Forskning – Efter humanismen

Årsslut

Varje fredag under arbetsåret skriver jag en kort sammanställning av vad jag gjort och ser över min planering för kommande veckor. Under julen går jag tillbaka och läser igenom mina veckosammanställningar, bläddrar igenom min kalender och skriver en årssammanställning. Samtidigt planerar jag, så gott jag kan, för nästa år. Julen är också en tid då jag går igenom och rensar ut fysiska och digitala dokument, tittar igenom olika anteckningar jag skrivit och försöker bli klokare över vad jag hållit på med och vill hålla på med framöver.

En annan julritual jag har kallar jag ”årliga tidskriftskollen”. Istället för att följa de akademiska tidskrifter jag är intresserad av i takt med att de kommer under året lägger jag två dagar av julen på att söka efter intressanta artiklar och recensioner som publicerats under året i de drygt 30 akademiska tidskrifter jag bedömt ligger närmast mina intresseområden. Jag drar ner allt som är intressant till en mapp i Zotero som jag betar av under året som kommer. Tyvärr hinner jag aldrig med att läsa allt, så jag ligger ständigt efter och ”att-läsa-listan” blir längre och längre. Det gör inte så mycket. Syftet med ritualen är framförallt att få en lite koll på vad som skrivits inom mina intresseområden och hur forskningstrenderna ser ut. Bara genom att läsa abstracts och skumma recensioner håller jag mig tillräckligt ajour.

För att summera 2025, så blev det året då jag efter nio år – först som doktorand, sedan som postdoktor – lämnade Lunds universitet. Samtidigt som min tjänst tog slut i månadsskiftet oktober/november, fick jag ett tre månaders lektorat på Stockholms universitet – som nu har förlängts till den sista juli 2026. Hurra!

Förutom att förbereda undervisning – som alltid tar väldigt mycket mer tid än man får timmar för – har de senaste månaderna också präglats av att ro i hamn ett antologiprojekt jag och huvudsakligen kollegorna i Lund arbetat med de senaste två åren. Den 12 december kunde jag och min medredaktör Frits Gåvertsson skicka manus till handboken Att skriva idéhistoria till tryckeriet. Den bör publiceras såväl tryck som fritt online i slutet av januari.

De senaste åren har jag, som alltid, skrivit väldigt mycket, men lite har blivit publicerat (eftersom peer-review processer tar en evinnerlig tid). Därför är det extra kul att Att skriva idéhistoria, med två kapitel av mig, är på gång. Därtill fick jag i oktober en artikel publicerad i History of Intellectual Culture , där jag undersöker överlappningar mellan vetenskap, ideologi och andlighet utifrån förespråkare av holism. Det är en sorts fortsättning på en annan artikel jag skrivit som spårar termen holism i 1900-talets olika vetenskaper. Den artikeln kommer att publiceras i Lychnos i början av 2026. I samma nummer bidrar jag också med en recension av Tillståndet. Om postmodernismen och dess lärdomar.

2025 medverkade jag på Nordiska historikermötet,en kunskapshistorisk konferens samt på en workshop arrangerad av Nordiska sommaruniversitetet. I år lär det bli färre konferenser eftersom det är svårt att kombinera med mycket undervisning. En konferens ska jag i alla fall hinna med: Svenska historikermötet i Malmö i maj, då jag arrangerat en session om idéhistorieämnets egenart som huvudsakligen bygger på presentationer av bidrag till ovan nämnda antologi.

Något jag lyckats mindre bra med under det gånga året är att erhålla stipendier. I början av nästa år ska jag åter söka bidrag från de två stora anslagsgivarna VR och RJ, men vetskapen att knappt 10 % av ansökningarna går igenom gör mig inte hoppfull. Därför kommer jag även söka ett par mindre stipendier. Samtidigt kommer jag forska på så gått det går utan medel. Idéer har jag gott om, däremot är jag rådvill kring vad jag ska prioritera att arbeta med de kommande månaderna. Jag har idéer om att utveckla en text jag skrivit om forskningsmiljöer; att skriva en kultursidestext om begreppet holism med anledning av att det fyller 100 år 2026; att arbeta vidare med frågor om kulturkrig och polarisering som jag tidigare ägnat mig åt; och flera tankar om historiefilosofiska projekt, inte minst har jag en vision om att sätta ihop en bok med ett urval av R. G. Collingwoods texter översatta till svenska. Att bidra till att historievetenskapen blir mer historiefilosofiskt och vetenskapsteoretiskt medveten är över huvud något jag tror är viktigt för dess utveckling (vilket jag tidigare skrivit om exempelvis här och här).

Återkommande läsare av bloggen har förhoppningsvis noterat att den fått ett litet ansiktslyft under hösten. Den är mer lättnavigerad nu och det är lättare att få info om vem jag är, hur man kontaktar mig och hur man hittar till mina publikationer. Med det önskar jag gott nytt år!

Terminsstart, Nordiska historikermötet och postdoklivets slutskede

Förra veckan rivstartade jag höstterminen med att delta i Nordiska historikermötet (NHM) i Reykjavik. Jag presenterade mitt postdok-projekt om holismen (tidigare omskrivet på bloggen här, här och här) som börjar lida mot sitt slut. I oktober kommer den första av projektets artiklar ut i tidskriften History of Intellectual Culture och jag hoppas att ytterligare en artikel kommer ut i början av 2026. Jag sitter just nu och arbetar med att revidera den efter att ha fått kommentarer från två granskare. Därtill håller jag på att ro i land en antologi som har titeln Att skriva idéhistoria tillsammans med min medredaktör Frits Gåvertsson. Som titeln antyder är det en lärobok i idéhistorisk metod och forskningspraktik. Tanken är att den ska ges ut under slutet av året och kommer då finnas fritt tillgänglig på nätet, men även gå att köpa tryckt.

Att min nuvarande anställning och mina nuvarande projekt går mot sina slut innebär att jag behöver nytt jobb och nya projekt. Från den 1 november till den 31 januari kommer jag att arbeta som vikarierande lektor i idéhistoria på Stockholms universitet , men vad som sker därefter är oklart. Jag har redan ett par ansökningar om forskningsmedel som jag väntar på besked och kommer ägna hösten åt att skriva ett par till. Postdoklivet (tidigare omskrivet av mig här, här, här och här) går alltså mot sitt slut och än så länge är framtiden (återigen) osäker, som så ofta och för så många i universitetsvärlden. En tröst: Arbetslösheten bland disputerade är väldigt låg, men bara om man kan tänka sig att lämna akademin. Är det min framtid? Jag vet inte ännu.

Men åter till Nordiska historikermötet! Konferensens keynote (bilden nedan) var toppen. Mary Hilson skisserade hur icke-mänskliga djur kan skrivas in i välfärdsstatens historia och visade samtidigt på möjligheten till en sorts djurens arbetarhistoria. Bland annat adresserades hur djur använts som exempelvis råmaterial och konsumtionsvara, men också hur de satts i arbete (ett arbete som kan innefatta uppgiften att växa till sig så att djuret kan bli en konsumtionsvara). Föredraget gjorde mig nyfiken på boken *Animals and Capital.

På NHM gick jag på sessioner om exempelvis efterkrigstidens sociala rörelser i Sverige, vetenskapshistoria, kulturhistoria, kunskapsobjekt, historieundervisning, maktanalys, mikrohistoria och historisk förändring. Alla presentationer och sessioner är inte fantastiska, men konferenser som denna ger, förutom möjlighet till ”nätverkande” (ett avskyvärt ord), en känsla för vad som är på gång i historikervärlden. Ofta ger det upphov till reflektioner kring teori, metod, begrepp och olika forskningsinriktningar.

Något jag reagerade på var att det i flera presentationer talades om att ”ge” historiska aktörer agens. I mina öron låter det märkligt. Poängen jag tror man vill göra är densamma som gjorts sedan 1970-talet, att historieskrivningen har ägnat sig åt en smal kanon bestående huvudsakligen av västerländska män från samhällets politiska, intellektuella och kulturella elit, vilket ger en skev och ofullständig bild av det förflutna varför fler aktörer måste inkluderas. Det ligger förvisso mycket i det, men nog har påpekandet förlorat lite av sin vetenskapliga och politiska udd vid det här laget?

Att diskutera makt i förhållande till historieskrivning är förstås är viktigt. Det spelar roll vilka personer, platser, epoker, och så vidare vi forskar om och utifrån vilket material och vilka frågeställningar, och det är förstås ett problem om alla springer på samma bollar. Det sistnämnda är relaterat till en annan viktig maktfaktor: finansiering. Allt mer forskning finansieras inte direkt genom universitetet utan genom externa anslagsgivare och dessa har förstås makten att bestämma vilka projekt som ska genomföras. På Linköpings universitet beforskas just nu Tranås historia till följd av att en rik donator skänk pengar till ändamålet. Att kunna styra forskningen på det sättet innebär en stor makt. I ett samhälle med växande ekonomiska klyftor är det kanske forskningens framtid? I så fall borde vi historiker (och andra forskare) inte nätverka med varandra, utan gå med i segelsällskap och golfklubbar så att vi kan bli polare med överklassen i hopp om att de ska bli så välvilligt inställda till våra forskningsfält att de på sin dödsbädd donerar ett par miljoner.

Hur som helst: Att argumentera för att (negligerade) förflutna aktörer hade agens är en sak, men inte är det väl upp till (den allsmäktige) historikern att ge det till personer som saknat det? Det kan verka småaktigt att märka ord på det här sättet, men många historiker tycks göra agens-begreppet till en central analytisk kategori utan att kunna precisera vad de avser med agens eller vad begreppet tillför till analysen. Även i keynote-föredraget kom frågan om agens upp – kan ett slaktdjur verkligen sägas ha det i någon relevant grad? – utan att det gjordes något substantiellt av det.

Sessionen jag hade svårast att greppa hade temat ”objects of knowledge”. Vad är det för något? Jo, ”objects produced through knowledge” var ett förslag. Intetsägande. Därtill påstods det att ett visst källmaterial både producerar och ”performs” kunskap om ett fenomen. Men det är väl inte så att en bok producerar kunskap, utan författaren som skrivit den? Och vad sjutton betyder det att ett dött föremål ”performs” något (och alltså har agens)? Jag misstänker att någon slags nymaterialism och posthumanism spökar i bakgrunden här. Jag ser inte den analytiska poängen med jargongen, utan tycker den förbryllar mer än den förklarar. Därmed inte sagt att ”objects of knowledge” är ett dåligt analytiskt begrepp. Men om det ska fungera behöver det kunna peka ut när något i ett visst sammanhang görs till ett kunskapsobjekt av vissa skäl. Exempelvis när och hur det omedvetna blev ett kunskapsobjekt för Freud.

En session jag däremot uppskattade hade tema mikrohistoria. Även den berörde temat ”agens” eftersom det handlar om en individnära historieskrivning med fokus på subjektivitet som ofta tar fasta på sådant som är i periferin av de stora historiska berättelserna. Presentatörerna hade radikalt olika uppfattning om ifall mikrohistoria ska stå för sig själv, isolerad från vad som benämnes ”the grand narrative” (eller något i den stilen, exemplet som gavs var ”modernitet”), eller om det måste kopplas ihop med detta för att ha existensberättigande. Jag tycker frågan är felställd. För att vetenskapligt legitimera ett mikrohistoriskt perspektiv på forskning om prostitution under 1800-talet (ett exempel från sessionen) krävs inte nödvändigtvis att man kopplar det till ”moderniteten”. Men att bara studera en bortglömd prostituerad för att ”ge” henne agens är inte heller ett tillräckligt motiv. Det man bör kunna visa är att det mikrohistoriska perspektivet behövs för att antingen komplettera eller utmana den rådande forskningen på området.

En annan session jag gillade hade temat ”historical change”. Frågor om kontinuitet/diskontinuitet och gränsdragningar mellan epoker och liknande är bland det mest vetenskapligt intressanta historiker ägnar sig åt. Vilka gränser är relevanta för en historiker: naturliga, politiska, religiösa, språkliga, kulturella, sociala, vetenskapliga? Ska vi skilja mellan gränser som är skapade och inte skapade av människan? Hur ska vi förhålla oss till gränser mellan åldersgrupper, etniciteter, kön och så vidare? Det är viktiga och svåra frågor. Jag hade gärna sett att de relaterades till den historiefilosofiska diskussionen om kolligationer (colligatory concepts), som historiker (och andra) ofta oreflekterat använder. Dessa är syntetiserande begrepp som samlar en mängd mindre saker under sig. Renässansen, västvärlden, efterkrigstiden, och så vidare.

NHM rivstartade mitt historiska tänkande och även om min framtid inom akademin är osäker ser jag fram emot att få ut lite publikationer de kommande månaderna; att börja skissa på nästa forskningsprojekt; och att få chansen att pröva vingarna på Stockholms universitet efter nio år i Lund.

AI som forskningsassistent

Att förhålla sig till, bygga vidare på, eller utmana det rådande forskningsläget är grundläggande inom vetenskapen. Givet att den forskning man potentiellt kan ta del av och förhålla sig till ständigt ökar är detta en utmaning. Digitaliseringen har förvisso medfört att vi i princip slipper söka efter tidigare forskning i papperstidskrifter och böcker, men har också gjort att vi fått upp ögonen för hur otroligt mycket forskning det finns att förhålla sig. Den insikten tycks ha lett till att det blivit allt viktigare att skriva forskningsöversikter inom området man studerar. Metastudier och ”systematic literature reviews” är vanliga inom STEM-vetenskaperna (science, technology, engineering and mathematics), medan man inom humaniora vanligtvis nöjer sig med att baka in ett avsnitt om forskningsläget i artikelns inledning.

Att identifiera de mest relevanta akademiska databaserna för utsökningen av litteratur och formulera de mest träffsäkra söksträngarna med hjälp av booleska operatorer kan vara tidskrävande, särskilt om man inte riktigt hittat fokus för sin undersökning ännu; då är risken stor att överväldigas av mängden träffar. Nyligen har dock en uppsättning nya forskningsassistenter bygga på Artificiell intelligens gjort entré.

Mängder av AI-verktyg som lovar forskare hjälp att identifiera och sammanställa den mest relevanta och bästa tidigare forskningen inom deras aktuella område har på kort tid uppkommit. Som väntat är dessa ofta inriktade mot de vetenskapsområden med mest pengar: STEM-vetenskaperna. En viktigt skillnad att ha i åtanke när man använder dem som humanist är att exempelvis en medicinare som skriver en forskningsöversikt enbart kommer att använda sig av artiklar från vetenskapliga tidskrifter som är författade de senaste åren; i princip ingen bryr sig om vad demensforskningen på 1990-talet hade att komma med. För en humanist är det annorlunda. Vi kommer att ta böcker och äldre forskning i beaktande, och AI-verktygen indexerar inte alltid böcker och äldre tidskriftsartiklar. Att helt ersätta traditionell digital utsökning av forskningslitteratur med AI är det alltså inte tal om. Frågan är: Kan AI-verktygen effektivisera processen och komplettera den traditionella litteratursökningen?

Semantic scholar påminner en del om en kombination av Spotify och traditionella forskningsdatabaser som Google scholar, Web of Science och Scopus. Likt de senare har Semantic scholar en mycket välfylld databas: över 200 miljoner artiklar. Alla verktyg nedan (utom ChatPDF) hämtar sin data från Semantic scholar, som också är bland de största, äldsta och populäraste verktygen. En icke-vinstdrivande organisation står bakom verktyget som också samarbetar med många universitet, vilket lovar gott. Jag loggar in på det genom mitt konto på Lunds universitet. Genom att spara artiklarna man söker fram i olika ”spellistor” (för att odla liknelsen med Spotify) ges rekommendationer om potentiellt relevant forskning. Detta är såklart smidigt och gör att man lätt kan hålla sig ajour med den senaste forskningen inom relevanta områden. Mitt intryck är att Semantic scholar potentiellt kan vara bland de bästa AI-verktygen, även om nyhetsvärdet inte är lika slående som i verktygen jag diskuterar nedan. Det framstår som en upphottad version av traditionell digital litteratursökning.

Ett smidigt verktyg är Chat PDF som låter en ladda upp en pdf och då får en kort sammanfattning av innehållet och förslag på följdfrågor. Man kan själv välja att formulera frågor i naturligt språk på så sätt chatta med pdf:en. Det gör att man kan bedöma relevansen i artikeln och hitta det som är mest intressant för en själv – exempelvis hur författaren definierar vissa begrepp eller förhåller sig till tidigare forskning – väldigt snabbt. Givetvis går det även att använda inte bara för forskningsartiklar, utan också för ens källmaterial (men i den inloggningsfria gratisversionen kan man inte ladda upp för stora pdf:er). Samma funktion finns i ett par av de andra AI-verktygen, men om detta är den enda funktion man är ute efter så är Chat PDF ett bra alternativ. Verktyget hjälper en att att snabbt bedöma om en viss text är relevant för ens forskning eller inte.

Consensus ger, som namnet antyder, en bild av vad som är konsensus i en viss forskningsfråga. Man formulerar sin fråga i naturligt språk och får en välstrukturerad sammanfattning med referenser som svar. Därtill förslag på följdfrågor, som man också kan välja att få besvarade. Eftersom inte böcker tas i beaktande blir sammanställningen inte alltid helt rättvisande, men det ger ändå en snabb överblick, tips om forskningsartiklar och ingångar att bygga vidare på.

Inciteful syftar till att snabba upp sökning av forskningslitteratur. Utgångspunkten är att man redan har identifierat en eller två artiklar som behandlar ens forskningsämne, exempelvis genom att använda Consensus. När man matar in titel eller doi i Inciteful ges en mängd förslag på liknande artiklar, baserat på abstracts från artiklar i Semantic scholar. Man lägger lätt till de som verkar intressanta – de flesta är oftast inte det – och gör om sökningen. När man upprepat processen ett par gånger, vilket går väldigt snabbt, har man inte bara identifierat ett gäng potentiellt intressanta artiklar, utan dessa rankas även utifrån relevans (baserat på det trubbiga måttet ”antal citeringar”). Därtill får man också listor med exempelvis ”top authors” och ”top journals”, som inte alltid är helt representativa, men ändå kan hjälpa en att få visst grepp om fältet. Litteratursökningen blir inte lika uttömmande som om man gör den på traditionell väg och behöver därför kompletteras för en fullständig överblick av forskningsfältet. Snabbheten och smidigheten gör ändå att Inciteful är väldigt hjälpsam.

Man kommer rätt långt med en kombination av Consensus, Inciteful och ChatPDF (förslagsvis använda i den ordningen). Semantic Scholar är som sagt mer komplicerad. Det är även Elicit och Undermind, som också är två bra alternativ. De är båda mer nyskapande och lättanvända än Semantic Scholar.

Liksom Consensus använder Elicit inte söksträngar, utan man formulerar en fråga i naturligt språk. Oavsett vad man skriver erbjuder Elicit tre alternativa formuleringar: en mer specificerad, en fokuserad på komparation, och en på metodologi. Även om man inte alltid vill använda någon av dessa kan de vara till värdefull hjälp för att skärpa ens forskningsfråga. Efter att man formulerat sin fråga kan man välja att antingen få en lista på artiklar eller en ”research report”, det vill säga utkast till en forskningsöversikt. Den senare är i gratisversionen baserad på abstracts från högst 10 artiklar valda från de 50 mest relevanta träffarna (baserat på vad Semantic scholar indexerar). Även om man väljer det första alternativet, att få en lista av artiklar, får man en kort sammanfattning av deras abstracts vid sidan om titeln och därtill en kort sammanfattning av forskningsläget. I den mer omfattande ”research reporten”, som tar ett par minuter att sammanställa, får man både en kort skriven sammanfattning och en mycket användbar tabell där relevanta forskningsartiklar kategoriseras utifrån sådant som ”research focus”, ”study type”, ”key concepts” och ”methodological approach”. Ett plus är att man kan få sammanställningen som pdf.

Elicit är mer tidskrävande och ger en mer rigorös sammanställning än Consensus. Undermind är ett liknande alternativ, som även den bygger på Semantic scholars data. Undermind sammanställer inte direkt svaret på ens fråga, utan ställer ett par följdfrågor. Efter att man svarat på dessa föreslås en omformulering, som man kan godta eller revidera. Den här funktionen kan vara till hjälp när man inte riktigt har hittat fokus för sin undersökning ännu. Liksom i Elicit tar sammanställning av resultatet ett par minuter, men är i gengäld väldigt utförligt. En funktion jag gillar i Undermind är att man får en tidslinje över när de mest relevanta studierna är gjorda samt en överblick av hur forskningsfältet förändrats över tid. Därtill en lista av ”foundational works”, alltså de texter som oftast refereras av de mest relevanta studierna på fältet.

Jag har provat några ytterligare AI-verktyg, men de ovan tycker jag verkar mest lovande. Just nu, i alla fall. Utvecklingen går väldigt snabbt, så vem vet hur det ser ut om ett par månader. Jag har testat alla verktyg på samma exempel: Vad forskningen säger om John Deweys historiefilosofi. Det är ett område jag kan rätt bra och dessutom har gjort en egen forskningsöversikt om, baserad på traditionell litteratursökning genom Google scholar (som alltid bör kompletteras med en sökning genom ens universitetsbibliotek, men det har jag inte hunnit ännu). Det jag kan konstatera är att AI-verktygen lyckas identifiera i stort sett samma artiklar som jag, plus ytterligare någon jag missat. Däremot är en begränsning som sagt att AI-verktygen missar böcker. Jag tycker att de summerar forskningsläget helt okej, men än så länge är jag bättre (heja mig!).

Som komplement till en traditionell utsökning av tidigare forskning har jag ändå förhoppningar på AI-verktygen. En stor fördel är att de kan snabbt kan hjälpa en få en översiktlig bild av ett forskningsområde och även kan hjälpa en att skärpa sin frågeställning. Medan det är hyfsat lätt att orientera sig i forskningen på traditionell väg utifrån en avgränsad frågeställning, kan det bli överväldigande om man inte riktigt har hittat fram till sin studies fokus ännu. Det är i de senare fallen jag tror att AI-verktygen kan vara till störst nytta.

Om inledningen av forskaråret 2025

En stor del av forskartillvaron handlar om att söka pengar. Visst utlyses anställningar ibland, men få är fasta och få omfattar heltid. Min anställning som postdok är ovanligt lyxig: två års heltidsanställning med 80 % forskning och 20 % undervisning i tjänsten. Undervisningen tar visserligen mer tid i realiteten, sen tillkommer möten och seminarier och annat som äter av forskningstiden. Men ändå, jag har mycket tid till forskning och en fast inkomst. Men inte länge till. Min anställning upphör den 31 oktober i år. Därför har jag den senaste tiden ägnat mig åt ansökningsskrivande.

Igår lämnade jag in en ansökan till Vetenskapsrådet (VR) – en av de största svenska finansiärerna – för ett projekt som skulle ge mig en anställning på 75 % i två år. Vetskapen om att ungefär 10 % av ansökningarna beviljas och att jag tävlar mot docenter, lektorer och professorer som inte bara har mycket större erfarenhet av att skriva ansökningar än jag, utan kanske också jobbat på dem i flera år i jämförelse med de fåtal månader jag lagt ner, gör att situationen känns aningen tröstlös. Nåväl, dels jag skulle ångra mig om jag inte försökte, dels handlar det om att lära sig ”spela spelet”, dels om att ansökan kan omarbetas och återvinnas hos andra finansiärer eller för framtida utlysningar. Senast jag sökte finansiering hos VR fick jag avslag, men en omarbetad version av den ansökan gav mig min nuvarande postdoktjänst. Alltså: Succé!

Ansökningssystemet har många problem. För det första är det väldigt tidskrävande – tid som hade kunnat läggas på faktisk forskning. För det andra finns (som jag tidigare skrivit om) en risk att formalismen kring ansökningarna leder till strömlinjeformning och dödar den kreativitet som är forskningens livsnerv. För det tredje är det svårt att värdera ansökningarna och ofrånkomligen kommer en viss godtycklighet spela in i vem som ges finansiering. För det fjärde är det inte nödvändigtvis så att den som är bäst på att skriva ansökningar också är den som producerar bäst forskning. Dessvärre tycks hela idén med ansökningssystemet vila på den missuppfattningen. Vissa menar därför att det rent av vore bättre att lotta ut finansiering. Jag ogillar inte idén.

Förutom ansökan till VR har jag i år skrivit fyra små ansökningar. Då handlar det om mindre belopp, i mitt fall finansiering för att delta i sommarens Nordiska historikermöte i Reykjavik samt tryckbidrag till en kommande antologi med arbetstiteln Att skriva idéhistoria, som jag är en av redaktörerna för. Under våren ska jag och min medredaktör skicka in ytterligare ansökningar. Därtill ska jag jobba med de två texter jag ska bidra med till boken. Den ena är en guide i hur man skriver forskningsöversikter och den andra har arbetstiteln ”Idéhistoria som problematisering, argumentation och kritik”.

Nyligen har jag publicerat en recension av boken Perspektiv på politisk idéhistoria i senaste numret av Lychnos och medverkat i en workshop på Stockholms universitet arrangerad av Nordiska sommaruniversitetet. Jag presenterade tentativa idéer om hur jag skulle kunna utveckla min polariseringstext till framtida forskningsprojekt, men deltog främst för att få träffa samhällsvetare och humanister från nordens alla länder och prata om kritisk teori i dagarna tre. Inspirerande! NSU, som funnits sedan 1950, har trist nog förlorat sin finansiering, så alla som värnar nordiska tvärvetenskapliga forskningssamarbeten bör donera en slant för att hålla denna fina institution vid liv.

Förutom ansökningsskrivande och workshoppande är vetenskapliga artiklar en central del av forskartillvaron som tagit mycket av min tid i anspråk på sistone. Jag skickade två artiklar till olika internationella tidskrifter förra året. Utfallen har varit väldigt olika. Processen med den ena artikeln har varit så pass bra att jag nästan återfått lite hopp om peer-reviewsystemet. Kontakten med tidskriftens redaktör har fungerat utmärkt och artikeln ser ut att publiceras i höst. Med den andra tidskriften har det varit tvärtom. Redaktören har varit väldigt frånvarande och lyckades inte hitta granskare (peer-reviewers), trots att jag skickade flera förslag. Jag blev tvungen att dra tillbaka artikeln och måste nu leta upp en ny tidskrift att skicka den till och därmed lägga en massa tid på att anpassa formalia. Tröttsamt.

Båda artiklarna bygger på min forskning om holismen som jag skrivit om tidigare (här och här och här). Jag har en vision om en tredje och sista artikel inom projektet, men efter att ha slutfört en kurs i doktorandhandledning blev jag även sugen på att skriva om min examensuppgift till en artikel. Jag har också arbetet med tidigare nämnda antologi framför mig. Därtill kan jag som sagt inte förlita mig på att få forskningspengar från VR, utan måste fortsätta skriva ansökningar om jag ska överleva i forskarvärlden även nästa år. Framöver behöver jag alltså fundera över mina prioriteringar och planera den tid jag har kvar som postdok.

Avskaffa forskarutbildningsindividualismen

Anna Pexiotos avhandling visar att doktorander inom humaniora i större utsträckning uppfattar att det finns en ovilja mot att göra akademins tysta kunskap explicit. Det tycks inom humaniora finnas ett ideal om att doktoranden ska vara en ensam sökare som – bortsett från regelbundna besök på det högre seminariet – arbetar isolerat, guidad enbart av sina handledare. Misslyckanden anses bero på brister i den enskilde doktorandens talang och det finns en genomgående motvilja mot att diskutera strukturella aspekter av utbildningen.

Problembilden ovan må vara aningen överdriven, men det ligger något i den. Frågar man doktorander som hoppar av forskarutbildningen eller söker sig bort från akademien efter avlagd doktorsexamen tenderar de att ange otillräcklig eller oetisk handledning, otillräcklig tid för att genomföra arbetsuppgifter och sociala faktorer som skäl. Att avhoppade doktorander själva inte menar att deras avhopp beror på brist i talang är förvisso väntat, men en del tyder på att de har rätt – miljön, sociala och strukturella faktorer tycks viktiga. Exempelvis slår en studie från Hong Kong fast att kvaliteten på forskningsmiljön (i vilken de inkluderar handledning) korrelerar med doktorandernas motivation och välmående. Doktorander som upplever sig ha varit del av välfungerande forskningsmiljö, vilka i större utsträckning slutför sina forskarutbildningsstudier och väljer att stanna kvar inom akademien, beskriver miljön de vistats i som präglad av tillit, öppenhet, integritet och rättvis bedömning.

Det finns alltså goda skäl att prata mer om forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen. Att vara del av grupper och nätverk är enligt en studie viktigare för doktorander än relationer med enskilda personer. En annan studie menar till och med att kvaliteten på forskarmiljön är avgörande för kvaliteten på doktorandernas egen forskning. I kontrast visade sig doktorandernas förkunskaper inte ha något avgörande inflytande på forskningens kvalitet, så länge de hade en ”grundläggande akademisk förmåga”.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Rimligen att handledning inte enbart och kanske inte ens främst bör handla om textkritik, vilket ofta är fallet inom humaniora. Handledarna måste även hjälpa doktoranden att finna sammanhang – nätverk, kurser, konferenser, enskilda forskare – utanför den egna institutionen. Därtill måste handledarna bidra till att skapa en bra forskningsmiljö på den egna avdelningen. Men vad är då en forskningsmiljö? Ett försök till definition jag funnit menar att forskningsmiljön – tolkad ur doktorandperspektiv – innehåller sju komponenter: forskningskultur; handledning; materiella resurser; ansvarsfördelning; progression och bedömning; utveckling av professionella färdigheter (som administration och projektledning); och utveckling forskningsfärdigheter. Definitionen säger inte jättemycket, men ger åtminstone något att utgå från.

Inom den högskolepedagogisk kurs i doktorandhandledning jag läst under hösten (vars slutuppgift ligger till grund för det här inlägget) har jag intresserat mig för just forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen. Tyvärr har jag inte hittat särskilt mycket forskning om ämnet, men desto mer om det närliggande temat socialisering. Socialisering sker till stor del, men inte uteslutande, inom den lokala forskningsmiljön. Det handlar om att utveckla en professionell identitet – forskaridentiteten – som också tenderar att påverka ens personliga identitet. Det gör man att tillägna sig en uppsättning teoretisk kunskap, praktiska färdigheter, normer, vokabulär och värderingar som genererar medlemskap i den åtråvärda gruppen forskarna.

Ett särskilt intressant tema som brukar adresseras i relation till socialisering är frågan – nämn i början av den här texten – om hur doktorander hanterar och lär sig tyst kunskap, alltså akademiens oskrivna och outtalade spelregler. ”Den dolda läroplanen”, om man så vill. Det kan handla om vardagliga saker som vem som sitter var vid ett seminarium, men också om att förstå hierarkier och hur olika saker värderas. Vilken typ av undervisning är värd mest? Vilka forskare och nätverk är det mest creddigt att ha kontakt med eller att citera? Vilka anses vara de finast tidskrifterna? Vilka begrepp förväntas man behärska?

En doktorand som kommer från ett akademiskt hem har självfallet ett försprång vad gäller att tillägna sig den tysta kunskapen och därmed att socialiseras in i akademien. Akademisk bakgrund är dock inte det enda aspekten som är viktig när man talar om rättvisa och (o)jämlikhet inom forskarutbildningen. Det visar sig att även deltidsdoktorander, äldre doktorander, icke-infödda, kvinnor och doktorander som tillhör olika minoriteter upplever sig ha det svårare att finna sig tillrätta inom akademin.

Ojämlikheten inom forskarutbildningen beror delvis på att doktorander ges olika möjligheter att delta i olika aktiviteter. En doktorand ska ju inte bara skriva en avhandling, utan också undervisa, delta i seminarier, skriva ansökningar, delta i konferenser, kanske ägna sig åt samverkan eller arrangera en workshop, möjligen utföra något slags administrativt uppdrag eller publicera olika sorts texter och, givetvis, läsa en massa kurser. Att möjligheterna till att delta i dessa aktiviteter är ojämlikt fördelad skulle kunna bero på att vissa handledare är bättre än andra på att tipsa eller bjuda in sina doktorander att delta. Det skulle också kunna bero på att doktorander med akademisk bakgrund har bättre förståelse av vikten att delta i och prioritera bland nämnda aktiviteter.

De studier om socialisering och forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen jag läst behandlar olika ämnen i olika nationella kontexter, vilket gör att att man ska vara försiktigt med att dra entydiga slutsatser. De indikerar ändå att doktorander som väljer att lämna universitetet tenderar att ha en negativ upplevelse av den forskningsmiljö de vistats i. Forskningsmiljön tycks spela en stor för doktoranders socialisering, välmående, motivation och framgång som forskare. En bra forskningsmiljö ger inte bara bättre forskning, utan också en mer inkluderande och rättvis forskarutbildning.

En nyckel till att göra forskarutbildningen (och akademien) till en mer inkluderande plats handlar om att göra den tysta kunskapen explicit, en annan nyckel är att göra forskarutbildningen (och akademien) mindre ensam och individualistisk. Universitetet är präglat av hierarkier och tävlan, vilket behöver vägas upp av samarbete och kollegialitet. Forskning är trots allt en kollektiv aktivitet och humanister måste sluta låtsats som något annat. Vi har allt att vinna på att diskutera hur vi kan skapa bra forskningsmiljöer och att mer aktivt reflektera över hur nya forskare socialiseras in i våra ämnen.

Ansvaret för att skapa en god forskningsmiljö faller naturligtvis inte enbart på handledarna, utan på alla inom avdelningen eller institutionen. Att hjälpa doktoranderna att skriva en bra avhandling, hitta relevanta sammanhang att medverka i, utföra olika typer av forskaruppgifter, förbereda sig för livet efter disputationen och socialiseras in i forskarvärlden bör ses som ett gemensamt ansvar för alla inom forskningsmiljön. En positiv följd av det synsättet torde vara att handledarnas arbete blir lättare tack vare det kollegiala stödet, och att forskarutbildningen blir mer jämlik eftersom doktoranderna inte blir fullt så beroende av sina handledare.

Om ateliska aktiviteter och kognitiv frihetskamp

Böcker som lovar genvägar till lycka, personlig framgång och rikedom är lätta att avfärda utifrån principen att sådant som låter för bra för att vara sant oftast är för bra för att vara sant. Jag talar förstås om självhjälpslitteratur. Plötsligt stöter jag på den överallt: Filosofiska rummet ägnade nyligen ett avsnitt åt fenomenet med bland annat Liv Strömquist som är aktuell med en ny seriebok på temat; min kollega David Larsson Heidenblad släppte för ett tag sedan Ta din tid inom subgenren produktivitetslitteratur; och den feministiska litteraturvetaren Nina Björk är aktuell med boken Medan vi lever som tycks ta sig an självhjälp från ett existentiellt perspektiv.

Jag har i princip undvikit självhjälpgenren bortsett från att jag sneglat mot just produktivitetslitteraturen, eller rättare sagt mot Youtube-videos där författarna presenterar kortfattat presenterar sina idéer. Mer tålamod än så har jag inte. Och särskilt övertygad blir jag inte heller, även om jag tagit till mig av ett par nyttiga tips och faktiskt önskar att jag stött på råd om time management, som tycks vara den populära etiketten, när jag började studera på universitetet – en tid då man, särskilt som humanist, har ett stort ansvar för att klara sina studier på egen hand, men ofta saknar förståelse för såväl studieteknik som vikten av planering, vanor och rutiner.

En invändning jag har mot samtidens produktivitetsgurus är de sällan diskuterar vad det är värt att ägna den enorma produktiva kapacitet man sägs frigöra om man följer deras råd åt. Själva tycks de huvudsakligen ägna sin effektiviserade tidshantering åt att skapa ännu fler Youtube-videos, blogginlägg och böcker som berättar har man ytterligare ”optimerar” sitt liv genom att bli ännu mer produktiv och effektiv. Jakten på den perfekta morgonrutinen och det ultimata systemet för journaling tycks oändlig. I strävan efter att ”peaka” inom sitt fält reduceras allt annat i livet till onödiga hinder som eller medel för att nå målet: Att bli en entreprenörer med hög impact och dito inkomst, oavsett vad ens karriärval råkar vara.

Självhjälpslitteraturen, särskilt inom produktivitetsgenren, bygger på vanföreställningen att man i slutändan kan kontrollera sin tid och sitt liv. Det menar i alla fall Oliver Burkeman, vars Fyratusen veckor: Tidshantering för ett ändligt liv (2021) är en uppgörelse med produktivitetslitteraturen från en före detta troende. Boken utgår från frågan om vad vi ska fylla vårt cirka 4000 veckor – eller för delen 80 år/950 månader/30 000 dagar – långa (korta?) liv med. Bör vi känna ångest över vår mycket ringa betydelse ur såväl ett kosmiskt perspektiv som sett ur vår lilla del i mänsklighetens knappt 300 000-åriga historia? Jämfört med dessa tidsskalor framstår vår tid som outhärdligt kort och vår möjlighet att påverka historiens gång som mycket ringa. Kanske är det viktigaste att få ut så mycket av livet som möjligt (vad nu det betyder) och hinna med allt vi önskar? Det tycks vara produktivitetslitteraturens utgångspunkt – och dess stora villfarelse – enligt Burkeman.

Besparade tvättmaskiner och dammsugare hemmafruarna från arbete? Svar: nej. Apparaterna effektiviserade visserligen hushållssysslor, men medförde också att kraven på renlighet ökade, vilket innebar mer arbete. Samma logik kan, enligt Burkeman, appliceras på mycket annat varför vi måste inse att tidsbesparande åtgärder i själva verket inte frigör fri tid, utan kommer med fler sysslor. Som Roland Paulsen – tidigare omskriven på bloggen – noterat har arbetssamhället krossat våra drömmar om mer fri tid. Vi kan, kort sagt, inte bara glömma att hinna med allt vi måste, utan framförallt det vi önskar.

Problemet är inte att tiden är begränsad, det är att vi har orimliga förväntningar på vad vi ska hinna med. Liksom Martin Hägglund – som jag skrivit om här – menar Burkman att livets ändlighet och relativa korthet är vad som gör det meningsfullt. Istället för att försöka hinna med så mycket som möjligt bör vi fokusera på det vi håller som viktigast. Konkret innebär det att vi måste säga nej till många saker och aktivt jobba med att omvandla vår FOMO (fear of missing out) till JOMO (joy of missing out). Kanske gör det inte så mycket att man har noll koll på startfältet i ”Mello”, de senaste skönhetstrenderna på Tiktok, gruppspelet i Champions league, den där Netflix-serien alla pratar om, eller vad det nu är? Om man nu inte brinner för något av just detta och aktivt har valt att ägna sig åt det för att man anser att det skänker mening åt ens tillvaro. Kanske har inte den som besökt 50 länder nödvändigtvis ett rikare liv än den som besökt 5? Kvantitet är en bra skrytfaktor, men inte mycket mer än så. Bättre att engagera sig i ett fåtal projekt och aktiviteter som man anser särskilt meningsfulla och våga säga nej till resten.

I kontrast till produktivitetslitteraturens instrumentella syn på tillvaron argumenterar Burkeman för vårt behov av ateliska aktiviteter. Alltså, sysslor som har ett värde i sig och inte bara är något vi ägnar oss åt som medel för att nå något annat (typ status och ekonomisk vinst). Han hyllar därför hobbyn som en sorts rebellverksamhet. Hobbyn är något vi pysslar med för att vi älskar det utan att nödvändigtvis vara, eller aspirera på att bli, särskilt bra på det. Lika viktigt som det är att välja ut ett fåtal projekt och områden att engagera sig, i arbeta med och utvecklas inom, är det att välja ut områden i livet där man tillåter sig att vara strategiskt lågpresterande (i vissa perioder eller för alltid). Inom dessa områden bör vi glömma allt som har att göra med att ”peaka”, optimera och nå vår potential, och istället koncentrera oss på att antingen bara få en aktivitet överstökad (om det är ett ofrånkomligt måste) eller att njuta av aktiviteten (om det är en hobby).

Det låter lätt: Välj ut de fåtal aktiviteter och projekt du finner mest meningsfulla och som har egenvärde och välj i möjligaste mån bort resten. Dela upp de sysslor du ägnar sig åt i sådana du vill utvecklas inom och sådana där du kan tillåta dig själv att vara strategiskt lågpresterande. Varför finner vi detta svårt? Förutom de måsten i arbetsliv och privatliv som gör anspråk på vår tid tycks det stora hindret vara distraktioner. Att vi låter oss bli distraherade – oavsett om distraktionerna kommer utifrån eller inifrån – har, enligt Burkeman, att göra med att meningsfulla sysslor kräver koncentration, och koncentration är himla jobbigt att upprätthålla. Att förlora sig i fantasier och sociala medier-flöden är däremot lätt och behagligt. Problemet är att distraktionerna gör oss passiva. De väljer fokus åt oss och riktar bort uppmärksamheten från det vi egentligen vill ge oss hän åt; vårt arbete, vår hobby, våra vänner, vår partner. Vi behöver därför föra en aktiv kamp mot distraktionerna och öva upp vår koncentrationsförmåga. Eftersom distraktioner gör oss passiva och väljer fokus åt oss är kampen mot distraktioner en kognitiv frihetskamp.

Trots kritiken mot samtidens produktivitetsgurus har Burkeman, som synes, ändå ett par konkreta råd om hur vi kan förvalta vår tid och bli bättre på att ägna oss åt sådant vi älskar, istället för sådant som är bekvämt, påtvingat, eller som vi gör på grund av FOMO. Han föreslår exempelvis att vi bör upprätta två att göra-listor: En med ett fåtal poster, säg tre (beroende på sysslans storlek), som vi aktivt jobbar med, och en med framtida projekt som vi inte ägnar oss åt förrän de har förts över till den första listan – och inget får föras över förrän något av de aktiva projekten avslutats eller lagts ner. Burkeman rekommenderar också att vi avgränsar projekten till dess nästa genomförbara steg. ”Skriv en bok” är ett för stort projekt, medan ”skriv klart kapitel tre” är mer rimligt. För att våra viktigaste projekt ska bli av rekommenderar han att vi avsätter tid först på dagen varje dag att ägna åt dessa. Ofta tenderar vi att börja med mindre, lättare, mindre betydelsefulla och kortsiktigare arbetsuppgifter och skjuter då hela tiden de större, svårare och mer meningsfulla projekten på framtiden.

Flera av Burkemans tips har jag noterat på annat håll – inte minst genom Åsa Burmans Finish on time och på David Larsson Heidenblads blogg – och trots problemen med produktivitetslitteraturen, som inte minst handlar om att jag ofta finner författarnas jargong outhärdlig, får jag erkänna att den påverkat hur jag arbetar till det bättre. Jag för både en personlig veckojournal och en arbetsrelaterad. Det hjälper mig att fundera över tillvaron, att minnas vad jag gjort och identifiera vad jag vill göra. Varje arbetsvecka avslutas med att jag summerar veckan som gått och planerar nästa. Min planering är långt i från så utförlig som en produktivitetsguru förespråkar, men jag har en att göra-lista som är sorterad utifrån uppgifternas prioritet. Den återkommer jag till inför varje ny veckas planering, då jag också försöker bestämma när saker ska göras och hur lång tid jag ska ägna åt dem. I största möjliga mån försöker jag hålla mina förmiddagar fria för skrivtid – det är viktigast för mig och kräver mest koncentration. I bästa fall kan jag få till 3 pass om 45 minuter att skriva på före lunch. Under den tiden är jag onåbar. Jag planerar också in tid för läsning varje dag. I regel kollar jag mejlen först kring lunch, och möjligen en gång till på eftermiddagen. Min telefon är oftast i stör ej-läge, jag har inga notiser påslagna och min sociala medier-konsumtion är ytterst begränsad och reglerad. Jag ser det inte som att jag begränsar mig själv, utan snarare som att jag undviker att bli fångad av oönskade distraktioner och känner inte att jag missar något jag inte kan undvara. Det hjälper mig istället att fokusera på det mest meningsfulla i mitt arbete, där jag ständigt strävar efter att utvecklas, och ger mig tid för mina ateliska hobbys, där jag inte bryr mig särskilt mycket om att utvecklas utan om att ha kul och må bra.

Det är i stora drag vad jag tar med mig från produktivitetstipsen jag stött på. Eftersom jag är rätt nöjd med det nuvarande upplägget jag har finns det – tack och lov – inget skäl till ägna mer tid produktivitetsfrågor.

Rapport från Umeå

Förra veckan samlades Sveriges idéhistoriker i Umeå för konferensen Idéhistoria på gång som äger rum var tredje år vid samma lärosäte som ansvarar för Lärdomshistoriska samfundet och utgivningen av Lychnos. Jag tror vi var runt 60 stycken i år.

Konferensen öppnade med ett panelsamtal om teori i idéhistorieämnet som ungefär kom fram till att den rådande trenden är att vi gått från fokus på enskilda teoretiker och teorier (t.ex. Foucault och postkolonialism) till framväxten av tvärvetenskapliga fält som medicinsk humaniora och känslohistoria. Det verkar riktigt. Däremot saknade jag en diskussion om teorins roll inom idéhistorieämnet i relation till samtida samhällsfrågor samt vilka tvärvetenskapliga fält (eller forskningsprogram) dessa aktualiserar. Förhoppningsvis fortsätter diskussionen. Någon nämnde att ämnet är i behov av en ”vitamininjektion”, vilket jag håller med om.

Själv presenterade jag den teoriutvecklande delen av mitt pågående forskningsprojekt som undersöker relationen mellan vetenskap, ideologi och andlighet utifrån termen holism (jag har tidigare skrivit om det exempelvis här). För att analysera hur gränser dras och uppluckras mellan fälten menar jag att de analytiska kategorierna det epistemiska, det politiska och det numinösa kan vara till hjälp. Presentationen byggde på en artikel jag häromveckan skickade in till History of Intellecutal Culture.

Även om konferensen var väl kort, från lunchtid på torsdag till lunchtid på fredag, så var det givande att få en känsla för vad folk i ämnet forskar om och kul att träffa både nya och gamla bekanta. Extra glädjande var att konferensen föregicks av en doktorandkurs, där inledningskapitlet till min avhandling stått på kurslitteraturlistan och tydligen vållat diskussion. Har man lagt fem år av sitt liv på att skriva en bok är det ju kul att höra att folk läser och diskuterar den ibland (oavsett åsikt)!

För en kreativare akademi

I våras släppte Universitetskanslerämbetet (UKÄ) den av regeringen beställda rapporten ”Akademisk frihet i Sverige” som visade att närmare 30 % av svarande forskare, lärare och doktorander anser att den akademiska friheten främst hotas av politisk styrning respektive systemet för forskningsfinansiering. 10 % ansåg att likriktning och ”åsiktskorridoren” utgör ett allvarligt hot – och politisk styrning och systemet för forskningsfinansiering skulle kunna vara sådant som riskerar att leda till likriktning. Och likriktning vill vi inte ha inom akademin. Forskning handlar ju om att producera ny kunskap. Det är en i grunden kreativ verksamhet, och kreativitet lever på likriktningens motsatser: gränsöverskridande, pluralism och eklekticism.

Hur är det då ställt med kreativiteten inom forskningsvärlden? Illa, om man ska tro en omtalad studie i tidskriften Nature som förra året rapporterade att omvälvande naturvetenskaplig forskning blivit allt mer ovanligt, trots att det produceras mer forskning än någonsin tidigare. Runt 4,7 miljoner vetenskapliga artiklar publiceras varje år och det sammanlagda antalet vetenskapliga tidskrifter uppskattas vara närmare 30 000. Dessvärre blir majoriteten av artiklarna lästa få eller inga gånger och många refereras aldrig av andra forskare. De är meningslösa annat än för att ge författaren en post på CV:t.

Vad är det som hämmar verkligt kreativ forskning? Kanske de ramar som all akademisk text tvingas in i (och ofta gör den tråkig att läsa)? Formen för såväl studentuppsatser som vetenskapliga artiklar och forskningsansökningar är strikt. Särskilt vad gäller forskningsansökningar borde den kunna luckras upp väsentligt. Behöver instruktionerna vara mer omfattande än: ”Presentera projektet på 2-10 sidor”? Låt forskarna förvalta utrymmet efter egen förmåga och eget omdöme och själva bedöma hur långt varje avsnitt bör vara och vilka rubriker de vill ha med. Det borde vara upp till var och en att ”sälja in” sitt forskningsprojekt på det sätt man anser vara mest övertygande. Friare ramar skulle inte bara möjliggöra mer kreativa forskningsförslag utan skulle också spara tid; tid som istället kan läggas på att utföra den forskning man ansöker om pengar för att i framtiden få utföra. När vi ändå är inne sådant som stjäl tid från mer kreativa sysslor så borde naturligtvis även lektorsansökningar kortas ned, både för författarnas och de som granskar ansökningarnas (”de sakkunnigas”) skull.

Åter till formalismen. Att text ska produceras enligt strikta mallar är något alla studenter fostras i, från grundkurs till masternivå. Men varför anses just studentuppsatsen vara den bästa genren att öva sig i? Åtminstone humaniorastudenter bör väl främst tränas i de textgenrer de kan tänkas ha nytta av i livet efter studierna, oavsett om de blir forskare eller lämnar akademin? Bokrecensioner, vetenskaps- och åsiktsjournalistik, kulturkritik, forskningsartiklar och populärvetenskapliga texter borde ligga närmare till hands än uppsatser. Hade inte en genrepluralism stimulerat studenters kreativitet och som bieffekt även gynnat deras mer akademiska uppsatsskrivande?

Idén med uppsatsen, gissar jag, är att den kan ses som en enklare version av den vetenskapliga artikeln – den genre som, om artikeln i fråga är har genomgått peer review, har högst i status inom akademin. Det finns viss logik i detta, men en fråga infinner sig: Givet att det rådande akademiska systemet, som främst bygger på vetenskapliga artiklar, tycks leda till en överproduktion av meningslös text som aldrig blir läst och inte heller ger särskilt mycket nyskapade forskning, bör vi verkligen fostra studenter som upprätthåller det?

Man skulle kunna svara ja och motivera det utifrån att den akademiska världen har bestämt sig för att värdera vetenskapliga artiklar högst och i en miljö med extremt hård konkurrens får man lov att anpassa sig efter reglerna om man ska ha chans till en anställning. Vidare skulle man kunna hävda den vetenskapliga artikelns överlägsenhet som kunskapsform – den går trots allt igenom prövning från såväl tidskriftsredaktion som anonyma experters granskning innan publikation. Men ger det verkligen bättre forskning?

En hel del pekar på att svaret är nej och att peer review-systemet borde avskaffas. Tråkiga nyheter för alla som lagt mängder av oavlönat arbete på granskning av text som sällan tillhör det roligare slaget, kan man tycka. Men samtidigt: Vilken fantastisk nyhet! Forskarvärlden kan äntligen befrias från massa överflödigt arbete och de bojor som begränsar kreativiteten har lättats. Vi kan andas igen!

Den senare inställningen företräds av Adam Mastroianni som driver bloggen Experimental History. Han påpekar, korrekt, att vetenskap inte är bättre i sig för att den publiceras i referentgranskade tidskrifter. Dessa kan tvärtom ha en hämmande effekt på forskningen, formen och språket den förmedlas med. Faktiskt, menar Mastroianni, är peer review inte bara ett enormt vetenskapliga experiment pågått i ett drygt halvsekel, utan ett ogenomtänkt och misslyckat sådant.

Referentgranskning är inte bara dyrt utan kräver oerhört mycket (oavlönad) arbetstid. Därtill leder det till långa publiceringstider. Är det en garant för bra vetenskap? Nej. Det har visat sig att mycket forskning som passerat korrekt utförd peer review ändå inte håller måttet och att granskarna inte lyckas identifiera mer än knappt 30 % felaktigheter i artiklarna. Dessutom får vi aldrig veta vad granskarnas kritik var och hur författaren ändrade artikeln utifrån dem, vilket gör processen svårutvärderad.

Det finns, enligt Mastroianni, alltså en del som tyder på att forskningen inte verkar ha blivit bättre, bara långsammare, dyrare, och mer enhetligt formaliserad av peer reviewandet. Faktum är att mycket av den bästa forskningen aldrig genomgått peer review. Ta Einstein som exempel. Bara en av hans texter skickades på peer review. När han, överraskad, informerades om det blev han så förbannad att han i protest publicerade artikeln i en annan tidskrift (visserligen med vissa korrigeringar). Idag hade forskare snarast blivit förbannade om de råkade välja en tidskrift som inte tillämpar peer review eftersom det ser sämre ut på CV:t.

Vad vill vi få att av en akademisk text? Oavsett om det är en studentuppsats eller en vetenskapliga artikel måste väl huvudsyftet vara att den är intressant och nyskapade. Den ska öppna ögonen på oss, få oss att tänka i nya banor och ifrågasätta det förgivettagna. I bästa fall är den skriven på ett medryckande och engagerat sätt. En för strikt formalism och kontrollinstanser i form av peer review riskerar i värsta fall att hämma detta och att leda till likriktning. I bästa fall? Viss undermålig forskning stoppas och annan blir något bättre, men till enorma kostnader räknat i pengar och arbetsbörda, samt utdragna publiceringsprocesser. Jag är (ännu) inte lika säker som Mastroianni på att peer review bör skrotas helt, men för forskningens skull tror jag vi behöver få till både attityd- och systemförändringar. I väntan på det ser jag fram emot återkoppling på två artiklar som befinner sig på just peer review!

Terminsstart

HT 2024 är igång! Under sommaren har mitt forskningsarbete huvudsakligen bestått i att förvandla den föregående bloggposten till en vetenskaplig artikel. Nästa vecka ska jag skicka den till History of Intellectual Culture för peer-review. Sedan är det bara att hålla tummarna. Och vänta. Förhoppningsvis behöver jag inte vänta lika länge som på responsen från min föregående artikel som jag skickade till History of the Human Sciences i slutet av februari – och fortfarande inte har hört något.

Under sommaren har jag läst och recenserat antologin Perspektiv på politisk idéhistoria för nästa nummer av Lychnos som bör komma vid årsskiftet. För ett par månader sedan skickade jag även in en recension av Fanaticism: A Political Philosophical History till Contributions to the History of Concepts (publiceras i 19:3 2024). En reflektion: Att recensera antologier är svårare eftersom man tvingas vara oerhört selektiv och bara har utrymme att ta upp ett fåtal bidrag. I och för sig ägnas alltid en stor del av antologiers inledningskapitel åt att sammanfatta bidragen (är det någon som vet varför?), så det finns det inget skäl för recensenten att göra.

Trots att jag är bara är halvvägs in i min postdoktjänst, och alltså har ett år kvar, börjar det bli dags att skissa på nästa forskningsprojekt för att söka pengar i vår. Jag velar mellan två idéer och tänker börja arbeta på båda innan jag bestämmer mig för vilket jag ska satsa på. Jag ska också ägna hösten åt att läsa en pedagogisk kurs i doktorandhandledning och, givetvis, åt att undervisa, huvudsakligen i vetenskapsteori och i idéhistorisk forskningspraktik. Kanske börjar jag profilera mig som någon slags teori- och metod-person? Inte mig emot.

I övrigt är jag en av två redaktörer för en kommande antologi som jag är väldigt peppad på. Jag vill inte säga så mycket mer om det projektet än, men kan avslöja att det är en lärobok. Vi hoppas på publicering – givetvis open access – i slutet av nästa år.

Framöver ska jag se till att ha lite högre publiceringstakt på bloggen, ett inlägg per månad har alltid varit mitt riktmärke. Att det varit tyst på sistone beror såklart delvis på semester, som inte bara innehåller vila och äventyr utan även läsning. Tre favoriter från sommarläsningen: Charles King, Den övre luftens gudar: hur en grupp nytänkande antropologer förändrade vår syn på ras och kön; Andrew Hartmann, A War for the Soul of America: A History of the Culture Wars; och The Shards av Bret Easton Ellis (en skönlitterär bok måste ju in på listan).

Aktivism och Historieetik

”Aktivist” kan vara en komplimang vi ger till människor som engagerar sig för vad vi anser vara behjärtansvärda ändamål, men kan också användas pejorativt. Den senaste tiden har frågan om aktivism är förenligt med forskning debatterats i bland annat Curie och Svenska historikermötet i Umeå i juni inleddes med ett panelsamtal på temat ”Historikern som aktivist”. Tyvärr blev samtalet något avslaget då ingen av panelisterna ville förespråka historieaktivism. Förvisso inte konstigt eftersom ”aktivism” ofta är en anklagelse riktad mot forskare som av dess kritiker anses sätta ideologi före vetenskaplighet. Jag klandrar alltså inte panelisterna, utan hade intagit samma position som de tycktes enas kring, nämligen att historikern som statsanställd har som uppgift att – förutom att förmedla vetenskapligt konsensus och aktuella forskningsresultat – hjälpa studenter att bli självständiga individer och kritiskt tänkande medborgare som har förmågan att ifrågasätta samhället, men utan att vi fostrar dem till en bestämd ideologisk uppfattning. Om studenterna väljer att använda dessa förmågor till att engagera sig i någon slags aktivism eller något politiskt parti är deras eget beslut. Någon panelist påpekade att träning i vetenskapsteori och kritiskt tänkande potentiellt kan göra folk till mindre effektiva aktivister.

All forskning är problemorienterad. Men problemen kan vara av inomvetenskaplig karaktär, alltså att de riktar sig mot vetenskapssamhället och ett rådande forskningsläge, eller av utomvetenskaplig karaktär, det vill säga att de tar sin utgångspunkt i exempelvis rådande samhällsutmaningar. Det senare skulle möjligen kunna anses gränsa mot aktivism. Under 1970- och 1980-talet lyfte feministiska forskare fram historiskt bortglömda kvinnor av aktivistiska skäl, men det gjorde också att vi fick en mer bättre förståelse av historien. Aktivism behöver alltså inte ge sämre forskning, utan kan faktiskt gynna forskningen. Därtill kan engagemang i samhällsdebatten ge meningsfullhet åt forskningen och motivation åt forskarna, vilket också lyftes under panelsamtalet. Problem uppstår först om vetenskapligheten brister, men det kan den ju även göra för den minst aktivistiska av forskare.

Universitetet har tre grunduppgifter: att forska, utbilda och samverka med samhället (”tredje uppgiften”). Det finns alltså ett grundläggande påbud om att forskare ska engagera sig med samhället på något sätt, varför aktivism åtminstone inte tycks uteslutet, även om ”samverkan” kanske främst avser att sprida kunskap om den egna forskningen, samarbeta med näringslivet, eller att verka som intellektuell genom att delta i samhällsdebatten i bredare frågor än vad man själv forskar inom. Samhällsrelevans och samverkan med samhället brukar även värderas av forskningsfinansiärer, varför många forskare också har ett ekonomiskt incitament till detta.

För att undvika olyckliga konnotationer bör vi nog tala om samhällsengagerad snarare än aktivistisk forskning. Givetvis behöver inte all forskning vara samhällsengagerad, men jag tycker i regel att det är eftersträvansvärt. Att forskare kollektivt skulle distansera sig från nuet och enbart rikta sig inåt mot det internationella forskarsamfundets inomvetenskapliga angelägenheter vore oansvarigt. Det behövs en samhällsengagerad humaniora som tar del i det offentliga samtalet och adresserar samtidens viktigaste frågor utifrån sin egen expertis. Även historikern – för att ta det exempel som ligger mig närmast till hands – har ett ansvar mot sin samtid. Dels genom att slå vakt mot historiemissbruk, dels genom att bidra med historiska perspektiv på aktuella samhällsfrågor som gör att vi förstår och förhoppningsvis kan hantera dem bättre.

En förutsättning för en mer samhällsengagerad historiografi vore att betona för studenter och allmänhet att historia inte primärt handlar om vad som skett i det förflutna, utan om hur det förflutna lever kvar i nuet (genom exempelvis monument och kulturarv eller i individuella och kollektiva minnen). Givet att vi är självtolkande och temporala varelser äger vi historicitet och har ett historiemedvetande som både formas av och påverkar den rådande historiekulturen. Historia handlar om att orientera sig i tillvaron genom att tolka samtidens förhållande till förfluten tid. På så vis svarar historien på vilka vi är som individer och kollektiv. Med den historiesynen kan nuet och det förflutna inte strikt separeras, utan vår relation till förflutenhet tar sin utgångspunkt i samtiden varför frågan om samhällsengagemang blir central även för historikern. Detta i sin tur väcker frågor om ansvar.

Vi har alla ett såväl epistemiskt som etisk ansvar inför våra tolkningar av det förflutna, men ansvaret faller allra tyngs på den akademiske historikern. Urvalet av de historiska personer, platser, texter, händelser och tider vi studerar och vilka teorier och begrepp vi använder sker inte enbart på vetenskaplig grund. Det rör sig även om etiska och politiska (och estetiska) val. Och det handlar inte bara om vilka texter vi läser och uppmanar våra studenter att läsa, utan om hur dessa läses; i relation till vilka kontexter och med vilka teorier. Historieskrivning och -undervisning är inte enbart en fråga om att förmedla objektiva fakta om det förflutna. Det är inte politiskt och etiskt neutralt, varför historiker måste ta ansvar för och motivera sina val och tolkningar.

Givetvis har vi även ett etiskt ansvar mot de historiska aktörer vi behandlar. Vi är rimligen skyldiga att tolka dem välvilligt och efter bästa förmåga försöka förstå dem före vi eventuellt dömer dem (om vi överhuvud är berättigade att fälla moraliska omdömen över förflutna aktörer är en intressant fråga i sig). Ändå talas det i överlag ganska lite om vad vi skulle kunna kalla historieetik, det vill säga etiska frågor gällande vår relation till det förflutna, vem som formulerar historien, hur den relaterar till en föreställd framtid, och hur vi (särskilt historiker) bör förhålla oss till sådant som historisk rättvisa (vilket väl klimaträttvisa bör ses som en variant av), ansvar, skuld, bearbetning, erkännande, försoningsprocesser och lärdomar. Även om det sällan finns en självklar lärdom att dra av ett förflutet skeende tenderar vi att utifrån det förflutna dra slutsatser som påverkar hur vi agerar i nuet med avsikt att forma vår framtid. Vi bör blir bättre på att notera när vi faktiskt drar sådana slutsatser, vad dessa är och huruvida de är befogade. Om detta har Martin Wiklund skrivit i volym 2 av Historiens hemvist, som är en bra introduktion till historieetiska frågor.

Historieetik borde i större utsträckning behandlas inom historieämnenas teorikurser. Det är angeläget inte minst för att historien emellanåt framstår som ett slagfält inom vilket det ständigt utkämpas kamper om hur det som hänt förr ska beskrivas, förstås och eventuellt bevaras. Detta slag utkämpas inte enbart mellan akademiskt skolade historiker, utan involverar även media, amatörhistoriker, aktivister och fler därtill. Vår bild av det förflutna formar hur vi ser ser på framtiden, hur vi utformar våra samhällen och hur vi fostrar individer. Slaget om historieskrivningen är en maktkamp.

Många av oss delar känslan av att såväl samtiden som historien är kaosartad och oöverblickbar och att vi rusar mot en hopplös framtid. Givet att vi lever i en tid av kriser behöver vi en historievetenskap och -utbildning som belyser samtidens utmaningar och på bästa sätt förbereder studenterna för att tackla dem. Detta kräver att vi ständigt reviderar våra utbildningar och vågar relatera dem till samtidens stora frågor. Trots allt blir få studenter forskare, men alla är samhällsmedborgare.