så får man väl inte säga i det här landet”) och memes. Uppkäftighet, provokation och kritik av etablissemang av olika slag har förvisso en viktig roll inom konsten, men all provokation är inte konst.
Som nämndes inledningsvis handlar punk, liksom populärkultur över huvud, inte bara om gränsöverskridande, utan om emancipation, alltså frigörelse. Det är ett ideal som krockar med nykonservativ högerradikalism som vill stänga gränser, upprätthålla traditionella könsnormer och vurmar för svenska medelklassideal. Nykonservativa tjatar om kulturkanon, hyllar medelklassliv och ”svenska värderingar” (vad nu det är) och vill återgå till traditionella könsroller. Men popkultur frodas på anarkistisk lekfullhet, genreblandning, pluralism, mångkultur, queera uttryck och skapandet av nya tillfälliga identiteter som alltid är beredda att ge plats för nästa nya grej när sprängkraften tagit slut. En vital kultur vurmar inte för det gamla. Den skapar nytt. Därför är nykonservativ högerradikalism inte den nya punken, utan ett hot mot ett levande kulturliv.
Det finns såklart fler hot och alla kommer inte från höger. En levande kultur ska provocera och utmana och vi måste bli bättre på att uppskatta konstnärer som gör detta även om vi tycker att provokationen går för långt eller är direkt olämplig (exempel: Lars Vilks). Att bara tillägna sig kultur som bekräftar ens egna ideal och övertygelser är att undvika estetiska erfarenheter. För att vara livaktig måste kulturen utmana även de normer som sätts upp av kulturinstitutionerna själva. Det samma, slår det mig, kan nog sägas om vetenskapen, som även den nyligen kritiserats för att lida brist på kreativitet och nytänk och mest kommit att ägna sig åt att förvalta istället för att förnya.
Efter humanismen 