Om ruslitteratur

Den senaste tiden har droger diskuterats i både Vetenskapens värld och Ekdal och Ekdal. Utgångspunkten är att Sveriges osedvanligt dogmatiska och i viktiga avseenden misslyckade drogpolitik är under omprövning. Detta visade även Magnus Linton framgångsrikt i boken Knark – en svensk historia (2015). Linton skildrar hur den svenska nolltoleransen mot droger fäster sig under 1970-talet efter en kampanj ledd av läkaren Nils Bejerot. Detta medför en moraliserande syn på droger. Narkomaner anses klandervärda och ingen åtskillnad mellan bruk och missbruk görs. Inte heller görs någon distinktion mellan olika preparat, utan alla illegala substanser dras över en kam och fångas i begreppet ”knark”, ett hotfullt begrepp som anses oförenligt med arbetsmoral och ”svenska värderingar”. Linton påpekar hyckleriet i att samtidigt som de droger som faller under begreppet ”knark” anses osvenska, finns det andra droger (läs: snus) som anses särskilt värda att värna om. Bakom denna hållning ligger inget annat än politisk opportunism – att försöka förbjuda snus vore politiskt självmord.

Linton framhåller att Sverige länge varit resistent mot forskning om narkotika. Trots vetenskaplig enighet om nyttan med sprututbyten är motståndet fortfarande stort. Återfallsmissbrukare stängs av från rehabiliteringsprogram och berövas därigenom absurt nog vård på grund av att de visar upp symptom på sin sjukdom. Lintons bok visar på behovet av ökad vetenskaplig förankring i drogpolitiken och att missbruk måste skiljas från ett relativt oproblematiskt bruk av droger, att det inte finns mycket att vinna på att bestraffa endera, och att missbruk måste betraktas som en sjukdom som ska behandlas genom psykosociala insatser och, i de fall det krävs, genom medicinsk behandling.

Det här inlägget ska handla om droger, men ur ett annat perspektiv. Jag läste nyligen Aldous Huxleys (1894-1963) The Doors of Perception (1954) och Ernst Jüngers (1895-1998) Psykonauterna – rus och droger (1970), två fascinerande böcker som försöker skildra rusets mycket svårfångade erfarenhet. De relaterar båda ruserfarenheten till religiösa och estetiska erfarenheter och båda tar sig an diskussionen inom ramen för kulturkritik. Hur kommer det sig att samhället tillåter vissa droger (inklusive mediciner) medan det förbjuder andra? Kanske är det inte bara för att skydda medborgarna, utan primärt för att inte förlora kontrollen över dem? Jünger och Huxley tycks mena att samhällets eliter vill behålla kontrollen inte bara över människors kroppar utan också över det andliga livet. Mitt intresse i ämnet kommer vare sig från att jag är legaliseringsförespråkare eller pundare, utan mer intresserad av föreställningar om transcendens – vilket jag tidigare skrivit om – och den litterära utmaningen i att fånga dessa, oavsett om de uppkommer ur meditation, rus, religion, konst, eller på annan väg. I och med att droger har en etablerad plats i samhället är det också viktigt att bättre försöka förstå vad rusets lockelse och problematik består i.

Huxleys essäistiska tripprapport talar om droger som en väg bland flera – exempelvis meditation och självhypnos – till alternativa medvetandetillstånd. Han för en diskussion om olika former av rus och frågar sig varför alkohol och tobak blivit samhälleligt accepterade rusformer, trots att alkoholen leder till social misär och, likt tobaken, har negativa hälsoeffekter (han refererar till bevis om kopplingen mellan lungcancer och tobak, vilket förvånade mig eftersom essän är från 1954). Visst finns det behov att fly både vardagen och det egna jaget genom rus, resonerar Huxley, men de nuvarande drogvanorna bör bytas mot andra som är mindre skadliga och öppnar större möjligheter för självtranscendens och alternerade medvetandetillstånd. Han avfärdar opium och kokain på grund av att de är för giftiga och framhåller meskalin, som utvinns ur kaktusväxten peyote, som den mest lovande drogen. Han medger förvisso att meskalin inte är idealt och kan leda till snedtrippar, men landar i att de negativa konsekvenserna är relativt små sett till de upplysande erfarenheter ruset kan leda till.

Vidare menar Huxley att det inte är en slump att droger har en viktig plats i många religiösa riter. Religiositet tycks, enligt honom, inte vara i sig självt tillräckligt – i alla fall inte för alla personer – för att leda till de transcendenta tillstånd ruset kan öppna: ”Ideally, everyone should be able to find self-transcendence in some form of pure or applied religion. In practice it seems very unlikely that this hoped for consummation will ever be realized.” Samtidigt menar han att ruset bara är ett verktyg för att glänta på dörren till den väg till upplysning som utgör livets mål. Ruset i sig är inte målet, men låter oss i bästa fall förnimma det. Där i ligger det värdefulla i rusets erfarenhet:

To be shaken out of the ruts of ordinary perception, to be shown for a few timeless hours the outer and the inner world, not as they appear to an animal obsessed with survival or to a human being obsessed with words and notions, but as they are apprehended, directly and unconditionally, by Mind at Large—this is an experience of inestimable value to everyone and especially to the intellectual.

Huxley beskriver hur han under en meskalintripp upplever sig bli mindre intresserad av mått, tid och rum, mer av varande och mening. Han noterar att han fortfarande kan tänka klart, men att synsinnet är betydligt förstärkt och icke-dömande. Däremot är viljan betydligt nedsatt:

The mescalin taker sees no reason for doing anything in particular and finds most of the causes for which, at ordinary times, he was prepared to act and suffer, profoundly uninteresting. He can’t be bothered with them, for the good reason that he has better things to think about.

Vardagens måsten framstår som obetydliga och menlösa. Huxley skriver att han transcenderar sitt eget jag och upplever sig som en del av universums enhet. Att upplösas och förnimma alla partikulariteter som del av en övergripande harmoni är en behaglig upplevelse: ”I longed to be left alone with the Eternity in a flower, Infinity in four chair legs and the Absolute in the folds of a pair of flannel trousers!” De mest vardagliga ting framstår som fantastiska genom rusets raster.

Huxley kritiserar intellektuella för att inte tendera förmå att förnimma världen bortom begreppen. Detta eftersom all utbildning är primärt verbal. Människan misslyckas därför med att notera Varat och världen bortom orden. Detta anser han vara ett problem både inom naturvetenskap och humaniora. Huxley framför en önskan om en icke-verbal humaniora som öppnar perceptionens dörrar och låter oss erfara verkligheten direkt och på djupet. Den transcendenta erfarenheten är nödvändig för att vi ska kunna distansera oss från det ytliga nuet. Dessa erfarenheter kan bland annat uppnås med droger och gör oss i bästa fall mindre självupptagna, mer ödmjuka, visare och lyckligare, samt ger oss en djupare förståelse av de stora sammanhangen och universums mysterier, menar Huxley.

Ernst Jünger är, liksom Huxley, aningen drogromantisk men värjer sig samtidigt inte för att skildra snedtrippens elände. Jünger, som flera gånger hänvisar till Huxley, delar dennes grunduppfattning. Ruset kan ge färg åt en grå och långtråkigt värld, det är ett ”äventyr” som både kan stimulera och bedöva lidandet: ”Att vilja glömma, undfly något och å andra sidan vilja uppnå, vinna något – mellan dessa båda poler rör sig rusets hela problematik.” Ruset utgör bland de sista resurserna i ett allt för torftigt liv. Ekonomisk och socialt stöd är inte alltid tillräckligt för att bota exempelvis alkoholisten, menar Jünger. Problematiken kan sitta på ett djupare, existentiellt plan och ruset fördärvar samtidigt som det kortsiktigt lättar bördan.

Den tyska titeln på Jüngers bok är Annäherungen, alltså ”Närmanden”. Detta är en återkommande term som betecknar ett slags icke-slutgiltigt transcendent sökande. Närmandet kan ske i ruset men även i konsten, vars centrala fråga måste vara om Närmandet har lyckats. Konsten, skriver Jünger, måste bära på något dolt och måste förskjuta verkligheten. Konsten måste vara en ”övergång” som utplånar formerna och berör varat på djupet. Häri ligger likheten mellan den lyckade konsten och det lyckade ruset. Jüngers bok får väl också sägas vara ett försök att åstadkomma just denna sorts Närmande. Snarare än att skriva en bok menar han sig vilja konstruera en apparat eller ett fordon som man inte lämnar i samma skick som man var i när man inträdde i det. Med andra ord rör det sig om ett projekt tänkt att berika läsarens erfarenhet.

Liksom Huxley lyfter Jünger fram att tobak och alkohol tycks vara de mest populära västerländska drogerna, men tillägger att dessa, vars syfte är att verka stimulerande, ofta varvas med sömnmedel. De verkar som ”olja i den nedslitna maskineriet”, påpekar han och hävdar att droger i Europa (inräknat mediciner) tycks ha som främsta syfte att öka normaliteten. Han menar också att trots att staten fördömer i stort sett alla droger är den samtidigt beroende av industrierna som lever på att sälja dem. Som synes är Jünger mer av en utpräglad kulturkritiker än Huxley.

Jünger medger att drogernas effekt är svåra att beskriva. Hans bok är likväl ett försök att skissera rusets varierade tillstånd utifrån sina egna experiment. Han gör en insiktsfull iakttagelse om varför det är värdelöst att vara nykter i ett drickande sällskap. Alkoholindränkta konversationer tenderar att bli livligare, inte för att djupsinnet ökar, utan för att harmonin gör det: ”Därför ökar med ruset även struntpratet och banaliteterna, åtminstone för en utomstående. Man ska förvisso inte leta efter någon rim och reson i orden, utan i harmonin. Eftersom den nyktre inte har del i den, så tycks honom en sådan tillställning antingen komisk eller … odräglig.”

En vän övertygar Jünger att prova kokain med motiveringen att det förbättrar skrivandet. Drogens effekt är omedelbar. Jünger beskriver att en optimistisk stämning infinner sig, men skrivandet blir snart oviktigt för honom: ”Jag kände hur min skaparkraft ökade och hur den blev ur stånd till allt skapande i samma takt som den stegrades.” Vidare upplever han att gom, näsa och mun förlorar känseln, att hans ansikte kallnar och stelnar och hur hans pupiller blir ”stora som fjärilsögon”, mörka och vidöppna. Jünger noterar att kokain, liksom kloroform och morfin, dövar smärta, men skiljer sig genom att vara uppiggande.

Även eter har en direkt verkan och resulterar i en ”klarsynt optimism” och så länge dosen är av det mindre slaget kan man fungerar i vardagen, konstaterar Jünger. Hans egna experiment med eter leder dock till en känsla av att falla ner i ”en djup brunn”. Ändå drar han sig inte för att vid två tillfällen experimentera med kloroform, som han beskriver som både starkare och farligare än eter. Jüngers första försök verkar ”likt ett yxhugg som i ett slag utplånade medvetandet”. Han däckar och vaknar i sina egna spyor, till råga på allt en måndagsmorgon, då man ”enligt oskriven lag” inte bör sjukanmäla sig. Vid följande försök med kloroform är Jünger på resa tillsammans med sin mor. Denna gång infinner sig till en början en känsla av upprymdhet, som plötsligt slår om i stark ångest. Jünger inser att dosen varit allt för stor och han börjar i tyst panik städa undan kloroformen för att inte väcka sin mor. Han dricker vatten för att mildra ruset, men ångesten tilltar och han lämnar deras rum och börjar irra omkring i deras hotell. Hans beteende väcker uppseende och i uppståndelsen vaknar hans mor som tillkallar läkare. Jünger kommer undan med att skylla sitt märkliga beteende på matförgiftning till följd av den polska karp han ätit tidigare under dagen. Flera år efteråt får han höra sin mor återberätta händelsen för släkten som en varnande historia om fiskförgiftningens allvarliga följder.

Jüngers experiment med opium faller bättre ut. Han beskriver opiumet som en bekantskap som hjälper honom genom en trist vinter. Trots att han tog fysisk skada av drogen, menar Jünger att den verkade välgörande ”i psykiskt avseende”. Under opiumets påverkan upplever han välbehag och starka Närmanden, ett transcendent ljus, en öppenhet. Opiumet rubbar hans tidsuppfattning och en känsla av oändlighet infinner sig, vilket han noterar kan betraktas med misstänksamma ögon i ett tidsbesatt samhälle. Jünger konstaterar att hasch är ”mer förenligt med dandyismens kulturkritik och kulturleda än opium.” Haschet saknar dock opiumets metafysiska djup och ”skiljer en heller inte från samhället, även om avståndet blir större.”

Jünger gör en uppdelning mellan europeiska, asiatiska och mexikanska droger. Han menar att västerlänningen betraktar verkligheten som yttre och fördömer det som avhåller människan från handling. Orientalen betraktar världen tvärtom som inre. Jünger föredrar också det asiatiska opiumet framför den europeiska tobaken och alkoholen. I den mexikanska delen närmar han sig Mexico som en andlig snarare än geografisk enhet, sammanhållen av meskalin, psilocybin (magiska svampar) och LSD, som alla har liknande hallucinogena effekter och enligt Jünger öppnar och skärper sinnena. Han är dock medveten om att LSD är en europeisk skapelse av Albert Hofmann, som Jünger personligen trippar med.

Jünger talar om ruset som en väg till både transcendens och kunskap. ”Hur kommer det sig för övrigt att man stakar sig något, när man läser ett sådant ord som ’transcendental’?” frågar han sig. ”Förmodligen därför att idealismens kategorier inte längre kan hjälpa oss att dela in kosmos. Vi har visserligen ingen bättre kunskap, men en ny syn.” Det tycks alltså finnas ett behov av en ny vokabulär för att tala om mystik i sekulära ordalag. Vidare menar Jünger att problemet inte enbart är semantiskt, utan att det finns intressen som motarbetar individens självständiga andliga sökande: ”Att människor utan vidare bildar sig en föreställning om transcendensen, ligger inte i prästerskapets intresse … Mystiker, extatiker, visionärer och fritänkare har alltid ansetts som suspekta av kyrkorna”. Möjligheten till direktkontakt med det transcendentala utmanar alltså prästernas ensamrätt att uttolka det andliga livet.

Den som brukar droger hotar makten och avviker från samhällets föreskrivna beteenden och åsikter. Denne gör därför bäst i att hålla sig för sig själv. Därtill har den ensammes rus magiska drag samtidigt som ensamheten utgör ”en försvårande omständighet.” Att komma hem stupfull en kväll ”under buller och bång” kan uppröra, men samtidigt roa. Däremot anses den ensamme, som under påverkan”blek och oemottaglig sitter i sin stol och stirrar hål i luften”, vara kuslig. Likväl är ”exkursioner i andliga gränszoner” en individuell aktivitet:

Den som använt bedövande medel undviker inte sällskapslivet bara därför att han har skäl att vara rädd för det. Han är av sin natur hänvisad till ensamhet; hans väsen är inte kommunikativt, utan mottagande, receptivt. Han sitter såsom framför en magisk spegel, orörligt försjunken i sig själv, och alltid är det sig själv han avnjuter, antingen som ren eufori eller i form av en bildvärld som hans inre producerar och som flödar tillbaka mot det egna jaget. Det finns lyktor vilkas fluorescerande sken kan förvandla en grå sten till en guldklimp.

Det är inte bara samhällets fördömande av droger och maktens intresse av att upprätthålla ”normaliteten” som hotar transcendensen. Industrisamhällets ökade specialisering har, enligt Jünger, fjärmat oss från våra sinnen på grund av dess besatthet av kvantifiering och kunskapstillväxt. Universitetsvärlden ”med sina examina, titlar, akademiker och hedersbevisningar är i grunden betydelselös”, klagar Jünger och hävdar att utbildning enbart ”öppnar perspektiv mot en skenvärld, där automaterna, tristessen och självmorden kommer att öka – för att förutsäga detta behöver man inte vara profet. Det hela påminner om intelligenta och självbelåtna godsstationsföreståndare som fraktar kunskaper hit och dit som kollin. Likväl finns det ännu sådana som inte står ut med den färdigtuggade kosten eller med hela denna värld av spår och ställverk. Andarna skils åt.” Det transcendenta kunskapssökande som Jüngers Närmanden – oavsett om det sker genom rus, konst, eller på annan väg – strävar efter avser inte att öka vetandet, utan att ”sätta människan i rätt position i förhållande till universum”. Visst behöver vi mer kultur- och samhällskritik, och kanske även andlighet i våra liv, snarare än mer effektivisering, kvantifiering och specialisering. Samtidigt verkar ruset, som det skildras av Huxley och Jünger, vara en mycket riskfylld och osäker väg mot fördjupad kunskap och transcendens. Det blir inte heller tydligt om det kortvariga ruset verkligen genererar några långsiktiga och genomgående förändringar hos dem. Behållningen är att båda författarna drivs av en nyfikenhet och andlig hunger som är lätt att fascineras av och ryckas med i.

Trauma, historia, narration

Kategorierna minne och glömska är inte bara kopplade till enskilda personer utan figurerar även på ett kollektivt plan, och det kollektiva minnet är nära sammanbundet med historieskrivning. På samma sätt har våra så kallade livsnarrativ – som jag berört i tidigare inlägg – mycket gemensamt med de kollektiva narrativ vi skapar genom bland annat historieskrivning. I detta inlägg, som knyter an till de tre föregående, ska jag diskutera narrativisering och historieskrivning i förhållande till den mänskliga gränserfarenheten trauma, både som politisk och terapeutisk strategi.

Att berätta de gömda, glömda och förtrycktas historia (så kallad minoritetshistoria) har de senaste decennierna varit populärt. Forskaren väljer då studieobjekt av politiska skäl, men påstår sig ofta vara objektiv (ideologibefriad) i framställningen. Syftet är att ge en misskänd grupp representation för att de ska ges politiskt erkännande och därmed möjlighet att delta i samhället på samma villkor som andra grupper. Detta är ett behjärtansvärt syfte med identitetspolitiska kopplingar. Ofrånkomligen är det så att det leder till en mer inkluderande och heterogen historieskrivning, men hur effektivt det är som politisk strategi är mer tveksamt. Dessutom måste vi fråga oss varför det är just historien vi ska vända oss till för politiskt erkännande. Problemet med detta, som Sara Edenheim påpekat i Anakronismen, är att en grupps legitimitet görs beroende av huruvida de kan formulera en berättelse om sig själva inom ramarna för historieskrivningens normer. Man måste fråga sig om inte även grupper och personer vars historia motsätter sig representation och historisk rekonstruktion ska erkännas som politiska subjekt. Edenheim menar att ett problem är att de grupper som för tillfället framhålls som historiskt marginaliserade nästan aldrig är samma som utsätts för det värsta förtrycket i samtiden; dessa vill historievetenskapen inte utvärdera förrän senare.

Viljan att skapa historiska narrativ är ofta extra tydlig bland människor som genomlevt trauman. Problemet, menar Edenheim, är att historieskrivning ses som lösningen på traumat, snarare än som ett symptom på detsamma. För att betrakta menings- och identitetsskapande genom historisk narrativisering som en grundläggande komponent inom oss är långt ifrån självklart. Kanske borde vi snarare se det som ett uppkommet begär till följd av ett trauma vi inte lyckas komma till rätta med och som vi förgäves söker lösa genom historisering. Men varför bearbeta just genom historisering och inte med andra strategier?

Edenheim menar att kravet på historisering för erkännande innebär att en marginaliserad grupp bara erkänns som just detta genom att narrativisera sina erfarenheter av lidande och trauman. De kan därmed bara få politiskt makt genom att representera sig själva som offer. Detta, menar Edenheim i ett resonemang likt Wendy Browns, är en ressentimentsfylld och offerskapande ideologi som måste motsättas. Som politisk strategi leder den inte till någon förändring av den politiska strukturen, utan gör enbart att allt fler offer på nåder ges plats i det liberalkapitalistiska samhället.

Åter till trauman. Dessa ansågs ursprungligen vara chockartade upplevelser bortom mänsklig erfarenhet. Freud spårade traumats uppkomst till industrisamhällets utbredning och olyckor förknippade med dödsfara, som de orsakade av exempelvis järnvägskollisioner, bombräder och skyttegravskrig. Snart insåg man dock att symptomen inte uppkommer omedelbart i och med händelsen som triggar traumat utan först senare. Därför talar man sedan 80-talet hellre om PTSD (post-traumatic stress disorder). Vad som ska klassas som ett trauma är långt ifrån entydigt, men kännetecknande är tvångsmässig repeterad återupplevelse av den traumatiska händelsen, eller att den drabbade försöker undvika situationer och saker som kan påminna om ursprungshändelsen.

För att hålla neurosen borta vill den drabbade inte gärna återvända till den ursprungliga händelsen eller platsen. Detta, tillsammans med att upplevelsen är så pass svår att berätta om och begripliggöra på grund av dess extrema karaktär, gör traumatiska upplevelser till en utmaning för narrativt berättande. Just på grund av detta har det också ansetts viktigt att den traumatiska upplevelsen sätts i ett sammanhang och görs begriplig med hjälp av narration.

Traumat kan inte glömmas, men ofta inte heller göras begripligt. Det är meningslöst, men de som drabbats av det är ändå dömda att försöka finna mening och förståelse. Bland den så kallade ”vittneslitteratur” som ofta skrivits i andra världskrigets följd är detta ett vanligt tema. Här finner man en tydlig parallell till historieskrivning, men författaren W.G. Sebald menade att historia och akademisk forskning inte kan ge upprättelse på samma sätt som skönlitteratur. Oavsett vad man tror om det påståendet kan skönlitteraturen vara mer fri i sitt förhållande både till källor och litterär form. Sebalds böcker, men även verk av Primo Levi, Imre Kertész, eller Göran Rosenbergs fina bok om hans fars väg från Auschwitz till Södertälje och de minnen som slutligen ledde till hans självmord, är exempel på hur man kan konfrontera den omöjliga glömskan genom sorters berättande än strikt faktabaserad framställning.

Sebalds prosaverk behandlar traumaproblematiken på ett intressant sätt. Berättarjaget är en anonym figur som fungerar som en slags förmedlare av berättelser från andra karaktärer. Dessa plågas av ett eller flera trauman, varav andra världskriget alltid ligger bakom ett av dem. Dessa karaktärers trauman överförs till berättarjaget som tenderar att relatera väldigt starkt till dessa personer. Ofta plågas karaktärerna av att förintelseminnena förtigits och hemlighållits, men samtidigt hjälper inte berättandet dem att bli fria från traumat. Ofta väljer de att anförtro berättarjaget – eller någon annan person som sedan förmedlar historien till berättarjaget, vilket är fallet i två av berättelserna i Utvandrade – i slutet av sina liv, som de själva ofta väljer att avsluta i förtid.

Sebalds Utvandrade är ett exempel på att berättandets läkande effekt i många fall helt uteblir och således misslyckas som terapeutisk strategi. Detta har fått Katja Garloff att hävda – med hänvisning till Giorgio Agambens uttalande om att emigration är “an instance of departure without arrival and without return” (vilket är ett intressant uttalande i relation till Rosenbergs bok) – att vittnesmålet inte är ett återvändande till det förlorade minnet, utan “a departure to new expressive possibilities”. Det handlar alltså om ett tvång att berätta som inte går att komma undan. Det man måste göra är att undersöka nya vägar att berätta på. Kanske är det därför skönlitteraturen, med dess öppenhet för formexperiment, på många sätt är en mer lämpad form för traumabearbetning än historieskrivningen?

Inom traumateorin har det ofta argumenterats att narration har en läkande effekt, men i Utvandrade sker snarast det motsatta. I och med berättandet tvingas karaktärerna återuppleva händelser de helst vill glömma och deras lidande blir allt värre. De lyckas inte heller formulera fullständiga berättelser, utan de allra viktigaste (de mest traumatiska) händelserna antyds bara. Men kanske är det just på grund av att de psykologiska barriärerna aldrig helt bryts igenom som den läkande effekten av berättandet uteblir? Berättarens roll i boken är att samla de fragment till vittnesmål om historiens oförrätter han kommer över och genom att kombinera dem med drömmar, fantasier, historiska fakta och arkivmaterial i form av dagböcker och fotografier, ge dem en narrativ form. Det är inte de direkt drabbade av traumat som läks, utan efterföljande generationer. Traumat hindras från att överföras, eller åtminstone mildras, i det kollektiva minnet. Detta är samma sak som sker i Rosenbergs bok, där hans far inte själv kunde komma över sitt trauma, men sonen rekonstruerar, kontextualiserar och narrativiserar sin fars minnen i relation till sig själv för att på så sätt förstå och komma över det sekundärtrauma han lever med.

Idéhistorikern Dominick LaCapra menar att traumabearbetning har större chans att lyckas när det görs till en social process, snarare än när det enbart sker mellan analytiker och analysand, vilket kanske är skälet till att det inte lyckas i Utvandrade. Bearbetningen handlar om att skaffa sig kritisk distans till traumaerfarenheten, att artikulera dess representationer och affekter, och att försöka begripa hur erfarenheten i det förflutna inverkar i nuet och påverkar framtiden, samt att förstå de drabbades tendens till att agera ut traumat och varför det kan vara nödvändigt. Utagerande, menar LaCapra, bör alltså ske inom ramen för bearbetning av traumat, snarare än att ges fritt spelrum. På så sätt kan man utveckla strategiska motkrafter mot tvångsmässiga upprepningar som uppstår när det förflutna återupplevs utan kontroll och det framstår som att det inte fanns någon skillnad mellan det förflutna och nuet. Beskrivet på det sättet kan man säga att trauman är desorienterande och rubbar ens förståelse av befintliga kontexter och leder till icke-kontextuella erfarenheter; alltså att erfarenheterna återupplevs i ett sammanhang där de egentligen inte är motiverade.

Att tänka historisk tycks alltså vara en förutsättning för att lära sig leva med och skapa distans till traumat. Om berättande skriver LaCapra: ”Narrative at best helps one not to change the past through a dubious rewriting of history but to work through posttraumatic symptoms in the present in a manner that opens possible futures.” Traumaerfarenheten är inte historia (i meningen över och förbi) eftersom dess effekter fortfarande drabbar och till och med kan återupplevas. Traumat kan aldrig läkas, men man kan lära sig leva bättre med det och förhindra att det överförs till andra. Vittnesmål, historia och fiktion delar vissa narrativa egenskaper vad gäller trauman. I vittnesmålet är den affektiva återberättelsen av erfarenheterna det som drabbar oss. Historia fokuserar på faktapåståenden om händelseförloppet och dess orsaker, men kan ta hjälp av vittnesmål för att nå den traumatiska erfarenheten. I skönlitteraturen finns utrymme för experimentation och fria fantasier som ger unika expressiva möjligheter. För att traumabearbetning ska ha chans att lyckas behöver de olika formerna samsas med och inspireras av varandra.