Etikett: Kollektivism

Avskaffa forskarutbildningsindividualismen

Anna Pexiotos avhandling visar att doktorander inom humaniora i större utsträckning uppfattar att det finns en ovilja mot att göra akademins tysta kunskap explicit. Det tycks inom humaniora finnas ett ideal om att doktoranden ska vara en ensam sökare som – bortsett från regelbundna besök på det högre seminariet  – arbetar isolerat, guidad enbart av sina handledare. Misslyckanden anses bero på brister i den enskilde doktorandens talang och det finns en genomgående motvilja mot att diskutera strukturella aspekter av utbildningen.

Problembilden ovan må vara aningen överdriven, men det ligger något i den. Frågar man doktorander som hoppar av forskarutbildningen eller söker sig bort från akademien efter avlagd doktorsexamen tenderar de att ange otillräcklig eller oetisk handledning, otillräcklig tid för att genomföra arbetsuppgifter och sociala faktorer som skäl. Att avhoppade doktorander själva inte menar att deras avhopp beror på brist i talang är förvisso väntat, men en del tyder på att de har rätt – miljön, sociala och strukturella faktorer tycks viktiga. Exempelvis slår en studie från Hong Kong fast att kvaliteten på forskningsmiljön (i vilken de inkluderar handledning) korrelerar med doktorandernas motivation och välmående. Doktorander som upplever sig ha varit del av välfungerande forskningsmiljö, vilka i större utsträckning slutför sina forskarutbildningsstudier och väljer att stanna kvar inom akademien, beskriver miljön de vistats i som präglad av tillit, öppenhet, integritet och rättvis bedömning.

Det finns alltså goda skäl att prata mer om forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen. Att vara del av grupper och nätverk är enligt en studie viktigare för doktorander än relationer med enskilda personer. En annan studie menar till och med att kvaliteten på forskarmiljön är avgörande för kvaliteten på doktorandernas egen forskning. I kontrast visade sig doktorandernas förkunskaper inte ha något avgörande inflytande på forskningens kvalitet, så länge de hade en ”grundläggande akademisk förmåga”.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Rimligen att handledning inte enbart och kanske inte ens främst bör handla om textkritik, vilket ofta är fallet inom humaniora. Handledarna måste även hjälpa doktoranden att finna sammanhang – nätverk, kurser, konferenser, enskilda forskare – utanför den egna institutionen. Därtill måste handledarna bidra till att skapa en bra forskningsmiljö på den egna avdelningen. Men vad är då en forskningsmiljö? Ett försök till definition jag funnit menar att forskningsmiljön – tolkad ur doktorandperspektiv – innehåller sju komponenter: forskningskultur; handledning; materiella resurser; ansvarsfördelning; progression och bedömning; utveckling av professionella färdigheter (som administration och projektledning); och utveckling forskningsfärdigheter. Definitionen säger inte jättemycket, men ger åtminstone något att utgå från.

Inom den högskolepedagogisk kurs i doktorandhandledning jag läst under hösten (vars slutuppgift ligger till grund för det här inlägget) har jag intresserat mig för just forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen. Tyvärr har jag inte hittat särskilt mycket forskning om ämnet, men desto mer om det närliggande temat socialisering. Socialisering sker till stor del, men inte uteslutande, inom den lokala forskningsmiljön. Det handlar om att utveckla en professionell identitet – forskaridentiteten – som också tenderar att påverka ens personliga identitet. Det gör man att tillägna sig en uppsättning teoretisk kunskap, praktiska färdigheter, normer, vokabulär och värderingar som genererar medlemskap i den åtråvärda gruppen forskarna.

Ett särskilt intressant tema som brukar adresseras i relation till socialisering är frågan – nämn i början av den här texten – om hur doktorander hanterar och lär sig tyst kunskap, alltså akademiens oskrivna och outtalade spelregler. ”Den dolda läroplanen”, om man så vill. Det kan handla om vardagliga saker som vem som sitter var vid ett seminarium, men också om att förstå hierarkier och hur olika saker värderas. Vilken typ av undervisning är värd mest? Vilka forskare och nätverk är det mest creddigt att ha kontakt med eller att citera? Vilka anses vara de finast tidskrifterna? Vilka begrepp förväntas man behärska?

En doktorand som kommer från ett akademiskt hem har självfallet ett försprång vad gäller att tillägna sig den tysta kunskapen och därmed att socialiseras in i akademien. Akademisk bakgrund är dock inte det enda aspekten som är viktig när man talar om rättvisa och (o)jämlikhet inom forskarutbildningen. Det visar sig att även deltidsdoktorander, äldre doktorander, icke-infödda, kvinnor och doktorander som tillhör olika minoriteter upplever sig ha det svårare att finna sig tillrätta inom akademin.

Ojämlikheten inom forskarutbildningen beror delvis på att doktorander ges olika möjligheter att delta i olika aktiviteter. En doktorand ska ju inte bara skriva en avhandling, utan också undervisa, delta i seminarier, skriva ansökningar, delta i konferenser, kanske ägna sig åt samverkan eller arrangera en workshop, möjligen utföra något slags administrativt uppdrag eller publicera olika sorts texter och, givetvis, läsa en massa kurser. Att möjligheterna till att delta i dessa aktiviteter är ojämlikt fördelad skulle kunna bero på att vissa handledare är bättre än andra på att tipsa eller bjuda in sina doktorander att delta. Det skulle också kunna bero på att doktorander med akademisk bakgrund har bättre förståelse av vikten att delta i och prioritera bland nämnda aktiviteter.

De studier om socialisering och forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen jag läst behandlar olika ämnen i olika nationella kontexter, vilket gör att att man ska vara försiktigt med att dra entydiga slutsatser. De indikerar ändå att doktorander som väljer att lämna universitetet tenderar att ha en negativ upplevelse av den forskningsmiljö de vistats i. Forskningsmiljön tycks spela en stor för doktoranders socialisering, välmående, motivation och framgång som forskare. En bra forskningsmiljö ger inte bara bättre forskning, utan också en mer inkluderande och rättvis forskarutbildning.

En nyckel till att göra forskarutbildningen (och akademien) till en mer inkluderande plats handlar om att göra den tysta kunskapen explicit, en annan nyckel är att göra forskarutbildningen (och akademien) mindre ensam och individualistisk. Universitetet är präglat av hierarkier och tävlan, vilket behöver vägas upp av samarbete och kollegialitet. Forskning är trots allt en kollektiv aktivitet och humanister måste sluta låtsats som något annat. Vi har allt att vinna på att diskutera hur vi kan skapa bra forskningsmiljöer och att mer aktivt reflektera över hur nya forskare socialiseras in i våra ämnen.

Ansvaret för att skapa en god forskningsmiljö faller naturligtvis inte enbart på handledarna, utan på alla inom avdelningen eller institutionen. Att hjälpa doktoranderna att skriva en bra avhandling, hitta relevanta sammanhang att medverka i, utföra olika typer av forskaruppgifter, förbereda sig för livet efter disputationen och socialiseras in i forskarvärlden bör ses som ett gemensamt ansvar för alla inom forskningsmiljön. En positiv följd av det synsättet torde vara att handledarnas arbete blir lättare tack vare det kollegiala stödet, och att forskarutbildningen blir mer jämlik eftersom doktoranderna inte blir fullt så beroende av sina handledare.

Progressivismens uppgång och fall och dess relation till den Angloamerikanska idealismen, ca. 1870-1920

I dagarna medverkade jag i det Nordiska historikermötet i Göteborg där jag deltog i en panel med titeln ”Transatlantiska idéutbyten, 1840–1920: Folkstyre, Progressivism, Imperialism”. Nedan följer min presentation, som är en variation på ett tema ur min avhandling.

*

I en uppmärksammad artikel från 2004 beklagar sig James Secord över den metodologiska nationalismens kvarhållande dominans inom historiografin. Han skriver:

As a result of the widening of the Atlantic in the nineteenth century, we have two sophisticated bodies of secondary literature on two closely connected national cultures – but little cross-citation between those who study them.

Kommentaren avser egentligen brittisk och amerikansk vetenskapshistoria, men är applicerbar även på inte minst filosofihistoria. De senaste 20 åren har dock den politiska historiografin legat i framkant var gäller transnationella perspektiv.

Att det transatlantiska resandet och utbytet av idéer och varor ökade under den här perioden, som kallats ”den första globaliseringsvågen”, är egentligen inte förvånande. Det var en fredlig period vars revolution i kommunikations- och transportteknik ledde till utbyggnad av järnväg, postväsende, ångbåtstrafik och den transatlantiska telegrafkabeln. Ett växande antal amerikaner åkte på ”grand tours” i Europa, och dessa var de inte bara av estetiskt och kulturhistoriskt, utan sociologiskt intresse. Allt fler amerikaner läste vid tyska universitet, dels för att detta var billigare än att att utbilda sig i USA, dels för att de stod för ett nytt ideal; det forskningsbaserade universitetet, vilket var en modell USA kopierade under 1800-talets sista decennier då flera nya amerikanska universitet grundades.

Det gemensamma språket underlättade naturligtvis spridningen av idéer och böcker och avsaknaden av copy right-lagar bidrog till att amerikanska förlag kunde ge ut brittiska böcker utan att författarna fick royalties. Denna riktning på spridningen, från Storbritannien till USA, var också den dominerande fram till första världskriget, då maktrelationerna skiftade.

Om relationen mellan Storbritannien och den forna kolonin var något fientligt under stora delar av 1800-talet, blev det mot århundradets slut allt vanligare med föreställningar om en Anglosaxisk ras och gemensam identitet. Vid 1800-talets slut ansåg allt fler att Storbritannien och USA delade både historia och framtida öde. Vissa av tidens utopiska sci-fi författare, som H. G. Wells, odlade förställningar om att återförena Storbritannien och USA i en gemensam union, vilket var en vision som delades av exempelvis den skottsk-amerikanske företagaren Andrew Carnegie. Runt år 1900 bildades organisationer som Anglo-American League och Atlantic Union, vilka verkade för fördjupat samarbete eller till och med integrering. Närmandet mellan USA och Storbritannien var alltså dels kulturellt och idébaserat, dels materiellt, genom en mer sammanbunden transatlantisk ekonomi och militära samarbeten. Under perioden skrev Manchester Guardian att ”space has been eliminated” och att ”frontiers no longer exist”.

I den transatlantiska politiska historiografin lyfts ofta fram att perioden från 1870 till 1920 präglades av en ny form av progressiv socialpolitik. I många politiska tänkares och aktivisters ögon stod de båda nationerna inför en gemensam uppsättning problem som ofta benämndes som ”den sociala frågan”. Denna innefattade arbetsförhållanden, fattigdom, utbildning, hälsa, bostäder och urbanisering. Bland företrädarna för den nya socialpolitiken finner vi amerikanska progressives som Jane Addams och John Dewey, brittiska new liberals och fabians som John Hobson, Leonard Hobhouse, Graham Wallace, Sidney och Beatrice Webb. Bland de viktiga institutionerna kan social settlements som Toynbee Hall i London och Hull House i Chicago framhållas. Gemensamt var att de kritiserade den tidigare liberalismens individualism och frimarknadskapitalism och istället förespråkade kollektivism. De hade ett positivt frihetsideal och ansåg att staten kunde spela en aktiv roll i att realisera den individuella friheten genom progressiv beskattning, utbildning och socialförsäkringssystem.

Trots att det ofta framhålls i den politiska historiografin att tidens filosofer påverkades av den sociala frågan och omformulerade sin politiska filosofin för att bemöta denna nya problematik tycks filosofihistoriker generellt ointresserade av den politisk-historiska forskningen. Det är märkligt eftersom den progressiva socialpolitikens storhetstid, 1870 till 1920, sammanfaller med den filosofiska idealismens storhetstid i både Storbritannien och USA – och det är här min intervention i forskningen kommer. Min avhandling, Two Quests for Unity, försökte dels sammanföra den politiska liberalismens och den filosofiska idealismens historia, dels sammanföra historien om den amerikanska idealismen med historien om den brittiska idealismen. Faktum är att dessa behandlats som två separata fenomen, trots slående paralleller.

Jag kan exemplifiera detta med två antologier, från 2000 respektive 2009, som båda har titeln Anglo-American Idealism. I dessa böcker behandlas ett flertal individuella filosofer i separata kapitel, och bara en amerikan tas upp vid sidan av en massa britter. Inget sägs om eventuella kopplingar mellan de olika tänkarna, vilket hade varit fokus för en transnationell historiker. Detta ville jag utmana då de politisk-historiska studier jag läst antydde att även filosoferna deltog i det transatlantiska idéutbytet. Medan idealismen i USA och Storbritannien tidigare behandlats separat argumenterar jag för att den bör betraktas som en tradition. Detta både på grund av idélikheter och faktiskt idéutbyte och transatlantiska kontakter.

Den idealistiska filosofin har sin bakgrund i den tyska världen runt år 1800 och började göra avtryck i Storbritannien och USA redan under 1820- och 30-talet genom brittiska poeter som Samuel Coleridge och amerikanska transcendentalister som James Marsh och Ralph Waldo Emerson. Vid mitten av seklet kommer de första mer omfattande introduktionerna till tysk idealism och strax efter kommer de första översättningarna av Hegel, som ska bli den viktigaste filosofiska influensen. Vid slutet av 1860-talet har idealismen blivit den dominerande filosofiska strömningen i USA och Storbritannien. Ledande personer är Thomas Hill Green, som 1866 får en tjänst vid universitetet i Oxford. Bland hans tidigaste och viktigaste efterföljare kan Francis Herbert Bradley, Bernhard Bosanquet och Edward Caird, som var den ledande idealisten i Skottland, nämnas. I USA var en grupp idealister i St Louis särskilt viktiga, under ledning av William Torrey Harris grundade de den första engelskspråkiga akademiska filosofiska tidskriften Journal of Speculative Philosophy 1867. Detta var ett centralt idealistiskt forum där både Britter och Amerikaner medverkade. Även senare viktiga akademiska tidskrifter som Mind, Ethics och The Philosophical Review, vilka grundades mellan 1876 och 1892, innehåller recensioner och artiklar av och om både amerikanska och brittiska idealister, och i flera fall finner vi exempel på att dessa sitter gemensamt i redaktionen.

Den enskilt viktigaste introduktören för brittisk idealism i USA var George Sylvester Morris som var verksam vid Johns Hopkins, där han bland annat var lärare åt John Dewey. Tillsammans skulle de två flytta till universitetet i Michigan, som de förvandlade till den ledande idealistiska miljön i USA under 1880-talet. Båda två reste till Storbritannien och träffade de brittiska idealister. Det finns alltså gott om bevis för transatlantiska kopplingar, även om amerikanerna, som sagt, följde britterna i mycket större utsträckning än tvärtom.

Den angloamerikanska idealismen var en reaktion på materialism, positivism, utilitarism, hedonism, dualism och individualism. Metafysik och estetik var viktiga inslag som jag kommer hoppa över för att istället fokusera på de sociala och politiska aspekterna av filosofin. Det centrala här är att idealismen betonade praktik, etik och socialt engagemang och omformade liberalismen i mer kollektivistisk riktning och kritiserade tidigare liberaler för att ha varit för individualistiska och för upptagna av frimarknadskapitalism.

Idealismen sågs som ett försvar av kristendomen i ljuset av vad som i både USA och Storbritannien benämnts som ”the Victorian crisis of faith”. Den omvandlade kristendomen till ett etisk och socialt ideal som handlade om att ”realizing the Kingdom of God on earth”, som en vanlig trop löd. Detta är kopplat till idealismens betoning av praxis. Filosofi ska inte enbart handla om inomakademisk teoretisk spekulation utan tro, tänkande, värdering och förnuftsbruk bör, som den amerikanska idealisten Joshia Royce framhöll, anses vara praktiska och därmed etiska aktiviteter. Britten Henry Jones talade om idealismen som ”a practical creed” och framhöll vikten av “the application of ideas to life”. Den idealistiska filosofin utgick alltså från praktiska problem och var handlingsorienterande och social. När den brittiska idealisten Robin George Collingwood 1939 blickade tillbaka på idealismens storhetstid menade han att dess styrka legat i att Thomas Hill Green tränat sina studenter för arbete inom civilsamhället och offentliga ämbeten. Flera av idealisterna var verksamma i Settlementrörelsen, Charity Organisation, i det liberala partiet och i utbildningsväsendet.

Idealismens betoning av praxis är knuten till ett ytterligare centralt tema, nämligen att idealismens sociala och politiska tänkande kritiserade individualismen och reformerade liberalismen i kollektivistisk riktning, vilket också innebar att de lyfte fram ett positivt frihetsideal och en ny positiv syn på staten, som ansågs kunna assistera den individuella friheten. I inledningen till första numret av nämnda Journal of Speculative Philosophy skrev redaktören William Torrey Harris att ett av idealismens syften var att motverka ”the brittle individualism” som han ansåg hade plågat USA före inbördeskriget. Idealisterna, som generellt var liberaler, menade att John Stuart Mill och Jeremy Bentham hade förespråkat en alltför ”atomistisk” individualism och varit för naiva gällande effekterna av laissez-faire. Den kristna aspekten gjorde sig också påmind i att idealisterna ansåg ”frihet” handla om att bli den bästa versionen av sig själv. Negativ frihet handlade inte bara om att avskaffa yttre hinder till friheten, utan också inre hinder som ovälkomna begär, vilka kunde leda individen till att annars använda sin frihet till ovärdiga mål. Frihet blev därför ett ”perfektionistiskt” koncept, och det handlade om att ens personliga mål skulle sammanfalla med en strävan efter det gemensamma goda.

En nyckeltext är Thomas Hill Greens Lectures on the principles of political obligation. Green menar att individen inte är något som föregår eller existerar i motsättning till samhället. Tvärtom är det genom samhället och genom sociala relationer som man blir till individ. Med ”frihet”, skriver Green, ”menar vi inte enbart frihet från hinder eller tvång. Vi menar inte heller friheten att göra som vi vill oavsett vad det är vi vill. … När vi talar om frihet … talar vi om den positiva kraften eller förmågan av någon vi gör eller åtnjuter tillsammans med andra. Vi menar med det en kraft som varje människa utövar genom den hjälp och i det beskydd andra upprätthåller åt honom och han i sin tur åt dem.” Målet med frihet, skriver Green, är frihet i den positiva bemärkelsen att ”frigöra förmågan hos alla människor att i lika utsträckning bidra till det gemensamma goda.”

Idealismen var alltså viktig för att omforma liberalismen i en mer social och progressiv inriktning. Den gav en filosofisk grund åt det transatlantiska progressiva reformnätverkets socialpolitiska strävanden.

Perioden 1870 till 1914 hade karakteriserats av ett utopiskt framåtblickande, men också av globalisering och en öppenhet för att blicka utåt och hämta idéer från andra sidan Atlanten. Första världskriget punkterade detta. Tron på på samarbete, frihandel, civilisering, framsteg och liberal internationalism avtog. Resor försvårades av byråkratisering, exempelvis genom införandet av pass, och det talades om ”liberalismens kris”. Samtidigt ökade oron för ”amerikaniseringen av världen” i och med att maktbalansen skiftade från Europa till USA. Med detta kom även idén om den amerikanska exceptionalismen som också påverkat historieskrivningen och gjort att de transnationella kopplingarna som jag velat lyfta fram här kommit i skymundan.

Den progressiva rörelsen i USA splittrades över frågan om amerikansk intervention i kriget. I Storbritannien störtdök stödet för det liberala partiet, dels på grund av inre motsättningar, dels på grund av ett ökat stöd för nybildade Labour. Idealismen utkonkurrerades av den nya smalare analytiska filosofin och blev särskilt kritiserad för sina tyska rötter då den associerades med nationalistisk och auktoritär militarism eller ”Prussianism”. Exempelvis beklagade Leonard Hobhouse, en av de främsta företrädarna för brittisk ”new liberalism”, att ”all the essentials of a brutal, autocratic, militant, unscrupulous nationalism” och “the germ of the colossal suffering of Europe” gick att finna i Hegels filosofi och därmed också i hans efterföljares. Den Angloamerikanska filosofiska idealismen och politiska socialliberalismen gick skilda vägar efter att ha levt sida vid sida i ett halvt sekel.