Vetenskap – Efter humanismen

Vetenskap, andlighet & ideologi

Häromdagen utkom senaste numret av årsboken History of Intellectual Culture (HIC). Det är en utmärkt tidskrift som fick en nystart häromåret och föredömligt nog finns tillgänglig Open Access.

Min artikel, ”The Numinous, the Political, and the Epistemic: Analytical Categories for Exploring the Historical Intersections of Spirituality, Ideology, and Knowledge”, griper in i en kunskapshistorisk debatt om hur vi historiskt ska förstå och analysera kopplingarna mellan kunskap och andra fenomen. Som titeln avslöjar fokuserar jag på kopplingarna mellan (vetenskaplig) kunskap, andlighet och ideologi. I artikelns första del föreslår jag att vi bör närma oss detta med hjälp av tre analytiska kategorier: det epistemiska, det politiska och det numinösa. I den andra delen exemplifierar jag hur det analytiska ramverket kan användas genom att undersöka hur dessa fenomen samverkar inom holismen, exemplifierat genom Jan Smuts och Abraham Maslow.

Det har varit ett nöje att arbeta med HIC. Redaktörerna har varit tydliga i kommunikationen, snabba att svara på mejl och hjälpsamma med att uttolka och diskutera referentgranskarnas kommentarer. Det är också den granskningsprocess som jag hittills har lärt mig mest av. Dessutom stod tidskriften för språkgranskning, vilket jag önskar var normen.

Jag har inte hunnit läsa någon text i numret ännu, men noterar potentiellt spännande artiklar om genus och arkiv, transnationella kidnappningar, folklig aktiehandel, Franz Boas, europeiseringen av universitetet, reformuniversitetets historia och akademisk lek. Hur kan man annat än önska sig lästid!?

Terminsstart, Nordiska historikermötet och postdoklivets slutskede

Förra veckan rivstartade jag höstterminen med att delta i Nordiska historikermötet (NHM) i Reykjavik. Jag presenterade mitt postdok-projekt om holismen (tidigare omskrivet på bloggen här, här och här) som börjar lida mot sitt slut. I oktober kommer den första av projektets artiklar ut i tidskriften History of Intellectual Culture och jag hoppas att ytterligare en artikel kommer ut i början av 2026. Jag sitter just nu och arbetar med att revidera den efter att ha fått kommentarer från två granskare. Därtill håller jag på att ro i land en antologi som har titeln Att skriva idéhistoria tillsammans med min medredaktör Frits Gåvertsson. Som titeln antyder är det en lärobok i idéhistorisk metod och forskningspraktik. Tanken är att den ska ges ut under slutet av året och kommer då finnas fritt tillgänglig på nätet, men även gå att köpa tryckt.

Att min nuvarande anställning och mina nuvarande projekt går mot sina slut innebär att jag behöver nytt jobb och nya projekt. Från den 1 november till den 31 januari kommer jag att arbeta som vikarierande lektor i idéhistoria på Stockholms universitet , men vad som sker därefter är oklart. Jag har redan ett par ansökningar om forskningsmedel som jag väntar på besked och kommer ägna hösten åt att skriva ett par till. Postdoklivet (tidigare omskrivet av mig här, här, här och här) går alltså mot sitt slut och än så länge är framtiden (återigen) osäker, som så ofta och för så många i universitetsvärlden. En tröst: Arbetslösheten bland disputerade är väldigt låg, men bara om man kan tänka sig att lämna akademin. Är det min framtid? Jag vet inte ännu.

Men åter till Nordiska historikermötet! Konferensens keynote (bilden nedan) var toppen. Mary Hilson skisserade hur icke-mänskliga djur kan skrivas in i välfärdsstatens historia och visade samtidigt på möjligheten till en sorts djurens arbetarhistoria. Bland annat adresserades hur djur använts som exempelvis råmaterial och konsumtionsvara, men också hur de satts i arbete (ett arbete som kan innefatta uppgiften att växa till sig så att djuret kan bli en konsumtionsvara). Föredraget gjorde mig nyfiken på boken *Animals and Capital.

På NHM gick jag på sessioner om exempelvis efterkrigstidens sociala rörelser i Sverige, vetenskapshistoria, kulturhistoria, kunskapsobjekt, historieundervisning, maktanalys, mikrohistoria och historisk förändring. Alla presentationer och sessioner är inte fantastiska, men konferenser som denna ger, förutom möjlighet till ”nätverkande” (ett avskyvärt ord), en känsla för vad som är på gång i historikervärlden. Ofta ger det upphov till reflektioner kring teori, metod, begrepp och olika forskningsinriktningar.

Något jag reagerade på var att det i flera presentationer talades om att ”ge” historiska aktörer agens. I mina öron låter det märkligt. Poängen jag tror man vill göra är densamma som gjorts sedan 1970-talet, att historieskrivningen har ägnat sig åt en smal kanon bestående huvudsakligen av västerländska män från samhällets politiska, intellektuella och kulturella elit, vilket ger en skev och ofullständig bild av det förflutna varför fler aktörer måste inkluderas. Det ligger förvisso mycket i det, men nog har påpekandet förlorat lite av sin vetenskapliga och politiska udd vid det här laget?

Att diskutera makt i förhållande till historieskrivning är förstås är viktigt. Det spelar roll vilka personer, platser, epoker, och så vidare vi forskar om och utifrån vilket material och vilka frågeställningar, och det är förstås ett problem om alla springer på samma bollar. Det sistnämnda är relaterat till en annan viktig maktfaktor: finansiering. Allt mer forskning finansieras inte direkt genom universitetet utan genom externa anslagsgivare och dessa har förstås makten att bestämma vilka projekt som ska genomföras. På Linköpings universitet beforskas just nu Tranås historia till följd av att en rik donator skänk pengar till ändamålet. Att kunna styra forskningen på det sättet innebär en stor makt. I ett samhälle med växande ekonomiska klyftor är det kanske forskningens framtid? I så fall borde vi historiker (och andra forskare) inte nätverka med varandra, utan gå med i segelsällskap och golfklubbar så att vi kan bli polare med överklassen i hopp om att de ska bli så välvilligt inställda till våra forskningsfält att de på sin dödsbädd donerar ett par miljoner.

Hur som helst: Att argumentera för att (negligerade) förflutna aktörer hade agens är en sak, men inte är det väl upp till (den allsmäktige) historikern att ge det till personer som saknat det? Det kan verka småaktigt att märka ord på det här sättet, men många historiker tycks göra agens-begreppet till en central analytisk kategori utan att kunna precisera vad de avser med agens eller vad begreppet tillför till analysen. Även i keynote-föredraget kom frågan om agens upp – kan ett slaktdjur verkligen sägas ha det i någon relevant grad? – utan att det gjordes något substantiellt av det.

Sessionen jag hade svårast att greppa hade temat ”objects of knowledge”. Vad är det för något? Jo, ”objects produced through knowledge” var ett förslag. Intetsägande. Därtill påstods det att ett visst källmaterial både producerar och ”performs” kunskap om ett fenomen. Men det är väl inte så att en bok producerar kunskap, utan författaren som skrivit den? Och vad sjutton betyder det att ett dött föremål ”performs” något (och alltså har agens)? Jag misstänker att någon slags nymaterialism och posthumanism spökar i bakgrunden här. Jag ser inte den analytiska poängen med jargongen, utan tycker den förbryllar mer än den förklarar. Därmed inte sagt att ”objects of knowledge” är ett dåligt analytiskt begrepp. Men om det ska fungera behöver det kunna peka ut när något i ett visst sammanhang görs till ett kunskapsobjekt av vissa skäl. Exempelvis när och hur det omedvetna blev ett kunskapsobjekt för Freud.

En session jag däremot uppskattade hade tema mikrohistoria. Även den berörde temat ”agens” eftersom det handlar om en individnära historieskrivning med fokus på subjektivitet som ofta tar fasta på sådant som är i periferin av de stora historiska berättelserna. Presentatörerna hade radikalt olika uppfattning om ifall mikrohistoria ska stå för sig själv, isolerad från vad som benämnes ”the grand narrative” (eller något i den stilen, exemplet som gavs var ”modernitet”), eller om det måste kopplas ihop med detta för att ha existensberättigande. Jag tycker frågan är felställd. För att vetenskapligt legitimera ett mikrohistoriskt perspektiv på forskning om prostitution under 1800-talet (ett exempel från sessionen) krävs inte nödvändigtvis att man kopplar det till ”moderniteten”. Men att bara studera en bortglömd prostituerad för att ”ge” henne agens är inte heller ett tillräckligt motiv. Det man bör kunna visa är att det mikrohistoriska perspektivet behövs för att antingen komplettera eller utmana den rådande forskningen på området.

En annan session jag gillade hade temat ”historical change”. Frågor om kontinuitet/diskontinuitet och gränsdragningar mellan epoker och liknande är bland det mest vetenskapligt intressanta historiker ägnar sig åt. Vilka gränser är relevanta för en historiker: naturliga, politiska, religiösa, språkliga, kulturella, sociala, vetenskapliga? Ska vi skilja mellan gränser som är skapade och inte skapade av människan? Hur ska vi förhålla oss till gränser mellan åldersgrupper, etniciteter, kön och så vidare? Det är viktiga och svåra frågor. Jag hade gärna sett att de relaterades till den historiefilosofiska diskussionen om kolligationer (colligatory concepts), som historiker (och andra) ofta oreflekterat använder. Dessa är syntetiserande begrepp som samlar en mängd mindre saker under sig. Renässansen, västvärlden, efterkrigstiden, och så vidare.

NHM rivstartade mitt historiska tänkande och även om min framtid inom akademin är osäker ser jag fram emot att få ut lite publikationer de kommande månaderna; att börja skissa på nästa forskningsprojekt; och att få chansen att pröva vingarna på Stockholms universitet efter nio år i Lund.

AI som forskningsassistent

Att förhålla sig till, bygga vidare på, eller utmana det rådande forskningsläget är grundläggande inom vetenskapen. Givet att den forskning man potentiellt kan ta del av och förhålla sig till ständigt ökar är detta en utmaning. Digitaliseringen har förvisso medfört att vi i princip slipper söka efter tidigare forskning i papperstidskrifter och böcker, men har också gjort att vi fått upp ögonen för hur otroligt mycket forskning det finns att förhålla sig. Den insikten tycks ha lett till att det blivit allt viktigare att skriva forskningsöversikter inom området man studerar. Metastudier och ”systematic literature reviews” är vanliga inom STEM-vetenskaperna (science, technology, engineering and mathematics), medan man inom humaniora vanligtvis nöjer sig med att baka in ett avsnitt om forskningsläget i artikelns inledning.

Att identifiera de mest relevanta akademiska databaserna för utsökningen av litteratur och formulera de mest träffsäkra söksträngarna med hjälp av booleska operatorer kan vara tidskrävande, särskilt om man inte riktigt hittat fokus för sin undersökning ännu; då är risken stor att överväldigas av mängden träffar. Nyligen har dock en uppsättning nya forskningsassistenter bygga på Artificiell intelligens gjort entré.

Mängder av AI-verktyg som lovar forskare hjälp att identifiera och sammanställa den mest relevanta och bästa tidigare forskningen inom deras aktuella område har på kort tid uppkommit. Som väntat är dessa ofta inriktade mot de vetenskapsområden med mest pengar: STEM-vetenskaperna. En viktigt skillnad att ha i åtanke när man använder dem som humanist är att exempelvis en medicinare som skriver en forskningsöversikt enbart kommer att använda sig av artiklar från vetenskapliga tidskrifter som är författade de senaste åren; i princip ingen bryr sig om vad demensforskningen på 1990-talet hade att komma med. För en humanist är det annorlunda. Vi kommer att ta böcker och äldre forskning i beaktande, och AI-verktygen indexerar inte alltid böcker och äldre tidskriftsartiklar. Att helt ersätta traditionell digital utsökning av forskningslitteratur med AI är det alltså inte tal om. Frågan är: Kan AI-verktygen effektivisera processen och komplettera den traditionella litteratursökningen?

Semantic scholar påminner en del om en kombination av Spotify och traditionella forskningsdatabaser som Google scholar, Web of Science och Scopus. Likt de senare har Semantic scholar en mycket välfylld databas: över 200 miljoner artiklar. Alla verktyg nedan (utom ChatPDF) hämtar sin data från Semantic scholar, som också är bland de största, äldsta och populäraste verktygen. En icke-vinstdrivande organisation står bakom verktyget som också samarbetar med många universitet, vilket lovar gott. Jag loggar in på det genom mitt konto på Lunds universitet. Genom att spara artiklarna man söker fram i olika ”spellistor” (för att odla liknelsen med Spotify) ges rekommendationer om potentiellt relevant forskning. Detta är såklart smidigt och gör att man lätt kan hålla sig ajour med den senaste forskningen inom relevanta områden. Mitt intryck är att Semantic scholar potentiellt kan vara bland de bästa AI-verktygen, även om nyhetsvärdet inte är lika slående som i verktygen jag diskuterar nedan. Det framstår som en upphottad version av traditionell digital litteratursökning.

Ett smidigt verktyg är Chat PDF som låter en ladda upp en pdf och då får en kort sammanfattning av innehållet och förslag på följdfrågor. Man kan själv välja att formulera frågor i naturligt språk på så sätt chatta med pdf:en. Det gör att man kan bedöma relevansen i artikeln och hitta det som är mest intressant för en själv – exempelvis hur författaren definierar vissa begrepp eller förhåller sig till tidigare forskning – väldigt snabbt. Givetvis går det även att använda inte bara för forskningsartiklar, utan också för ens källmaterial (men i den inloggningsfria gratisversionen kan man inte ladda upp för stora pdf:er). Samma funktion finns i ett par av de andra AI-verktygen, men om detta är den enda funktion man är ute efter så är Chat PDF ett bra alternativ. Verktyget hjälper en att att snabbt bedöma om en viss text är relevant för ens forskning eller inte.

Consensus ger, som namnet antyder, en bild av vad som är konsensus i en viss forskningsfråga. Man formulerar sin fråga i naturligt språk och får en välstrukturerad sammanfattning med referenser som svar. Därtill förslag på följdfrågor, som man också kan välja att få besvarade. Eftersom inte böcker tas i beaktande blir sammanställningen inte alltid helt rättvisande, men det ger ändå en snabb överblick, tips om forskningsartiklar och ingångar att bygga vidare på.

Inciteful syftar till att snabba upp sökning av forskningslitteratur. Utgångspunkten är att man redan har identifierat en eller två artiklar som behandlar ens forskningsämne, exempelvis genom att använda Consensus. När man matar in titel eller doi i Inciteful ges en mängd förslag på liknande artiklar, baserat på abstracts från artiklar i Semantic scholar. Man lägger lätt till de som verkar intressanta – de flesta är oftast inte det – och gör om sökningen. När man upprepat processen ett par gånger, vilket går väldigt snabbt, har man inte bara identifierat ett gäng potentiellt intressanta artiklar, utan dessa rankas även utifrån relevans (baserat på det trubbiga måttet ”antal citeringar”). Därtill får man också listor med exempelvis ”top authors” och ”top journals”, som inte alltid är helt representativa, men ändå kan hjälpa en att få visst grepp om fältet. Litteratursökningen blir inte lika uttömmande som om man gör den på traditionell väg och behöver därför kompletteras för en fullständig överblick av forskningsfältet. Snabbheten och smidigheten gör ändå att Inciteful är väldigt hjälpsam.

Man kommer rätt långt med en kombination av Consensus, Inciteful och ChatPDF (förslagsvis använda i den ordningen). Semantic Scholar är som sagt mer komplicerad. Det är även Elicit och Undermind, som också är två bra alternativ. De är båda mer nyskapande och lättanvända än Semantic Scholar.

Liksom Consensus använder Elicit inte söksträngar, utan man formulerar en fråga i naturligt språk. Oavsett vad man skriver erbjuder Elicit tre alternativa formuleringar: en mer specificerad, en fokuserad på komparation, och en på metodologi. Även om man inte alltid vill använda någon av dessa kan de vara till värdefull hjälp för att skärpa ens forskningsfråga. Efter att man formulerat sin fråga kan man välja att antingen få en lista på artiklar eller en ”research report”, det vill säga utkast till en forskningsöversikt. Den senare är i gratisversionen baserad på abstracts från högst 10 artiklar valda från de 50 mest relevanta träffarna (baserat på vad Semantic scholar indexerar). Även om man väljer det första alternativet, att få en lista av artiklar, får man en kort sammanfattning av deras abstracts vid sidan om titeln och därtill en kort sammanfattning av forskningsläget. I den mer omfattande ”research reporten”, som tar ett par minuter att sammanställa, får man både en kort skriven sammanfattning och en mycket användbar tabell där relevanta forskningsartiklar kategoriseras utifrån sådant som ”research focus”, ”study type”, ”key concepts” och ”methodological approach”. Ett plus är att man kan få sammanställningen som pdf.

Elicit är mer tidskrävande och ger en mer rigorös sammanställning än Consensus. Undermind är ett liknande alternativ, som även den bygger på Semantic scholars data. Undermind sammanställer inte direkt svaret på ens fråga, utan ställer ett par följdfrågor. Efter att man svarat på dessa föreslås en omformulering, som man kan godta eller revidera. Den här funktionen kan vara till hjälp när man inte riktigt har hittat fokus för sin undersökning ännu. Liksom i Elicit tar sammanställning av resultatet ett par minuter, men är i gengäld väldigt utförligt. En funktion jag gillar i Undermind är att man får en tidslinje över när de mest relevanta studierna är gjorda samt en överblick av hur forskningsfältet förändrats över tid. Därtill en lista av ”foundational works”, alltså de texter som oftast refereras av de mest relevanta studierna på fältet.

Jag har provat några ytterligare AI-verktyg, men de ovan tycker jag verkar mest lovande. Just nu, i alla fall. Utvecklingen går väldigt snabbt, så vem vet hur det ser ut om ett par månader. Jag har testat alla verktyg på samma exempel: Vad forskningen säger om John Deweys historiefilosofi. Det är ett område jag kan rätt bra och dessutom har gjort en egen forskningsöversikt om, baserad på traditionell litteratursökning genom Google scholar (som alltid bör kompletteras med en sökning genom ens universitetsbibliotek, men det har jag inte hunnit ännu). Det jag kan konstatera är att AI-verktygen lyckas identifiera i stort sett samma artiklar som jag, plus ytterligare någon jag missat. Däremot är en begränsning som sagt att AI-verktygen missar böcker. Jag tycker att de summerar forskningsläget helt okej, men än så länge är jag bättre (heja mig!).

Som komplement till en traditionell utsökning av tidigare forskning har jag ändå förhoppningar på AI-verktygen. En stor fördel är att de kan snabbt kan hjälpa en få en översiktlig bild av ett forskningsområde och även kan hjälpa en att skärpa sin frågeställning. Medan det är hyfsat lätt att orientera sig i forskningen på traditionell väg utifrån en avgränsad frågeställning, kan det bli överväldigande om man inte riktigt har hittat fram till sin studies fokus ännu. Det är i de senare fallen jag tror att AI-verktygen kan vara till störst nytta.

För en kreativare akademi

I våras släppte Universitetskanslerämbetet (UKÄ) den av regeringen beställda rapporten ”Akademisk frihet i Sverige” som visade att närmare 30 % av svarande forskare, lärare och doktorander anser att den akademiska friheten främst hotas av politisk styrning respektive systemet för forskningsfinansiering. 10 % ansåg att likriktning och ”åsiktskorridoren” utgör ett allvarligt hot – och politisk styrning och systemet för forskningsfinansiering skulle kunna vara sådant som riskerar att leda till likriktning. Och likriktning vill vi inte ha inom akademin. Forskning handlar ju om att producera ny kunskap. Det är en i grunden kreativ verksamhet, och kreativitet lever på likriktningens motsatser: gränsöverskridande, pluralism och eklekticism.

Hur är det då ställt med kreativiteten inom forskningsvärlden? Illa, om man ska tro en omtalad studie i tidskriften Nature som förra året rapporterade att omvälvande naturvetenskaplig forskning blivit allt mer ovanligt, trots att det produceras mer forskning än någonsin tidigare. Runt 4,7 miljoner vetenskapliga artiklar publiceras varje år och det sammanlagda antalet vetenskapliga tidskrifter uppskattas vara närmare 30 000. Dessvärre blir majoriteten av artiklarna lästa få eller inga gånger och många refereras aldrig av andra forskare. De är meningslösa annat än för att ge författaren en post på CV:t.

Vad är det som hämmar verkligt kreativ forskning? Kanske de ramar som all akademisk text tvingas in i (och ofta gör den tråkig att läsa)? Formen för såväl studentuppsatser som vetenskapliga artiklar och forskningsansökningar är strikt. Särskilt vad gäller forskningsansökningar borde den kunna luckras upp väsentligt. Behöver instruktionerna vara mer omfattande än: ”Presentera projektet på 2-10 sidor”? Låt forskarna förvalta utrymmet efter egen förmåga och eget omdöme och själva bedöma hur långt varje avsnitt bör vara och vilka rubriker de vill ha med. Det borde vara upp till var och en att ”sälja in” sitt forskningsprojekt på det sätt man anser vara mest övertygande. Friare ramar skulle inte bara möjliggöra mer kreativa forskningsförslag utan skulle också spara tid; tid som istället kan läggas på att utföra den forskning man ansöker om pengar för att i framtiden få utföra. När vi ändå är inne sådant som stjäl tid från mer kreativa sysslor så borde naturligtvis även lektorsansökningar kortas ned, både för författarnas och de som granskar ansökningarnas (”de sakkunnigas”) skull.

Åter till formalismen. Att text ska produceras enligt strikta mallar är något alla studenter fostras i, från grundkurs till masternivå. Men varför anses just studentuppsatsen vara den bästa genren att öva sig i? Åtminstone humaniorastudenter bör väl främst tränas i de textgenrer de kan tänkas ha nytta av i livet efter studierna, oavsett om de blir forskare eller lämnar akademin? Bokrecensioner, vetenskaps- och åsiktsjournalistik, kulturkritik, forskningsartiklar och populärvetenskapliga texter borde ligga närmare till hands än uppsatser. Hade inte en genrepluralism stimulerat studenters kreativitet och som bieffekt även gynnat deras mer akademiska uppsatsskrivande?

Idén med uppsatsen, gissar jag, är att den kan ses som en enklare version av den vetenskapliga artikeln – den genre som, om artikeln i fråga är har genomgått peer review, har högst i status inom akademin. Det finns viss logik i detta, men en fråga infinner sig: Givet att det rådande akademiska systemet, som främst bygger på vetenskapliga artiklar, tycks leda till en överproduktion av meningslös text som aldrig blir läst och inte heller ger särskilt mycket nyskapade forskning, bör vi verkligen fostra studenter som upprätthåller det?

Man skulle kunna svara ja och motivera det utifrån att den akademiska världen har bestämt sig för att värdera vetenskapliga artiklar högst och i en miljö med extremt hård konkurrens får man lov att anpassa sig efter reglerna om man ska ha chans till en anställning. Vidare skulle man kunna hävda den vetenskapliga artikelns överlägsenhet som kunskapsform – den går trots allt igenom prövning från såväl tidskriftsredaktion som anonyma experters granskning innan publikation. Men ger det verkligen bättre forskning?

En hel del pekar på att svaret är nej och att peer review-systemet borde avskaffas. Tråkiga nyheter för alla som lagt mängder av oavlönat arbete på granskning av text som sällan tillhör det roligare slaget, kan man tycka. Men samtidigt: Vilken fantastisk nyhet! Forskarvärlden kan äntligen befrias från massa överflödigt arbete och de bojor som begränsar kreativiteten har lättats. Vi kan andas igen!

Den senare inställningen företräds av Adam Mastroianni som driver bloggen Experimental History. Han påpekar, korrekt, att vetenskap inte är bättre i sig för att den publiceras i referentgranskade tidskrifter. Dessa kan tvärtom ha en hämmande effekt på forskningen, formen och språket den förmedlas med. Faktiskt, menar Mastroianni, är peer review inte bara ett enormt vetenskapliga experiment pågått i ett drygt halvsekel, utan ett ogenomtänkt och misslyckat sådant.

Referentgranskning är inte bara dyrt utan kräver oerhört mycket (oavlönad) arbetstid. Därtill leder det till långa publiceringstider. Är det en garant för bra vetenskap? Nej. Det har visat sig att mycket forskning som passerat korrekt utförd peer review ändå inte håller måttet och att granskarna inte lyckas identifiera mer än knappt 30 % felaktigheter i artiklarna. Dessutom får vi aldrig veta vad granskarnas kritik var och hur författaren ändrade artikeln utifrån dem, vilket gör processen svårutvärderad.

Det finns, enligt Mastroianni, alltså en del som tyder på att forskningen inte verkar ha blivit bättre, bara långsammare, dyrare, och mer enhetligt formaliserad av peer reviewandet. Faktum är att mycket av den bästa forskningen aldrig genomgått peer review. Ta Einstein som exempel. Bara en av hans texter skickades på peer review. När han, överraskad, informerades om det blev han så förbannad att han i protest publicerade artikeln i en annan tidskrift (visserligen med vissa korrigeringar). Idag hade forskare snarast blivit förbannade om de råkade välja en tidskrift som inte tillämpar peer review eftersom det ser sämre ut på CV:t.

Vad vill vi få att av en akademisk text? Oavsett om det är en studentuppsats eller en vetenskapliga artikel måste väl huvudsyftet vara att den är intressant och nyskapade. Den ska öppna ögonen på oss, få oss att tänka i nya banor och ifrågasätta det förgivettagna. I bästa fall är den skriven på ett medryckande och engagerat sätt. En för strikt formalism och kontrollinstanser i form av peer review riskerar i värsta fall att hämma detta och att leda till likriktning. I bästa fall? Viss undermålig forskning stoppas och annan blir något bättre, men till enorma kostnader räknat i pengar och arbetsbörda, samt utdragna publiceringsprocesser. Jag är (ännu) inte lika säker som Mastroianni på att peer review bör skrotas helt, men för forskningens skull tror jag vi behöver få till både attityd- och systemförändringar. I väntan på det ser jag fram emot återkoppling på två artiklar som befinner sig på just peer review!

Idéhistoria i förvandling 3: Historiefilosofi

Att ägna sig åt historieskrivning innebär inte bara att producera historisk kunskap, utan att vara del av och ingripa i en ständigt pågående politisk, etisk, estetisk och epistemisk konversation om hur nutiden förhåller sig till till förflutna. Detta är ett existentialistiskt uppdrag som berör frågor om (kollektivt och individuellt) minne, glömska, erfarenhet, historisk rättvisa, historiemedvetande, historiebruk, temporalitet och trauma. För att behandla dessa frågor krävs filosofisk kompetens. Denna är också nödvändig för att historiker ska kunna reflektera över sina förgivettagande, sin konceptuella verktygslåda, och hur de utformar och presenterar sina resultat. Därför bör historiefilosofi och historieskrivning gå hand i hand.

Den sorts storslagna historiefilosofi vi förknippar med Marx och Hegel och som nedsättande kallas ”spekulativ” gick i princip under i och med den moderna historieskrivningens uppkomst. När den naturvetenskapligt inspirerade ”analytiska historiefilosofin” i Carl Hempels efterföljd uppstod efter andra världskriget behandlade den smala och avgränsade problem som historiska lagar (vem tror på det idag?) och kausalitet, utan att ha något vidare inflytande på historiografin. Historiefilosofi föll i glömska och istället kom man att tala om ”teori”, i Sverige brukar 1965 anges som startåret för detta. Inledningsvis rörde det sig huvudsakligen om marxistisk teori, men innebörden i teori kom att vidgas genom den kulturella och den lingvistiska vändningen. Inte minst ”postmodernismen” bidrog till en allmänt höjd teoretisk kompetens bland historiker. En tröttsam och ständigt återkommande konflikt har gällt relationen mellan teori och empiri. Någotsånär insiktsfulla historiker inser att vi inte bara behöver både och, utan att historieskrivningen ofrånkomligen alltid innebär något slags teoribruk (implicit eller explicit). Därtill är ju inte historiografi en empirisk vetenskap annat än indirekt, då det inte bygger på direkta observationer av det förflutna, utan vår kännedom om detta kommer alltid till oss medierat. Den historiska ”verkligheten” når vi bara genom historikers framställningar – de skapar den utifrån det tillgängliga källmaterialet med hjälp av analytiska begrepp och teorier.

Så sent som under 1990-talet ter sig teoridebatter i Scandia och Historisk tidskrift ofta ganska torftiga (som jag skrivit om här). Idag ser det bättre ut. I Sverige verkar dock få villiga att tala om historiefilosofi, vilket man internationellt gjort i efterföljden av Hayden Whites Metahistory (1973). Denna riktade ljuset mot de litterära konventioner som historiografi styrs av och synliggjorde därmed dess retoriska och estetiska aspekter. Detta var välkommet, men en olycklig följd var att historiografi av vissa kom att betraktas som en litterär genre och ett narrativ, vars värde inte var vetenskapligt utan estetiskt och etiskt.

Medan White och bundsförvanter som Frank Ankersmit var väl kritiska mot konventionell historiografi har det sedan ett par år dykt upp historiefilosofer som som förespråkar en ”postnarrativistisk” eller (bättre) pragmatisk historiefilosofi. Förra året recenserade jag Jonas Ahlskog som håller med narrativisterna om att den traditionella empirisk-realistiska uppfattningen om att historiografi syftar till att avspegla det förflutna är naiv. Vi kan aldrig förstå det förflutna i sig som det skulle framträda för en allseende och allvetande varelse. Däremot menar Ahlskog att ett historievetenskapligt förgivettagande är att vi kan förstå historiska aktörer utifrån deras meningshorisont. Samtidigt är historisk kunskap inte omedelbar, utan, som sagt, alltid medierad. Förståelse sker i nuet, i historikerns egen kontext, utifrån sin samtids begrepp, metoder och teorier. Ahlskog vill behålla den etiska, estetiska och existentiella relation till det förflutna som White menade att vi alla ofrånkomligen har i våra liv, men menar, till skillnad från White, att vi inte bör överge traditionell historieskrivning för denna mer praktiska relation till det förflutna, utan att vi bör sträva efter att föra samman dem. På så sätt blir historieskrivning inte bara av intresse för proffshistoriker, utan relevant för samhället och folk i allmänhet.

Liksom Ahlskog uppvärderar Jouni-Matti Kuukkanens Postnarrativist Philosophy of Historiography (2015) (som jag tidigare hyllat) historiografins epistemiska (kunskapsmässiga) status. Han betraktar inte historieskrivning som en fråga om berättande (narration) eller representation (av historien som den var), utan som presentation av teser, evidens och argument. Sanning och korrespondens är oväsentliga i sammanhanget eftersom vi inte frågar om ett argument är sant, utan vilken evidens och vilka skäl det bygger på, vad dess premisser och slutsatser är, och vilka möjliga invändningar som kan framföras. Kuukkanen skyddar historieskrivning från att förvandlas till skönlitterärt berättande och för den samtidigt ett steg närmare filosofin. Han menar att historieskrivning inte är en fråga om att avbilda det förflutna eller fylla ”luckor” i tidigare forskning, utan om att göra interventioner i den existerande historiska diskursen (alltså i forskningsläget) och att i förhållande till detta argumentera för nya tolkningar av det förflutna. Detta synsätt ger oss inte bara riktlinjer för hur vi bör skriva historia, utan för hur vi bör värdera existerande historiska framställningar. Dessa bör bedömas utifrån originaliteten och styrkan i dess argument och hur de griper in i och positionerar sig mot den existerande forskningen inom det aktuella området. Det ger en mer aktivt uttolkande och argumenterande historieskrivning.

En annan insiktsfull inlaga i debatten om varför historiker behöver filosofisk kompetens som ligger nära Kuukkanens kommer från Adrian Blau. Han menar att historiker inte enbart bör sträva efter att förstå intentionen i historiska texter, alltså vad de avser åstadkomma, utan också analysera textens extension. Med detta menar Blau sådant som textens (ofta oavsedda) logiska implikationer, dess inre motsägelser och de outtalade förgivettaganden den bygger på. Vi bör alltså inte enbart sträva efter att förstå vad en historisk aktör menade, utan också vilka misstag denne begick i sina resonemang. Vi ska inte bara beskriva historiska texter, utan även värdera dem efter faktamässig korrekthet, logisk konsistens, begreppsliga styrkor och svagheter. Att kombinera denna filosofiska läsart med en kontextualiserande historisk läsart ger en djupare förståelse av texters mening.

Jag förespråkar alltså inte att historiker ska ägna sig mer åt att studera filosofiskt material, utan menar att vi behöver filosofisk kompetens för att göra bättre historiska analyser, oavsett vilket vårt historiska material är. Kuukkanen, Ahlskog, White och Blau är bra inspirationskällor, men det finns naturligtvis många andra intressanta historiefilosofer som går att läsa i tidskrifter som History and Theory, Rethinking History och Journal of the Philosophy of History.

Holismens historia

2022 blev bättre än vad jag vågade hoppas på. I slutet av förra året var jag nydisputerad, slutkörd och aningen desillusionerad. Efter att ha ägnat en del tid åt att orientera mig i postdoktillvaron (se bloggserien ”postdokliv” i fyra delar från i våras), skissa fram nya forskningsprojekt och skriva ansökningar lyckades jag få en tjänst som forskare i kunskapshistoria under hösten. Tjänsten fick jag för att utveckla och söka pengar till ett forskningsprojekt jag tentativt kallar ”Holistiska kunskapsideal och kontroverser från sekelskiftet till antropocen”. Och pengar har faktiskt trillat in. Jag har fått stipendium från Helge Ax:son Johnsons och Åke Wibergs stiftelse för att skriva två artiklar inom projektet och kommer söka mer anslag under våren. Men vad är det då projektet handlar om?

Holistiska kunskapsideal och kontroverser från sekelskiftet till antropocen

Föreställningen att allt hänger samman, att delen och helheten inte kan frikopplas från varandra, är utmärkande för samtiden. Holistisk medicin, -terapi, och -utbildning är, åtminstone delvis, nya namn på fenomen med en längre historia, men aldrig tidigare har man kunnat besöka en holistisk coach eller få en holistisk massage. Holismens samtida genomslag är också relaterat till miljöfrågans växande inflytande över samhällsdebatten under de senaste 40 åren; från James Lovelocks Gaiateori, som populariserade idén att alla levande organismer är del av en planetär helhet, vilken vunnit inflytande i nyandliga kretsar och kritiserats för bristande vetenskaplighet, till 2000-talets diskussioner om att jorden trätt in i en ny geologisk tidsålder, antropocen. Med detta, menar vissa, kollapsar distinktionen mellan natur(vetenskap) och kultur(vetenskap) och vi är tvungna att anlägga just ett holistiskt perspektiv och betrakta mänsklighetens öde och möjlighet till blomstring som sammanbundet med andra arter och planeten som helhet.

”Holism” myntades av den sydafrikanske biologen och statsmannen Jan Christiaan Smuts (1870–1950), vars Holism and Evolution (1926) kritiserade den mekanisk-materialistiska världsbilden han menade misslyckades med att förklara kontinuiteten mellan fysisk materia, biologiskt liv, psykiskt medvetande och personlighet. Smuts syfte var att utveckla en världsbild och ett vetenskapligt perspektiv inspirerat av Walt Whitmans romantiska poesi, som utan att förkasta andlighet och religiositet inarbetade naturvetenskapens senaste resultat, särskilt Darwins evolutionslära och Einsteins generella relativitetsteori. Enligt Smuts skulle holismen dels redogöra för relationen mellan del och helhet, dels understryka att helheten inte kan reduceras till dess delar. Exempelvis får inte det mänskliga psyket reduceras till materia, trots att det uppstått ur det. Inte heller kan en växt eller ett djur reduceras till dess celler, eller en myrstack till dess myror. Följden var att individualismen måste förkastas, dels för att man blir till individ bara i relation till andra individer, dels för att ett samhälle inte fick reduceras till dess individer. Detta var en kontroversiell åsikt som fick holismens kritiker – filosofer som Bertrand Russell och Karl Popper – att inte bara anse den ovetenskaplig, utan totalitär. Detta till skillnad mot Smuts själv som exempelvis ansåg att Nationernas Förbund var uttryck för strävan mot ”a more stable holistic human society.”

Holism är alltså inte en renodlat vetenskapligt begrepp, utan hade redan i dess ursprungliga form både ideologiska och andliga konnotationer, vilka har skiftat över tid. Min arbetshypotes är att detta bidragit både till begreppets attraktionskraft och till den aversion som riktats mot det. Inom medicinen förknippas exempelvis holism med ”new age”, alternativ- och komplementärmedicin och har ofta avfärdats som pseudovetenskap. Ideologiskt är holism nuförtiden huvudsakligen förknippat med ekologism. Samtidigt åberopas begreppet fortfarande inom många vetenskapliga fält.

Det övergripande syftet med mitt projekt är att med holismen som exempel analysera just den porösa relationen mellan kunskap (”det epistemiska”), ideologi (”det politiska”) och existentiella eller religiösa frågor (”det numinösa”), och därigenom belysa vetenskapligt gränsdragningsarbete. Utöver det kommer projektet att skapa bättre förståelse för holismens initiala betydelse genom att undersöka hur den var relaterad till andra mellankrigstida försök att återförtrolla vetenskapen, samt ge förståelse för hur den ursprungliga debatten om holism skiljer sig från den samtida debatten om holism i antropocen, vilket ger en välbehövlig reflektionsbakgrund att kritiskt granska och utvärdera dagens holism från.

Utöver Smuts holism kan C. Lloyd Morgans Emergent Evolution (1923) och Life, Mind and Spirit (1925), Alfred N. Whiteheads Process and Reality (1929), Samuel Alexanders Space, Time, and Deity (1920), John Deweys Experience and Nature (1929) och Henri Bergsons Creative Evolution (1907) framhållas som exempel på arbeten som indirekt bemötte (och i Bergsons fall föregick) sociologen Max Webers inflytelserika tes om att den moderna vetenskapen ”avförtrollat” världen. I olika grad hämtade de inspiration från romantiken och idealismen. Förutom ”holism” användes begrepp som ”process”, ”unity”, ”organicism”, ”oneness”, ”the whole” och ”synthesis” i kontrast mot materialism, mekanism, reduktionism och tidens ökande vetenskapliga specialisering. Ett första steg i projektet – och min huvuduppgift kommande termin – är att skriva en begreppshistorisk artikel som analyserar hur ”holism” migrerat mellan olika vetenskapliga fält, vilka dess partner- och motbegrepp varit, och lockelserna och kritiken mot den bestått i. Mer information om projektet följer framöver.