Erfarenhet – Efter humanismen

Utan konst – samhällskollaps!

”Art is the community’s medicine for the worst disease of mind, the corruption of consciousness.” – R. G. Collingwood

Min avhandlings huvudpersoner, John Dewey och Robin George Collingwood, behandlas sällan sida vid sida. Undantaget är inom estetiken, där Deweys Art as Experience (1934) och Collingwoods The Principles of Art (1938) klumpas samman som företrädare för ”expressivism”. Dels för att deras estetik har jämförts av många andra och dels för att det inte var centralt för mitt huvudargument, gav jag inte temat särskilt mycket utrymme i avhandlingen. Synd på sätt och vis, för både Dewey och Collingwood har spännande estetiska idéer. Nedan följer en text om sistnämndes konstfilosofi. (Kanske att det blir något liknande om Dewey framöver.)

The Principles of Art är skriven i en tid då Collingwood var djupt bekymrad över fascismens växande popularitet och undersökte hur kultur och humaniora kunde fungera som motkraft. Han påstår att bokens huvudfråga är “vad är konst?” men i själva verket är frågan ”varför är konst viktigt?” den mest centrala. Han öppnar boken med att reda ut vad konst inte är genom att relatera det till närliggande fenomen som ofta misstas för konst eftersom de har egenskaper som överlappar med ”art proper”.

Först betonar Collingwood vikten av att skilja konst från hantverk, som han även kallar ”användbar konst”. Han argumenterar för att det inom hantverk finns en tydlig distinktion mellan medel och mål, form och material. Inom konsten existerar inte dessa distinktioner. Hantverkaren vet på förhand vad denne ska tillverka och produkten är därför ett resultat av efterfrågan. Därför är teknisk skicklighet centralt inom hantverk. Det är förvisso ofta viktigt inom konsten, men inte avgörande för att något ska vara konst.

Konstens essens består alltså inte i förmågan att skapa en på förhand bestämd produkt. Inte heller består den i förmågan att skapa förutbestämda känslo- eller sinnestillstånd hos en publik. Konst kan inte handla om representation eftersom det enbart är en fråga om teknisk skicklighet; hur väl någon kan återskapa ett motiv eller en känsla. Representationer kan visserligen vara konst, men att vara representativt gör inte något till konst.

Underhållning är ett exempel på representation eftersom det, enligt Collingwood, handlar om att generera en viss förutbestämd känsla hos publiken, nämligen njutning. Det är en känsla som helt saknar praktiskt nytta och som vi söker för dess egen skull. Det borde vi inte. För i underhållningens hedonism finns ett hot mot civilisationen och dess popularitet är ett tecken på att människor flyr verkligheten på grund av att de är så uttråkade av det moderna livet. Det var, enligt Collingwood, underhållning som orsakade Romarrikets undergång. Även om han har en poäng i att hedonism är individualistiskt och kan utgöra ett problem om allt för många väljer att försaka det gemensamma goda, så kan nog få samtida läsare instämma helt i hans mycket underhållande och subjektiva avsky av underhållning. Hans konkreta exempel är pornografi, kriminalromaner, biografen, grammofonen, Edgard Allan Poes berättelser, Mozarts Don Giovanni och Beethovens femte symfoni. En intressant mix!

Det finns dock exempel på representationer av känslor som har ett praktiskt värde. Collingwood ger dem det märkliga namnet ”magic”. Hit hör folkdanser, bröllop, begravningar, idrott (hävdar han på ett ställe, på ett annat avfärdar han det som underhållning), militärmusik, rävjakt och festmiddagar. Även om ”magi” är estetiskt medelmåttigt och inte kan kallas konst är det, enligt Collingwood, livsviktigt för ett samhälles fortlevnad. Den gemensamma nämnaren är att både konst och ”magi” är nödvändiga för människans individuella och kollektiva känsloliv. Kritikern måste kunna skilja dem åt. Den som avfärdar nationalsången som dålig konst gör bort sig eftersom nationalsången inte är konst, utan magi och bör värderas som sådan.

Men vad är då konst? Collingwood menar att konst, liksom underhållning och magi, är kopplat till känslor. Skillnaden är att konsten inte syftar till att framkalla känslor, utan att uttrycka dem – vilket är skälet till att han anses företräda en expressivistisk syn på estetiken. Viktigt är att konstobjektet inte är det centrala för Collingwood, utan den estetiska erfarenheten som uppstår när konstnären uttrycker sig och som framkallas hos publiken (visserligen genom ett konstobjektet).

Det konstnärliga uttrycket utgår från att konstnären vet att den känner något, men inte vad. Att utforska detta är målet med den skapande processen. Till skillnad mot underhållaren som hos publiken försöker framkalla en känsla hen själv inte nödvändigtvis känner så syftar det konstnärliga uttrycket till att publiken ska uppleva samma känsla som konstnären själv och därmed, likt konstnären, förstår sig själv och sitt känsloliv bättre.

Det är först genom att ge känslorna estetiskt uttryck som vi blir medvetna om vad vi känner och tvingas erkänna och konfrontera vårt känsloliv. Motsatsen, att tränga bort känslor, korrumperar medvetandet och gör oss falska inför oss själva. Detta är, enligt Collingwood, inte så mycket en fråga om lögn, utan om ondska – och det är ett hot som ständigt hänger över oss alla. Därför är konst så viktigt, det leder till självkännedom om vårt individuella och kollektiva känsloliv. Och eftersom tänkande förutsätter kännande är det av största vikt att vara klar över vad man känner, annars kommer man också att misslyckas tänka.

En annan viktig komponent i den estetiska erfarenheten är fantasi eller föreställningsförmåga (”imagination”). Vi intar inte konst enbart genom våra direkta sinneförnimmelser, utan också genom vår aktiva föreställningsförmåga. Idealist som han är går Collingwood ändå emot Immanuel Kants passiva syn på konst som kontemplation och hävdar att konst är aktivitet då det i grunden handlar om uttryck. Han menar även att betraktaren av konst är en sorts medskapare genom sin aktiva föreställningsförmåga. För att exemplifiera påpekar han att vi ser en hel tändsticksask även om vi bara ser tre av dess sidor. Våra sinnen räcker inte till, utan föreställningsförmågan fyller på för att skapa en helhet. Den fungerar också negativt, genom att exempelvis sålla bort en orkesters hostningar eller eventuella ljud från publiken runt omkring oss. Fantasin och vårt tolkande intellekt skapar en helhetsupplevelse – en estetisk erfarenhet – av sinnesuttrycken som möter oss.

Collingwood ställer höga krav på publiken. För att konsten ska fylla sin rätta funktion måste vi, i fallet musik, vara intelligenta lyssnare som inte lyssnar för vår njutnings skull, utan med syfte att rekonstruera musikstycket så som kompositören tänkt sig det. Frågan är såklart, för det första, hur vi vet när vi lyckats med det och, för det andra, varför kompositören skulle ta tolkningsföreträde. Över huvud framträder här det kanske största problemet med Collingwoods estetik, den är väldigt ”brainy”. Exempelvis säger han: ”A work of art may be completely created when it has been created as a thing whose only place is in the artist’s mind.” Det verkar konstigt. Nog vill vi ha någon slags ”output” för att räkna något som konst?

Ytterligare en komponent Collingwood framhåller som central inom estetiken är språk eller kommunikation. Språket är dels en förutsättning för föreställningsförmågan eftersom det är genom den våra ordlösa känslor medvetandegörs för oss själva, dels handlar uttryck i grunden om att kommunicera något. Det här leder Collingwood till en social och anti-individualistisk syn på konst, vilket inte riktigt går ihop med idén att konst kan existera isolerat i enskilda personers huvuden. Han avfärdar i alla fall “esteticism” och idén om ”art for art’s sake” och klagar på att estetiker ofta avfärdat konstens viktiga pedagogiska funktion. Just för att konst lär oss om vårat känsloliv har den en nödvändig och praktisk plats i våra liv och i samhället.

Mot slutet av boken sågar Collingwood genikulturen och menar att en konstnär aldrig får isolera sig från samhället, utan tvärtom måste vara ett med sin publik och ska fungera som dess talesperson. Dessutom hävdar han att all bra konst är politisk i bemärkelsen samhällsengagerad. Men konstens syfte är aldrig att uttrycka en förutbestämd politisk åsikt, utan dessa friläggs genom den konstnärliga processen. Konstnären ska ha som mål att förstå sin omvärld, inte att få omvärlden att förstå honom eller henne. Den emotionella självkännedom som uppstår i konsten är nämligen inte enbart för konstnärens egen skull utan för samhällets bästa. Eftersom konstnären alltid är del av ett samhälle och har blivit till i samhället är alla konstverk på sätt och vis är samarbeten och den ”estetiska individualismen” måste förkastas. Konst är inte en lyx utan en nödvändighet. Därför måste barn tränas i konstnärliga uttryck och vi bör alla bli bättre på att uttrycka oss estetiskt, exempelvis, säger den på alla tillgängliga bilder korrekt klädde filosofen, genom våra klädval. Att uttrycka sig konstnärligt är att förstå sig själv och att formas som person, och samtidigt bidra till samhällets självförståelse och därför också att forma samhället.

Det är förstås underbart att en kulturkonservativ socialliberal professor från den brittiska överklassen rasar mot copy right-lagar och olika former av tillsynes harmlös underhållning som biofilm, kriminalromaner, fotografier och grammofonmusik, vilkas passiviserande natur får Collingwood att larma om civilisationens förestående undergång. Mycket i Collingwoods konstfilosofi är omöjligt att hålla med om, inte minst hans idealistiska idéer om att konst kan existera isolerat i folks huvuden. Märkligt är också hans påstående att romanen är på utdöende som konstform med tanke på 1930-talets många fina romaner. Inte heller diskuterar Collingwood modernismen inom konsten, förutom att han talar gillande om Paul Cézanne. Över huvud är hans konkreta exempel få och framför allt är det T. S. Eliot som lyckas leva upp till Collingwoods krav på ”art proper”.

Colliingwood har förstås rätt i att varken teknisk skicklighet eller användbarhet är nödvändigt för att något ska betraktas som konst. Det är också lätt att hålla med om att konst inte behöver vara njutbar eller skön och inte alltid är representativ, utan ofta är utforskande, experimentell och förutsättningslös. Jag gillar att han flyttar fokus från konstobjektet till den estetiska erfarenheten och att han inte ser erfarenhet som något passivt, utan betonar att den är en sorts aktiv syntes av sinnes- och känslointryck, föreställningsförmåga och intellektuell uttolkning, vilket kräver språk. Det är svårare att hålla med om att konst i grunden alltid måste handla om att uttrycka omedvetna känslor. Jag tror mycket skapade är mer förutsättningslöst experimentell än så. Men jag håller med Collingwood om att skapade också är ett självskapande som kan leda till självförståelse. Jag tycker även att hans samhälleliga och pedagogiska syn på konsten är sympatisk.

Om kulturens tråkighet

I öppningsscenen i Ruben Östlunds The Square (2017) ber en journalist direktören för Moderna museet i Stockholm förklara innebörden i en samtalskväll de nyligen haft om ”det utställningsbara och idén om offentlighet utifrån Robert Smithsons plats/icke-plats. Från icke-plats till plats, vilken topos har utställningar/icke-utställningar bland alla megautställningar.” Museidirektören blir ställd av frågan och stammar fram att det handlar om huruvida ett objekt blir konst enbart i egenskap av att ställas ut på ett museum. I bakgrunden syns ett konstverk bestående av ett antal små grushögar. Senare i filmen ska en någon råka städa undan delar av konstverket i tron att det är skräp. Scenen är baserad på en verklig händelse.

The Square är komisk och relaterbar. Många gånger har jag oberörd tittat på intetsägande objekt på en konstutställning för att sedan vända blicken mot en skylt som ”förklarar” verket med kvasi-intellektuellt skitsnack som sällan förändrar min initiala reaktion. Det tycks som att konstvärlden är besatt av att utmana vår föreställning om vad konst är, men vore det inte inte mer fruktbart att fundera är varför konst är viktigt och vad den gör med oss? Vad är det som kännetecknar en estetisk erfarenhet?

Jag tror att en nyckelkomponent i den estetiska erfarenheten är någon form av gränsöverskridande. När konst är som bäst vidgar den perspektiv, berör, utmanar, får oss att förundras eller förfasas och skakar på något sätt om oss. Den estetiska erfarenheten är subjektiv. Vad vi skakas om av eller förundras över beror på våra tidigare erfarenheter, vilket inte behöver leda till en extrem relativism som sätter stopp för all vidare diskussion – ”du tycker si, jag tycker så” – utan snarare är en ingång till reflektion över varför och hur vi reagerar på olika konstupplevelser.

Men varför drabbas jag så sällan av estetiska erfarenheter numera? Jag söker svar i Popkulturens död, där Natalia Kazmierska och Martin Aagård skriver att ett kännetecken för popkultur har varit just gränsöverskridande och emancipation. Popkulturen har haft en stor publik men har samtidigt tagit avstånd från och utmanat samhällseliten. Rocken föddes när en svart queersnubbe med artistnamnet Little Richard under moralkonservatismens 1950-tal gjorde succé med en hitlåt som ursprungligen handlade om analsex (”tutti frutti, good booty, you can grease it, make it easy”). Hippierörelsen skakade etablissemanget så till den grad att forskning om psykedeliska preparat blev politiskt omöjlig i decennier. Proggen, punken och DIY-estetiken uppmanade oss att förkasta arbetssamhällets dogmer, ge fan i konventioner och forma livet efter våra egna ideal. Efter punken följde hardcore och trash metal, som ledde vidare till dödsmetall och – mest kontroversiellt – black metal som förkastade livet självt och är för evigt förknippat med kyrkbränder och mord. Trots detta kunde dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky ha det supertrevligt på en spelning med det satanistiska black metal-bandet Dissection 2005.

Numera är det inte bara Pagrotsky som omfamnar kontroversiell kultur. Allt som samhällsetablissemang, kulturelit och media tidigare förfasades över är accepterat. Svartmetallarna Watain nominerades förra året till svenska regeringens musikexportpris, folkrockaren Bob Dylan har belönats med nobelpriset i litteratur, Max Martin med polarpriset, ganserrapparen Yasin med P3 Guld, dödsmetallarna Entombed har spelat på Kungliga Operan och popfiluren Mattias Alkberg på Dramaten. Kazmierska och Aagård antyder att detta är ett problem (vilket jag inte är övertygad om) och skriver att det numera visserligen existerar sub- och motkulturer, men att en bred folklig popkultur som utmanar den rådande politiska och kulturella hegemonin är omöjlig just eftersom etablissemangets företrädare numera tävlar om att omfamna alla nya utmanande kulturuttryck istället för att förfasas över dem. Pop har blivit en ”överklasshobby”. Elitkulturen har ätit upp popkulturen. Det farliga och skitiga är borta och allt började med att Tony Blair blev polare med arbetarklasslynglarna i Oasis som en strategi för att bygga varumärket ”New Labour”.

Det mest emancipatoriska av alla kulturuttryck: Piratkulturen som förkastade själva idén om upphovsrätt, är utdöd och ersatt av diverse strömningstjänster. Hultsfredsfestivalen är nerlagd och ersatt av exklusiva ”Boutique-festivaler” som handlar mindre om musik än om att betala extrema summor för en oklar unik upplevelse. Konsertbiljetter kostar multum och allt fler musiker fostras i samma profilerade storstadsskolor som Södra Latin och Kulturama eller slår igenom i något av de olika talangprogrammen på TV som går ut på att tolka, istället för att skapa nytt. Att vara konstnär är numera liktydigt med att vara utbildad på en konstnärlig högskola. Var gränsen mellan konst och reklam eller popkultur och finkultur går är det inte längre någon som vet. Säkert ligger det mycket i detta, men samtidigt tycker jag att Kazmierska och Aagård glorifierar utanförskap. Jag menar, vore det bättre om kulturinstitutioner och media ignorerade popkulturen? Ska vi avskaffa kulturlinjer och konstnärliga utbildningar? Vore det bättre om vi förstärkte klassamhället så att vi kan få fler underdogs med potential att skapa ny kultur från sin utanförskapsposition? (I så fall: Goda nyheter, det sker).

För ett par år sedan sörjde jag punkens död här på bloggen. Sedan dess har jag slagits av hur ofta jag mött påståendet att ”konservatism är den nya punken”. Min initiala reaktion: Dagens nykonservativa har ingen musikstil, allra minst punk, de klär sig inte som punkare och delar sannerligen inte de politiska ideal som dominerat inom punken (”nazi punks fuck off”, ”det blåser hårt, det blåser kallt, det blåser högervindar överallt”, och så vidare), och verkar inte heller särskilt inspirerade av punkens gör det själv-budskap (DIY). Kazmierska och Aagård visar dock att det finns kopplingar mellan punken och nykonservativ högerradikalism. De lyfter fram att den antisemitiske konstnären Dan Park har sin bakgrund i punken, så även Jan Axelsson, grundare av Flashback forum, samt Gavin McInnes, medgrundare av VICE och sedermera högerextrem komiker samt grundare av Proud Boys. Därtill finns det högerradikala profiler som saknar bakgrund inom punkscenen men som ändå identifierar sig med den. Som Milo Yiannopoulos sagt: ”Att vara Donald Trump-supporter är den nya punken. Det är den nya coola grejen? Varför? Tänk så här: Vad ska du göra om du vill pissa off dina föräldrar, bli utkastad från de fina salongerna och på alla sätt betraktas som en paria? Rösta på Trump!”

Här används ”punk” som en synonym för provokation. Visst fanns även provokationer inom hippierörelsen och inom svartmetallen, men punken som alltid omfamnat provokation för provokationens egen skull – som ett uppror mot föräldragenerationen, särskilt om de var hippies – är ändå det självklara jämförelseobjektet. Inte minst för att punken tidigt började flörta med Nazi-estetiken. Kritikern Lester Bangs – citerad ur Popkulturens död – såg tidigt varåt det barkade:

Hakkorsen i punken är i grund och botten bara ytterligare ett sätt för kidsen att hetsa upp sina föräldrar och möjligen pressen, och båda förtjänar att irriteras … men efter ett tag kommer denna lättsamma, till och med ironiska omfamning av trångsynthetens symboler att övergå till det verkliga giftet.

Hear, hear. Punken är död som musikstil. Kvar lever bara traditionen av att provocera etablissemanget och vad högerradikala kallar ”wokeismen”, numera genom retorik (”… men så får man väl inte säga i det här landet”) och memes. Uppkäftighet, provokation och kritik av etablissemang av olika slag har förvisso en viktig roll inom konsten, men all provokation är inte konst.

Som nämndes inledningsvis handlar punk, liksom populärkultur över huvud, inte bara om gränsöverskridande, utan om emancipation, alltså frigörelse. Det är ett ideal som krockar med nykonservativ högerradikalism som vill stänga gränser, upprätthålla traditionella könsnormer och vurmar för svenska medelklassideal. Nykonservativa tjatar om kulturkanon, hyllar medelklassliv och ”svenska värderingar” (vad nu det är) och vill återgå till traditionella könsroller. Men popkultur frodas på anarkistisk lekfullhet, genreblandning, pluralism, mångkultur, queera uttryck och skapandet av nya tillfälliga identiteter som alltid är beredda att ge plats för nästa nya grej när sprängkraften tagit slut. En vital kultur vurmar inte för det gamla. Den skapar nytt. Därför är nykonservativ högerradikalism inte den nya punken, utan ett hot mot ett levande kulturliv.

Det finns såklart fler hot och alla kommer inte från höger. En levande kultur ska provocera och utmana och vi måste bli bättre på att uppskatta konstnärer som gör detta även om vi tycker att provokationen går för långt eller är direkt olämplig (exempel: Lars Vilks). Att bara tillägna sig kultur som bekräftar ens egna ideal och övertygelser är att undvika estetiska erfarenheter. För att vara livaktig måste kulturen utmana även de normer som sätts upp av kulturinstitutionerna själva. Det samma, slår det mig, kan nog sägas om vetenskapen, som även den nyligen kritiserats för att lida brist på kreativitet och nytänk och mest kommit att ägna sig åt att förvalta istället för att förnya.