Humaniora – Efter humanismen

Vetenskap, andlighet & ideologi

Häromdagen utkom senaste numret av årsboken History of Intellectual Culture (HIC). Det är en utmärkt tidskrift som fick en nystart häromåret och föredömligt nog finns tillgänglig Open Access.

Min artikel, ”The Numinous, the Political, and the Epistemic: Analytical Categories for Exploring the Historical Intersections of Spirituality, Ideology, and Knowledge”, griper in i en kunskapshistorisk debatt om hur vi historiskt ska förstå och analysera kopplingarna mellan kunskap och andra fenomen. Som titeln avslöjar fokuserar jag på kopplingarna mellan (vetenskaplig) kunskap, andlighet och ideologi. I artikelns första del föreslår jag att vi bör närma oss detta med hjälp av tre analytiska kategorier: det epistemiska, det politiska och det numinösa. I den andra delen exemplifierar jag hur det analytiska ramverket kan användas genom att undersöka hur dessa fenomen samverkar inom holismen, exemplifierat genom Jan Smuts och Abraham Maslow.

Det har varit ett nöje att arbeta med HIC. Redaktörerna har varit tydliga i kommunikationen, snabba att svara på mejl och hjälpsamma med att uttolka och diskutera referentgranskarnas kommentarer. Det är också den granskningsprocess som jag hittills har lärt mig mest av. Dessutom stod tidskriften för språkgranskning, vilket jag önskar var normen.

Jag har inte hunnit läsa någon text i numret ännu, men noterar potentiellt spännande artiklar om genus och arkiv, transnationella kidnappningar, folklig aktiehandel, Franz Boas, europeiseringen av universitetet, reformuniversitetets historia och akademisk lek. Hur kan man annat än önska sig lästid!?

Rapport från en kunskapshistorisk konferens

Förra veckan medverkade jag på den andra internationella konferensen i kunskapshistoria. Denna gång arrangerad av LUCK i Lund, vilket är passande eftersom det är en av de världsledande platserna för kunskapshistoria; ett fält som vuxit fram under de senaste 10-15 åren (och som jag tidigare skrivit om).

Att följa framväxten av nya forskningsfält är spännande. Det samlar folk från olika nationer (främst västeuropeiska i detta fall) och ämnen (främst historia, bokhistoria, mediehistoria och idéhistoria i detta fall) som vill göra något nytt, men inte riktigt är eniga om vad eller hur det ska göras. Att historisera kunskap och det så kallade ”kunskapssamhället” framstår spontant som relevant givet de hot mot kunskapen som vi blivit allt mer medvetna om under 2000-talet. I Sverige har kritiken mot fältet främst kommit från idéhistoriker som menar att deras ämne redan rymmer allt som kunskapshistoria ägnar sig åt. Jag håller visserligen med om att kunskapshistoriker varit dåliga på att gå i dialog med såväl svensk idéhistoria som internationell vetenskapshistoria och STS men är ändå i grunden positiv till fältet eftersom jag tycker att det dels medför ett välkommet perspektivskifte – vad händer när vi använder kunskap som en analytisk kategori i historisk forskning? – dels för att det skapat en mycket bra forskningsmiljö i Lund som jag haft förmånen att vara del av i flera år.

Kunskapshistoria som representerat av Wikipedia

En utmaning för kunskapshistoria gäller dess centrala begrepp. Det sägs att fokus ligger på aktörer och arenor, men vad är nytt med det förra och hur skiljer sig det senare från det fokus på platser som länge diskuterats inom den så kallade ”spatiala vändningen”? Det sägs att fokus inte är uppkomsten och produktionen av ny kunskap, utan kunskapens ”cirkulation”, men hur skiljer dig det mot de receptionsstudier som exempelvis litteraturvetare länge ägnat sig åt? Inte minst har en återkommande kritik riktats mot vagheten i själva begreppet ”kunskap”? Vilket är en allvarlig kritik givet att det är fältets viktigaste analytiska kategori.

Mitt bidrag till konferensen var att ta mig an just kategorin ”kunskap”. Den traditionella filosofiska definitionen är att kunskap är rättfärdigad, sann, tro. Eftersom det vore anakronistiskt att enbart historisera det vi idag accepterar som kunskap och eftersom vi inte vill sätta oss till doms över historien, utan vill försöka förstår det förflutna utifrån de förflutna aktörernas perspektiv, brukar historiker bortse från den problematiska komponenten sanning. Det är klokt, men att utgå från att allt som historiskt ansetts vara kunskap av någon är kunskapshistoriens objekt är för tillåtande. Då blir det snarast trosföreställningshistoria. Kunskap är, till skillnad mot ”idé”, ”information” och ”tro”, ett normativt begrepp. Det har en positiv status. Förutom att den förväntas vara sann är kunskapen också rättfärdigad. Just den komponenten – rättfärdigande – menar jag att kunskapshistoriker förbisett från.

I min konferenspresentation föreslog jag att kunskapshistoriker bör hämta inspiration från de amerikanska pragmatisterna, särskilt John Dewey och C. S. Peirce, vars kunskapsbegrepp intresserar sig mindre för kunskapens slutprodukt (sanning) än för dess process. Pragmatismen frågar sig vilket problem eller vilken situation en viss sorts kunskap avser adressera. De fokuserar på dess epistemiska praktiker och hur kunskapen rättfärdigas och, framförallt, på vilka effekter kunskapen har. Gör den ingen praktisk skillnad i världen anses den vara meningslös och kan därför ignoreras. Det här, menar jag, kan ge kunskapshistoriker viss guidning för hur de ska undersöka kunskap som en historisk kategori. Om något avsett lösa ett problem, varit rättfärdigat och haft praktiska effekter kan vi betrakta det som kunskap, även om det senare visat sig inte vara det. I den historiska situationen har det haft den funktionen.

Det här är ofärdiga tankar från min sida och konferenspresentationen var en sorts testballong för en idé som ingår i ett större forskningsprojekt jag ska söka finansiering för. Jag tycker att konferenspresentationer (som obegripligen kallas ”papers” oavsett språk) är som mest meningsfulla när man använder dem just för att testa idéer, snarare än att presentera redan genomförd forskning. Responsen jag fick har uppmuntrat mig att utveckla mina idéer vidare.

Mitt förslag kring hur den analytiska kategorin ”kunskap” kan tightas till löser givetvis inte allt. Många inom fältet kunskapshistoria arbetar med kunskap på en större nivå, vilket kräver mer storskaliga termer. Även här önskar jag att någon kunde göra reda i begreppen då ”kunskapsekosystem”, ”kunskapsregimer”, ”kunskapsordningar”, ”kunskaps-communityn” och ”kunskapssamhällen” tycks användas närmast utbytbart. Dessutom är relationen till etablerade och närliggande begrepp som ”diskurs”, ”episteme” och ”paradigm” oklar. Därtill fördrar vissa att tala om ”informationssamhälle” istället för ”kunskapssamhälle”.

Konferensens inledningsanförande hölls av Robert Darnton. Han talade om 1700-talets Frankrike som just ett informationssamhälle. Alla samhällen är på något sätt informationssamhällen, menade Darnton. I hans exempel handlade det om hur information spreds muntligen och att vissa platser i Paris etablerades som centra för utbyte av nyheter, info och skvaller. Även sånger spelade en viktig roll i sammanhanget, då kända melodier ständigt gavs nya – ofta humoristiska och provocerande – texter för att förmedla information och samhällskritik. Vid punkterna för informationsutbyte skrev en del personer ner korta anteckningar som de senare bytte med andra. I vissa fall lade dessa grunden för underjordiska nyhetsblad, och på så sätt förvandlades informationen från muntlig till handskriven till tryckt.

Susanne Schmidt var konferensens andra huvudtalare. Hon höll en utmärkt föreläsning om hur kända psykoanalytiker som Erik Erikson och Donald Winnicott svarade på 1960- och 1970-talets feministiska våg (”den andra vågen”) genom att ”återvinna” texter de tidigare skrivit med små förändringar. Det vill säga, i nya verk eller i nya utgåvor gjorde de revideringar för att på så sätt svara på nya ”problem” (vilket relaterar till min poäng om kunskapens syften ovan). Enligt Erikson och Winnicott var kvinnor skapade för att föda och ta hand om barn och de var mycket kritiska till radikala feminister, som Betty Freidan (Eriksons student), som hävdade något annat. Schmidt argumenterade att den ”backlash” som sagts drabba feminismen under 1980-talet i själva verket påbörjades mycket tidigare; den har hela tiden följt feminismen sida vid sida.

Andra intressanta presentationer innefattade en session av projektet Funding Effects om förändringen av forskningsfinansiering över tid, med fokus på 1960-talet. Även en session om Unescos idealistiska försök att använda humaniora som ett diplomatiskt verktyg i deras strävan efter världsfred var särskilt intressant. Unescos strävan tog sig exempelvis konkret uttryck i ett storskaligt projekt att skriva hela världens historia från forntiden till 1950-talet med syfte att visa att världens historia är en och världens folk är ett. Det gick mindre bra. Givetvis kände sig inte alla nationer korrekt representerade, eurocentrismen var svår att komma runt och försöken att blunda för imperialism, kolonialism och annat dåligt, gav ingen rättvisande bild av det förflutna. Ambitionen var dock gullig och projektet kan väl betraktas som en föregångare till senare deep history, big history, world history, global och transnationell historia.

Terminsstart, Nordiska historikermötet och postdoklivets slutskede

Förra veckan rivstartade jag höstterminen med att delta i Nordiska historikermötet (NHM) i Reykjavik. Jag presenterade mitt postdok-projekt om holismen (tidigare omskrivet på bloggen här, här och här) som börjar lida mot sitt slut. I oktober kommer den första av projektets artiklar ut i tidskriften History of Intellectual Culture och jag hoppas att ytterligare en artikel kommer ut i början av 2026. Jag sitter just nu och arbetar med att revidera den efter att ha fått kommentarer från två granskare. Därtill håller jag på att ro i land en antologi som har titeln Att skriva idéhistoria tillsammans med min medredaktör Frits Gåvertsson. Som titeln antyder är det en lärobok i idéhistorisk metod och forskningspraktik. Tanken är att den ska ges ut under slutet av året och kommer då finnas fritt tillgänglig på nätet, men även gå att köpa tryckt.

Att min nuvarande anställning och mina nuvarande projekt går mot sina slut innebär att jag behöver nytt jobb och nya projekt. Från den 1 november till den 31 januari kommer jag att arbeta som vikarierande lektor i idéhistoria på Stockholms universitet , men vad som sker därefter är oklart. Jag har redan ett par ansökningar om forskningsmedel som jag väntar på besked och kommer ägna hösten åt att skriva ett par till. Postdoklivet (tidigare omskrivet av mig här, här, här och här) går alltså mot sitt slut och än så länge är framtiden (återigen) osäker, som så ofta och för så många i universitetsvärlden. En tröst: Arbetslösheten bland disputerade är väldigt låg, men bara om man kan tänka sig att lämna akademin. Är det min framtid? Jag vet inte ännu.

Men åter till Nordiska historikermötet! Konferensens keynote (bilden nedan) var toppen. Mary Hilson skisserade hur icke-mänskliga djur kan skrivas in i välfärdsstatens historia och visade samtidigt på möjligheten till en sorts djurens arbetarhistoria. Bland annat adresserades hur djur använts som exempelvis råmaterial och konsumtionsvara, men också hur de satts i arbete (ett arbete som kan innefatta uppgiften att växa till sig så att djuret kan bli en konsumtionsvara). Föredraget gjorde mig nyfiken på boken *Animals and Capital.

På NHM gick jag på sessioner om exempelvis efterkrigstidens sociala rörelser i Sverige, vetenskapshistoria, kulturhistoria, kunskapsobjekt, historieundervisning, maktanalys, mikrohistoria och historisk förändring. Alla presentationer och sessioner är inte fantastiska, men konferenser som denna ger, förutom möjlighet till ”nätverkande” (ett avskyvärt ord), en känsla för vad som är på gång i historikervärlden. Ofta ger det upphov till reflektioner kring teori, metod, begrepp och olika forskningsinriktningar.

Något jag reagerade på var att det i flera presentationer talades om att ”ge” historiska aktörer agens. I mina öron låter det märkligt. Poängen jag tror man vill göra är densamma som gjorts sedan 1970-talet, att historieskrivningen har ägnat sig åt en smal kanon bestående huvudsakligen av västerländska män från samhällets politiska, intellektuella och kulturella elit, vilket ger en skev och ofullständig bild av det förflutna varför fler aktörer måste inkluderas. Det ligger förvisso mycket i det, men nog har påpekandet förlorat lite av sin vetenskapliga och politiska udd vid det här laget?

Att diskutera makt i förhållande till historieskrivning är förstås är viktigt. Det spelar roll vilka personer, platser, epoker, och så vidare vi forskar om och utifrån vilket material och vilka frågeställningar, och det är förstås ett problem om alla springer på samma bollar. Det sistnämnda är relaterat till en annan viktig maktfaktor: finansiering. Allt mer forskning finansieras inte direkt genom universitetet utan genom externa anslagsgivare och dessa har förstås makten att bestämma vilka projekt som ska genomföras. På Linköpings universitet beforskas just nu Tranås historia till följd av att en rik donator skänk pengar till ändamålet. Att kunna styra forskningen på det sättet innebär en stor makt. I ett samhälle med växande ekonomiska klyftor är det kanske forskningens framtid? I så fall borde vi historiker (och andra forskare) inte nätverka med varandra, utan gå med i segelsällskap och golfklubbar så att vi kan bli polare med överklassen i hopp om att de ska bli så välvilligt inställda till våra forskningsfält att de på sin dödsbädd donerar ett par miljoner.

Hur som helst: Att argumentera för att (negligerade) förflutna aktörer hade agens är en sak, men inte är det väl upp till (den allsmäktige) historikern att ge det till personer som saknat det? Det kan verka småaktigt att märka ord på det här sättet, men många historiker tycks göra agens-begreppet till en central analytisk kategori utan att kunna precisera vad de avser med agens eller vad begreppet tillför till analysen. Även i keynote-föredraget kom frågan om agens upp – kan ett slaktdjur verkligen sägas ha det i någon relevant grad? – utan att det gjordes något substantiellt av det.

Sessionen jag hade svårast att greppa hade temat ”objects of knowledge”. Vad är det för något? Jo, ”objects produced through knowledge” var ett förslag. Intetsägande. Därtill påstods det att ett visst källmaterial både producerar och ”performs” kunskap om ett fenomen. Men det är väl inte så att en bok producerar kunskap, utan författaren som skrivit den? Och vad sjutton betyder det att ett dött föremål ”performs” något (och alltså har agens)? Jag misstänker att någon slags nymaterialism och posthumanism spökar i bakgrunden här. Jag ser inte den analytiska poängen med jargongen, utan tycker den förbryllar mer än den förklarar. Därmed inte sagt att ”objects of knowledge” är ett dåligt analytiskt begrepp. Men om det ska fungera behöver det kunna peka ut när något i ett visst sammanhang görs till ett kunskapsobjekt av vissa skäl. Exempelvis när och hur det omedvetna blev ett kunskapsobjekt för Freud.

En session jag däremot uppskattade hade tema mikrohistoria. Även den berörde temat ”agens” eftersom det handlar om en individnära historieskrivning med fokus på subjektivitet som ofta tar fasta på sådant som är i periferin av de stora historiska berättelserna. Presentatörerna hade radikalt olika uppfattning om ifall mikrohistoria ska stå för sig själv, isolerad från vad som benämnes ”the grand narrative” (eller något i den stilen, exemplet som gavs var ”modernitet”), eller om det måste kopplas ihop med detta för att ha existensberättigande. Jag tycker frågan är felställd. För att vetenskapligt legitimera ett mikrohistoriskt perspektiv på forskning om prostitution under 1800-talet (ett exempel från sessionen) krävs inte nödvändigtvis att man kopplar det till ”moderniteten”. Men att bara studera en bortglömd prostituerad för att ”ge” henne agens är inte heller ett tillräckligt motiv. Det man bör kunna visa är att det mikrohistoriska perspektivet behövs för att antingen komplettera eller utmana den rådande forskningen på området.

En annan session jag gillade hade temat ”historical change”. Frågor om kontinuitet/diskontinuitet och gränsdragningar mellan epoker och liknande är bland det mest vetenskapligt intressanta historiker ägnar sig åt. Vilka gränser är relevanta för en historiker: naturliga, politiska, religiösa, språkliga, kulturella, sociala, vetenskapliga? Ska vi skilja mellan gränser som är skapade och inte skapade av människan? Hur ska vi förhålla oss till gränser mellan åldersgrupper, etniciteter, kön och så vidare? Det är viktiga och svåra frågor. Jag hade gärna sett att de relaterades till den historiefilosofiska diskussionen om kolligationer (colligatory concepts), som historiker (och andra) ofta oreflekterat använder. Dessa är syntetiserande begrepp som samlar en mängd mindre saker under sig. Renässansen, västvärlden, efterkrigstiden, och så vidare.

NHM rivstartade mitt historiska tänkande och även om min framtid inom akademin är osäker ser jag fram emot att få ut lite publikationer de kommande månaderna; att börja skissa på nästa forskningsprojekt; och att få chansen att pröva vingarna på Stockholms universitet efter nio år i Lund.

Förhistoriens börda, framtidens öppenhet

Vad vi homo sapiens ägnat merparten av vår tid åt sedan vi uppstod för närmare 300 000 år sedan är högst oklart. Den första storskaliga utvandringen från Afrika ägde rum för ungefär 55 000 år sedan. Enligt standardberättelsen kom vi därefter att föra en omkringströvande jägar och samlar-tillvaro i grupper om upp till 40 personer, tills det för runt 12 000 år sedan var dags att sluta vandra och istället bli bofast. Bakgrunden var att att det skett en drastisk uppvärmning av av planeten som medförde goda möjligheter att odla sådant som vete, särskilt i mellanöstern (”den bördiga halvmånen”). Därmed kunde vi börja äta smörgås, som ju är objektivt supergott.

”Jordbruksrevolutionen” gav överflöd och gjorde att vi började leva i samhällen som medförde hierarkier och behov av administration, och därmed skriftspråk. Förhistorien var över och historien gjorde entré. Vi kunde ökade vårt materiella välstånd och blev fler. Den nya ensidiga konsthållningen hade visserligen hälsomässiga nackdelar och bofastheten medförde ökad utsatthet för virus från djuren vi domesticerat, men ändå: Vi fick civilisationer! Och sedan dess har historien tuffat på i den utstakade riktningen och det är inte mycket man kan göra åt den saken.

Eller?

Den svepande historieskrivningen vi känner igen från populära böcker av Jared Diamond, Francis Fukuyama, Steven Pinker och Yuval Noah Harari är visserligen fascinerande, men är den korrekt? Nej, menar den bortgångne antropologen och anarkistiske aktivisten David Graeber och arkeologen David Wengrow. I Början på allt: En ny historia om mänskligheten (2021) argumenterade de för att den gängse bilden av homo sapiens förhistoria inte bara är felaktig, utan också negativa politiska konsekvenser eftersom den framställer det som vårt nuvarande sätt att organisera samhällen är oundvikligt. Deras tegelsten till bok öppnar för en mer intressant och pluralistisk historieskrivning som lättar förhistoriens börda, ger riktlinjer för nya historievetenskapliga frågeställningar, och samtidigt öppnar nya framtidshorisonter. Svindlande!

Början på allt_Omslag

Graeber och Wengrow beklagar att i princip alla förhistoriska synteser utgår från frågan om ojämlikhetens ursprung och tenderar att bygga på antingen det Hobbesianska (höger)perspektivet att i ”naturtillståndet” är livet ”nasty, brutish, and short” och att vi därför behöver samhället som skydd, eller det Rousseauska (vänster)perspektivet att naturtillståndet är fritt och ljuvligt, men likväl måste offras när vi oundviklingen blir del av samhället. Trots de motsatta utgångspunkterna framställer anhängare av båda perspektiven det som att jägar-samlarsamhället var egalitärt, men att jordbrukssamhället var ofrånkomligt och nödvändigtvis måste medföra införande av privat egendom, sociala hierarkier och ojämlikhet.

De senaste decenniernas arkeologiska evidens säger dock något annat. Vi kan inte längre – i brist på evidens – utgå från att de tidigaste människorna inte gjorde något socialt, politiskt och kulturellt intressant. De var trots allt kognitivt och intellektuellt lika oss. Ändå brukar det framställas som att förhistoriens aktörer alla var likadana, saknade vilja och agens och styrdes av sin natur. Den lilla evidens som finns pekar ändå mot att en mångfald av social organisering genom historien, vilket underminerar idén om en ”ursprunglig” samhällsforms existens.

Lika lite som det går att finna ett ursprung till staten, civilisationen eller mänskligheten, går det att finna det till den sociala ojämlikheten som är en följd av gradvisa, homogena och slingriga processer. Därmed är ojämlikheten inte en ofrånkomlig och nödvändig följd av samhällslivet. Inledningsvis utgick Graeber och Wengrow själva från frågan om ojämlikhetens ursprung, innan de kom att anse den ofruktbar. De går igenom mängder av ny forskning om förhistoriska samhällen för att visa att även mindre samhällen kunde vara ojämlika, att större inte alltid var det, och att det funnits samhällen där man alternerat mellan hierarkiska och egalitära modeller. Människans historia är mer pluralistisk än vi föreställt oss.

En intressant sak Graeber och Wengrow tar upp är att tidiga samhällen ofta tycks ha ägnat sig år ”schismogenes”, alltså att positionera och kontrastera sig mot sina grannar. Exempelvis att aristokratier uppstod i kontrast till närliggande jämlika samhällen. Om ett samhälle hade slavar, kunde ett närliggande välja att inte ha det för att uttrycka sin särart, och så vidare. Om vi istället för att fokusera på de tidigaste samhällena i mellanöstern tittar på Centralamerika finner vi exempel på att de mest befolkade platserna knappt hade byråkrati, som vi annars förknippar med större samhällen. Vi vet även att det fanns samhällen där man började odla, men sen gav upp det. Därtill vet vi att inte alla människor levde i mindre grupper innan ”jordbruksrevolutionen”, men av obegripliga skäl brukar de större samhällen vi funnit spår av inte klassifieras som ”städer” eller ”civilisationer”, vilket säger något om begreppens otillräcklighet. Särskilt ”civilisation” är mindre lyckat, eftersom vi enbart använder det för att referera till ojämlika samhällen – då framstår det också som att ojämlikhet måste vara civilisationens pris.

Jordbruket och domesticeringen av djur och växter infördes alltså inte genom en ”revolution”. Det tog ett par tusen år och var en slingrig process. Fokuset på den bördiga halvmånen till trots uppstod jordbruket inte på en plats, utan arkeologer har identifierat upp till 20 olika områden spridda över världen där man oberoende av varandra ägnade sig åt domesticering. I många samhällen rörde det sig dock snarare om trädgårdsodling än jordbruk – gränsen mellan dem är flytande – och ofta samexisterade jordbruk med jägare-samlare aktiviteter. Det var alltså inte en snabb, tydlig och självklar övergång från ett försörjningssätt till ett annat. Dessutom ledde inte jordbruk med nödvändighet till ojämlikhet och sociala hierarkier. Och inte heller skriftspråk, administration, konst och filosofi, och annat vi förknippar med ”civilisation”.

Bokens mest spännande figur är 1600-talsmannen Kandiaronk, som vi känner genom hans alter ego ”Adario” skildrat av Baron de Lahontan i hans vid tiden populära ”dialoger” som sannolikt lästes av flera upplysningsfilosofer. Kandiaronk var representant Wendat-folket, som höll till på gränsen mellan dagens Kanada och USA. Han var en skarp kritiker av kolonialmakternas ojämlika samhällen och levnadssätt. Kandiaronk och andra, ofta namnlösa, från den amerikanska ursprungsbefolkningen, vars röster främst bevarats genom de 71 volymer jesuiterna skrev om ”Nya världen”, vittnar ett fritt (även i sexuell mening) folk som är duktiga på att konversera och resonera. De gör sig lustiga över kristendomen och klandrar kolonialmakterna för deras girighet, fåfänga, underkastelse och att de måste ha ett rättsväsende för att uppföra sig. I kontrast skriver Graeber och Wengrow att ursprungsbefolkningens samhällen kan beskrivas som ”baskommunistiska”, med vilket de menar att trots existensen av privat ägande, så levde man enligt principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Till skillnad mot i Europa tillät man inte svält och fattigdom.

Graeber och Wengrow menar att ”ursprungsbefolkningens kritik” utgjorde ett viktigt bidrag till socialt tänkande, men att detta förbisetts av idéhistoriker, som istället gett credd för idéer om individuell frihet, ömsesidig hjälp, politisk jämlikhet, skepsis mot religion och vikten av diskussion över en slät kopp kaffe och ett stycke tobak till upplysningstänkare som Montesquieu och Voltaire. ”Ursprungsbefolkningens kritik” är vidare viktig att förstå eftersom det var som svar på den som A.R.J. Turgot och Adam Smith lade grunden för den världshistoriska teori enligt vilken framsteg beror på teknik och kortfattat kan sammanfattas i formeln: jägare-samlare samhällen -> samhällen med boskap -> jordbrukssamhällen -> civilisationer. Enligt detta fyrkantiga och deterministiska utvecklingsschema som fortfarande lever kvar i folks historiemedvetande och därmed påverkar vår kollektiva och individuella självförståelse är utvecklingen positiv, trots att den med nödvändighet måste medföra ojämlikhet och hierarkier.

Istället för att fokusera på jämlikhet riktar Graeber och Wengrow blicken mot frihet. De menar att vad ursprungsfolk har gemensamt med förhistoriska människor som levde i samhällen vi brukar kalla ”egalitära” är att de inte betraktade jämlikhet i sig som särskilt viktig. Däremot var autonomi centralt. En central tes i boken gäller just tidiga människors syn på frihet. De tycks ha betraktat rörelsefrihet, friheten att inte lyda och friheten att skapa och omorganisera sociala relationer som självklara. Dessa hänger ihop eftersom att vi utan friheten att bryta upp även förlorar friheten att inte lyda, då vi måste rätta oss efter den gemenskap vi inte kan lämna. Därmed förlorar vi också friheten till att ägna oss åt sociala experiment. Graeber och Wengrow sörjer förlusten dessa friheter och frågar sig hur det kommer sig att de framstår som otänkbara idag och istället har ersatts av ideal som politisk konkurrens, byråkrati, våldsmonopol och kontroll över territorium och information? Eller som de återkommande uttrycker det: Hur körde vi fast och låste oss i samtidens ”begreppsliga bojor”?

Ett svar menar de alltså går att finna i den historiska utvecklingsmodell som framställer det som att dagens samhällen inte bara var oundvikliga utan med nödvändighet måste baseras på ovan nämnda dominansformer. Det är alltså därför Graeber och Wengrow lägger så stor vikt i att motbevisa den modellen och ersätta den med en mer pluralistisk som också utmanar hur vi förstår begrepp som ”jordbruk”, ”stat”, ”civilisation”, ”samhäll” och ”frihet”. Det frigör oss från en förhistorisk börda, visar på kontingensen i våra samtida politiska och sociala organisationsformer och öppnar därmed nya framtida möjlighetshorisonter.

Början på allt är en viktig och inspirerande bok som (det uppfriskande anarkistiska anslaget till trots) fått stort genomslag, men så klart en del kritik (se bokens Wikipedia-sida för en bra sammanfattning av dess mottagande). En invändning gäller bokens otydliga metod, en annan att svaret på frågan om hur vi kört fast rimligen också borde ta i beaktande sådant som kapitalismen, industrialiseringen, västvärldens plundring av kolonierna och klimatkrisen, vilka berörs mycket knapphändigt. Med det sagt inspirerar Graeber och Wengrow ändå genom sitt betonande av behovet av nya begrepp – vad kallar vi till exempel en icke-toppstyrd stat? – vidgad fantasi, sociala experiment och djärva omtolkningar av historien. En reviderad historieskrivning som bygger på ny arkeologisk och antropologisk forskning har enligt dem möjligheten att inte bara förändra våra begrepp och vårt historiemedvetande, utan tvinga oss att ändra uppfattning om vilka vi är och kan bli och hur vi ska leva tillsammans. Jag har svårt att inte älska en akademisk bok och vetenskaplig syntes med så storslagna ambitioner.

Om oförmågan att hantera läsmani

I morse klev jag på bussen för att, som vanligt på lördagar, åka till mitt klättergym för att bouldra. Åkturen tar 40 minuter och, som vanligt, satte jag mig och läste. Någon station senare kom en man fram om ursäktade att han störde. Han ville uttrycka sin glädje över att se mig läsa. ”Ingen gör det längre! Jag har fyra söner som alla gått på universitetet. De läser aldrig böcker.”

Som universitetslärare hör man ofta klagomål på såväl studenternas läs- som skrivförmåga, men jag är inte så säker på att kvaliteten på studenters läsande och skrivande behöver vara ett problem. Det handlar snarast, som mannen på bussen observerade, om inställningen. Så länge man drivs av en nyfikenhet, kunskapstörst, vilja att lära sig och utvecklas intellektuellt och är beredd att arbeta för det, tänker jag att det sannolikt kommer gå bra även för universitetsstudenter som initialt har lite svårt för att läsa (och att skriva, men nu är det främst läsning jag vill tala om, väl medveten om att de hänger ihop). Har man noll intresse av böcker ser det mörkt ut.

Nyfikenhet och kunskapstörst kan förstås stillas på andra sätt än genom böcker (eller annan tryckt text), men jag tror att boken sticker ut för att den är mer intellektuellt krävande än en wikipediaartikel, en chattkonversation med en generativ ai, en youtubevideo, eller en podd. Vill man inte utvecklas till en läsande människa är inte universitetet, särskilt inte humanistiska fakulteten, rätt ställe att vara på.

Jag har tidigare skrivit om att jag aldrig avsåg att bli forskare, utan bara studerade utifrån intresse och utan mål. Att jag ändå snubblade in på forskarbanan har nog mycket att göra med det maniska läsande som följt mig genom livet enda sedan lågstadiet. Jag minns fortfarande hur magiskt det kändes när jag på Huddinge bibliotek för första gången gick från barnavdelningen till ungdomsavdelningen för att låna Howard Pyles Robin Hood, trots att jag redan hört den på kassettbok hur många gånger som helst. Att läsa den själv var något annat än att lyssna. Det var mer personligt. Det var att göra berättelsen till sin egen.

Mitt läsande var huvudsakligen skönlitterärt till gymnasiet då jag började läsa en del på temat ”politik och samhälle”. Sedan jag blev forskare är det facklitteraturen som dominerar. Till skillnad mot skönlitteratur läser jag alltid facklitteratur med en penna i handen. Jag gör understrykningar och ibland små kommentarer i marginalen, men för att komma ihåg och processa det jag läst behöver jag också skriva något om det. Det tar alltid emot. Min läsmani driver mig ständigt till nästa bok. Att kasta mig in i något nytt från min växande att-läsa-lista är mycket mer lustfyllt än den tidskrävande processen att gå igenom anteckningar i något jag redan läst för att sedan skriva ner det viktigaste i ett dokument jag kanske aldrig öppnar igen.

Ett skäl till att jag startade bloggen var att skapa en drivkraft för mig själv att processa och skriva om det jag läst, och många inlägg har också kretsat kring enskilda böcker. Under det senaste året har jag dock tappat kontrollen över min läsmani en aning och högen med böcker jag läst och antecknat i, men inte gått tillbaka till för att processa och skriva något om, har vuxit till sig. Inte blir det bättre av att jag även har ett par olika böcker jag påbörjat till följd av att jag inte kunnat bestämma mig för vilken av dem jag ska prioritera. Bilden nedan visar böckerna jag borde avsluta och gå igenom – inklusive den jag läste på bussen i morse, Daniel Rodgers Age of Fracture.

Tur ändå att det är sommar – läsandets bästa tid på året! Förhoppningsvis ska jag under kommande veckor lyckas arbeta mig igenom ett par av böckerna i högen för att eventuellt skriva blogginlägg om dem och sedan äntligen ställa tillbaka dem i bokhyllan (om jag lyckas göra plats för dem). Det enda som skulle kunna hindra mig är de böcker jag igår beställde fram till mitt lokala bibliotek …

AI som forskningsassistent

Att förhålla sig till, bygga vidare på, eller utmana det rådande forskningsläget är grundläggande inom vetenskapen. Givet att den forskning man potentiellt kan ta del av och förhålla sig till ständigt ökar är detta en utmaning. Digitaliseringen har förvisso medfört att vi i princip slipper söka efter tidigare forskning i papperstidskrifter och böcker, men har också gjort att vi fått upp ögonen för hur otroligt mycket forskning det finns att förhålla sig. Den insikten tycks ha lett till att det blivit allt viktigare att skriva forskningsöversikter inom området man studerar. Metastudier och ”systematic literature reviews” är vanliga inom STEM-vetenskaperna (science, technology, engineering and mathematics), medan man inom humaniora vanligtvis nöjer sig med att baka in ett avsnitt om forskningsläget i artikelns inledning.

Att identifiera de mest relevanta akademiska databaserna för utsökningen av litteratur och formulera de mest träffsäkra söksträngarna med hjälp av booleska operatorer kan vara tidskrävande, särskilt om man inte riktigt hittat fokus för sin undersökning ännu; då är risken stor att överväldigas av mängden träffar. Nyligen har dock en uppsättning nya forskningsassistenter bygga på Artificiell intelligens gjort entré.

Mängder av AI-verktyg som lovar forskare hjälp att identifiera och sammanställa den mest relevanta och bästa tidigare forskningen inom deras aktuella område har på kort tid uppkommit. Som väntat är dessa ofta inriktade mot de vetenskapsområden med mest pengar: STEM-vetenskaperna. En viktigt skillnad att ha i åtanke när man använder dem som humanist är att exempelvis en medicinare som skriver en forskningsöversikt enbart kommer att använda sig av artiklar från vetenskapliga tidskrifter som är författade de senaste åren; i princip ingen bryr sig om vad demensforskningen på 1990-talet hade att komma med. För en humanist är det annorlunda. Vi kommer att ta böcker och äldre forskning i beaktande, och AI-verktygen indexerar inte alltid böcker och äldre tidskriftsartiklar. Att helt ersätta traditionell digital utsökning av forskningslitteratur med AI är det alltså inte tal om. Frågan är: Kan AI-verktygen effektivisera processen och komplettera den traditionella litteratursökningen?

Semantic scholar påminner en del om en kombination av Spotify och traditionella forskningsdatabaser som Google scholar, Web of Science och Scopus. Likt de senare har Semantic scholar en mycket välfylld databas: över 200 miljoner artiklar. Alla verktyg nedan (utom ChatPDF) hämtar sin data från Semantic scholar, som också är bland de största, äldsta och populäraste verktygen. En icke-vinstdrivande organisation står bakom verktyget som också samarbetar med många universitet, vilket lovar gott. Jag loggar in på det genom mitt konto på Lunds universitet. Genom att spara artiklarna man söker fram i olika ”spellistor” (för att odla liknelsen med Spotify) ges rekommendationer om potentiellt relevant forskning. Detta är såklart smidigt och gör att man lätt kan hålla sig ajour med den senaste forskningen inom relevanta områden. Mitt intryck är att Semantic scholar potentiellt kan vara bland de bästa AI-verktygen, även om nyhetsvärdet inte är lika slående som i verktygen jag diskuterar nedan. Det framstår som en upphottad version av traditionell digital litteratursökning.

Ett smidigt verktyg är Chat PDF som låter en ladda upp en pdf och då får en kort sammanfattning av innehållet och förslag på följdfrågor. Man kan själv välja att formulera frågor i naturligt språk på så sätt chatta med pdf:en. Det gör att man kan bedöma relevansen i artikeln och hitta det som är mest intressant för en själv – exempelvis hur författaren definierar vissa begrepp eller förhåller sig till tidigare forskning – väldigt snabbt. Givetvis går det även att använda inte bara för forskningsartiklar, utan också för ens källmaterial (men i den inloggningsfria gratisversionen kan man inte ladda upp för stora pdf:er). Samma funktion finns i ett par av de andra AI-verktygen, men om detta är den enda funktion man är ute efter så är Chat PDF ett bra alternativ. Verktyget hjälper en att att snabbt bedöma om en viss text är relevant för ens forskning eller inte.

Consensus ger, som namnet antyder, en bild av vad som är konsensus i en viss forskningsfråga. Man formulerar sin fråga i naturligt språk och får en välstrukturerad sammanfattning med referenser som svar. Därtill förslag på följdfrågor, som man också kan välja att få besvarade. Eftersom inte böcker tas i beaktande blir sammanställningen inte alltid helt rättvisande, men det ger ändå en snabb överblick, tips om forskningsartiklar och ingångar att bygga vidare på.

Inciteful syftar till att snabba upp sökning av forskningslitteratur. Utgångspunkten är att man redan har identifierat en eller två artiklar som behandlar ens forskningsämne, exempelvis genom att använda Consensus. När man matar in titel eller doi i Inciteful ges en mängd förslag på liknande artiklar, baserat på abstracts från artiklar i Semantic scholar. Man lägger lätt till de som verkar intressanta – de flesta är oftast inte det – och gör om sökningen. När man upprepat processen ett par gånger, vilket går väldigt snabbt, har man inte bara identifierat ett gäng potentiellt intressanta artiklar, utan dessa rankas även utifrån relevans (baserat på det trubbiga måttet ”antal citeringar”). Därtill får man också listor med exempelvis ”top authors” och ”top journals”, som inte alltid är helt representativa, men ändå kan hjälpa en att få visst grepp om fältet. Litteratursökningen blir inte lika uttömmande som om man gör den på traditionell väg och behöver därför kompletteras för en fullständig överblick av forskningsfältet. Snabbheten och smidigheten gör ändå att Inciteful är väldigt hjälpsam.

Man kommer rätt långt med en kombination av Consensus, Inciteful och ChatPDF (förslagsvis använda i den ordningen). Semantic Scholar är som sagt mer komplicerad. Det är även Elicit och Undermind, som också är två bra alternativ. De är båda mer nyskapande och lättanvända än Semantic Scholar.

Liksom Consensus använder Elicit inte söksträngar, utan man formulerar en fråga i naturligt språk. Oavsett vad man skriver erbjuder Elicit tre alternativa formuleringar: en mer specificerad, en fokuserad på komparation, och en på metodologi. Även om man inte alltid vill använda någon av dessa kan de vara till värdefull hjälp för att skärpa ens forskningsfråga. Efter att man formulerat sin fråga kan man välja att antingen få en lista på artiklar eller en ”research report”, det vill säga utkast till en forskningsöversikt. Den senare är i gratisversionen baserad på abstracts från högst 10 artiklar valda från de 50 mest relevanta träffarna (baserat på vad Semantic scholar indexerar). Även om man väljer det första alternativet, att få en lista av artiklar, får man en kort sammanfattning av deras abstracts vid sidan om titeln och därtill en kort sammanfattning av forskningsläget. I den mer omfattande ”research reporten”, som tar ett par minuter att sammanställa, får man både en kort skriven sammanfattning och en mycket användbar tabell där relevanta forskningsartiklar kategoriseras utifrån sådant som ”research focus”, ”study type”, ”key concepts” och ”methodological approach”. Ett plus är att man kan få sammanställningen som pdf.

Elicit är mer tidskrävande och ger en mer rigorös sammanställning än Consensus. Undermind är ett liknande alternativ, som även den bygger på Semantic scholars data. Undermind sammanställer inte direkt svaret på ens fråga, utan ställer ett par följdfrågor. Efter att man svarat på dessa föreslås en omformulering, som man kan godta eller revidera. Den här funktionen kan vara till hjälp när man inte riktigt har hittat fokus för sin undersökning ännu. Liksom i Elicit tar sammanställning av resultatet ett par minuter, men är i gengäld väldigt utförligt. En funktion jag gillar i Undermind är att man får en tidslinje över när de mest relevanta studierna är gjorda samt en överblick av hur forskningsfältet förändrats över tid. Därtill en lista av ”foundational works”, alltså de texter som oftast refereras av de mest relevanta studierna på fältet.

Jag har provat några ytterligare AI-verktyg, men de ovan tycker jag verkar mest lovande. Just nu, i alla fall. Utvecklingen går väldigt snabbt, så vem vet hur det ser ut om ett par månader. Jag har testat alla verktyg på samma exempel: Vad forskningen säger om John Deweys historiefilosofi. Det är ett område jag kan rätt bra och dessutom har gjort en egen forskningsöversikt om, baserad på traditionell litteratursökning genom Google scholar (som alltid bör kompletteras med en sökning genom ens universitetsbibliotek, men det har jag inte hunnit ännu). Det jag kan konstatera är att AI-verktygen lyckas identifiera i stort sett samma artiklar som jag, plus ytterligare någon jag missat. Däremot är en begränsning som sagt att AI-verktygen missar böcker. Jag tycker att de summerar forskningsläget helt okej, men än så länge är jag bättre (heja mig!).

Som komplement till en traditionell utsökning av tidigare forskning har jag ändå förhoppningar på AI-verktygen. En stor fördel är att de kan snabbt kan hjälpa en få en översiktlig bild av ett forskningsområde och även kan hjälpa en att skärpa sin frågeställning. Medan det är hyfsat lätt att orientera sig i forskningen på traditionell väg utifrån en avgränsad frågeställning, kan det bli överväldigande om man inte riktigt har hittat fram till sin studies fokus ännu. Det är i de senare fallen jag tror att AI-verktygen kan vara till störst nytta.

Fanatismens begrepphistoria

Förra våren blev jag tillfrågad att recensera boken Fanaticism: A Political Philosophical History (2022) för tidskriften Contributions to the History of Concepts. Nu är äntligen recensionen publicerad här: https://www.berghahnjournals.com/view/journals/contributions/19/3/contributions.19.issue-3.xml (Tyvärr är recensionen bakom lås och bom – inloggning via universitet eller liknande krävs.)

Rapport från Umeå

Förra veckan samlades Sveriges idéhistoriker i Umeå för konferensen Idéhistoria på gång som äger rum var tredje år vid samma lärosäte som ansvarar för Lärdomshistoriska samfundet och utgivningen av Lychnos. Jag tror vi var runt 60 stycken i år.

Konferensen öppnade med ett panelsamtal om teori i idéhistorieämnet som ungefär kom fram till att den rådande trenden är att vi gått från fokus på enskilda teoretiker och teorier (t.ex. Foucault och postkolonialism) till framväxten av tvärvetenskapliga fält som medicinsk humaniora och känslohistoria. Det verkar riktigt. Däremot saknade jag en diskussion om teorins roll inom idéhistorieämnet i relation till samtida samhällsfrågor samt vilka tvärvetenskapliga fält (eller forskningsprogram) dessa aktualiserar. Förhoppningsvis fortsätter diskussionen. Någon nämnde att ämnet är i behov av en ”vitamininjektion”, vilket jag håller med om.

Själv presenterade jag den teoriutvecklande delen av mitt pågående forskningsprojekt som undersöker relationen mellan vetenskap, ideologi och andlighet utifrån termen holism (jag har tidigare skrivit om det exempelvis här). För att analysera hur gränser dras och uppluckras mellan fälten menar jag att de analytiska kategorierna det epistemiska, det politiska och det numinösa kan vara till hjälp. Presentationen byggde på en artikel jag häromveckan skickade in till History of Intellecutal Culture.

Även om konferensen var väl kort, från lunchtid på torsdag till lunchtid på fredag, så var det givande att få en känsla för vad folk i ämnet forskar om och kul att träffa både nya och gamla bekanta. Extra glädjande var att konferensen föregicks av en doktorandkurs, där inledningskapitlet till min avhandling stått på kurslitteraturlistan och tydligen vållat diskussion. Har man lagt fem år av sitt liv på att skriva en bok är det ju kul att höra att folk läser och diskuterar den ibland (oavsett åsikt)!

Terminsstart

HT 2024 är igång! Under sommaren har mitt forskningsarbete huvudsakligen bestått i att förvandla den föregående bloggposten till en vetenskaplig artikel. Nästa vecka ska jag skicka den till History of Intellectual Culture för peer-review. Sedan är det bara att hålla tummarna. Och vänta. Förhoppningsvis behöver jag inte vänta lika länge som på responsen från min föregående artikel som jag skickade till History of the Human Sciences i slutet av februari – och fortfarande inte har hört något.

Under sommaren har jag läst och recenserat antologin Perspektiv på politisk idéhistoria för nästa nummer av Lychnos som bör komma vid årsskiftet. För ett par månader sedan skickade jag även in en recension av Fanaticism: A Political Philosophical History till Contributions to the History of Concepts (publiceras i 19:3 2024). En reflektion: Att recensera antologier är svårare eftersom man tvingas vara oerhört selektiv och bara har utrymme att ta upp ett fåtal bidrag. I och för sig ägnas alltid en stor del av antologiers inledningskapitel åt att sammanfatta bidragen (är det någon som vet varför?), så det finns det inget skäl för recensenten att göra.

Trots att jag är bara är halvvägs in i min postdoktjänst, och alltså har ett år kvar, börjar det bli dags att skissa på nästa forskningsprojekt för att söka pengar i vår. Jag velar mellan två idéer och tänker börja arbeta på båda innan jag bestämmer mig för vilket jag ska satsa på. Jag ska också ägna hösten åt att läsa en pedagogisk kurs i doktorandhandledning och, givetvis, åt att undervisa, huvudsakligen i vetenskapsteori och i idéhistorisk forskningspraktik. Kanske börjar jag profilera mig som någon slags teori- och metod-person? Inte mig emot.

I övrigt är jag en av två redaktörer för en kommande antologi som jag är väldigt peppad på. Jag vill inte säga så mycket mer om det projektet än, men kan avslöja att det är en lärobok. Vi hoppas på publicering – givetvis open access – i slutet av nästa år.

Framöver ska jag se till att ha lite högre publiceringstakt på bloggen, ett inlägg per månad har alltid varit mitt riktmärke. Att det varit tyst på sistone beror såklart delvis på semester, som inte bara innehåller vila och äventyr utan även läsning. Tre favoriter från sommarläsningen: Charles King, Den övre luftens gudar: hur en grupp nytänkande antropologer förändrade vår syn på ras och kön; Andrew Hartmann, A War for the Soul of America: A History of the Culture Wars; och The Shards av Bret Easton Ellis (en skönlitterär bok måste ju in på listan).

”Holism”: Den tvärvetenskapliga historien om en omstridd 1900-talsterm

Syftet med mitt pågående forskningsprojekt – som jag skrivit om tidigare här och här – är att undersöka 1900-talets kunskapskategorier och framför allt frågor om ”gränsdragningsarbete” och demarkation, alltså hur vetenskaplig kunskap förhåller sig till, överlappar med och avskiljs från pseudovetenskap, religion, ideologi, samt andra typer av kunskap. Detta undersöker jag utifrån termen ”holism” som myntades 1926 och har en fascinerande tvärvetenskaplig historia. Termen höll sig inom vetenskapliga diskurser till slutet av 1970-talet, då den fick kulturellt genomslag och kom att associeras med New Age, alternativmedicin och grön ideologi. Det var dock ingen renodlad vetenskaplig term innan dess, utan holism har alltid burit på både ideologiska och andliga konnotationer av olika slag, vilket jag menar gjort holismen både attraktiv och kontroversiell.

Forskningsprojekts första artikel har i nuläget titeln “Holism: Multiple Meanings and Interdisciplinary Circulation, from the Interwar Era to the 1980s” och kartlägger förekomsten av ”holism” och ”holistisk” i vetenskapliga fält från 1926 och ungefär 50 år framåt. Jag stannar alltså när termerna får kulturellt genomslag. Materialet har identifierats genom att jag sökt på ”holism” och ”holistisk” i vetenskapliga databaser och bibliotekskataloger. Genom att ta fasta på empiriska förekomster av termerna skiljer jag mig från tidigare historisk forskning, som använt sig av holism som en analytisk kategori. Det gör att jag identifierar andra aktörer och arenor och kan följa hur termerna cirkulerat mellan olika vetenskapliga fält, mer precist: medicin, psykologi, ekologi, social science, pedagogik och filosofi.

Nedan fokuserar jag på tre exempel: Jan Smuts, som myntade begreppet; psykologen Abraham Maslow; och den ekofeministiska vetenskapshistorikern Carolyn Merchant. De är alla exempel på hur holism i grunden är tänkt som ett vetenskapligt begrepp, men samtidigt tenderar att ha såväl ideologiska som andliga konnotationer.

Smuts: Holism som världsåskådning och vetenskaplig princip
”Holism” myntades alltså av den sydafrikanske statsmannen och botanikern Jan Smuts i Holism and Evolution från 1926. Boken var ett försök att förena en religiös världsbild med nya naturvetenskapliga rön, samt att komma runt dikotomin mellan, å ena sidan, spiritualism, organicism och idealism, och, å andra sidan, materialism, mekanism och realism.

Nyckeln till det sägs ligga i en temporal och processuell syn på universum. Evolutionen är, enligt Smuts, kreativ och involverar allt från minsta icke-organiska atom, till människans andliga väsen. Han menar att det föreligger en enhet och kontinuitet mellan materia, liv och medvetande som förklaras med begreppet ”holism”, definierat som ”the fundamental factor operative towards the making or creation of wholes in the universe.” Eftersom evolutionen är progressiv blir helheterna alltmer fantastiska över tid och inkluderar även sådant som stater, värderingar, konstnärliga uttryck och den mänskliga personligheten.

Holismen hade, enligt Smuts, politiska implikationer genom att den ledde till ett förkastande av individualismen eftersom individen enbart blir till i ett samhälle, som också är något mer än summan av dess medborgare. Smuts var en progressiv socialliberal som förespråkade av internationalism och mänskliga rättigheter. Han beskrev Nationernas förbund som “the expression of the deeply-felt aspiration towards a more stable holistic human society”. Samtidigt försvarande han också den Sydafrikanska raspolitiken och rättfärdigare förtryck av svarta afrikaner med att detta var ett nödvändigt steg i civilisationsprocessen. Därför är det inte helt oväntat att filosofer som Bertrand Russell och Karl Popper avfärdade holism, som de av goda skäl förknippade med Hegelianism, som totalitär. Därtill ansåg de att holismen som vetenskaplig princip var att likställa med metodologisk kollektivism, som de också förkastade. Vi kan alltså notera att både försvarare och kritiker av holism ansåg att dess vetenskapliga och ideologiska innehåll hängde ihop.

Maslows holistisk-humanistiska ”eupsychia”
Efter publiceringen av Holism and Evolution började termen cirkulera i flera vetenskapliga fält under 1930-talet, där medicin och psykologi var bland de vanligaste. I dessa fall förekom termen oftast utan referens till Smuts, trots att holismen fortsatte stå för liknande principer: ett förkastande av materialism, mekanism, reduktionism, atomism, specialisering och kropp och själ-dualism. I stället betonades att människan måste betraktas i ”sin helhet” och i sin sociala och naturliga miljö. Särskilt inom medicinen började man dra den holistiska historien längre bakåt i tid och pekade på Hippokrates, Galenos och Hildegard av Bingen som föregångare. Man börjar också, i både medicin och psykologi, att hämta inspiration från Österländskt tänkande.

Inom psykologin är holistiska perspektiv idag är mest förknippade med den tyska Gestaltteorin som slår igenom runt 1910. Precis som hos Smuts är den grundläggande idén här att helheten är något mer och annorlunda än summan av dess delar, och att perception av helheter föregår enskilda sinnesintryck. Formen, mönstret eller strukturen – alltså Gestalten – är primär och erfarenheten är odelbar. Helheten bestämmer delarnas natur, inte tvärtom. Vi hör exempelvis en melodi före vi hör dess enskilda toner.

Ingen av de ledande Gestaltpsykologerna använder dock termen holism, även om de är bland dem som börjar förknippas med den under 1930-talet. Gestaltpsykologin är också en viktig influens på mitt nästa exempel: Psykologen Abraham Maslow, som i följden av andra världskriget utvecklar vad han kallar en ”holistisk-dynamisk” eller ”holistisk-humanistisk” psykologi, inte minst i best-sellern Motivation and Personality från 1954 som avfärdade atomism som en ”mild form av patologi” och, i kontrast till den mekanisk-reduktionistiska behaviorismen, insisterade på att individen måste behandlas som “an integrated whole”.

Liksom Smuts betraktade Maslow holismens epistemiska och ideologiska aspekter som sammanflätade. Han menade att det holistiska förhållningssättet skulle bereda väg för en psykologisk utopi, ett ”eupsychia”, där det råder stor synergi mellan individ och kollektiv. Liksom Smuts menar Maslow att holismen också är en världsåskådning: Holism, skriver han, “is obviously true—after all, the cosmos is one and interrelated; any society is one and interrelated; any person is one and interrelated”. Liksom Smuts ser även Maslow att holismen har ett andligt innehåll. Hans ”eupsychia” besrkivs som ett samhälle som möjliggör för dess medborgare att nå transcendenta ”peak experiences”. Trots att han var en judisk ateist hämtade Maslow inspiration från österländskt tänkande och beskrev ”eupsychia” som ett globalt samhälle där individer är som bodhisattvas och arbetar för att alla ska ha möjlighet att uppnå upplysning, lycka och frihet.

Liksom Smuts ägnade sig Maslow åt människans personlighet och självförverkligande, vilket han placerade högst upp i sin berömda behovstrappa. Men liksom Smuts ansåg han inte att självförverkligande var individualistiskt, utan något som bidrog till samhällets gemensamma välfärd. Den vetenskapliga och psykologiska holismen hade alltså både politiska och andliga följder, enligt Maslow.

Holism inom psykologi har även förknippats med Kurt Goldstein, Fritz Perls, William James, John Dewey, Alfred Adler, Karen Horney, Harold Kelman och svenska Margit Norell, som 1968 bildade Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys och sedermera har blivit känd som ”kvinnan som skapade Thomas Quick”. Mest aktuellt idag är psykologen Nicole LePeras populära Instagramkonto ”the holistic psychologist” som vittnar om att holismens dragningskraft håller i sig. Alla dessa förespråkare för psykologisk holism skiljer sig åt, men bland deras genomsamma drag finner vi generellt ett förkastande av reduktionism, materialism, atomism och mekanism, samt en betoning av kroppen och själens enhet, och ett insisterande på att individen är något mer än dess delar och måste förstås i relation till sin sociala och naturliga miljö. De tenderar också att förkasta individualism men ändå betona självförverkligande.

Merchant: Ekologi, feminism och grön ideologi
Maslow var bland dem som bidrog till att sprida termerna holism och holistisk och idéer relaterade till dem utanför vetenskapens domäner, inte minst genom sin kontakt med den Kaliforniska motkulturen och New Age-miljön. Under 1970-talet är det i dessa kretsar holismen får störst genomslag. Då börjar man att associera den med grön ideologi och ett nytt medicinskt ideal, som omväxlat talas om som ”helhetshälsa” och ”alternativmedicin”. Detta gör att allt fler börjar betrakta holismen som vetenskapligt suspekt, för att inte säga pseudovetenskaplig, men samtidigt bildas flera nya vetenskapliga tidskrifter och sällskap tillägnat olika former av holism.

I mitt sista exempel ska jag uppehålla mig vid holism inom ekologin, men fokus på den ekofeministiska vetenskapshistorikern Carolyn Merchant, vars klassiker The Death of Nature från 1980 avslutas med ett upprop för en holism explicit inspirerad av Smuts, vilket även har återkommit i Merchants efterföljande böcker.

Som bakgrund kan sägas att ekologin var det fält där holismen initialt fick störst genomslag. Smuts fick här sydafrikanska efterföljare som företrädde en holistisk ekologi i kontrast till den brittiska mekanistiska ekosystem-ekologin. Den motsättningen kom dock att suddas ut från 1960-talet. Från den tiden finner vi ”holism” hos exempelvis Gaia-hypotesens upphovsman, James Lovelock, djupekologen Aren Naess, och alltså även i Merchants ekofeminism.

Merchants The Death of Nature undersökte hur konceptualiseringar av kvinnan och naturen hängt samman historiskt, särskilt under den tidigmoderna perioden, då det uppstod en idé om såväl kvinnor som natur som passiva, kontrollerbara och exploaterbara resurser. Liksom Smuts attackerade Merchant det mekanistiska idealet som hon menade var oförenligt med kvantfysikens och termodynamikens insikter, som i stället krävde en processuell, dynamisk och organisk förståelse av naturen och universum. Detta menade hon, hade ideologiska konsekvenser och öppnade upp för “a new economic order […] and the restoration of sustainable ecosystems that fulfill basic human physical and spiritual needs”.

I ett längre citat skriver Merchant: “Historically, holistic presuppositions about nature have been assumed by communities of people who have succeeded in living in equilibrium with their environments. The idea of cyclical processes, of the interconnectedness of all things, and the assumption that nature is active and alive are fundamental to the history of human thought. No element of an interlocking cycle can be removed without the collapse of the cycle. The parts themselves thus take their meaning from the whole.”

Hon anser alltså att holismens epistemiska, ideologiska och andliga sidor är sammanflätade. Merchants senaste bok har tagit sig an frågan om jordens inträde i Antropocen. Här menar hon, likt många andra, att insikten om detta leder till att vi måste ge upp dikotomin mellan natur och kultur och i stället anlägga just ett holistiskt perspektiv som betraktar människans öde och möjlighet till blomstring som sammanflätat med alla andra arters dito och med planeten som helhet.

Slutord
För att sammanfatta så är holismen agonistisk. Den riktar sig i regel mot ett uppfattat vetenskapligt ideal bestående av reduktionism, materialism, atomism, mekanism, individualism, samt kropp och själ-dualism. I kontrast till detta menar holister att människan är en social, biologisk och andlig organism som är något mer än summan av sina beståndsdelar. Holister tenderar att vara generalister och sammanflätar gärna naturvetenskap, filosofi och religion. Ofta hämtas inspiration både från historiska föregångare och från icke-västerländskt tänkande. Ideologisk tenderar holister att försvara någon slags progressivism, kommunitarism och, nu för tiden, grön ideologi.

Det som särskilt intresserar mig är att holism är ett exempel på en term och en idé som har sitt ursprung inom vetenskapen, men som alltid laddats med olika ideologiska och andliga konnotationer, vilket jag menar både bidragit till dess attraktionskraft och till kritiken som riktats mot den. Nästa steg i mitt projekt är att utarbeta en analysmodell för att undersöka just relationen vetenskap, andlighet, ideologi utifrån holismen som case.

Fotnot: Texten ovan är från min presentation på konferensen Teknik- vetenskapshistoriska dagar 2024, framförd den 12 juni.