Till kritiken av köttet

Visst har en del förändrats sedan jag blev vegetarian för 13 år sedan. Under de första åren möttes jag ofta av kommentarer om hur otroligt svårt det måste vara och många jag talade med menade att de själva aldrig skulle kunna leva utan kött. Detta varvades med idiotiska fyndigheter i stil med ”kött är gött” och ”om du är djurvän borde du väl inte äta upp djurens mat.” Under mina första år som vegetarian var det inte heller självklart att restauranger hade vegetariska alternativ och i den mån det fanns var maten sällan vidare upphetsande.

Idag är vegetarianism hyfsat trendigt. Det har skrivits en mängd vegetariska kokböcker, det finns åtminstone två vegetariska matlagningsmagasin och flertalet utmärkta bloggar. Stjärnkocken Mathias Dahlgren öppnade nyligen en helvegetarisk fine-dining restaurang och de flesta restauranger kan idag erbjuda vegetariska alternativ. Dessutom har det kommit en mängd nya vegetariska halvfabrikat (av varierande kvalitet, ska väl erkännas). De flesta köttätare jag känner kan tänka sig att äta vegetariska måltider emellanåt och är ofta av åsikten att även om man vill äta kött så borde man äta det i mindre utsträckning och välja ekologiskt och närodlat både för djurens och miljöns skull. Paradoxalt nog ökar köttkonsumtionen och andelen ekologiskt kött som säljs är extremt låg jämfört med andra ekologiska produkter. Hur kan det komma sig?

Att jag börjar fundera kring detta har delvis att göra med att SVT under den senaste tiden sänt tre olika program om köttkonsumtion. Det mest uppmärksammade torde vara Köttets lustar, i vilket vi får följa Henrik Schyfferts bildningsresa genom köttindustrin. Kan den ökande köttkonsumtionen ha att göra med att vi inte förstår att den vakuumförpackade skinkan i affären faktiskt varit ett riktigt djur vars enda syfte med livet varit att bli mat under plågsamma omständigheter? För att ta reda på om detta kan vara fallet föder Schyffert upp två gulliga grisar och lär sig om köttkonsumtionens inverkan på miljö och hälsa samt om dess effekt på djurens välbefinnande. Människans förhållande till grisen är också temat för dokumentären Nöff! (Oink) .

Slutsatsen i Köttets lustar blir att människan inte borde äta mer än 75 gram kött om dagen, vilket för en genomsnittlig svensk skulle innebära en halvering av köttätandet. Detta vore bättre både för djuren och för vår egen hälsa eftersom konsumtion av stora mängder rött kött ökar riskerna för vissa cancerformer och hjärt- och kärlsjukdomar. Dessa forskningsrön har dock köttindustrin tagit hjälp av korrupta forskare för att sprida tvivel över med samma strategier tobaksbolagen sått tvivel kring rökningens hälsorisker, vilket skildras i Köttlobbyn (The meat lobby: Big business against health?).

I Köttets lustar medges visserligen att djuren inte kan leva i enighet med sina naturliga beteenden i köttindustrin, men det är priset vi – eller rättare sagt djuren – måste betala om vi vill ha billig kött. Och det vill vi ju, tycks konsensus vara. Kanske måste kritiken av djurindustrin framföras på detta sätt om det ska nå stora grupper människor. Slutsatserna i Köttets lustar tycks i alla fall likna de Jonathan Safran Foer nådde i sin bästsäljande Äta djur (2009). Jag är inte mindre pragmatisk än att jag tycker att det skulle vara en framgång om köttkonsumtionen minskade och det kött som konsumerades var närodlat och ekologiskt och djurskyddslagarna skärptes. Samtidigt blir jag inte särskilt inspirerad av nämnda dokumentärer eller Foers bok. Perspektiven är varken nya eller utmanande och man kan ju tycka att djurrättstänkandet borde ha gått framåt sedan Peter Singers klassiska Djurens Befrielse (1975), som idag känns något förlegad.

Jag har tidigare skrivit om hur ny forskning om djur, särskilt primater, bidragit till att bryta ner gränserna mellan människan och andra djur. Detta är naturligtvis bra eftersom det gör människans förtryck av andra arter svårare att legitimera. Andra nya perspektiv på djurrättsfrågor kommer med fältet Kritiska djurstudier som har etablerats vid Lunds universitet och nyligen introducerades i tidskriften Fronesis nummer 56-57 med tema Djuret. Om djurrättsfilosofin, med Singer och Tom Regan som mest kända representanter, mest ägnade sig åt smala filosofiska moralfrågor, vill företrädarna för kritiska djurstudier bredda perspektivet kulturellt, samhälleligt och historiskt, och knyter även samman människans förtryck av andra djur med andra sorters förtryck.

Begreppet ”speciesism”, som populariserades av Peter Singer för att visa på människans förtryck andra andra arter (”species”) är centralt även inom kritiska djurstudier. I flera av texterna i Fronesis kopplas speciesismen till kapitalismens och patriarkatets logiker och författarna argumenterar för att djurrättskampen måste kopplas till feminism och anti-kapitalism. Det visas på att ätande är könskodat och att medan manlighet ofta kopplas till kött och aktivitet, kopplas femininitet till vegetarisk kost och passivitet. Kött är kopplat till styrka och makt. Detta är även ett perspektiv Henrik Schyffert lyfter i sitt program och är också sammankopplat med den rådande proteinhysterin – hur ska man kunna få sexigt svällande biceps enbart på grönsaker?

Ett tema i Fronesis nummer är köttnationalismen. Varje gång köttindustrins grymheter påvisas tycks man nödgad att försäkra om att Sverige har världens bästa djurskydd. Eventuella uppdagade grymheter inom den egna nationens djurindustri beror enbart på individuella snedsteg och inte ett strukturellt förtryck, tycks tanken vara. Industrin satsar såklart enorma summor på att förmedla bilden av välmående djur och trycker på nödvändigheten av att hålla det svenska landskapet öppet. Att andra länder har mindre strikt lagstiftning på området tycks verka som ett argument för att Sveriges lagstiftning är bra nog. På samma sätt hävdas emellanåt att andra kulturers och religioners behandling av djur är barbariskt, med exempel halal och kosher, eller det faktum att kineser äter hundar. För att upprätthålla föreställningen om ”världens bästa djurskydd” och friskriva den svenska djurindustrin från ansvar behövs en syndabock, exempelvis enskilda individer, andra nationer, eller främmande religioner och kulturella uttryck. På så sätt tas fokus från det strukturella förtryck som djur trots allt utsätts för även i Sverige.

En av de mest spännande texterna i Fronesis är Sue Donaldsons och Will Kymlickas försök att utarbeta en modell för medborgarskap för icke-mänskliga djur. Här blir djurrätt en fråga för den politiska teorin, snarare än för etiken. De vill betona en ömsesidighet mellan människan och andra djur som ger oss möjlighet att fortsätta använda djur i vissa avseenden, men detta användande måste ske mer på djurens premisser snarare än enbart efter människans ekonomiska incitament. Kymlicka och Donaldson menar att det är försvarbart att vi har olika sorters förhållande till olika grupper av djur. De delar in djuren i tamdjur, vilda djur och liminala djur (vilda djur som lever mitt ibland oss). De vilda djuren bör vi betrakta i suveränitetstermer, de har rätt att få sitt eget territorium respekterat. Tamdjuren bör vi tänka på i termer av medborgarskap; de bör ha rätt till sjukvård, skydd mot yttre hot, pension och arbetsrätt. Dessa har också en plikt att bidra och att uppträda civiliserat, vilket innebär att uppfostran av hundar är legitimt. Liminala djur bör vi tänka på som djur med rätt till uppehållstillstånd; de har vistelserätt, men inte medborgarskap. Donaldsons och Kymlickas förslag är spännande, även om jag inte får klart för mig hur de menar att detta skulle påverka människans ätande av djur. Inte kan vi väl ha rätt att äta varelser vi betraktar som medborgare?

Det är frustrerande att djurcirkusar och pälsindustri fortfarande är tillåtet i Sverige och att djurförsök fortfarande är allmänt accepterat, även om det är glädjande att Sverige nyligen fått ett 3R-center. Politikerna väjer för köttfrågan, som ofta reduceras till en fråga om individuella val. Men speciesismen kommer knappast att bekämpas främst genom att folk tar individuell ställning mot den på kunskapsbasis. Vad som behövs är strukturella förändringar. Därför tror jag det bästa köttprogrammen på SVT kan göra är att leda till att folk samlar sig kring kampanjer för djurrättsfrågor. De mest framkomliga vägarna för att motarbeta köttindustrin torde vara att knyta an djurrättsfrågor till ett holistiskt miljöperspektiv samt genom att betrakta djurrättskampen som tätt sammanbunden med andra politiska kamper, snarare än enbart en fråga om etik.

Uppdatering 180112: Igår fattade regeringen beslut om ny djurskyddslagstiftning. Även om förslaget inte är tillräckligt finns det en del positivia inslag, exempelvis förbud mot elefanter på cirkus. Trist dock att förbud mot pälsindustrin återigen skjuts på framtiden. Läs Djurens rätts kommentar om den nya lagstiftningen här