Idealism – Efter humanismen

Om Croces nyidealistiska historieteori

Benedetto Croce var en av filosoferna som tog sig an att ge historiografin en ny teoretisk grund i följden av ”historismens kris” kring sekelskiftet 1900. I Theory and History of Historiography (1920) instämmer han i mycket av kritiken av historismen, men ser inget skäl till att förkasta historiografin som sådan. Boken beskrivs som den fjärde delen av Croces ”Philosophy of the Spirit”, vilket signalerar släktskap med Hegelianismen. Men till skillnad mot Hegels absoluta idealism, som betraktade historien som ett ständigt framåtskridande mot ett bestämt mål, förkastar Croce både teleologi och tron på framåtskridande och bör därför betraktas som nyidealist.

Boken består av två delar varav den första behandlar historiografins teori och den andra dess historia. Croce inleder bokens andra del med att deklarera att historieskrivningens historia inte tydligt kan avgränsas från litteraturhistorien eftersom historiografin alltid varit både litterär och praktisk. Han påpekar också att det är omöjligt att skriva historia utan att samtidigt kritisera tidigare historieskrivning på området, både innehållsligt och utifrån dess teoretiska utgångspunkter. Kapitlen behandlar historieskrivningen under antiken, medeltiden, renässansen, upplysningen, romantiken och, avslutningsvis, den positivistiska historieskrivningen. Till Croces förtjänster hör att han lyfter fram både positiva och negativa aspekter av varje tids historieskrivning och gör en del oväntade och insiktsfulla paralleller mellan dem. Den grekisk-romerska historiografin var, enligt Croce, pragmatisk och syftade främst till att ge användbar kunskap. Under medeltiden kom kollektiv snarare än individer att betraktas som historiens subjekt och historien tolkades utifrån andliga faser av framåtskridande. Historien ansågs utgöra mänsklighetens stora drama och den antika uppfattningen om historia som en hjälp för praktiska, politiska och administrativa sysslor trängdes undan.

Under renässansen sekulariserades historieskrivningen och historikerna ansåg sig återvända till den antika historiografin. Detta, menar Croce, är en problematisk syn som lever kvar ännu i hans samtid. Även om historieskrivningen åter blev pragmatisk förekom inslag av medeltida mysticism och föreställningar om tur och slump, men de inslagen försvann i och med upplysningens förnuftsdyrkan. Upplysningens historiografi, som skildras utifrån Voltaire, kom att handla om den mänskliga andens framåtskridande. Här finns, menar Croce, en tydlig parallell till kristendomens teleologiska historiografi som tycks ha undgått upplysningsfilosoferna själva.

Om den kristna medeltida historieskrivningen ägnat sig åt det externa (gudomliga) och andliga, vände sig renässansen mot det jordiska. Med upplysningen kom åter en vändning mot det externa, men nu i form av föreställningar om en övergripande tidsanda. Tron på förnuft och framsteg gjorde att man till skillnad mot renässansens hyllande av antiken ansåg att moderna idéer var mer framstående än antika. Platons filosofi var blott une mauvaise métaphysique. Därav att 1700-talet betraktats som antihistoriskt. Som en reaktion mot detta kom 1800-talet att bli historiens århundrade. Under romantiken uppstod den idealistiska filosofin som kulminerade med Hegel. Detta innebar ett stort intresse för historiefilosofi. Romantiken övergav pragmatismen för att istället ge historieskrivningen egenvärde, history for history’s sake.

Romantikens historiefilosofi och dess strävan efter universella historier kom att möta motstånd från positivismen. Hegelianism och pragmatism förkastades. Historia skulle bli en strikt empirisk vetenskap med syfte att beskriva det förflutna wie es eigentlich gewesen, som Leopold von Ranke berömt uttryckte det. Historiefilosofi övergavs till förmån för sociologi och historievetenskapen kom att sträva efter att finna orsaksförklaringar till enskilda fakta och att genom en naturvetenskapligt inspirerad metod baserad på kausal induktion fastställa historiens lagbundenheter. Trots Croces uppenbara skepsis mot positivismen och Ranke framhålls ändå dennes förtjänster. Exempelvis bidrog objektivitets- och neutralitetsidealen till ökade krav på historiska dokuments äkthet och pålitlighet, källkritik alltså. Rankes ”greatest achievement”, enligt Croce, ”was to write of French history in a manner that did not displease the French.”

Bokens andra del ger bakgrunden till de historieteoretiska problem Croce avhandlar i den första, där han placerar historiografi mellan konst och filosofi och argumenterar för en praktiskt orienterad historiesyn, men tar samtidigt avstånd från en för långt gången instrumentalism utan sanning i sikte. Boken inleds med Croces kända påstående att all historia är samtidshistoria. Idag känner vi denna ståndpunkt som ”presentism”, men i Croces språkbruk (förvisso i översättning) behandlas frågan som en skillnad mellan ”contemporary” och ”non-contemporary” eller ”past history”.

Croce menar att historieskrivningen ska tjäna samtidens intellektuella och moraliska behov och att dess mål ytterst är självkännedom. Det är i detta sammanhang Croces förhållande till Hegelianismen blir som tydligast:

Since history is history of the spirit, and since spirit is value, and indeed the value that is possible to conceive, that history is clearly always history of values; and since the spirit becomes transparent to itself as thought in the consciousness of the historian, the values that rules the writing of history is the values of thought.

Att förstå historien är att förstå sig själv och de tankar och värderingar som styr våra handlingar. Historieskrivningen ges här både ett subjektivt och objektivt element. Här ser vi även det ”humanistiska” inslaget i Croces historiografi. Det förflutnas skeenden ska betraktas som ett resultat av mänsklig vilja och intellektuell förmåga, inte som blint och slumpmässigt, eller enbart strukturellt. Möjligen kan han beskyllas för en övertro på människans förnuft och agens.

En av Croces centrala distinktioner är mellan historia och krönika. Den historiografi Croce förespråkar är till skillnad mot krönikan levande och personlig. Krönikan likställs med filologisk historieskrivning, som förvisso kan vara korrekt, men saknar koppling till livet och är oförmögen att hjälpa oss med praktiska och etiska problem. Krönikor representerar ”the dead past”, men kan blir del av en levande historia om de används för att uppfylla historieskrivningens syfte att göra det förflutna till en del av nuet. Här tycks Croce rubba den strikta uppdelningen mellan det förflutna, historieskrivningen och samtiden.

Croces åsikt att historiografin inte kan skiljas från filosofi gör att han ägnar mycket möda åt att diskutera dess konceptuella grunder, ofta genom att utgå från etablerade begreppspar som han ifrågasätter och problematiserar. I Hegeliansk andra vill han visa på att dikotomierna inte är absoluta motsatser, utan att relationen mellan dem är dialektisk. Emellanåt tycks dock Croce sudda ut gränserna mellan olika begrepp så till den grad att det är svårt att se poängen med att fortsätta använda dem. Detta görs till exempel i en diskussion om universell och partikulär historia. En intressant aspekt av Croces kritik av universell historia är dess likheter med den poststrukturalistiska kritiken av metanarrativ. Den universella historien försöker ge en bild av allt som hänt mänskligheten, från dess uppkomst till och med världens slut. Dessa teleologiska, teologiska och naturalistiska fiktioner förkastas av Croce, som menar att de går att finna inom både kristendomen, positivismen och Marxismen. Croce tar dock inte ensidigt parti för det individuella eller partikulära, utan diskussionen tycks mynna ut i att historikerns begrepp är universella, men dess studieobjekt partikulära. Tack vare begreppens universalitet lämnas utrymme för historikerns subjektivitet (i val av studieobjekt och formulering av frågor) utan att historieskrivningen hemfaller åt urspårad relativism. Historiografin är alltså både universell och partikulär; de är inte motsatser, utan en enhet.

Den positivistiska uppfattningen att historiografin är objektiv och neutral förkastas av Croce, som anser positivismens syn på alla fakta som lika giltiga vara absurd. Han menar att den synpunkten är teorifientlig och leder till att historikerna tar sin tillflykt till att enbart samla och arrangera fakta. Detta är filologisk historia, som Croce kritiserar för att sakna ett urvalskriterium för vilka fakta som är intressanta. Historikern måste alltid göra ett urval och välja vilken historia som ska berättas utifrån vilken historia som samtiden behöver. Croce är också kritisk mot tendensen att betrakta en särskild typ av historieskrivning, exempelvis politisk, som överordnad andra typer, säg litteraturhistoria.

Att läsa Croce ger perspektiv på de senaste decenniernas historieteoretiska debatt, som inte längre framstår som särskilt ny. Han berör aktuella frågor om historikers förhållande till det förflutna och deras urvalskriterium för fakta, om tolkningars ofrånkomliga ofullständighet och periodiseringars kontingens, och förhållandet mellan objektivitet, neutralitet, subjektivitet och relativism. Han tar upp historiografins värde, syfte, metod och studieobjekt och hjälper oss att få syn på likheterna mellan idealismen och poststrukturalismen.

Theory and History of Historiography är tyvärr en trögläst och snårig bok, säkert delvis på grund av översättningen. En mycket bättre och mer läsvärd bok på samma tema är R. G. Collingwoods The Idea of History (1946). I den känns både tematiken, idéerna och upplägget från Croces bok igen. Det är ingen slump. Croce, som också behandlas i The Idea or History, var en av Collingwoods viktigaste inspirationskällor.

Utan konst – samhällskollaps!

”Art is the community’s medicine for the worst disease of mind, the corruption of consciousness.” – R. G. Collingwood

Min avhandlings huvudpersoner, John Dewey och Robin George Collingwood, behandlas sällan sida vid sida. Undantaget är inom estetiken, där Deweys Art as Experience (1934) och Collingwoods The Principles of Art (1938) klumpas samman som företrädare för ”expressivism”. Dels för att deras estetik har jämförts av många andra och dels för att det inte var centralt för mitt huvudargument, gav jag inte temat särskilt mycket utrymme i avhandlingen. Synd på sätt och vis, för både Dewey och Collingwood har spännande estetiska idéer. Nedan följer en text om sistnämndes konstfilosofi. (Kanske att det blir något liknande om Dewey framöver.)

The Principles of Art är skriven i en tid då Collingwood var djupt bekymrad över fascismens växande popularitet och undersökte hur kultur och humaniora kunde fungera som motkraft. Han påstår att bokens huvudfråga är “vad är konst?” men i själva verket är frågan ”varför är konst viktigt?” den mest centrala. Han öppnar boken med att reda ut vad konst inte är genom att relatera det till närliggande fenomen som ofta misstas för konst eftersom de har egenskaper som överlappar med ”art proper”.

Först betonar Collingwood vikten av att skilja konst från hantverk, som han även kallar ”användbar konst”. Han argumenterar för att det inom hantverk finns en tydlig distinktion mellan medel och mål, form och material. Inom konsten existerar inte dessa distinktioner. Hantverkaren vet på förhand vad denne ska tillverka och produkten är därför ett resultat av efterfrågan. Därför är teknisk skicklighet centralt inom hantverk. Det är förvisso ofta viktigt inom konsten, men inte avgörande för att något ska vara konst.

Konstens essens består alltså inte i förmågan att skapa en på förhand bestämd produkt. Inte heller består den i förmågan att skapa förutbestämda känslo- eller sinnestillstånd hos en publik. Konst kan inte handla om representation eftersom det enbart är en fråga om teknisk skicklighet; hur väl någon kan återskapa ett motiv eller en känsla. Representationer kan visserligen vara konst, men att vara representativt gör inte något till konst.

Underhållning är ett exempel på representation eftersom det, enligt Collingwood, handlar om att generera en viss förutbestämd känsla hos publiken, nämligen njutning. Det är en känsla som helt saknar praktiskt nytta och som vi söker för dess egen skull. Det borde vi inte. För i underhållningens hedonism finns ett hot mot civilisationen och dess popularitet är ett tecken på att människor flyr verkligheten på grund av att de är så uttråkade av det moderna livet. Det var, enligt Collingwood, underhållning som orsakade Romarrikets undergång. Även om han har en poäng i att hedonism är individualistiskt och kan utgöra ett problem om allt för många väljer att försaka det gemensamma goda, så kan nog få samtida läsare instämma helt i hans mycket underhållande och subjektiva avsky av underhållning. Hans konkreta exempel är pornografi, kriminalromaner, biografen, grammofonen, Edgard Allan Poes berättelser, Mozarts Don Giovanni och Beethovens femte symfoni. En intressant mix!

Det finns dock exempel på representationer av känslor som har ett praktiskt värde. Collingwood ger dem det märkliga namnet ”magic”. Hit hör folkdanser, bröllop, begravningar, idrott (hävdar han på ett ställe, på ett annat avfärdar han det som underhållning), militärmusik, rävjakt och festmiddagar. Även om ”magi” är estetiskt medelmåttigt och inte kan kallas konst är det, enligt Collingwood, livsviktigt för ett samhälles fortlevnad. Den gemensamma nämnaren är att både konst och ”magi” är nödvändiga för människans individuella och kollektiva känsloliv. Kritikern måste kunna skilja dem åt. Den som avfärdar nationalsången som dålig konst gör bort sig eftersom nationalsången inte är konst, utan magi och bör värderas som sådan.

Men vad är då konst? Collingwood menar att konst, liksom underhållning och magi, är kopplat till känslor. Skillnaden är att konsten inte syftar till att framkalla känslor, utan att uttrycka dem – vilket är skälet till att han anses företräda en expressivistisk syn på estetiken. Viktigt är att konstobjektet inte är det centrala för Collingwood, utan den estetiska erfarenheten som uppstår när konstnären uttrycker sig och som framkallas hos publiken (visserligen genom ett konstobjektet).

Det konstnärliga uttrycket utgår från att konstnären vet att den känner något, men inte vad. Att utforska detta är målet med den skapande processen. Till skillnad mot underhållaren som hos publiken försöker framkalla en känsla hen själv inte nödvändigtvis känner så syftar det konstnärliga uttrycket till att publiken ska uppleva samma känsla som konstnären själv och därmed, likt konstnären, förstår sig själv och sitt känsloliv bättre.

Det är först genom att ge känslorna estetiskt uttryck som vi blir medvetna om vad vi känner och tvingas erkänna och konfrontera vårt känsloliv. Motsatsen, att tränga bort känslor, korrumperar medvetandet och gör oss falska inför oss själva. Detta är, enligt Collingwood, inte så mycket en fråga om lögn, utan om ondska – och det är ett hot som ständigt hänger över oss alla. Därför är konst så viktigt, det leder till självkännedom om vårt individuella och kollektiva känsloliv. Och eftersom tänkande förutsätter kännande är det av största vikt att vara klar över vad man känner, annars kommer man också att misslyckas tänka.

En annan viktig komponent i den estetiska erfarenheten är fantasi eller föreställningsförmåga (”imagination”). Vi intar inte konst enbart genom våra direkta sinneförnimmelser, utan också genom vår aktiva föreställningsförmåga. Idealist som han är går Collingwood ändå emot Immanuel Kants passiva syn på konst som kontemplation och hävdar att konst är aktivitet då det i grunden handlar om uttryck. Han menar även att betraktaren av konst är en sorts medskapare genom sin aktiva föreställningsförmåga. För att exemplifiera påpekar han att vi ser en hel tändsticksask även om vi bara ser tre av dess sidor. Våra sinnen räcker inte till, utan föreställningsförmågan fyller på för att skapa en helhet. Den fungerar också negativt, genom att exempelvis sålla bort en orkesters hostningar eller eventuella ljud från publiken runt omkring oss. Fantasin och vårt tolkande intellekt skapar en helhetsupplevelse – en estetisk erfarenhet – av sinnesuttrycken som möter oss.

Collingwood ställer höga krav på publiken. För att konsten ska fylla sin rätta funktion måste vi, i fallet musik, vara intelligenta lyssnare som inte lyssnar för vår njutnings skull, utan med syfte att rekonstruera musikstycket så som kompositören tänkt sig det. Frågan är såklart, för det första, hur vi vet när vi lyckats med det och, för det andra, varför kompositören skulle ta tolkningsföreträde. Över huvud framträder här det kanske största problemet med Collingwoods estetik, den är väldigt ”brainy”. Exempelvis säger han: ”A work of art may be completely created when it has been created as a thing whose only place is in the artist’s mind.” Det verkar konstigt. Nog vill vi ha någon slags ”output” för att räkna något som konst?

Ytterligare en komponent Collingwood framhåller som central inom estetiken är språk eller kommunikation. Språket är dels en förutsättning för föreställningsförmågan eftersom det är genom den våra ordlösa känslor medvetandegörs för oss själva, dels handlar uttryck i grunden om att kommunicera något. Det här leder Collingwood till en social och anti-individualistisk syn på konst, vilket inte riktigt går ihop med idén att konst kan existera isolerat i enskilda personers huvuden. Han avfärdar i alla fall “esteticism” och idén om ”art for art’s sake” och klagar på att estetiker ofta avfärdat konstens viktiga pedagogiska funktion. Just för att konst lär oss om vårat känsloliv har den en nödvändig och praktisk plats i våra liv och i samhället.

Mot slutet av boken sågar Collingwood genikulturen och menar att en konstnär aldrig får isolera sig från samhället, utan tvärtom måste vara ett med sin publik och ska fungera som dess talesperson. Dessutom hävdar han att all bra konst är politisk i bemärkelsen samhällsengagerad. Men konstens syfte är aldrig att uttrycka en förutbestämd politisk åsikt, utan dessa friläggs genom den konstnärliga processen. Konstnären ska ha som mål att förstå sin omvärld, inte att få omvärlden att förstå honom eller henne. Den emotionella självkännedom som uppstår i konsten är nämligen inte enbart för konstnärens egen skull utan för samhällets bästa. Eftersom konstnären alltid är del av ett samhälle och har blivit till i samhället är alla konstverk på sätt och vis är samarbeten och den ”estetiska individualismen” måste förkastas. Konst är inte en lyx utan en nödvändighet. Därför måste barn tränas i konstnärliga uttryck och vi bör alla bli bättre på att uttrycka oss estetiskt, exempelvis, säger den på alla tillgängliga bilder korrekt klädde filosofen, genom våra klädval. Att uttrycka sig konstnärligt är att förstå sig själv och att formas som person, och samtidigt bidra till samhällets självförståelse och därför också att forma samhället.

Det är förstås underbart att en kulturkonservativ socialliberal professor från den brittiska överklassen rasar mot copy right-lagar och olika former av tillsynes harmlös underhållning som biofilm, kriminalromaner, fotografier och grammofonmusik, vilkas passiviserande natur får Collingwood att larma om civilisationens förestående undergång. Mycket i Collingwoods konstfilosofi är omöjligt att hålla med om, inte minst hans idealistiska idéer om att konst kan existera isolerat i folks huvuden. Märkligt är också hans påstående att romanen är på utdöende som konstform med tanke på 1930-talets många fina romaner. Inte heller diskuterar Collingwood modernismen inom konsten, förutom att han talar gillande om Paul Cézanne. Över huvud är hans konkreta exempel få och framför allt är det T. S. Eliot som lyckas leva upp till Collingwoods krav på ”art proper”.

Colliingwood har förstås rätt i att varken teknisk skicklighet eller användbarhet är nödvändigt för att något ska betraktas som konst. Det är också lätt att hålla med om att konst inte behöver vara njutbar eller skön och inte alltid är representativ, utan ofta är utforskande, experimentell och förutsättningslös. Jag gillar att han flyttar fokus från konstobjektet till den estetiska erfarenheten och att han inte ser erfarenhet som något passivt, utan betonar att den är en sorts aktiv syntes av sinnes- och känslointryck, föreställningsförmåga och intellektuell uttolkning, vilket kräver språk. Det är svårare att hålla med om att konst i grunden alltid måste handla om att uttrycka omedvetna känslor. Jag tror mycket skapade är mer förutsättningslöst experimentell än så. Men jag håller med Collingwood om att skapade också är ett självskapande som kan leda till självförståelse. Jag tycker även att hans samhälleliga och pedagogiska syn på konsten är sympatisk.

Progressivismens uppgång och fall och dess relation till den Angloamerikanska idealismen, ca. 1870-1920

I dagarna medverkade jag i det Nordiska historikermötet i Göteborg där jag deltog i en panel med titeln ”Transatlantiska idéutbyten, 1840–1920: Folkstyre, Progressivism, Imperialism”. Nedan följer min presentation, som är en variation på ett tema ur min avhandling.

I en uppmärksammad artikel från 2004 beklagar sig James Secord över den metodologiska nationalismens kvarhållande dominans inom historiografin. Han skriver:

As a result of the widening of the Atlantic in the nineteenth century, we have two sophisticated bodies of secondary literature on two closely connected national cultures – but little cross-citation between those who study them.

Kommentaren avser egentligen brittisk och amerikansk vetenskapshistoria, men är applicerbar även på inte minst filosofihistoria. De senaste 20 åren har dock den politiska historiografin legat i framkant var gäller transnationella perspektiv.

Att det transatlantiska resandet och utbytet av idéer och varor ökade under den här perioden, som kallats ”den första globaliseringsvågen”, är egentligen inte förvånande. Det var en fredlig period vars revolution i kommunikations- och transportteknik ledde till utbyggnad av järnväg, postväsende, ångbåtstrafik och den transatlantiska telegrafkabeln. Ett växande antal amerikaner åkte på ”grand tours” i Europa, och dessa var de inte bara av estetiskt och kulturhistoriskt, utan sociologiskt intresse. Allt fler amerikaner läste vid tyska universitet, dels för att detta var billigare än att att utbilda sig i USA, dels för att de stod för ett nytt ideal; det forskningsbaserade universitetet, vilket var en modell USA kopierade under 1800-talets sista decennier då flera nya amerikanska universitet grundades.

Det gemensamma språket underlättade naturligtvis spridningen av idéer och böcker och avsaknaden av copy right-lagar bidrog till att amerikanska förlag kunde ge ut brittiska böcker utan att författarna fick royalties. Denna riktning på spridningen, från Storbritannien till USA, var också den dominerande fram till första världskriget, då maktrelationerna skiftade.

Om relationen mellan Storbritannien och den forna kolonin var något fientligt under stora delar av 1800-talet, blev det mot århundradets slut allt vanligare med föreställningar om en Anglosaxisk ras och gemensam identitet. Vid 1800-talets slut ansåg allt fler att Storbritannien och USA delade både historia och framtida öde. Vissa av tidens utopiska sci-fi författare, som H. G. Wells, odlade förställningar om att återförena Storbritannien och USA i en gemensam union, vilket var en vision som delades av exempelvis den skottsk-amerikanske företagaren Andrew Carnegie. Runt år 1900 bildades organisationer som Anglo-American League och Atlantic Union, vilka verkade för fördjupat samarbete eller till och med integrering. Närmandet mellan USA och Storbritannien var alltså dels kulturellt och idébaserat, dels materiellt, genom en mer sammanbunden transatlantisk ekonomi och militära samarbeten. Under perioden skrev Manchester Guardian att ”space has been eliminated” och att ”frontiers no longer exist”.

I den transatlantiska politiska historiografin lyfts ofta fram att perioden från 1870 till 1920 präglades av en ny form av progressiv socialpolitik. I många politiska tänkares och aktivisters ögon stod de båda nationerna inför en gemensam uppsättning problem som ofta benämndes som ”den sociala frågan”. Denna innefattade arbetsförhållanden, fattigdom, utbildning, hälsa, bostäder och urbanisering. Bland företrädarna för den nya socialpolitiken finner vi amerikanska progressives som Jane Addams och John Dewey, brittiska new liberals och fabians som John Hobson, Leonard Hobhouse, Graham Wallace, Sidney och Beatrice Webb. Bland de viktiga institutionerna kan social settlements som Toynbee Hall i London och Hull House i Chicago framhållas. Gemensamt var att de kritiserade den tidigare liberalismens individualism och frimarknadskapitalism och istället förespråkade kollektivism. De hade ett positivt frihetsideal och ansåg att staten kunde spela en aktiv roll i att realisera den individuella friheten genom progressiv beskattning, utbildning och socialförsäkringssystem.

Trots att det ofta framhålls i den politiska historiografin att tidens filosofer påverkades av den sociala frågan och omformulerade sin politiska filosofin för att bemöta denna nya problematik tycks filosofihistoriker generellt ointresserade av den politisk-historiska forskningen. Det är märkligt eftersom den progressiva socialpolitikens storhetstid, 1870 till 1920, sammanfaller med den filosofiska idealismens storhetstid i både Storbritannien och USA – och det är här min intervention i forskningen kommer. Min avhandling, Two Quests for Unity, försökte dels sammanföra den politiska liberalismens och den filosofiska idealismens historia, dels sammanföra historien om den amerikanska idealismen med historien om den brittiska idealismen. Faktum är att dessa behandlats som två separata fenomen, trots slående paralleller.

Jag kan exemplifiera detta med två antologier, från 2000 respektive 2009, som båda har titeln Anglo-American Idealism. I dessa böcker behandlas ett flertal individuella filosofer i separata kapitel, och bara en amerikan tas upp vid sidan av en massa britter. Inget sägs om eventuella kopplingar mellan de olika tänkarna, vilket hade varit fokus för en transnationell historiker. Detta ville jag utmana då de politisk-historiska studier jag läst antydde att även filosoferna deltog i det transatlantiska idéutbytet. Medan idealismen i USA och Storbritannien tidigare behandlats separat argumenterar jag för att den bör betraktas som en tradition. Detta både på grund av idélikheter och faktiskt idéutbyte och transatlantiska kontakter.

Den idealistiska filosofin har sin bakgrund i den tyska världen runt år 1800 och började göra avtryck i Storbritannien och USA redan under 1820- och 30-talet genom brittiska poeter som Samuel Coleridge och amerikanska transcendentalister som James Marsh och Ralph Waldo Emerson. Vid mitten av seklet kommer de första mer omfattande introduktionerna till tysk idealism och strax efter kommer de första översättningarna av Hegel, som ska bli den viktigaste filosofiska influensen. Vid slutet av 1860-talet har idealismen blivit den dominerande filosofiska strömningen i USA och Storbritannien. Ledande personer är Thomas Hill Green, som 1866 får en tjänst vid universitetet i Oxford. Bland hans tidigaste och viktigaste efterföljare kan Francis Herbert Bradley, Bernhard Bosanquet och Edward Caird, som var den ledande idealisten i Skottland, nämnas. I USA var en grupp idealister i St Louis särskilt viktiga, under ledning av William Torrey Harris grundade de den första engelskspråkiga akademiska filosofiska tidskriften Journal of Speculative Philosophy 1867. Detta var ett centralt idealistiskt forum där både Britter och Amerikaner medverkade. Även senare viktiga akademiska tidskrifter som Mind, Ethics och The Philosophical Review, vilka grundades mellan 1876 och 1892, innehåller recensioner och artiklar av och om både amerikanska och brittiska idealister, och i flera fall finner vi exempel på att dessa sitter gemensamt i redaktionen.

Den enskilt viktigaste introduktören för brittisk idealism i USA var George Sylvester Morris som var verksam vid Johns Hopkins, där han bland annat var lärare åt John Dewey. Tillsammans skulle de två flytta till universitetet i Michigan, som de förvandlade till den ledande idealistiska miljön i USA under 1880-talet. Båda två reste till Storbritannien och träffade de brittiska idealister. Det finns alltså gott om bevis för transatlantiska kopplingar, även om amerikanerna, som sagt, följde britterna i mycket större utsträckning än tvärtom.

Den angloamerikanska idealismen var en reaktion på materialism, positivism, utilitarism, hedonism, dualism och individualism. Metafysik och estetik var viktiga inslag som jag kommer hoppa över för att istället fokusera på de sociala och politiska aspekterna av filosofin. Det centrala här är att idealismen betonade praktik, etik och socialt engagemang och omformade liberalismen i mer kollektivistisk riktning och kritiserade tidigare liberaler för att ha varit för individualistiska och för upptagna av frimarknadskapitalism.

Idealismen sågs som ett försvar av kristendomen i ljuset av vad som i både USA och Storbritannien benämnts som ”the Victorian crisis of faith”. Den omvandlade kristendomen till ett etisk och socialt ideal som handlade om att ”realizing the Kingdom of God on earth”, som en vanlig trop löd. Detta är kopplat till idealismens betoning av praxis. Filosofi ska inte enbart handla om inomakademisk teoretisk spekulation utan tro, tänkande, värdering och förnuftsbruk bör, som den amerikanska idealisten Joshia Royce framhöll, anses vara praktiska och därmed etiska aktiviteter. Britten Henry Jones talade om idealismen som ”a practical creed” och framhöll vikten av “the application of ideas to life”. Den idealistiska filosofin utgick alltså från praktiska problem och var handlingsorienterande och social. När den brittiska idealisten Robin George Collingwood 1939 blickade tillbaka på idealismens storhetstid menade han att dess styrka legat i att Thomas Hill Green tränat sina studenter för arbete inom civilsamhället och offentliga ämbeten. Flera av idealisterna var verksamma i Settlementrörelsen, Charity Organisation, i det liberala partiet och i utbildningsväsendet.

Idealismens betoning av praxis är knuten till ett ytterligare centralt tema, nämligen att idealismens sociala och politiska tänkande kritiserade individualismen och reformerade liberalismen i kollektivistisk riktning, vilket också innebar att de lyfte fram ett positivt frihetsideal och en ny positiv syn på staten, som ansågs kunna assistera den individuella friheten. I inledningen till första numret av nämnda Journal of Speculative Philosophy skrev redaktören William Torrey Harris att ett av idealismens syften var att motverka ”the brittle individualism” som han ansåg hade plågat USA före inbördeskriget. Idealisterna, som generellt var liberaler, menade att John Stuart Mill och Jeremy Bentham hade förespråkat en alltför ”atomistisk” individualism och varit för naiva gällande effekterna av laissez-faire. Den kristna aspekten gjorde sig också påmind i att idealisterna ansåg ”frihet” handla om att bli den bästa versionen av sig själv. Negativ frihet handlade inte bara om att avskaffa yttre hinder till friheten, utan också inre hinder som ovälkomna begär, vilka kunde leda individen till att annars använda sin frihet till ovärdiga mål. Frihet blev därför ett ”perfektionistiskt” koncept, och det handlade om att ens personliga mål skulle sammanfalla med en strävan efter det gemensamma goda.

En nyckeltext är Thomas Hill Greens Lectures on the principles of political obligation. Green menar att individen inte är något som föregår eller existerar i motsättning till samhället. Tvärtom är det genom samhället och genom sociala relationer som man blir till individ. Med ”frihet”, skriver Green, ”menar vi inte enbart frihet från hinder eller tvång. Vi menar inte heller friheten att göra som vi vill oavsett vad det är vi vill. … När vi talar om frihet … talar vi om den positiva kraften eller förmågan av någon vi gör eller åtnjuter tillsammans med andra. Vi menar med det en kraft som varje människa utövar genom den hjälp och i det beskydd andra upprätthåller åt honom och han i sin tur åt dem.” Målet med frihet, skriver Green, är frihet i den positiva bemärkelsen att ”frigöra förmågan hos alla människor att i lika utsträckning bidra till det gemensamma goda.”

Idealismen var alltså viktig för att omforma liberalismen i en mer social och progressiv inriktning. Den gav en filosofisk grund åt det transatlantiska progressiva reformnätverkets socialpolitiska strävanden.

Perioden 1870 till 1914 hade karakteriserats av ett utopiskt framåtblickande, men också av globalisering och en öppenhet för att blicka utåt och hämta idéer från andra sidan Atlanten. Första världskriget punkterade detta. Tron på på samarbete, frihandel, civilisering, framsteg och liberal internationalism avtog. Resor försvårades av byråkratisering, exempelvis genom införandet av pass, och det talades om ”liberalismens kris”. Samtidigt ökade oron för ”amerikaniseringen av världen” i och med att maktbalansen skiftade från Europa till USA. Med detta kom även idén om den amerikanska exceptionalismen som också påverkat historieskrivningen och gjort att de transnationella kopplingarna som jag velat lyfta fram här kommit i skymundan.

Den progressiva rörelsen i USA splittrades över frågan om amerikansk intervention i kriget. I Storbritannien störtdök stödet för det liberala partiet, dels på grund av inre motsättningar, dels på grund av ett ökat stöd för nybildade Labour. Idealismen utkonkurrerades av den nya smalare analytiska filosofin och blev särskilt kritiserad för sina tyska rötter då den associerades med nationalistisk och auktoritär militarism eller ”Prussianism”. Exempelvis beklagade Leonard Hobhouse, en av de främsta företrädarna för brittisk ”new liberalism”, att ”all the essentials of a brutal, autocratic, militant, unscrupulous nationalism” och “the germ of the colossal suffering of Europe” gick att finna i Hegels filosofi och därmed också i hans efterföljares. Den Angloamerikanska filosofiska idealismen och politiska socialliberalismen gick skilda vägar efter att ha levt sida vid sida i ett halvt sekel.

Om ”new liberalism” vid sekelskiftet 1900

Nu i veckan deltog jag i en inspirerande workshop på Göteborgs universitet arrangerat av det nyuppstartade nätverket för politisk idéhistoria. Likt de andra deltagarna bidrog jag med en presentation på 15 minuter som jag postar manus till nedan. Detta är ett ”work in progress”, men ger inblick i en del av mitt avhandlingsarbete.

Bakgrunden till presentationens titel är att jag sedan hösten 2016 skriver på en avhandling med titeln Two Quests for Unity, vars huvudpersoner är den brittiska historikern och filosofen Robin George Collingwood och den amerikanske pragmatisten John Dewey. Jag argumenterar för att enhet (unity) kan ses som ett gemensamt mål för deras tänkande och att detta bör förstås utifrån deras relation till idealismen och liberalismen. Deras enhetssträvan handlar dels om ett insisterande på nödvändigheten att sammanföra olika kunskaps- och erfarenhetsformer, som historia, filosofi, religion, estetik, politik och naturvetenskap, vilket bör förstås som en kritik av vetenskaplig specialisering. Det ska också förstås som en vilja att överbrygga vissa dikotomier, som individ och samhälle; det sekulära och det sakrala; medel och mål; fakta och värderingar; teori och praktik. Därtill bör det förstås i politisk bemärkelse, som ”social unity”, strävan efter ”the common good” eller ”community”.

Deweys och Collingwoods politiska tänkande är del av en socialliberal strömning som riktade kritik mot den liberala traditionen och det är detta sammanhang jag ska fokusera på här. I företrädesvis England har termen ”new liberalism” använts för att ringa in socialliberalismen från ungefär 1880-talet till första världskriget. De personer man främst brukar förknippa med new liberalism är John A. Hobson och Leonard T. Hobhouse. Men även idealister som T. H. Green, Bernhard Bosanquet och David Ritchie räknas ibland in och det gör ibland även icke-britter som Dewey, Max Weber och Guido de Ruggiero. Möjligen skulle José Ortega y Gasset och Miguel de Unamuno kunna räknas hit. Dewey använder själv termen i texten Liberalism, Old and New. Han menar där att den gamla – eller klassiska – liberalismen varit för fokuserad på laissez-faire och baserad på den atomistiska individualismens falska antropologi. Likt T. H. Green menar Dewey att dikotomin mellan individ och samhälle inte kan upprätthållas eftersom självförverkligande förutsätter sociala sammanhang.

Till detta kan tilläggas att new liberals generellt var positiva till välfärdsstaten, sociala reformer och t.ex. fattiglagstiftning. De ansåg att positiva rättigheter är lika viktiga som negativa. Min uppfattning är att många new liberals förkastade idén om värderingsfri forskning och ofta var involverade i den framväxande sociologin. De tycks också, förvisso i olika utsträckning, ha varit kritiska till utilitarismen, men anslöt sig till Bentham och Mills rättspositivistiska kritik av 1700-talets naturrätt.

På senare år har både new liberalism och Brittisk idealism fått en del uppmärksamhet inom den akademiska världen. Att new liberalism uppmärksammats bör förstås mot bakgrund av den debatt mellan liberaler och kommuntarianer som utspelade sig under 1980- och det tidiga 1990-talet. Forskare inom new liberalism framhåller gärna att denna strömning varit förbisedd, vilket resulterat i en ensidig bild av liberalismen. De menar att den kritik kommunitarianerna riktat mot liberalismen i princip är den samma som företrädarna för new liberalism föresatte sig att lösa ett sekel tidigare. Därför har new liberalism också kallats för ”communitarian liberalism”, men ibland även för ”socialistisk liberalism”, ”progressivism”, eller bara ”socialliberalism”.

Det finns likheter mellan den företrädesvis brittiska new liberalism och den amerikanska progressiva rörelsen. I USA verkar begreppet ”liberal” slå igenom på allvar först under mellankrigstiden. Dewey skriver då sina mesta och främsta politiska texter och börjar i allt större utsträckning att tala om liberalism istället för demokrati. Ofta talar han om liberalismens kris, vilket även Collingwood och de Ruggiero gör, och både Hobson och Hobhouse hade gjort redan före kriget. Men det är den klassiska liberalismen som är i kris – new liberalism är lösningen. Behovet av att över huvud försvara liberalismen växer naturligtvis i och med de totalitära ideologiernas genomslag. En intressant likhet mellan Dewey och Collingwood är att de betonar att liberalismen främst är att betrakta som en dialektisk (Collingwood) eller vetenskaplig (Dewey) metod. Detta till skillnad mot totalitära vänster- och högerideologier som de menar förlitar sig på auktoritära våldsmetoder. De delar många av socialismens mål, men menar att mål och metod inte kan separeras från varandra och att den liberala reformismens väg är att den rätta.

Det är också viktigt att poängtera att new liberalism är mer än ett partiprogram. Som Michael Freeden – en av de mer kända forskarna på fältet – påpekar så var new liberalism snarast ett moraliskt temperament eller en intellektuell hållning. I England hade det Liberala partiet utplånats efter första världskriget och ersatts av Labour. När Collingwood översatte de Ruggieros History of European Liberalism (1927) kände han sig tvungen att i ett kort förord påpeka att boken behandlar liberalism i kontinental snarare än brittisk bemärkelse, inte som ett parti, utan ”a name for principles of constitutional liberty and representative government.” Detta är väl ett tecken på att new liberalism kanske inte riktigt lyckats få något bredare genomslag och att liberalismen efter det liberala partiets upplösning hamnat i skymundan av framförallt socialismen. Åtminstone var detta Collingwoods tolkning.

New liberals försvarade välfärdsstaten, positiva rättigheter och ville reducera den ekonomiska ojämlikheten. Socialt erkännande, organicism, ömsesidigt beroende och samarbete var centrala teman. En övergripande idé var ”det gemensamma goda” (”the common good”), vilket ungefär handlar om att skapa de samhälleliga möjligheter som krävs för att alla och envar ska kunna förverkliga sig själva (som samhällsmedborgare). Det goda är alltså ett etiskt ideal.

De två centrala begreppen för new liberals var frihet och community. Deras frihetsbegrepp var dock inte samma som hos Bentham och Mill, utan i väsentlighet detsamma som hos de Angloamerikanska idealisterna. Centralt för detta frihetsbegrepp var ”perfektabilitet”, vilket ungefär handlar om att man ska bli den bästa möjliga versionen av sig själv, snarare än om att uppfylla av önskningar och begär så länge det inte inverkar negativt på någon annan. Det finns alltså en idé om vad som är värdiga mål för den individuella friheten och dessa kan härledas från det faktum att alla individer är sammankopplade och del av en social enhet. Individens strävan efter frihet och det gemensamma goda är alltså tätt sammankopplade.

Därtill innehåller det idealistiska frihetsbegreppet en strävan efter att avlägsna alla hinder för att uppfylla detta mål, oavsett om de är externa eller interna, alltså psykologiska. Till skillnad från tidigare liberaler som ville minska statens inflytande för att ge plats för individuell frihet menade idealister och new liberals att snarare än att behöva skyddas från statligt ingripande behövde individer assisteras av samhället i deras frihetssträvan. Positiva friheter var lika viktiga som negativa.

Vad jag försöker göra är att placera in Dewey och Collingwood och deras respektive nationella kontexter i relation till new liberalism och även att förstå kopplingen mellan idealistiska och liberala idéer hos dem. Idealismens inflytande på framväxten av new liberalism är ännu inte helt klart för mig. Därtill behöver jag förstå evolutionsbiologins roll i sammanhanget. Vissa idealistiska idéer tycks ha upptagits av new liberalism, men den angloamerikanska idealismen kan knappast sägas ha varit liberal i sig. Det fanns också en rädsla för att idealismen skulle kunna utgöra en grund för auktoritära statsuppfattningar, vilket var ett skäl till att exempelvis Hobson och Hobhouse förkastade denna idéströmning, men övertog som sagt dess frihetsbegrepp. Dock är T. H. Greens idé om det gemensamma goda, kritiken av dikotomin individ och samhälle, samt tanken på självförverkligande som livsmål är exempel på idealistiska idéer som influerade new liberalism. Både Dewey och Collingwood talar om Green som en central inspirationskälla och ”det gemensamma goda” bör ses som den politiska motsvarigheten till filosofins ”unity”, vilket är ett skäl till att jag anser att ”quests for unity” är en lämplig beskrivning av Deweys och Collingwoods tänkande. Att studera deras och andra new liberals politiska tänkande vidgar våra föreställningar om vad liberalismen kan vara.