Enligt arbetssamhällets ideologi och instrumentella syn på utbildning syftar studier till att göra människor anställningsbara. Enligt det synsättet – som tydligast formulerats i Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv (2011) – är många humanistiska kurser överflödiga eftersom de saknar en direkt koppling till yrkeslivet. Ett humanistiskt svar på kritiken är att framhålla att humaniora faktiskt ger färdigheter som är eftertraktade på arbetsmarknaden, exempelvis språkkunskaper och interkulturell kompetens. Men, brukar vi humanister tillägga, utbildning syftar inte enbart till att förbereda studenter för yrkeslivet, utan ska också fostra goda samhällsmedborgare och bidra till vår autonomi och våra individuella bildningsprojekt. Just ordet bildning är svårt att komma runt som humanist. Jag har alltid varit kluven till det på grund av dess konservativa och elitistiska klang, men ska nedan försöka formulera ett kritiskt bildningsbegrepp befriat från dessa konnotationer och som motvikt till arbetssamhällets instrumentalism och ekonomism.
Till skillnad mot dagens ideal ansåg Aristoteles inte att arbete var ett mål i sig, utan ett nödvändigt ont som måste utföras för att den värdefulla fritiden ska bli möjlig. De fria män som hade lyxen att inte vara bundna vid manuellt arbete kunde ägna sig åt ”skola”, ett ord som på Grekiska betyder vila eller ledighet men inte innebar slappande utan filosofisk verksamhet och deltagande i det politiska livet. Skola ansågs vara en förutsättning för mänsklig blomstring. Utbildningen vid exempelvis Platons Akademi var alltså inte yrkesförberedande, utan skulle hjälpa studenten att uppnå den högsta formen av kunskap – vishet. Med viss förenkling kan man säga att ett liknande ideal står att finna i vad 1800-talets tyska nyhumanister kallade bildning. Det handlar givetvis inte om att vara emot yrkesutbildning, men man anser att utbildning även har andra, högre värden.
Bildning är ungefär vad man vill fånga med uttrycket ”man lär inte för skolan, utan för livet.” Till skillnad mot en utbildning som är avgränsad i tid är bildning en livslång process som avser de kunskaper som på djupet formar oss. Bildning handlar om att berika erfarenheten genom att utsätta sig för det okända – sådant som utmanar ens världsbild, värderingar och förståelse – och därmed vidga gränserna för sitt vetande och sin föreställningsförmåga. (Så kanske är det ett gott tecken att vi på Språkrådets nyordslista 2023 hittar ”bubbelhoppa”.) Bildning brukar också anses hänga samman med förmågan att kritiskt granska, syntetisera, överblicka och reflektera.
Idag har vi behov av ett annat bildningsbegrepp än för 200 år sedan. Vi bör inte betrakta bildade människor som etiskt fulländade och bör heller inte se bildning som en fråga om att tillägna sig en fastslagen kanon som företrädesvis består av kulturprodukter från den egna nationen och andra västerländska länder. Man kan tycka vad man vill om att vi lever i ett mångkulturellt samhälle i en globaliserad värld, men så är det, och vill man förstå samtiden och hur vi hamnat där vi är så måste vi vidga blicken utanför nationens och den egna kulturens gränser. Av samma skäl kan bildning inte enbart innebära kunskap om klassisk ”finkultur” eftersom gränsen mellan fin- och popkultur är uppluckrad och den som enbart tillägnar sig opera och romantisk poesi kommer vara isolerad från majoriteten av samtidens kulturella uttryck. Här infinner sig en utmaning: Givet det ständigt växande material som potentiellt kan anses bildande, hur ska vi välja? Här finns inget entydigt svar men att bildning medför en konstant diskussion om selektion är uppenbart.
Vi bör komma bort från synen på bildning som något uteslutande teoretiskt. Här kan filosofen och pedagogen John Dewey (en av min avhandlings huvudpersoner) vara till hjälp. Han talar förvisso inte om bildning (ordet finns inte i engelskan), utan använder growth. Tidigt i karriären använde han det mindre passande begreppet ”självförverkligande”, vilket kan leda tankarna till ett individualistiskt projekt. Det var inte vad Dewey avsåg. Hans (ut)bildningsideal syftar till att skapa aktiva medborgare som bidrar till att bygga ett mer demokratiskt, rättvist och fritt samhälle.
Målet med utbildning och skolans huvudsakliga uppdrag är, enligt Dewey, att skapa förutsättningarna för en ständigt växande erfarenhet genom att väcka nyfikenhet och kunskapstörst och att ge elever förutsättningar att själva utforma sin fortsatta bildningsresa. Dewey förkastar dikotomin mellan teori och praktik och uppvärderar den praktiska omdömesförmåga Aristoteles kallar fronesis, som även Jonna Bornemark lyft fram som en viktigt kunskapsform i kontrast till det regelstyrda och mätbarhetsfixerade administrationssamhälle vi lever i. Ytterligare en viktig sak Dewey påminner oss om är att inte se bildning som ett mål i sig. Den måste omsättas i praktik, exempelvis genom att vägleda våra handlingar eller användas för att gripa in i aktuella samhällsfrågor.
Här kommer vi in på kritik. Bildning handlar dels om förståelse av sig själv, andra människor, sitt eget och andras samhälle, kultur, värderingar och traditioner. Men att förstå är inte att ursäkta. Bildning måste också innebära att man kan förhålla sig kritiskt och värdera olika tolkningar och ideal mot varandra. I det här sammanhanget kan vi även låta ordet ”kritik” signalera släktskap med det som kallas ”kritisk teori” vilket, enligt Michel Foucault, är en filosofisk tradition som innefattar Kant, Hegel, Nietzsche, Marx, Max Weber, Frankfurtskolan och Foucault själv. Medan filosofin traditionellt inriktat sig på det Eviga och det Sanna är den kritiska teorin/filosofin riktad mot samtiden. Med Marx ord gäller det ”att göra tidsåldern medveten om sina egna strider och önskningar” och att inte bara förstå världen, utan förändra den. Snarare än att avslöja eviga metafysiska sanningar strävar den kritiska teorin efter att göra oss uppmärksamma på vad det innebär att vara människa på en viss plats vid en viss tidpunkt.
Den kritiska teorin kännetecknas även av perspektivism. Den betonar att inget betraktande kan ske från en objektiv och neutral punkt. Ingen kulturkritik kan, för att tala med Adorno, vara transcendent. Vi måste därför ge upp hoppet om slutgiltiga tolkningar, vilket dels medför en hälsosam respektlöshet och misstänksamhet mot redan existerande tolkningar, dels en ofrånkomlig självkritik som följd av insikten att ens egen tolkning sannolikt kommer överträffas av andra. Därmed inte sagt att alla tolkningar är lika bra.
Kritik kan dels ses som ett negativt projekt som syftar till avslöja att ”sakernas tillstånd” inte är naturgivet utan kontingent och socialt konstruerat. Men kritik är också ett positivt projekt som söker möjligheter eller öppningar, vilket ofta uppstår när man låter personer, kulturer eller idéer mötas. Kritiken syftar visserligen till att visa på och konfrontera samtidens problem, men också att ingjuta hopp och finna vägar ut ur nuet – mot en bättre framtid och nya sätt att vara människa på.
Foucault definierade kritik som ”den reflekterade olydnadens konst” vilket är passande och dels kan förstås som att kritikern bör utöva en reflekterad olydnad mot objektet, dels som att kritikern med hjälp av objektet ska utöva en reflekterad (och kreativ) olydnad mot de etablerade sanningarna, makten och de sätt på vilka vi formas till individer. Enligt Foucault hänger dessa tre saker – makt, sanning, subjekt – ihop, och att synliggöra deras skiftande relationer är kritikens huvuduppdrag.
Ett kritiskt bildningsbegrepp är brett och dynamiskt och alltid öppet för att revideras. Det historiserar gärna samtiden för att på så sätt öppna för bättre framtider. Det betraktar teori och praktik som sammanflätade och hyllar experimentlusta, nyfikenhet och kreativitet, som är förutsättningar för nya tolkningar och därmed ny kunskap. Det kritiska bildningsbegreppet syftar till att odla vår möjlighet att bli aktivt deltagande och kritiskt tänkande samhällsvarelser med förmågan att göra informerade och reflekterade val kring hur vi vill spendera våra liv.
Detta innebär att humanistiska utbildningar (bildningens och kritikens hemvist) ständigt måste ompröva vad de lär ut och forskar om för att förbli relevanta. Humanistisk bildning ska opponera sig mot samtiden, men inte genom att ignorera den och fly in i en värld av klassiker. Bildning bör istället syfta till att konfrontera samtiden med nyfikenhet, öppenhet och kritisk blick (men såklart med hjälp av klassikerna när det är påkallat). Bildning och kritik är två humanistiska paradgrenar vars relevans består.
Sist ett par litteraturtips: Anders Burman har skrivit bra om Dewey och bildning, Roddy Nilsson om Foucault och bildning. Sven-Eric Liedmans Hets! (2011) är fortfarande ett aktuellt inlägg i skoldebatten och ett passionerat försvar för en skola byggd på ett bildningsideal i ungefär samma andra som det jag formulerat ovan. Ett liknande bildningsideal har också formulerats av Bengt Kristensson-Uggla i Gränspassager (2014).
Efter humanismen 