Kategori: Bloggen

Nej, humanismen har inte spelat ut sin roll. Ändå har jag valt ”Efter humanismen” som namn på bloggen. Vad vill jag säga med det? I Sverige förknippar vi idag kanske främst begreppet humanism med Förbundet Humanisterna, som ofta framträder i media till förnuftet och upplysningens försvar och som särskilt förknippar humanismen med sekulära värden och tenderar att sympatisera med den nyateistiska religionskritiken. Denna sorts humanism tycker jag ofta framstår som ganska illa medveten om sin egen historia och jag har inte några vidare sympatier för den. Men jag företräder inte heller någon slags konservativ uppfattning om att den klassiska humanismen bör återupprättas, även om det i viss mån är en idétradition värd att förvalta, men också förändra.

Själva begreppet kommer från tyskans ”humanismus” och myntades i början av 1800-talet för att beskriva en tankeströmning som förknippas med lärda herrar som von Humboldt, Goethe, Kant, Ranke och Niethammer. De humanistiska värdena är dock äldre än så och brukar sägas bestå av någon slags kombination av tidig kristendom och antik stoicism, som plockades upp och aktualiserades under renässansen; den period vi kanske främst förknippar med tankeströmningen tack vare tänkare som Montaigne och Petrarca. Sedan 1800-talet är humanismen tätt förknippad med bildningsbegreppet och idén om en livslång lärandeprocess som förbättrar människan och hjälper henne att uppnå sin sanna potential. Denna föreställning kom att rubbas av att 1900-talets stora katastrofer hade sin uppkomst i just Tyskland, som mer än något annat land förknippades med humanism och bildning.

Utmaningen humanismen mötte under 1900-talet blir som tydligast i den franska strukturalistismens antihumanism, företrädd framför allt av Louis Althusser, men i viss mån också av Foucault (som kallats ”antihumanistisk humanist”). Om strukturalisternas filosofiska föregångare ändå kunde behålla tron på humanismens kraft efter andra världskriget (tänk Sartres Existentialismen är en humanism), var den tron som bortblåst i efterföljande generation. Men redan tidigare hade exempelvis Frankfurtskolans företrädare framfört kritik mot upplysningens framstegstro. Idéhistorikern Jonas Hansson menar att humanismen under 1900-talet drabbades av en kris i tre bemärkelser: en filosofisk, till följd av tänkare som Althusser, Foucault och Heidegger, samt kritik av förnuft och objektivitetstro; en vetenskaplig, i bemärkelsen en kris för bildningstraditionen, ökande specialisering och stelbent rationalism; och en politisk till följd av 1900-talets katastrofer, sovjetkommunism, fascism och nazism.

Humanismen har dock alltjämt betraktats som ett ideal värt att slåss för och som en garant mot att 1900-talets världskrig och humanitära katastrofer inte ska upprepas. Begreppet började efter kriget att allt mer förknippas med mänskliga rättigheter, demokrati och tolerans. The International Humanist and Ethical Union bildas 1952 och det svenska Förbundet Humanisterna 1979 (då under namnet Human-Etiska Förbundet). Medlemmar inom detta företräder en ganska klassisk humanism med stor tilltro till förnuft, framsteg, upplysning och vetenskap. Till skillnad mot den klassiska humanismen, som inte uteslöt religiositet, utan som sagt snarast värnade kristna värden, är religionskritik ett centralt inslag i Förbundet Humanisterna, vars världsåskådning kallas just ”sekulär humanism”. Bland dessa humanister riktar man ofta kritik mot idéer som anses ”postmoderna”, vilket de då förknippar med relativism, misstro mot vetenskap och upplysning.

Min uppfattning är att bildningsaspekten ofta faller bort inom denna typ av humanism, som ibland tycks bli en sorts scientism (övertro på naturvetenskaperna). Men det har också framförts rättfärdigad kritik av bildningstraditionen, som ansetts förknippad med en stel kanon bestående av ”stora vita män”, från postkolonialt och feministiskt håll. Samtidigt har vi de senaste åren sett ett uppsving av bildningsbegreppet, som revitaliserats och försetts med nytt innehåll, ofta genom att kontrasteras mot en instrumentell syn på lärande. Det kan vara intressant att notera att denna diskussion främst förts inom humaniora  – vars företrädare ju också kallas humanister – och att det inte är någon svårighet att hitta folk som (ofta motvilligt) etiketterats ”postmodernister” som kommit med konstruktiva bidragit till diskussionen.

När strukturalismen övergick till poststrukturalism (vilket är en bättre och mindre diffus beteckning av den filosofiska strömning man avser med begreppet ”postmodernism”) gav den upphov till vad som kommit att kallas posthumanism. I denna tankeströmning är subjektet upplöst och relationen mellan människa, djur och maskiner flytande. Posthumanismen är en slags reflektion kring människans villkor till följd av att binära motsatspar som människa-djur, kropp-teknik och organism-maskin inte längre kan upprätthållas. Detta är långt ifrån den klassiska humanismen, som även kritiserats av djurrättsrörelsen för att göra sig skyldigt till speciesism, alltså att uppvärdera en art (människan) på andra arters bekostnad. För ett par år sedan framförde primatologen Frans de Waal uppfattningen att även primater kan vara goda humanister. Är detta en rimlig tanke? Går den att kombinera med posthumanismen?

Naivt optimistisk till teknikens förmåga att hjälpa människan överskrida sig själv är den rörelse, med Google-chefen Ray Kurtzweil i spetsen, som kallas transhumanism och inte ska blandas ihop med posthumanism. Det förra begreppet myntades av Julian Huxley – även grundare av The International Humanist and Ethical Union – som ville påskynda evolutionen och utveckla människan med naturvetenskapens och teknikens hjälp.

Humanismen är kanske den viktigaste idétraditionen i västvärlden. Det är ett positivt laddat begrepp, men vad man laddat det med har varierat och kampen om dess innebörd fortgår. Begreppet förknippas med en bred uppsättning av idéer om bildning, förnuft, framsteg, upplysning, människans natur, humanioras och övriga vetenskapers värde. Dessa är viktiga frågor att diskutera och förhålla sig till, särskilt för en humanist i bemärkelsen ”någon som sysslar med humaniora”. Vad i den humanistiska traditionen är värt att behålla och förkasta? Vilken roll bör humaniora ha i dagens samhälle? Hur ska vi förhålla oss till upplysningens framstegstro? Har människan en natur och vad består den i så fall av? Vad är relation mellan människan, andra djur och teknologi? Hur kan bildningsbegreppet behålla sin aktualitet, om det ens är önskvärt att hålla kvar vid det?

Bloggen är inte avsedd att leverera svar på dessa frågor. Vissa frågor kommer säkert knappt att beröras explicit. Men jag upptäcker att många av dem finns med i bakgrunden av mycket jag intresserar mig för och återkommer ofta i kultur- och idédebatter. När jag väljer att kalla bloggen för ”Efter humanismen” avser jag inte att propagera för att humanismen spelat ut sin roll, samtidigt som jag inte heller tror på ett återvändande till någon äldre form av humanism. Det handlar snarare om att peka mot ett idékomplex som intresserar mig och som jag anser det viktigt att inta ett informerat och kritisk förhållningssätt till för att kunna utveckla en uppfattning om hur en relevant humanism för samtiden och framtiden ska se ut.