Etikett: Rättvisa

Avskaffa forskarutbildningsindividualismen

Anna Pexiotos avhandling visar att doktorander inom humaniora i större utsträckning uppfattar att det finns en ovilja mot att göra akademins tysta kunskap explicit. Det tycks inom humaniora finnas ett ideal om att doktoranden ska vara en ensam sökare som – bortsett från regelbundna besök på det högre seminariet  – arbetar isolerat, guidad enbart av sina handledare. Misslyckanden anses bero på brister i den enskilde doktorandens talang och det finns en genomgående motvilja mot att diskutera strukturella aspekter av utbildningen.

Problembilden ovan må vara aningen överdriven, men det ligger något i den. Frågar man doktorander som hoppar av forskarutbildningen eller söker sig bort från akademien efter avlagd doktorsexamen tenderar de att ange otillräcklig eller oetisk handledning, otillräcklig tid för att genomföra arbetsuppgifter och sociala faktorer som skäl. Att avhoppade doktorander själva inte menar att deras avhopp beror på brist i talang är förvisso väntat, men en del tyder på att de har rätt – miljön, sociala och strukturella faktorer tycks viktiga. Exempelvis slår en studie från Hong Kong fast att kvaliteten på forskningsmiljön (i vilken de inkluderar handledning) korrelerar med doktorandernas motivation och välmående. Doktorander som upplever sig ha varit del av välfungerande forskningsmiljö, vilka i större utsträckning slutför sina forskarutbildningsstudier och väljer att stanna kvar inom akademien, beskriver miljön de vistats i som präglad av tillit, öppenhet, integritet och rättvis bedömning.

Det finns alltså goda skäl att prata mer om forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen. Att vara del av grupper och nätverk är enligt en studie viktigare för doktorander än relationer med enskilda personer. En annan studie menar till och med att kvaliteten på forskarmiljön är avgörande för kvaliteten på doktorandernas egen forskning. I kontrast visade sig doktorandernas förkunskaper inte ha något avgörande inflytande på forskningens kvalitet, så länge de hade en ”grundläggande akademisk förmåga”.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Rimligen att handledning inte enbart och kanske inte ens främst bör handla om textkritik, vilket ofta är fallet inom humaniora. Handledarna måste även hjälpa doktoranden att finna sammanhang – nätverk, kurser, konferenser, enskilda forskare – utanför den egna institutionen. Därtill måste handledarna bidra till att skapa en bra forskningsmiljö på den egna avdelningen. Men vad är då en forskningsmiljö? Ett försök till definition jag funnit menar att forskningsmiljön – tolkad ur doktorandperspektiv – innehåller sju komponenter: forskningskultur; handledning; materiella resurser; ansvarsfördelning; progression och bedömning; utveckling av professionella färdigheter (som administration och projektledning); och utveckling forskningsfärdigheter. Definitionen säger inte jättemycket, men ger åtminstone något att utgå från.

Inom den högskolepedagogisk kurs i doktorandhandledning jag läst under hösten (vars slutuppgift ligger till grund för det här inlägget) har jag intresserat mig för just forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen. Tyvärr har jag inte hittat särskilt mycket forskning om ämnet, men desto mer om det närliggande temat socialisering. Socialisering sker till stor del, men inte uteslutande, inom den lokala forskningsmiljön. Det handlar om att utveckla en professionell identitet – forskaridentiteten – som också tenderar att påverka ens personliga identitet. Det gör man att tillägna sig en uppsättning teoretisk kunskap, praktiska färdigheter, normer, vokabulär och värderingar som genererar medlemskap i den åtråvärda gruppen forskarna.

Ett särskilt intressant tema som brukar adresseras i relation till socialisering är frågan – nämn i början av den här texten – om hur doktorander hanterar och lär sig tyst kunskap, alltså akademiens oskrivna och outtalade spelregler. ”Den dolda läroplanen”, om man så vill. Det kan handla om vardagliga saker som vem som sitter var vid ett seminarium, men också om att förstå hierarkier och hur olika saker värderas. Vilken typ av undervisning är värd mest? Vilka forskare och nätverk är det mest creddigt att ha kontakt med eller att citera? Vilka anses vara de finast tidskrifterna? Vilka begrepp förväntas man behärska?

En doktorand som kommer från ett akademiskt hem har självfallet ett försprång vad gäller att tillägna sig den tysta kunskapen och därmed att socialiseras in i akademien. Akademisk bakgrund är dock inte det enda aspekten som är viktig när man talar om rättvisa och (o)jämlikhet inom forskarutbildningen. Det visar sig att även deltidsdoktorander, äldre doktorander, icke-infödda, kvinnor och doktorander som tillhör olika minoriteter upplever sig ha det svårare att finna sig tillrätta inom akademin.

Ojämlikheten inom forskarutbildningen beror delvis på att doktorander ges olika möjligheter att delta i olika aktiviteter. En doktorand ska ju inte bara skriva en avhandling, utan också undervisa, delta i seminarier, skriva ansökningar, delta i konferenser, kanske ägna sig åt samverkan eller arrangera en workshop, möjligen utföra något slags administrativt uppdrag eller publicera olika sorts texter och, givetvis, läsa en massa kurser. Att möjligheterna till att delta i dessa aktiviteter är ojämlikt fördelad skulle kunna bero på att vissa handledare är bättre än andra på att tipsa eller bjuda in sina doktorander att delta. Det skulle också kunna bero på att doktorander med akademisk bakgrund har bättre förståelse av vikten att delta i och prioritera bland nämnda aktiviteter.

De studier om socialisering och forskningsmiljöns roll inom forskarutbildningen jag läst behandlar olika ämnen i olika nationella kontexter, vilket gör att att man ska vara försiktigt med att dra entydiga slutsatser. De indikerar ändå att doktorander som väljer att lämna universitetet tenderar att ha en negativ upplevelse av den forskningsmiljö de vistats i. Forskningsmiljön tycks spela en stor för doktoranders socialisering, välmående, motivation och framgång som forskare. En bra forskningsmiljö ger inte bara bättre forskning, utan också en mer inkluderande och rättvis forskarutbildning.

En nyckel till att göra forskarutbildningen (och akademien) till en mer inkluderande plats handlar om att göra den tysta kunskapen explicit, en annan nyckel är att göra forskarutbildningen (och akademien) mindre ensam och individualistisk. Universitetet är präglat av hierarkier och tävlan, vilket behöver vägas upp av samarbete och kollegialitet. Forskning är trots allt en kollektiv aktivitet och humanister måste sluta låtsats som något annat. Vi har allt att vinna på att diskutera hur vi kan skapa bra forskningsmiljöer och att mer aktivt reflektera över hur nya forskare socialiseras in i våra ämnen.

Ansvaret för att skapa en god forskningsmiljö faller naturligtvis inte enbart på handledarna, utan på alla inom avdelningen eller institutionen. Att hjälpa doktoranderna att skriva en bra avhandling, hitta relevanta sammanhang att medverka i, utföra olika typer av forskaruppgifter, förbereda sig för livet efter disputationen och socialiseras in i forskarvärlden bör ses som ett gemensamt ansvar för alla inom forskningsmiljön. En positiv följd av det synsättet torde vara att handledarnas arbete blir lättare tack vare det kollegiala stödet, och att forskarutbildningen blir mer jämlik eftersom doktoranderna inte blir fullt så beroende av sina handledare.

Brown och identitetspolitiken

För att knyta an till föregående inlägg om identitetspolitikens problem och begränsningar ska jag diskutera detta utifrån den vänsterpolitiska teoretikern och feministen Wendy Browns tänkande. Brown menar att identitetspolitikens drivkrafter ofta är personliga erfarenheter av förtryck, med följden att den i allt för stor utsträckning strävar efter att peka ut de skyldiga för det egna lidandets uppkomst. Den politiska blicken riktas mot det förflutnas oförrätter istället för mot en vision om en radikalt bättre framtid. Identitetspolitiken drivs enligt Brown av en moraliserande lättkränkthet som härstammar ur en känsla av maktlöshet över det egna ödet. Identitetspolitiken är de maktlösas moraliserande hämnd. Moraliserandet tar sig ofta uttryck i en strävan att förbjuda vissa ord, handlingar och uttryck. Detta inskränker, disciplinerar och förhindrar dialog, vilket Brown anser vara antiintellektuellt och antidemokratiskt.

För att fånga problemen med identitetspolitiken använder sig Brown av Nietzsches ressentimentsbegrepp. Ressentiment innebär att genomsyras av en känsla av bitterhet, agg och moralisk rättfärdighet, som de förtryckta riktar mot de som beskylls för oförrätterna. Ressentimentsbärarna gör oförrätterna till en del av sin identitet och fångas därför i strukturen inom vilken oförrätterna uppkom i. Leila Brännström exemplifierar: ”Den som till exempel utstått umbäranden på grund av det heterosexuella primatet, som hyser agg mot heterosexister eller heterosexuella och som i alla lägen identifierar sig som homosexuell och handlar i denna egenskap, fortsätter att låta sig styras av den logik som gör hetero- och homosexualitet till varandras motsatser.” Detta underbygger, snarare än utmanar, det duala sexualitetstänkandet och den förtryckte görs beroende av sin identitet som förtryckt. Nietzsche beskrev ressentiment som ”de svagas triumf som svaga”.

Brown är dock inte emot identitetspolitik, utan vill snarare visa på dess begränsningar och uppmana oss att formulera större och radikalare krav på förändringar än vad som är möjligt inom identitetspolitikens snäva ramar. Hon menar att identitetspolitiken inte strävar efter att förändra de förtryckande strukturerna. Den är alltså affirmativ, inte transformativ, som Nancy Fraser skulle sagt. Identitetspolitiken fokuserar för mycket på vilka personer vi är (vit, homo, kvinna, medelklass etc.) och kämpar enbart för att den egna gruppen ska bli upptagen i samhället på samma villkor som andra. Kampen är förvisso viktig, men det är inte en kamp som förändrar samhällsstrukturerna. Bara genom att hänvisa till det kapitalistiska samhällets vita heterosexuella maskulina medelklassideal kan identitetspolitiken göra anspråk på en underordnad position. Därför utmanar denna sorts politik inte kapitalismen och är därmed otillräcklig som vänsterpolitik. Identitetspolitikens mål är liberalt affirmativa, inte radikalt transformativa, även om medlet att förbjuda vissa ord och handlingar inte kan betraktas som särskilt liberalt.

Brown framhåller också, likt Fraser, att identitetspolitiken växte fram samtidigt som kritiken av klassamhället avtog. Därmed inte sagt att hon – igen likt Fraser – vill tillbaka till den gamla marxistiska vänstern, så otillräcklig den var. Men identitetspolitikens moraliserande och paradoxala konstruktion av samma ”skillnader” (i kön, sexualitet, etnicitet etc.) den vill undergräva är ingen seriös utmaning mot rådande samhällsstrukturer och bidrar inte med någon kritik av det kapitalistiska och nyliberala samhället. Och att formulera ett alternativ till detta samhälle är vad vänstern bäst behöver, menar Brown.

Varken Wendy Brown eller Nancy Fraser är emot identitetspolitik, men de anser den vara otillräcklig som feministisk och vänsterradikal strategi. En risk är att identitetspolitiken låser personer och grupper vid det förflutnas erfarenheter och därmed hindrar framtidsinriktad experimentalism i tanke och handling. Att essentialisera identitet gör att personer på grund av att de har vissa gemensamma egenskaper förväntas dela samma politiska mål, vilket på samma gång riskerar att låsa ute personer som saknar vissa egenskaper från att delta i kamper de sympatiserar med. Bättre är att välja sina medkämpar utifrån affinitet än identitet och att sträva efter att destabilisera och utmana de dikotomier som ligger bakom förtrycket (som uppdelningen man-kvinna och hetero-homo). Att, likt Fraser, tänka i termer av erkännande kan ta oss runt problematiken eftersom det sätter fokus på målet för den politiska kampen istället för på vilka som utkämpar den.

Fraser och identitetspolitiken

Frågan om identitetspolitikens eventuella skada och nytta är ständigt återkommande i kulturdebatten, men sällan präglad av djupare insikter och resonemang. Den tänkare som jag själv tycker bäst diskuterat identitetspolitiken och utvecklat en analytisk modell för att hjälpa oss att tänka i dessa frågor är den amerikanska feministen och politiska teoretikern Nancy Fraser, vars åsikter i frågan jag i det följande ska sammanfatta.

Fraser menar att vi måste fråga oss vad rättvisa stävar mot. Hennes eget förslag (som låter bättre på engelska) är: redistribution, recognition, representation. Dessa tre kan i sin tur inordnas under det gemensamma målet om jämlikt deltagande i samhället. De tre målen för rättvisa verkar inom varsin sfär: den politiska, kulturella och ekonomiska. Fraser menar att post 1968-vänstern försköt sina politiska krav från omfördelningsfrågor (den ekonomiska sfären) till krav på upphörande av diskriminering och erkännande av kvinnors och minoriteters rättigheter (den kulturella sfären).

Även om den feministiska kulturkritiken varit viktig då den visat på vänsterns blindhet inför rasism, heteronormativitet och sexism, är det olyckligt att omfördelningsfrågor och därmed kritiken av det kapitalistiska samhället åsidosatts, menar Fraser. Post 1968-vänsterns kulturalism är lika beklaglig som den tidigare vänsterns ekonomism. Vi behöver en teori som kan hålla båda sfärerna i huvudet samtidigt. Vad gäller den politiska sfären tillkommer denna först i Frasers senare tänkande och är då menad att peka ut felavgränsningar vad gäller politisk representation som ett separat rättviseområde.

Hellre än att tala om identitetspolitik använder Fraser begreppet ”erkännandets politik” (politics of recognition), vilket är ett arv från Hegel som hon delar med exempelvis Charles Taylor och Axel Honneth. Erkännadepolitik handlar om att häva statusunderordning och främja deltagande på lika villkor, till skillnad mot identitetspolitiken som tenderar att psykologisera misskännande. Dessutom fokuserar identitetspolitik på vilka som deltar i kampen, medan erkännandepolitik fokuserar på kampens mål.

Problemet med erkännande är enligt Fraser att det allt för ofta tränger undan kampen för omfördelning istället för att komplettera och berika den. Dessutom menar hon att identitetspolitiken tenderar att uppmuntra till separatism och intolerans. Orättvis fördelning tenderar då att behandlas som en sekundär effekt av bristen på erkännande, vilket är lika fel som att behandla till exempel förtryck av homosexuella som en följd av skev fördelningspolitik. Fraser menar att identitet förenklas och förtingligas och att det tycks finnas ett behov av att uppvisa ”autentiska identiteter” som pressar människor att anpassa sig till givna gruppkulturer. Detta hämmar kulturkritiken och förhindrar kulturella experiment. Dessutom tenderar identitetsmodellen att bli monologisk, alltså att identitet anses vara någon människor konstruerar på egen hand och att ingen utifrån har rätt att komma med avvikande tolkningar (alltså vad jag i föregående inlägg refererade till som ”imaginär narcissism”). Bättre är då att behandla erkännande som en fråga om social status; som erkännande inte av gruppidentiteter, utan av enskilda personers rätt att upptas som fullvärdiga deltagare i det sociala livet. Målet är att avskaffa underordningen, inte att höja värdet för vissa gruppers identitet. Enligt statusmodellen krävs även omfördelning av resurser för att häva den sociala underordningen.

Det ska noteras att Frasers uppdelning av rättvisan i olika sfärer inte är avsedd att vara värderande, utan analytisk. Det är givetvis inte oproblematiskt att skilja mellan materiell ekonomisk exploatering, å ena sidan, och orättvisor orsakade av status och normer, å andra sidan. Likväl hjälper det oss att spåra orättvisornas uppkomst och att se hur de olika sfärerna är sammankopplade. Det är inte Frasers avsikt att argumentera för en marxistisk uppdelning mellan (ekonomisk) bas och (ideologisk/kulturell) överbyggnad, där den senare bestäms av den förra. Snarare vill hon vissa på hur den ekonomiska och kulturella sfären formas av varandra och har förändrats historiskt.

Marxismen föreställde sig att proletariatet skulle avskaffa sig själv som klass, inte att få sin olikhet erkänd. Detta eftersom proletariatets förtryck härrör från den ekonomiska sfären. Med gruppen homosexuella är inte samma tillvägagångssätt möjligt. Även om den gruppen också är ekonomiskt förfördelad är förtrycket grundat i den kulturella sfären och bör således bekämpas med erkännandepolitik, inte omfördelningspolitik, menar Fraser. Om vi istället för klass eller sexualitet vänder blicken mot kön eller etnicitet blir det dock svårare att entydigt placera förtryckets uppkomst till en av sfärerna.

Fraser skiljer mellan affirmativa och transformativa strategier för politisk förändring. De affirmativa är liberala och inte ämnade att förändra samhället i grunden, medan transformativa strategier är radikala och strukturförändrande. De båda strategierna återfinns inom områdena politik, ekonomi och kultur. I den ekonomiska sfären är den affirmativa politiken förknippad med liberal välfärdspolitik, medan den transformativa vill ändra grunden för produktionsförhållandena och därför traditionellt förknippas med socialism. Inom den kulturella sfären innebär de affirmativa strategierna en mångkulturell strävan efter att uppvärdera nedvärderade grupper samtidigt som grupperna hålls intakta. De transformativa strategierna är där förknippade med dekonstruktion av själva gruppidentiteterna, som exempelvis queera försök att destabilisera dikotomierna man-kvinna och homo-hetero, snarare än affirmativa försök att uppvärdera homosexualitet och kvinnor (vilket snarare riskerar att förstärka uppdelningen av gruppidentiteter). Fraser menar därför att identitetspolitik hör samman med liberalism eftersom båda främjar gruppskillnader, medan vänsterradikalism hänger samman med queerpolitik eftersom båda vill undergräva gruppskillnader och ändra strukturer. Detta är tänkvärt eftersom det i den svenska debatten ofta är just folk på vänsterkanten, inte sällan under queerteorins inflytande, som förespråkar identitetspolitik. Här tror jag att Fraser skulle kunna inspirera till nytänkande och öppna upp vad som ofta framstår som en överdrivet polariserad och onyanserad debatt.