John Dewey – Efter humanismen

Om bildning och kritik

Enligt arbetssamhällets ideologi och instrumentella syn på utbildning syftar studier till att göra människor anställningsbara. Enligt det synsättet – som tydligast formulerats i Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv (2011) – är många humanistiska kurser överflödiga eftersom de saknar en direkt koppling till yrkeslivet. Ett humanistiskt svar på kritiken är att framhålla att humaniora faktiskt ger färdigheter som är eftertraktade på arbetsmarknaden, exempelvis språkkunskaper och interkulturell kompetens. Men, brukar vi humanister tillägga, utbildning syftar inte enbart till att förbereda studenter för yrkeslivet, utan ska också fostra goda samhällsmedborgare och bidra till vår autonomi och våra individuella bildningsprojekt. Just ordet bildning är svårt att komma runt som humanist. Jag har alltid varit kluven till det på grund av dess konservativa och elitistiska klang, men ska nedan försöka formulera ett kritiskt bildningsbegrepp befriat från dessa konnotationer och som motvikt till arbetssamhällets instrumentalism och ekonomism.

Till skillnad mot dagens ideal ansåg Aristoteles inte att arbete var ett mål i sig, utan ett nödvändigt ont som måste utföras för att den värdefulla fritiden ska bli möjlig. De fria män som hade lyxen att inte vara bundna vid manuellt arbete kunde ägna sig åt ”skola”, ett ord som på Grekiska betyder vila eller ledighet men inte innebar slappande utan filosofisk verksamhet och deltagande i det politiska livet. Skola ansågs vara en förutsättning för mänsklig blomstring. Utbildningen vid exempelvis Platons Akademi var alltså inte yrkesförberedande, utan skulle hjälpa studenten att uppnå den högsta formen av kunskap – vishet. Med viss förenkling kan man säga att ett liknande ideal står att finna i vad 1800-talets tyska nyhumanister kallade bildning. Det handlar givetvis inte om att vara emot yrkesutbildning, men man anser att utbildning även har andra, högre värden.

Bildning är ungefär vad man vill fånga med uttrycket ”man lär inte för skolan, utan för livet.” Till skillnad mot en utbildning som är avgränsad i tid är bildning en livslång process som avser de kunskaper som på djupet formar oss. Bildning handlar om att berika erfarenheten genom att utsätta sig för det okända – sådant som utmanar ens världsbild, värderingar och förståelse – och därmed vidga gränserna för sitt vetande och sin föreställningsförmåga. (Så kanske är det ett gott tecken att vi på Språkrådets nyordslista 2023 hittar ”bubbelhoppa”.) Bildning brukar också anses hänga samman med förmågan att kritiskt granska, syntetisera, överblicka och reflektera.

Idag har vi behov av ett annat bildningsbegrepp än för 200 år sedan. Vi bör inte betrakta bildade människor som etiskt fulländade och bör heller inte se bildning som en fråga om att tillägna sig en fastslagen kanon som företrädesvis består av kulturprodukter från den egna nationen och andra västerländska länder. Man kan tycka vad man vill om att vi lever i ett mångkulturellt samhälle i en globaliserad värld, men så är det, och vill man förstå samtiden och hur vi hamnat där vi är så måste vi vidga blicken utanför nationens och den egna kulturens gränser. Av samma skäl kan bildning inte enbart innebära kunskap om klassisk ”finkultur” eftersom gränsen mellan fin- och popkultur är uppluckrad och den som enbart tillägnar sig opera och romantisk poesi kommer vara isolerad från majoriteten av samtidens kulturella uttryck. Här infinner sig en utmaning: Givet det ständigt växande material som potentiellt kan anses bildande, hur ska vi välja? Här finns inget entydigt svar men att bildning medför en konstant diskussion om selektion är uppenbart.

Vi bör komma bort från synen på bildning som något uteslutande teoretiskt. Här kan filosofen och pedagogen John Dewey (en av min avhandlings huvudpersoner) vara till hjälp. Han talar förvisso inte om bildning (ordet finns inte i engelskan), utan använder growth. Tidigt i karriären använde han det mindre passande begreppet ”självförverkligande”, vilket kan leda tankarna till ett individualistiskt projekt. Det var inte vad Dewey avsåg. Hans (ut)bildningsideal syftar till att skapa aktiva medborgare som bidrar till att bygga ett mer demokratiskt, rättvist och fritt samhälle.

Målet med utbildning och skolans huvudsakliga uppdrag är, enligt Dewey, att skapa förutsättningarna för en ständigt växande erfarenhet genom att väcka nyfikenhet och kunskapstörst och att ge elever förutsättningar att själva utforma sin fortsatta bildningsresa. Dewey förkastar dikotomin mellan teori och praktik och uppvärderar den praktiska omdömesförmåga Aristoteles kallar fronesis, som även Jonna Bornemark lyft fram som en viktigt kunskapsform i kontrast till det regelstyrda och mätbarhetsfixerade administrationssamhälle vi lever i. Ytterligare en viktig sak Dewey påminner oss om är att inte se bildning som ett mål i sig. Den måste omsättas i praktik, exempelvis genom att vägleda våra handlingar eller användas för att gripa in i aktuella samhällsfrågor.

Här kommer vi in på kritik. Bildning handlar dels om förståelse av sig själv, andra människor, sitt eget och andras samhälle, kultur, värderingar och traditioner. Men att förstå är inte att ursäkta. Bildning måste också innebära att man kan förhålla sig kritiskt och värdera olika tolkningar och ideal mot varandra. I det här sammanhanget kan vi även låta ordet ”kritik” signalera släktskap med det som kallas ”kritisk teori” vilket, enligt Michel Foucault, är en filosofisk tradition som innefattar Kant, Hegel, Nietzsche, Marx, Max Weber, Frankfurtskolan och Foucault själv. Medan filosofin traditionellt inriktat sig på det Eviga och det Sanna är den kritiska teorin/filosofin riktad mot samtiden. Med Marx ord gäller det ”att göra tidsåldern medveten om sina egna strider och önskningar” och att inte bara förstå världen, utan förändra den. Snarare än att avslöja eviga metafysiska sanningar strävar den kritiska teorin efter att göra oss uppmärksamma på vad det innebär att vara människa på en viss plats vid en viss tidpunkt.

Den kritiska teorin kännetecknas även av perspektivism. Den betonar att inget betraktande kan ske från en objektiv och neutral punkt. Ingen kulturkritik kan, för att tala med Adorno, vara transcendent. Vi måste därför ge upp hoppet om slutgiltiga tolkningar, vilket dels medför en hälsosam respektlöshet och misstänksamhet mot redan existerande tolkningar, dels en ofrånkomlig självkritik som följd av insikten att ens egen tolkning sannolikt kommer överträffas av andra. Därmed inte sagt att alla tolkningar är lika bra.

Kritik kan dels ses som ett negativt projekt som syftar till avslöja att ”sakernas tillstånd” inte är naturgivet utan kontingent och socialt konstruerat. Men kritik är också ett positivt projekt som söker möjligheter eller öppningar, vilket ofta uppstår när man låter personer, kulturer eller idéer mötas. Kritiken syftar visserligen till att visa på och konfrontera samtidens problem, men också att ingjuta hopp och finna vägar ut ur nuet – mot en bättre framtid och nya sätt att vara människa på.

Foucault definierade kritik som ”den reflekterade olydnadens konst” vilket är passande och dels kan förstås som att kritikern bör utöva en reflekterad olydnad mot objektet, dels som att kritikern med hjälp av objektet ska utöva en reflekterad (och kreativ) olydnad mot de etablerade sanningarna, makten och de sätt på vilka vi formas till individer. Enligt Foucault hänger dessa tre saker – makt, sanning, subjekt – ihop, och att synliggöra deras skiftande relationer är kritikens huvuduppdrag.

Ett kritiskt bildningsbegrepp är brett och dynamiskt och alltid öppet för att revideras. Det historiserar gärna samtiden för att på så sätt öppna för bättre framtider. Det betraktar teori och praktik som sammanflätade och hyllar experimentlusta, nyfikenhet och kreativitet, som är förutsättningar för nya tolkningar och därmed ny kunskap. Det kritiska bildningsbegreppet syftar till att odla vår möjlighet att bli aktivt deltagande och kritiskt tänkande samhällsvarelser med förmågan att göra informerade och reflekterade val kring hur vi vill spendera våra liv.

Detta innebär att humanistiska utbildningar (bildningens och kritikens hemvist) ständigt måste ompröva vad de lär ut och forskar om för att förbli relevanta. Humanistisk bildning ska opponera sig mot samtiden, men inte genom att ignorera den och fly in i en värld av klassiker. Bildning bör istället syfta till att konfrontera samtiden med nyfikenhet, öppenhet och kritisk blick (men såklart med hjälp av klassikerna när det är påkallat). Bildning och kritik är två humanistiska paradgrenar vars relevans består.

Sist ett par litteraturtips: Anders Burman har skrivit bra om Dewey och bildning, Roddy Nilsson om Foucault och bildning. Sven-Eric Liedmans Hets! (2011) är fortfarande ett aktuellt inlägg i skoldebatten och ett passionerat försvar för en skola byggd på ett bildningsideal i ungefär samma andra som det jag formulerat ovan. Ett liknande bildningsideal har också formulerats av Bengt Kristensson-Uggla i Gränspassager (2014).

Om ”new liberalism” vid sekelskiftet 1900

Nu i veckan deltog jag i en inspirerande workshop på Göteborgs universitet arrangerat av det nyuppstartade nätverket för politisk idéhistoria. Likt de andra deltagarna bidrog jag med en presentation på 15 minuter som jag postar manus till nedan. Detta är ett ”work in progress”, men ger inblick i en del av mitt avhandlingsarbete.

Bakgrunden till presentationens titel är att jag sedan hösten 2016 skriver på en avhandling med titeln Two Quests for Unity, vars huvudpersoner är den brittiska historikern och filosofen Robin George Collingwood och den amerikanske pragmatisten John Dewey. Jag argumenterar för att enhet (unity) kan ses som ett gemensamt mål för deras tänkande och att detta bör förstås utifrån deras relation till idealismen och liberalismen. Deras enhetssträvan handlar dels om ett insisterande på nödvändigheten att sammanföra olika kunskaps- och erfarenhetsformer, som historia, filosofi, religion, estetik, politik och naturvetenskap, vilket bör förstås som en kritik av vetenskaplig specialisering. Det ska också förstås som en vilja att överbrygga vissa dikotomier, som individ och samhälle; det sekulära och det sakrala; medel och mål; fakta och värderingar; teori och praktik. Därtill bör det förstås i politisk bemärkelse, som ”social unity”, strävan efter ”the common good” eller ”community”.

Deweys och Collingwoods politiska tänkande är del av en socialliberal strömning som riktade kritik mot den liberala traditionen och det är detta sammanhang jag ska fokusera på här. I företrädesvis England har termen ”new liberalism” använts för att ringa in socialliberalismen från ungefär 1880-talet till första världskriget. De personer man främst brukar förknippa med new liberalism är John A. Hobson och Leonard T. Hobhouse. Men även idealister som T. H. Green, Bernhard Bosanquet och David Ritchie räknas ibland in och det gör ibland även icke-britter som Dewey, Max Weber och Guido de Ruggiero. Möjligen skulle José Ortega y Gasset och Miguel de Unamuno kunna räknas hit. Dewey använder själv termen i texten Liberalism, Old and New. Han menar där att den gamla – eller klassiska – liberalismen varit för fokuserad på laissez-faire och baserad på den atomistiska individualismens falska antropologi. Likt T. H. Green menar Dewey att dikotomin mellan individ och samhälle inte kan upprätthållas eftersom självförverkligande förutsätter sociala sammanhang.

Till detta kan tilläggas att new liberals generellt var positiva till välfärdsstaten, sociala reformer och t.ex. fattiglagstiftning. De ansåg att positiva rättigheter är lika viktiga som negativa. Min uppfattning är att många new liberals förkastade idén om värderingsfri forskning och ofta var involverade i den framväxande sociologin. De tycks också, förvisso i olika utsträckning, ha varit kritiska till utilitarismen, men anslöt sig till Bentham och Mills rättspositivistiska kritik av 1700-talets naturrätt.

På senare år har både new liberalism och Brittisk idealism fått en del uppmärksamhet inom den akademiska världen. Att new liberalism uppmärksammats bör förstås mot bakgrund av den debatt mellan liberaler och kommuntarianer som utspelade sig under 1980- och det tidiga 1990-talet. Forskare inom new liberalism framhåller gärna att denna strömning varit förbisedd, vilket resulterat i en ensidig bild av liberalismen. De menar att den kritik kommunitarianerna riktat mot liberalismen i princip är den samma som företrädarna för new liberalism föresatte sig att lösa ett sekel tidigare. Därför har new liberalism också kallats för ”communitarian liberalism”, men ibland även för ”socialistisk liberalism”, ”progressivism”, eller bara ”socialliberalism”.

Det finns likheter mellan den företrädesvis brittiska new liberalism och den amerikanska progressiva rörelsen. I USA verkar begreppet ”liberal” slå igenom på allvar först under mellankrigstiden. Dewey skriver då sina mesta och främsta politiska texter och börjar i allt större utsträckning att tala om liberalism istället för demokrati. Ofta talar han om liberalismens kris, vilket även Collingwood och de Ruggiero gör, och både Hobson och Hobhouse hade gjort redan före kriget. Men det är den klassiska liberalismen som är i kris – new liberalism är lösningen. Behovet av att över huvud försvara liberalismen växer naturligtvis i och med de totalitära ideologiernas genomslag. En intressant likhet mellan Dewey och Collingwood är att de betonar att liberalismen främst är att betrakta som en dialektisk (Collingwood) eller vetenskaplig (Dewey) metod. Detta till skillnad mot totalitära vänster- och högerideologier som de menar förlitar sig på auktoritära våldsmetoder. De delar många av socialismens mål, men menar att mål och metod inte kan separeras från varandra och att den liberala reformismens väg är att den rätta.

Det är också viktigt att poängtera att new liberalism är mer än ett partiprogram. Som Michael Freeden – en av de mer kända forskarna på fältet – påpekar så var new liberalism snarast ett moraliskt temperament eller en intellektuell hållning. I England hade det Liberala partiet utplånats efter första världskriget och ersatts av Labour. När Collingwood översatte de Ruggieros History of European Liberalism (1927) kände han sig tvungen att i ett kort förord påpeka att boken behandlar liberalism i kontinental snarare än brittisk bemärkelse, inte som ett parti, utan ”a name for principles of constitutional liberty and representative government.” Detta är väl ett tecken på att new liberalism kanske inte riktigt lyckats få något bredare genomslag och att liberalismen efter det liberala partiets upplösning hamnat i skymundan av framförallt socialismen. Åtminstone var detta Collingwoods tolkning.

New liberals försvarade välfärdsstaten, positiva rättigheter och ville reducera den ekonomiska ojämlikheten. Socialt erkännande, organicism, ömsesidigt beroende och samarbete var centrala teman. En övergripande idé var ”det gemensamma goda” (”the common good”), vilket ungefär handlar om att skapa de samhälleliga möjligheter som krävs för att alla och envar ska kunna förverkliga sig själva (som samhällsmedborgare). Det goda är alltså ett etiskt ideal.

De två centrala begreppen för new liberals var frihet och community. Deras frihetsbegrepp var dock inte samma som hos Bentham och Mill, utan i väsentlighet detsamma som hos de Angloamerikanska idealisterna. Centralt för detta frihetsbegrepp var ”perfektabilitet”, vilket ungefär handlar om att man ska bli den bästa möjliga versionen av sig själv, snarare än om att uppfylla av önskningar och begär så länge det inte inverkar negativt på någon annan. Det finns alltså en idé om vad som är värdiga mål för den individuella friheten och dessa kan härledas från det faktum att alla individer är sammankopplade och del av en social enhet. Individens strävan efter frihet och det gemensamma goda är alltså tätt sammankopplade.

Därtill innehåller det idealistiska frihetsbegreppet en strävan efter att avlägsna alla hinder för att uppfylla detta mål, oavsett om de är externa eller interna, alltså psykologiska. Till skillnad från tidigare liberaler som ville minska statens inflytande för att ge plats för individuell frihet menade idealister och new liberals att snarare än att behöva skyddas från statligt ingripande behövde individer assisteras av samhället i deras frihetssträvan. Positiva friheter var lika viktiga som negativa.

Vad jag försöker göra är att placera in Dewey och Collingwood och deras respektive nationella kontexter i relation till new liberalism och även att förstå kopplingen mellan idealistiska och liberala idéer hos dem. Idealismens inflytande på framväxten av new liberalism är ännu inte helt klart för mig. Därtill behöver jag förstå evolutionsbiologins roll i sammanhanget. Vissa idealistiska idéer tycks ha upptagits av new liberalism, men den angloamerikanska idealismen kan knappast sägas ha varit liberal i sig. Det fanns också en rädsla för att idealismen skulle kunna utgöra en grund för auktoritära statsuppfattningar, vilket var ett skäl till att exempelvis Hobson och Hobhouse förkastade denna idéströmning, men övertog som sagt dess frihetsbegrepp. Dock är T. H. Greens idé om det gemensamma goda, kritiken av dikotomin individ och samhälle, samt tanken på självförverkligande som livsmål är exempel på idealistiska idéer som influerade new liberalism. Både Dewey och Collingwood talar om Green som en central inspirationskälla och ”det gemensamma goda” bör ses som den politiska motsvarigheten till filosofins ”unity”, vilket är ett skäl till att jag anser att ”quests for unity” är en lämplig beskrivning av Deweys och Collingwoods tänkande. Att studera deras och andra new liberals politiska tänkande vidgar våra föreställningar om vad liberalismen kan vara.