Kunskapshistoria – Efter humanismen

Vetenskap, andlighet & ideologi

Häromdagen utkom senaste numret av årsboken History of Intellectual Culture (HIC). Det är en utmärkt tidskrift som fick en nystart häromåret och föredömligt nog finns tillgänglig Open Access.

Min artikel, ”The Numinous, the Political, and the Epistemic: Analytical Categories for Exploring the Historical Intersections of Spirituality, Ideology, and Knowledge”, griper in i en kunskapshistorisk debatt om hur vi historiskt ska förstå och analysera kopplingarna mellan kunskap och andra fenomen. Som titeln avslöjar fokuserar jag på kopplingarna mellan (vetenskaplig) kunskap, andlighet och ideologi. I artikelns första del föreslår jag att vi bör närma oss detta med hjälp av tre analytiska kategorier: det epistemiska, det politiska och det numinösa. I den andra delen exemplifierar jag hur det analytiska ramverket kan användas genom att undersöka hur dessa fenomen samverkar inom holismen, exemplifierat genom Jan Smuts och Abraham Maslow.

Det har varit ett nöje att arbeta med HIC. Redaktörerna har varit tydliga i kommunikationen, snabba att svara på mejl och hjälpsamma med att uttolka och diskutera referentgranskarnas kommentarer. Det är också den granskningsprocess som jag hittills har lärt mig mest av. Dessutom stod tidskriften för språkgranskning, vilket jag önskar var normen.

Jag har inte hunnit läsa någon text i numret ännu, men noterar potentiellt spännande artiklar om genus och arkiv, transnationella kidnappningar, folklig aktiehandel, Franz Boas, europeiseringen av universitetet, reformuniversitetets historia och akademisk lek. Hur kan man annat än önska sig lästid!?

Rapport från en kunskapshistorisk konferens

Förra veckan medverkade jag på den andra internationella konferensen i kunskapshistoria. Denna gång arrangerad av LUCK i Lund, vilket är passande eftersom det är en av de världsledande platserna för kunskapshistoria; ett fält som vuxit fram under de senaste 10-15 åren (och som jag tidigare skrivit om).

Att följa framväxten av nya forskningsfält är spännande. Det samlar folk från olika nationer (främst västeuropeiska i detta fall) och ämnen (främst historia, bokhistoria, mediehistoria och idéhistoria i detta fall) som vill göra något nytt, men inte riktigt är eniga om vad eller hur det ska göras. Att historisera kunskap och det så kallade ”kunskapssamhället” framstår spontant som relevant givet de hot mot kunskapen som vi blivit allt mer medvetna om under 2000-talet. I Sverige har kritiken mot fältet främst kommit från idéhistoriker som menar att deras ämne redan rymmer allt som kunskapshistoria ägnar sig åt. Jag håller visserligen med om att kunskapshistoriker varit dåliga på att gå i dialog med såväl svensk idéhistoria som internationell vetenskapshistoria och STS men är ändå i grunden positiv till fältet eftersom jag tycker att det dels medför ett välkommet perspektivskifte – vad händer när vi använder kunskap som en analytisk kategori i historisk forskning? – dels för att det skapat en mycket bra forskningsmiljö i Lund som jag haft förmånen att vara del av i flera år.

Kunskapshistoria som representerat av Wikipedia

En utmaning för kunskapshistoria gäller dess centrala begrepp. Det sägs att fokus ligger på aktörer och arenor, men vad är nytt med det förra och hur skiljer sig det senare från det fokus på platser som länge diskuterats inom den så kallade ”spatiala vändningen”? Det sägs att fokus inte är uppkomsten och produktionen av ny kunskap, utan kunskapens ”cirkulation”, men hur skiljer dig det mot de receptionsstudier som exempelvis litteraturvetare länge ägnat sig åt? Inte minst har en återkommande kritik riktats mot vagheten i själva begreppet ”kunskap”? Vilket är en allvarlig kritik givet att det är fältets viktigaste analytiska kategori.

Mitt bidrag till konferensen var att ta mig an just kategorin ”kunskap”. Den traditionella filosofiska definitionen är att kunskap är rättfärdigad, sann, tro. Eftersom det vore anakronistiskt att enbart historisera det vi idag accepterar som kunskap och eftersom vi inte vill sätta oss till doms över historien, utan vill försöka förstår det förflutna utifrån de förflutna aktörernas perspektiv, brukar historiker bortse från den problematiska komponenten sanning. Det är klokt, men att utgå från att allt som historiskt ansetts vara kunskap av någon är kunskapshistoriens objekt är för tillåtande. Då blir det snarast trosföreställningshistoria. Kunskap är, till skillnad mot ”idé”, ”information” och ”tro”, ett normativt begrepp. Det har en positiv status. Förutom att den förväntas vara sann är kunskapen också rättfärdigad. Just den komponenten – rättfärdigande – menar jag att kunskapshistoriker förbisett från.

I min konferenspresentation föreslog jag att kunskapshistoriker bör hämta inspiration från de amerikanska pragmatisterna, särskilt John Dewey och C. S. Peirce, vars kunskapsbegrepp intresserar sig mindre för kunskapens slutprodukt (sanning) än för dess process. Pragmatismen frågar sig vilket problem eller vilken situation en viss sorts kunskap avser adressera. De fokuserar på dess epistemiska praktiker och hur kunskapen rättfärdigas och, framförallt, på vilka effekter kunskapen har. Gör den ingen praktisk skillnad i världen anses den vara meningslös och kan därför ignoreras. Det här, menar jag, kan ge kunskapshistoriker viss guidning för hur de ska undersöka kunskap som en historisk kategori. Om något avsett lösa ett problem, varit rättfärdigat och haft praktiska effekter kan vi betrakta det som kunskap, även om det senare visat sig inte vara det. I den historiska situationen har det haft den funktionen.

Det här är ofärdiga tankar från min sida och konferenspresentationen var en sorts testballong för en idé som ingår i ett större forskningsprojekt jag ska söka finansiering för. Jag tycker att konferenspresentationer (som obegripligen kallas ”papers” oavsett språk) är som mest meningsfulla när man använder dem just för att testa idéer, snarare än att presentera redan genomförd forskning. Responsen jag fick har uppmuntrat mig att utveckla mina idéer vidare.

Mitt förslag kring hur den analytiska kategorin ”kunskap” kan tightas till löser givetvis inte allt. Många inom fältet kunskapshistoria arbetar med kunskap på en större nivå, vilket kräver mer storskaliga termer. Även här önskar jag att någon kunde göra reda i begreppen då ”kunskapsekosystem”, ”kunskapsregimer”, ”kunskapsordningar”, ”kunskaps-communityn” och ”kunskapssamhällen” tycks användas närmast utbytbart. Dessutom är relationen till etablerade och närliggande begrepp som ”diskurs”, ”episteme” och ”paradigm” oklar. Därtill fördrar vissa att tala om ”informationssamhälle” istället för ”kunskapssamhälle”.

Konferensens inledningsanförande hölls av Robert Darnton. Han talade om 1700-talets Frankrike som just ett informationssamhälle. Alla samhällen är på något sätt informationssamhällen, menade Darnton. I hans exempel handlade det om hur information spreds muntligen och att vissa platser i Paris etablerades som centra för utbyte av nyheter, info och skvaller. Även sånger spelade en viktig roll i sammanhanget, då kända melodier ständigt gavs nya – ofta humoristiska och provocerande – texter för att förmedla information och samhällskritik. Vid punkterna för informationsutbyte skrev en del personer ner korta anteckningar som de senare bytte med andra. I vissa fall lade dessa grunden för underjordiska nyhetsblad, och på så sätt förvandlades informationen från muntlig till handskriven till tryckt.

Susanne Schmidt var konferensens andra huvudtalare. Hon höll en utmärkt föreläsning om hur kända psykoanalytiker som Erik Erikson och Donald Winnicott svarade på 1960- och 1970-talets feministiska våg (”den andra vågen”) genom att ”återvinna” texter de tidigare skrivit med små förändringar. Det vill säga, i nya verk eller i nya utgåvor gjorde de revideringar för att på så sätt svara på nya ”problem” (vilket relaterar till min poäng om kunskapens syften ovan). Enligt Erikson och Winnicott var kvinnor skapade för att föda och ta hand om barn och de var mycket kritiska till radikala feminister, som Betty Freidan (Eriksons student), som hävdade något annat. Schmidt argumenterade att den ”backlash” som sagts drabba feminismen under 1980-talet i själva verket påbörjades mycket tidigare; den har hela tiden följt feminismen sida vid sida.

Andra intressanta presentationer innefattade en session av projektet Funding Effects om förändringen av forskningsfinansiering över tid, med fokus på 1960-talet. Även en session om Unescos idealistiska försök att använda humaniora som ett diplomatiskt verktyg i deras strävan efter världsfred var särskilt intressant. Unescos strävan tog sig exempelvis konkret uttryck i ett storskaligt projekt att skriva hela världens historia från forntiden till 1950-talet med syfte att visa att världens historia är en och världens folk är ett. Det gick mindre bra. Givetvis kände sig inte alla nationer korrekt representerade, eurocentrismen var svår att komma runt och försöken att blunda för imperialism, kolonialism och annat dåligt, gav ingen rättvisande bild av det förflutna. Ambitionen var dock gullig och projektet kan väl betraktas som en föregångare till senare deep history, big history, world history, global och transnationell historia.

”Holism”: Den tvärvetenskapliga historien om en omstridd 1900-talsterm

Syftet med mitt pågående forskningsprojekt – som jag skrivit om tidigare här och här – är att undersöka 1900-talets kunskapskategorier och framför allt frågor om ”gränsdragningsarbete” och demarkation, alltså hur vetenskaplig kunskap förhåller sig till, överlappar med och avskiljs från pseudovetenskap, religion, ideologi, samt andra typer av kunskap. Detta undersöker jag utifrån termen ”holism” som myntades 1926 och har en fascinerande tvärvetenskaplig historia. Termen höll sig inom vetenskapliga diskurser till slutet av 1970-talet, då den fick kulturellt genomslag och kom att associeras med New Age, alternativmedicin och grön ideologi. Det var dock ingen renodlad vetenskaplig term innan dess, utan holism har alltid burit på både ideologiska och andliga konnotationer av olika slag, vilket jag menar gjort holismen både attraktiv och kontroversiell.

Forskningsprojekts första artikel har i nuläget titeln “Holism: Multiple Meanings and Interdisciplinary Circulation, from the Interwar Era to the 1980s” och kartlägger förekomsten av ”holism” och ”holistisk” i vetenskapliga fält från 1926 och ungefär 50 år framåt. Jag stannar alltså när termerna får kulturellt genomslag. Materialet har identifierats genom att jag sökt på ”holism” och ”holistisk” i vetenskapliga databaser och bibliotekskataloger. Genom att ta fasta på empiriska förekomster av termerna skiljer jag mig från tidigare historisk forskning, som använt sig av holism som en analytisk kategori. Det gör att jag identifierar andra aktörer och arenor och kan följa hur termerna cirkulerat mellan olika vetenskapliga fält, mer precist: medicin, psykologi, ekologi, social science, pedagogik och filosofi.

Nedan fokuserar jag på tre exempel: Jan Smuts, som myntade begreppet; psykologen Abraham Maslow; och den ekofeministiska vetenskapshistorikern Carolyn Merchant. De är alla exempel på hur holism i grunden är tänkt som ett vetenskapligt begrepp, men samtidigt tenderar att ha såväl ideologiska som andliga konnotationer.

Smuts: Holism som världsåskådning och vetenskaplig princip
”Holism” myntades alltså av den sydafrikanske statsmannen och botanikern Jan Smuts i Holism and Evolution från 1926. Boken var ett försök att förena en religiös världsbild med nya naturvetenskapliga rön, samt att komma runt dikotomin mellan, å ena sidan, spiritualism, organicism och idealism, och, å andra sidan, materialism, mekanism och realism.

Nyckeln till det sägs ligga i en temporal och processuell syn på universum. Evolutionen är, enligt Smuts, kreativ och involverar allt från minsta icke-organiska atom, till människans andliga väsen. Han menar att det föreligger en enhet och kontinuitet mellan materia, liv och medvetande som förklaras med begreppet ”holism”, definierat som ”the fundamental factor operative towards the making or creation of wholes in the universe.” Eftersom evolutionen är progressiv blir helheterna alltmer fantastiska över tid och inkluderar även sådant som stater, värderingar, konstnärliga uttryck och den mänskliga personligheten.

Holismen hade, enligt Smuts, politiska implikationer genom att den ledde till ett förkastande av individualismen eftersom individen enbart blir till i ett samhälle, som också är något mer än summan av dess medborgare. Smuts var en progressiv socialliberal som förespråkade av internationalism och mänskliga rättigheter. Han beskrev Nationernas förbund som “the expression of the deeply-felt aspiration towards a more stable holistic human society”. Samtidigt försvarande han också den Sydafrikanska raspolitiken och rättfärdigare förtryck av svarta afrikaner med att detta var ett nödvändigt steg i civilisationsprocessen. Därför är det inte helt oväntat att filosofer som Bertrand Russell och Karl Popper avfärdade holism, som de av goda skäl förknippade med Hegelianism, som totalitär. Därtill ansåg de att holismen som vetenskaplig princip var att likställa med metodologisk kollektivism, som de också förkastade. Vi kan alltså notera att både försvarare och kritiker av holism ansåg att dess vetenskapliga och ideologiska innehåll hängde ihop.

Maslows holistisk-humanistiska ”eupsychia”
Efter publiceringen av Holism and Evolution började termen cirkulera i flera vetenskapliga fält under 1930-talet, där medicin och psykologi var bland de vanligaste. I dessa fall förekom termen oftast utan referens till Smuts, trots att holismen fortsatte stå för liknande principer: ett förkastande av materialism, mekanism, reduktionism, atomism, specialisering och kropp och själ-dualism. I stället betonades att människan måste betraktas i ”sin helhet” och i sin sociala och naturliga miljö. Särskilt inom medicinen började man dra den holistiska historien längre bakåt i tid och pekade på Hippokrates, Galenos och Hildegard av Bingen som föregångare. Man börjar också, i både medicin och psykologi, att hämta inspiration från Österländskt tänkande.

Inom psykologin är holistiska perspektiv idag är mest förknippade med den tyska Gestaltteorin som slår igenom runt 1910. Precis som hos Smuts är den grundläggande idén här att helheten är något mer och annorlunda än summan av dess delar, och att perception av helheter föregår enskilda sinnesintryck. Formen, mönstret eller strukturen – alltså Gestalten – är primär och erfarenheten är odelbar. Helheten bestämmer delarnas natur, inte tvärtom. Vi hör exempelvis en melodi före vi hör dess enskilda toner.

Ingen av de ledande Gestaltpsykologerna använder dock termen holism, även om de är bland dem som börjar förknippas med den under 1930-talet. Gestaltpsykologin är också en viktig influens på mitt nästa exempel: Psykologen Abraham Maslow, som i följden av andra världskriget utvecklar vad han kallar en ”holistisk-dynamisk” eller ”holistisk-humanistisk” psykologi, inte minst i best-sellern Motivation and Personality från 1954 som avfärdade atomism som en ”mild form av patologi” och, i kontrast till den mekanisk-reduktionistiska behaviorismen, insisterade på att individen måste behandlas som “an integrated whole”.

Liksom Smuts betraktade Maslow holismens epistemiska och ideologiska aspekter som sammanflätade. Han menade att det holistiska förhållningssättet skulle bereda väg för en psykologisk utopi, ett ”eupsychia”, där det råder stor synergi mellan individ och kollektiv. Liksom Smuts menar Maslow att holismen också är en världsåskådning: Holism, skriver han, “is obviously true—after all, the cosmos is one and interrelated; any society is one and interrelated; any person is one and interrelated”. Liksom Smuts ser även Maslow att holismen har ett andligt innehåll. Hans ”eupsychia” besrkivs som ett samhälle som möjliggör för dess medborgare att nå transcendenta ”peak experiences”. Trots att han var en judisk ateist hämtade Maslow inspiration från österländskt tänkande och beskrev ”eupsychia” som ett globalt samhälle där individer är som bodhisattvas och arbetar för att alla ska ha möjlighet att uppnå upplysning, lycka och frihet.

Liksom Smuts ägnade sig Maslow åt människans personlighet och självförverkligande, vilket han placerade högst upp i sin berömda behovstrappa. Men liksom Smuts ansåg han inte att självförverkligande var individualistiskt, utan något som bidrog till samhällets gemensamma välfärd. Den vetenskapliga och psykologiska holismen hade alltså både politiska och andliga följder, enligt Maslow.

Holism inom psykologi har även förknippats med Kurt Goldstein, Fritz Perls, William James, John Dewey, Alfred Adler, Karen Horney, Harold Kelman och svenska Margit Norell, som 1968 bildade Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys och sedermera har blivit känd som ”kvinnan som skapade Thomas Quick”. Mest aktuellt idag är psykologen Nicole LePeras populära Instagramkonto ”the holistic psychologist” som vittnar om att holismens dragningskraft håller i sig. Alla dessa förespråkare för psykologisk holism skiljer sig åt, men bland deras genomsamma drag finner vi generellt ett förkastande av reduktionism, materialism, atomism och mekanism, samt en betoning av kroppen och själens enhet, och ett insisterande på att individen är något mer än dess delar och måste förstås i relation till sin sociala och naturliga miljö. De tenderar också att förkasta individualism men ändå betona självförverkligande.

Merchant: Ekologi, feminism och grön ideologi
Maslow var bland dem som bidrog till att sprida termerna holism och holistisk och idéer relaterade till dem utanför vetenskapens domäner, inte minst genom sin kontakt med den Kaliforniska motkulturen och New Age-miljön. Under 1970-talet är det i dessa kretsar holismen får störst genomslag. Då börjar man att associera den med grön ideologi och ett nytt medicinskt ideal, som omväxlat talas om som ”helhetshälsa” och ”alternativmedicin”. Detta gör att allt fler börjar betrakta holismen som vetenskapligt suspekt, för att inte säga pseudovetenskaplig, men samtidigt bildas flera nya vetenskapliga tidskrifter och sällskap tillägnat olika former av holism.

I mitt sista exempel ska jag uppehålla mig vid holism inom ekologin, men fokus på den ekofeministiska vetenskapshistorikern Carolyn Merchant, vars klassiker The Death of Nature från 1980 avslutas med ett upprop för en holism explicit inspirerad av Smuts, vilket även har återkommit i Merchants efterföljande böcker.

Som bakgrund kan sägas att ekologin var det fält där holismen initialt fick störst genomslag. Smuts fick här sydafrikanska efterföljare som företrädde en holistisk ekologi i kontrast till den brittiska mekanistiska ekosystem-ekologin. Den motsättningen kom dock att suddas ut från 1960-talet. Från den tiden finner vi ”holism” hos exempelvis Gaia-hypotesens upphovsman, James Lovelock, djupekologen Aren Naess, och alltså även i Merchants ekofeminism.

Merchants The Death of Nature undersökte hur konceptualiseringar av kvinnan och naturen hängt samman historiskt, särskilt under den tidigmoderna perioden, då det uppstod en idé om såväl kvinnor som natur som passiva, kontrollerbara och exploaterbara resurser. Liksom Smuts attackerade Merchant det mekanistiska idealet som hon menade var oförenligt med kvantfysikens och termodynamikens insikter, som i stället krävde en processuell, dynamisk och organisk förståelse av naturen och universum. Detta menade hon, hade ideologiska konsekvenser och öppnade upp för “a new economic order […] and the restoration of sustainable ecosystems that fulfill basic human physical and spiritual needs”.

I ett längre citat skriver Merchant: “Historically, holistic presuppositions about nature have been assumed by communities of people who have succeeded in living in equilibrium with their environments. The idea of cyclical processes, of the interconnectedness of all things, and the assumption that nature is active and alive are fundamental to the history of human thought. No element of an interlocking cycle can be removed without the collapse of the cycle. The parts themselves thus take their meaning from the whole.”

Hon anser alltså att holismens epistemiska, ideologiska och andliga sidor är sammanflätade. Merchants senaste bok har tagit sig an frågan om jordens inträde i Antropocen. Här menar hon, likt många andra, att insikten om detta leder till att vi måste ge upp dikotomin mellan natur och kultur och i stället anlägga just ett holistiskt perspektiv som betraktar människans öde och möjlighet till blomstring som sammanflätat med alla andra arters dito och med planeten som helhet.

Slutord
För att sammanfatta så är holismen agonistisk. Den riktar sig i regel mot ett uppfattat vetenskapligt ideal bestående av reduktionism, materialism, atomism, mekanism, individualism, samt kropp och själ-dualism. I kontrast till detta menar holister att människan är en social, biologisk och andlig organism som är något mer än summan av sina beståndsdelar. Holister tenderar att vara generalister och sammanflätar gärna naturvetenskap, filosofi och religion. Ofta hämtas inspiration både från historiska föregångare och från icke-västerländskt tänkande. Ideologisk tenderar holister att försvara någon slags progressivism, kommunitarism och, nu för tiden, grön ideologi.

Det som särskilt intresserar mig är att holism är ett exempel på en term och en idé som har sitt ursprung inom vetenskapen, men som alltid laddats med olika ideologiska och andliga konnotationer, vilket jag menar både bidragit till dess attraktionskraft och till kritiken som riktats mot den. Nästa steg i mitt projekt är att utarbeta en analysmodell för att undersöka just relationen vetenskap, andlighet, ideologi utifrån holismen som case.

Fotnot: Texten ovan är från min presentation på konferensen Teknik- vetenskapshistoriska dagar 2024, framförd den 12 juni.

Idéhistoria i förvandling 6: Kunskapshistoria

I förra inlägget skrev jag om digitaliseringens påverkan på historieskrivningen. Denna veckas inlägg tar sin utgångspunkt i historieskrivningen om den typ av samhälle inom vilket digitaliseringen kommit att bli en självklar del, informations- eller kunskapssamhället. Ett fält som syftar till att förstå och historisera denna typ av samhälle är kunskapshistoria.

Kunskapshistoria har vuxit fram under 2000-talet och har sitt starkaste svenska fäste i forskningsmiljön Lund Centre for the History of Knowledge (LUCK), grundat 2020. Syftet med det kunskapshistoriska angreppssättet är att analysera kunskapens roll i samhället och kulturen över tid. Centralt är att studera kunskapens samhälleliga genomslag, varför fokus flyttas från vetenskapliga upptäckter, innovationer och kunskapsproduktion till hur (vetenskaplig och annan) kunskap spridits. Vilka aktörer har cirkulerat kunskapen och på vilka arenor (för att använda tre kunskapshistoriska nyckelbegrepp)?

Snarare än att se kunskapshistoria som en unik metod eller en teori bör vi betrakta det som ett fält som fångar upp flera viktiga tendenser i samtida historiografi och sammanför STS:are, vetenskaps-, idé-, kultur-, medie- och bokhistoriker. Kunskapshistoriker anser sig färdas på en mellanväg mellan den alltför breda kulturhistorien – vad är inte kultur? – och den alltför smala vetenskapshistorien. Man vill ge utrymme åt att studera flera former av kunskap: vardaglig och professionell, teoretisk och praktisk, humanistisk och naturvetenskaplig.

Medan vetenskapshistoria koncentrerat sig på just (natur)vetenskaplig kunskap och ofta riktat blicken mot innovation och produktion, riktar kunskapshistorikerna blicken mot hur kunskap sprids i samhället. Fokuset på cirkulation är påverkat av inflytande från den transnationella historiens kritik av ”metodologisk nationalism” och viljan att undersöka vad som händer när historikerns studieobjekt flyttas mellan olika sfärer eller geografiska områden. Vilka aktörer, arenor, nätverk, medier, tidskrifter och publicister är det som sätter kunskapen i rörelse? För en idéhistoriker som, likt jag själv, ägnat sig mest åt närläsning och uttolkning av idéer bidrar detta perspektiv med ett välkommet komplement. Det påminner om att även texters genomslag, produktionsordning, tillkomst- och hanteringshistoria är viktiga att ta i beaktande i historiska analyser.

Kunskapshistoriker betonar materialitet och medialitet, alltså att kunskap alltid är buret av någon eller något. Den existerar inte fritt flytande ”där ute”. När kunskapen flyttas mellan medier och platser och över tid kommer den också att förändras. Kanske medvetet, kanske på grund av missförstånd, kanske på grund av kreativa felläsningar eller tillämpningar. Det är upp till historikern att undersöka.

Det ska sägas att den kunskapshistoriska karakteriseringen av vetenskapshistoria som jag själv duplicerar ovan är orättvis. Många av dagens vetenskapshistoriker skulle hävda att de redan gör precis vad kunskapshistoria förespråkar (men möjligen gå med på att deras verksamhet bättre beskrivs med just etiketten ”kunskapshistoria”). Det har även klagats på att kunskapshistoriker enbart satt en ny etikett på sådant som redan görs inom fältet idéhistoria (som i Sverige inkluderar vetenskapshistoria). Idéhistoriker som jag är vill jag ändå försvara kunskapshistoria (full disclosure: jag var själv anställd som projektforskare i kunskapshistoria i Lund hösten 2022). Möjligen har nyhetsvärdet överdrivits, men att lansera fältet kunskapshistoria har lett till värdefull forskning och idédebatt. Framförallt tycker jag att det har ringat in angelägna forskningsproblem gällande redan nämna avsikt att historisera ”kunskapssamhället”.

De senaste årens ”kunskapskris” och debatter om desinformation och konspiracism har också aktualiserat vikten av att undersöka vad som kallats ”the dark side of the history of knowledge”, nämligen ignoransens historia. Detta är ett angeläget forskningsfält jag själv hoppas gripa in i framöver. Hur ska vi definiera och förstå relationen mellan ”alternativa fakta”, ”fake news”, ”post truth”, mis- och desinformation, konspiracism, ignorans, kunskapsresistens, okunskap, lögner och bullshit? Hur har dessa fenomen spridits historiskt och vilken roll har de spelat i olika samhällen? Är situationen idag verkligen värre än tidigare i historien? I så fall, i vilka avseenden? I bästa fall kan ”okunskapshistoria” hjälpa oss att förstå hur det kan komma sig att ett samhälle har kunskap om exempelvis klimatförändringar men ändå inte agerar på den, och vad eller vilka som motarbetar kunskap och med vilka metoder.

För mig som ganska traditionellt skolad idéhistoriker med fokus på närläsning och analys av kanoniserade texter har kunskapshistoria varit en ögonöppnare. Jag har insett att även idéer kan studeras utifrån kunskapshistorisk metodologi. Cirkulation kan för idéhistorikern vara en metod för att slå fast hur texter, begrepp och idéer sprids, i vilken omfattning det görs, vilka individer och medier som bär idéerna, samt hur, när, var och varför en viss idéströmning uppstår eller försvinner, i vilka sociala kontexter detta sker, och vilka dess praktiska och konceptuella effekter är. Idéhistorikern kan titta på hur texter, begrepp och idéer färdats genom bokmarknaden och i tidskrifter, när översättningar gjorts, när intellektuella grupper bildats i vissa miljöer, eller när vissa konferenser hållits. Fokuset flyttas alltså från intern närläsning till extern samhällelig spridning. Men vi behöver givetvis båda perspektiven.

Kunskapshistoriker kritiserar ibland idéhistorikerns fokus på eliter. Här håller jag inte med. Det finns en risk att kunskapshistoriker genom att vilja komma bort från elitfokuset överdriver klyftan mellan eliten och resten av kulturen. Precis som alla andra agerar eliter inom ett kulturellt och socialt ramverk (inte fristående från det) och ofta med avsikten att förändra eller reproducera det, vilket de har större inflytande över än den genomsnittliga personen. Men elitens inflytande ska givetvis inte bara antas, utan måste påvisas. Istället för att fråga oss om vi ska studera texter som cirkulerar bland eliter eller bland ”vanligt folk” bör vi fråga oss vilka texter som är värdiga historikerns intresse. Ibland är texter som haft stort inflytande (t.ex. politiskt) skriva av en intressegrupp, typ en lobbyorganisation eller en tankesmedja, som drivit en agenda som inte fått brett genomslag annat än indirekt. Även denna typ av texter förtjänar historiskt fokus, vilket kan missas om man bara ser till texters direkta samhälleliga spridning.

För att avsluta med ett exempel: Skulle jag studera postmodernismens historia i Sverige skulle jag gå kunskapshistoriskt tillväga (men möjligen inte kallat det för just ”kunskapshistoria” – etiketten är inte det viktiga). Jag hade kartlagt förekomsten av begreppet ”postmodernism” och med detta associerade personer, samt översättningar av deras verk och introduktioner till postmodernt tänkande. Jag hade försökt identifiera centrala aktörer, nätverk och arenor (t.ex. tidskrifter, sällskap och konferenser) där postmodernism förespråkas. Jag hade undersökt när med postmodernismen associerade idéer och texter börjar dyka upp i kursplaner. Detta istället för att närläsa ett fåtal företrädares texter och att svara på vad postmodernismen är. Givet att postmodernismen fortfarande är kontroversiell och för jämnan beskylls för än det ena, än det andra, tror jag att en historisk kartläggning av dess samhälleliga spridning hade varit både idéhistoriskt intressant och samhälleligt relevant. Dessa insikter hade jag inte nått utan kontakten med kunskapshistoria (även om andra säkert kunnat nå dem på andra vägar). Sett från ett idéhistoriskt perspektiv tycker jag kunskapshistoria pekar ut samhällsrelevanta forskningsfrågor och ger teoretisk och metodologisk inspiration för att tackla dessa. Gott nog så.

Detta avslutar min serie med försök att introducera vad som i mitt tycke är (idé)historievetenskapens mest spännande fält och tendenser, men jag vågar nästan lova att dessa teman och närliggande återkommer i framtida inlägg.

Holismens historia

2022 blev bättre än vad jag vågade hoppas på. I slutet av förra året var jag nydisputerad, slutkörd och aningen desillusionerad. Efter att ha ägnat en del tid åt att orientera mig i postdoktillvaron (se bloggserien ”postdokliv” i fyra delar från i våras), skissa fram nya forskningsprojekt och skriva ansökningar lyckades jag få en tjänst som forskare i kunskapshistoria under hösten. Tjänsten fick jag för att utveckla och söka pengar till ett forskningsprojekt jag tentativt kallar ”Holistiska kunskapsideal och kontroverser från sekelskiftet till antropocen”. Och pengar har faktiskt trillat in. Jag har fått stipendium från Helge Ax:son Johnsons och Åke Wibergs stiftelse för att skriva två artiklar inom projektet och kommer söka mer anslag under våren. Men vad är det då projektet handlar om?

Holistiska kunskapsideal och kontroverser från sekelskiftet till antropocen

Föreställningen att allt hänger samman, att delen och helheten inte kan frikopplas från varandra, är utmärkande för samtiden. Holistisk medicin, -terapi, och -utbildning är, åtminstone delvis, nya namn på fenomen med en längre historia, men aldrig tidigare har man kunnat besöka en holistisk coach eller få en holistisk massage. Holismens samtida genomslag är också relaterat till miljöfrågans växande inflytande över samhällsdebatten under de senaste 40 åren; från James Lovelocks Gaiateori, som populariserade idén att alla levande organismer är del av en planetär helhet, vilken vunnit inflytande i nyandliga kretsar och kritiserats för bristande vetenskaplighet, till 2000-talets diskussioner om att jorden trätt in i en ny geologisk tidsålder, antropocen. Med detta, menar vissa, kollapsar distinktionen mellan natur(vetenskap) och kultur(vetenskap) och vi är tvungna att anlägga just ett holistiskt perspektiv och betrakta mänsklighetens öde och möjlighet till blomstring som sammanbundet med andra arter och planeten som helhet.

”Holism” myntades av den sydafrikanske biologen och statsmannen Jan Christiaan Smuts (1870–1950), vars Holism and Evolution (1926) kritiserade den mekanisk-materialistiska världsbilden han menade misslyckades med att förklara kontinuiteten mellan fysisk materia, biologiskt liv, psykiskt medvetande och personlighet. Smuts syfte var att utveckla en världsbild och ett vetenskapligt perspektiv inspirerat av Walt Whitmans romantiska poesi, som utan att förkasta andlighet och religiositet inarbetade naturvetenskapens senaste resultat, särskilt Darwins evolutionslära och Einsteins generella relativitetsteori. Enligt Smuts skulle holismen dels redogöra för relationen mellan del och helhet, dels understryka att helheten inte kan reduceras till dess delar. Exempelvis får inte det mänskliga psyket reduceras till materia, trots att det uppstått ur det. Inte heller kan en växt eller ett djur reduceras till dess celler, eller en myrstack till dess myror. Följden var att individualismen måste förkastas, dels för att man blir till individ bara i relation till andra individer, dels för att ett samhälle inte fick reduceras till dess individer. Detta var en kontroversiell åsikt som fick holismens kritiker – filosofer som Bertrand Russell och Karl Popper – att inte bara anse den ovetenskaplig, utan totalitär. Detta till skillnad mot Smuts själv som exempelvis ansåg att Nationernas Förbund var uttryck för strävan mot ”a more stable holistic human society.”

Holism är alltså inte en renodlat vetenskapligt begrepp, utan hade redan i dess ursprungliga form både ideologiska och andliga konnotationer, vilka har skiftat över tid. Min arbetshypotes är att detta bidragit både till begreppets attraktionskraft och till den aversion som riktats mot det. Inom medicinen förknippas exempelvis holism med ”new age”, alternativ- och komplementärmedicin och har ofta avfärdats som pseudovetenskap. Ideologiskt är holism nuförtiden huvudsakligen förknippat med ekologism. Samtidigt åberopas begreppet fortfarande inom många vetenskapliga fält.

Det övergripande syftet med mitt projekt är att med holismen som exempel analysera just den porösa relationen mellan kunskap (”det epistemiska”), ideologi (”det politiska”) och existentiella eller religiösa frågor (”det numinösa”), och därigenom belysa vetenskapligt gränsdragningsarbete. Utöver det kommer projektet att skapa bättre förståelse för holismens initiala betydelse genom att undersöka hur den var relaterad till andra mellankrigstida försök att återförtrolla vetenskapen, samt ge förståelse för hur den ursprungliga debatten om holism skiljer sig från den samtida debatten om holism i antropocen, vilket ger en välbehövlig reflektionsbakgrund att kritiskt granska och utvärdera dagens holism från.

Utöver Smuts holism kan C. Lloyd Morgans Emergent Evolution (1923) och Life, Mind and Spirit (1925), Alfred N. Whiteheads Process and Reality (1929), Samuel Alexanders Space, Time, and Deity (1920), John Deweys Experience and Nature (1929) och Henri Bergsons Creative Evolution (1907) framhållas som exempel på arbeten som indirekt bemötte (och i Bergsons fall föregick) sociologen Max Webers inflytelserika tes om att den moderna vetenskapen ”avförtrollat” världen. I olika grad hämtade de inspiration från romantiken och idealismen. Förutom ”holism” användes begrepp som ”process”, ”unity”, ”organicism”, ”oneness”, ”the whole” och ”synthesis” i kontrast mot materialism, mekanism, reduktionism och tidens ökande vetenskapliga specialisering. Ett första steg i projektet – och min huvuduppgift kommande termin – är att skriva en begreppshistorisk artikel som analyserar hur ”holism” migrerat mellan olika vetenskapliga fält, vilka dess partner- och motbegrepp varit, och lockelserna och kritiken mot den bestått i. Mer information om projektet följer framöver.

Ny tjänst, ny termin

Från den första september och året ut är jag anställd som forskare vid Lund Centre for the History of Knowledge (LUCK). Superkul att få möjlighet att utarbeta och söka finansiering för mitt postdokprojekt ”Allt är ett: Holistiska kunskapsideal och konflikter från romantiken till antropocen”. För samma projekt har jag också erhållit ett stipendium från Helge Ax:son Johnsons stiftelse för att skriva en första artikel.

Kan också nämna att antologin Polarisering: Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen, som jag medverkar i med artikeln ”Demonisering som kulturkrigsstrategi: Om högerradikalt historiebruk och den kulturmarxistiska konspirationen”, är utgiven sedan någon vecka. Se mer info och pressmeddelande här.

Uppdatering: Hela antologin finns att hämta som PDF här. Vill man bara ha mitt bidrag finns det här.