Etik – Efter humanismen

Vem är en god demokrat?

Hamas attack mot Israel den 7 oktober förra året bör fördömas och den israeliska gisslan bör friges. Även den antisemitism som blossat upp efter attacken bör fördömas. Inget av detta förringar dock den Israeliska regeringens brott mot folkrätten och vad allt fler talar om som ett pågående folkmord i Gaza. Ändå är Sveriges regering liksom många andra regeringar och även EU väldigt återhållsamma i sin kritik av Israel.

Stycket ovan ger bakgrunden till de demonstrationer som pågår på flera universitetscampus runt om i världen, och till de högljudda protester som en grupp studenter i Lund nyligen riktade mot statsminister Ulf Kristersson. Kristersson och andra regeringsföreträdare som avbrutits av högljudda protester har framställt aktivisterna som hot mot demokratin och därmed sig själva som goda demokrater. Ingen gillar att bli avbruten och det är lätt att hålla med om att de protesterande studenterna var oartiga mot talarna och respektlösa mot övriga åhörare. Dessutom är det nog inte en vidare klok politisk strategi att skrika när andra talar. Det kommer vinna få personers sympati. Dock: Att vara oartig är inte samma sak som att vara ett hot mot demokratin.

Som en av femtio forskare skrev jag, trots reservationerna ovan, nyligen under en debattartikel i Sydsvenskan som tar de protesterande studenternas parti. Texten jag skrev under var dubbelt så lång som den publicerade och jag var inte glad att se att de bitar som i mitt tycke var viktigast hade klippts bort, vilket gjorde att debattartikeln tyvärr kom att kretsa väl mycket kring själva protesthandlingen, att skrika medan politiker talar. Detta bidrog till att artikeln fått en del upprörda svar. En kritik är att vi som skrivit under artikeln rimligen också måste tycka det är okej när nazister stör politiska möten (både med ord och våld) och även borde tycka att detta är ett okej beteende i universitetets seminarierum. Givetvis tycker vi inte det.

Förhoppningsvis kan en uppföljande debattartikel som idag publicerats i Sydsvenskan nyansera debatten. Men debattartiklar är en polemisk genre och vissa formuleringar är spetsigare än jag gillar, dessutom tycker inte alla vi som skrivit under precis lika. Därför vill jag lyfta fram vad jag anser är de viktigaste poängerna. Först och främst: Att regeringen inte tydligt och handlingskraftigt fördömer Israels krigföring mot Gaza och samtidigt utmålar sig som goda demokrater och utmålar de studenter som står upp för de mänskliga fri- och rättigheterna som odemokratiska är en orimlig beskrivning. Med tanke på de mörka tider som råder med krig och demokrati på global tillbakagång borde vi uppmuntra studenter och andra har ork att ta kampen för en fredligare och mer demokratisk värld. Det betyder, som sagt, inte att man behöver sympatisera med metoden att skrika när andra talar. Dock går det att ha viss förståelse för de protesterande studenternas frustration och förtvivlan om man dels betänker att deras protester ignorerats i över sex månaders tid, dels betänker att Sverige har många medborgare med ursprung i Mellanöstern som har personliga eller åtminstone starka emotionella band till Palestina.

Att Sverige tydligt fördömer Israels krigföring i både ord och handling och verkar för att EU gör detsamma är inte bara viktigt för att bidra till att sätta stopp för kriget i Gaza, utan även för att Sverige och EU ska ha fortsatt trovärdighet vad gäller att stå upp för mänskliga fri- och rättigheter. Dessa är universella och ovillkorliga, vilket innebär att vi inte kan tillämpa en måttstock på Ryssland och en annan på Israel.

Filmen Lone Star och historiens börda

Historiker som analyserar film tenderar att rikta uppmärksamheten mot de mest självklara studieobjekten, alltså de som skildrar en historisk epok eller händelse, som Ridley Scotts Gladiator (2000). En risk med detta är att historikern intar glädjedödarens roll genom att koncentrera sig på huruvida filmen korrekt representerar etablerade historiska fakta, vilket är orättvist eftersom det inte är vad en fiktiv film syftar till. I den mån filmen faktiskt använder, säg, tidsriktiga skor eller svärd – Gladiator är en så kallad sword-and-sandal flick – är det för att skapa vad Roland Barthes kallade verklighetseffekter, inte för att den gör anspråk på att skildra den historiska verkligheten.

Ett intressantare sätt att närma sig film som historiker är att lyfta fram de olika sätt det förflutna återverkar på nuet i berättelsen och att analysera hur olika karaktärer förhåller sig till tid och förflutenhet. I det följande ska jag visa på hur detta tar sig uttryck i John Sayles Lone Star (1996).

Filmens handling – Spoiler alert! – kretsar kring Sam Deeds (Chris Cooper) som återvänt till sin lilla hemstad Frontera i Texas för att, aningen motvilligt, bli dess sheriff. Han lever i skuggan av sin far, den legendariske, väl omtyckte och numera bortgångne sheriffen Buddy (Matthew McConaughey). Buddy, i sin tur, efterträdde den korrupta och maktfullkomlige sheriffen Charlie Wade (Kris Kristofferson), efter att denne spårlöst försvunnit. När resterna av ett lik påträffas begravda en bit utanför staden uppdagas det snart att det är Charlie Wades kvarlevor och Sam bestämmer sig för att gå till botten med att finna Wades mördare. Detta trots att hans egen far är den huvudmisstänkte. Filmen kretsar kring denna kriminalgåta, men innehåller också en rad berättelser om spänningarna mellan Fronteras etniska grupper och relationen mellan Sam och hans ungdomskärlek, historieläraren Pilar Cruz (Elizabeth Peña).

Filmens huvudsakliga handling tycks alltså inte ha värst mycket med historia att göra och i trailern säljs den in som en film som framförallt handlar om en kriminalgåta och skildrar en far och son-relation. Filmens historiska inslag kan dock lyftas fram med hjälp av perspektiv, begrepp och verktyg hämtade från historiedidaktiken och historiebruksforskningen.

Att se det förflutna i samtiden
Historiedidaktikens grundfrågor handlar, enligt Klas-Göran Karlsson, om människors möte med historien, både på ett individuellt och samhälleligt plan, samt ”den historiska dimensionens plats i kultur, samhälle och skola.” Inom historiedidaktiken ligger fokus på hur historia lärs ut och förmedlas, och inte på produktion av ny historisk kunskap, som brukar betraktas som den professionella historieskrivningens främsta uppdrag.

Ett par viktiga begrepp inom historiedidaktiken är historiekultur, historiebruk, historiemedvetande och motsatsparet minne/glömska. Om det sistnämnda kan sägas att minnet ofta ansetts som något subjektivt och opålitligt i kontrast till den objektivt vetenskapliga historieskrivningen. Detta har dock börjat anses vara en dålig distinktion och man har allt mer börjat titta på hur dessa två samverkar och även börjat skilja mellan olika typer av minne.

Maurice Halbwach myntade begreppet ”kollektivt minne” för att peka på att även människors individuella minnen präglas av sociala sammanhang och som ett avståndstagande mot försök att förstå minnet i allt för biologiska termer. I Karlssons beskrivning heter det att ”Vi tillägnar oss perspektiv på det förflutna kommunikativt och i grupp, i vad man skulle kunna kalla en minnesgemenskap eller en föreställd gemenskap.” Det går också att skilja mellan det ”kulturella minnet”, som är institutionaliserat och utpekat av särskilda historieförmedlare, samt det ”kommunikativa minnet”, som är självupplevt, vardagligt, har en begränsad tidshorisont och delas med samtida, men utan vara kulturellt förmedlat. Det skulle till exempel kunna röra sig om minnet av en närliggande katastrof. Det kulturella minnet har en längre tidshorisont och är svårare att förändra eftersom det ofta knyts an till avgörande händelser, platser eller föremål. Ofta är det avgörande för hur en grupp uppfattar sig själv i kontrast till andra grupper.

Även minnets motsats, glömskan, har kommit att spela en viss roll inom historiedidaktiken. Detta är en diskussion som går tillbaka till Nietzsches text ”Om historiens nytta och skada för livet”, där han pekade ut det nödvändiga i att glömma för att inte tyngas ned av det förflutna. Det har också framhållits att glömska kan vara en viktig förutsättning för försoning och förlåtelse. Glömska ska i det här sammanhanget därför förstås som en aktiv process. Ett perspektiv jag inte setts diskuterats i litteraturen, men som jag tror kan vara fruktbart, vore att tala om glömska i samma kategorier som minne, alltså om kollektiv, kulturell, eller kommunikativ glömska.

Historiedidaktikens nyckelbegrepp är historiemedvetande. Det är ett något svårfångat begrepp som bär på både en individuell och kollektiv dimension, och handlar om relationen mellan dåtid, nutid och framtid och historiens roll i människans liv. Detta till skillnad mot det kollektiva minnet, som enbart blickar bakåt och därför skulle kunna likställas vid den bakåtblickande aspekten av historiemedvetandet. Genom historiemedvetandet orienterar vi oss temporalt mellan ”erfarenhetsrum” och ”förväntningshorisont”. När vi ser oss själva som en del av större tidssammanhang ges vi förutsättning att reflektera över vår egen livsberättelse, vår ändlighet och plats i tillvaron. På så vis är historiemedvetandet avgörande för hur vi uppfattar oss själva, hur vi formar vår identitet och hur vi skapar mening i våra liv. Historiemedvetandet föregår, men är förenligt med, vetenskapligt producerad historia. Dock påverkas det även av andra sorters historieförmedling.

Historiemedvetandet existerar inom historiekulturen. Även detta är ett begrepp med mycket brett innehåll och innefattar hur historia kommuniceras och värderas inom ett samhälle. Hit hör alltså inte bara akademisk historieforskning, utan monument, museiföremål, historieförmedling inom skolan, historiska händelsers plats i olika debatter och inom populärkulturen, och mycket annat. Att analysera historiekultur innebär att samtidigt granska vilka som har makten över vilka delar av historien som lyfts fram och hur den värderas.

Inom historiekulturen kan diverse historiebruk urskiljas, vilket Ulf Zander föredömligt visat på. Som termen antyder handlar det om att identifiera olika sorters användning av historia, av olika individer eller grupper, för att tillgodose olika behov eller funktioner. Det kan handla om vetenskapligt, politiskt, moraliskt eller existentiellt bruk av historien, eller om ett icke-bruk.

Det existentiella historiebruket är kopplat till identitetsskapande och orientering. Det handlar om att individen förankrar sig i ett kollektivt sammanhang med hjälp av minnet och historiska berättelser. Det moraliska historiebruket tenderar att vara kopplat till en viss grupp, som av olika skäl ansett sig marginaliserad. Detta historiebruk är ofta en mothistoria i kontrast till samhällets etablerade bild av historien. Det vetenskapliga historiebruket är det som förekommer inom vetenskapssamhället. Politiskt historiebruk syftar till att skänka legitimitet åt politiska rörelser eller beslut. Icke-bruk av historia syftar till att medvetet ta avstånd från det förflutna; att glömma eller framhålla det som irrelevant. De olika formerna av historiebruk är ibland svåra att skilja åt och kan många gånger samverka. Det bör också nämnas att det är möjligt att urskilja fler än ovan nämnda varianter av historiebruk.

Lone Star och det förflutnas spöken
Minnet spelar en viktig roll i Lone Star. Samhället har kollektivt velat förpassa Charlie Wade till glömskans domäner. Han var en korrupt mördare som missbrukade sin makt som sheriff och minnena av honom är enbart traumatiska. Trots att Sams egen far, Buddy, som var den enda som vågade stå upp mot Wade, är huvudmisstänkt för mordet och att det riskerar att återuppväcka det kollektiva minnet av Wade samt smutsa ner minnet av Buddy väljer ändå Sam att utreda detta. Orsaken är att Sams lider av en historisk börda orsakad av att hans individuella minne av sin far inte går ihop med det kollektiva minnet av densamme. Att reda ut den historiska sanningen om sin far har därför stor existentiell betydelse för Sam.

Sam återvände dock inte till staden han växte upp i för att bli sheriff, utan eftersom han inte kunnat släppa tankarna på sin ungdomskärlek Pilar. En stor anledning till Sams ilska mot sin far är att Buddy, tillsammans med Pilars mor, den mexikanske immigranten och exemplariske företagaren Mercedes (Miriam Colon), satte stopp för förhållandet. Minnet plågar Sam, vilket särskilt framkommer i en scen då Pilar, i ett besök hos Sam, kommenterar att han inte har några bilder eller fotografier på väggarna och han säger att det är för att slippa minnas. ”Like your story is over?” frågar Pilar, varpå Sam svarar jakande. Han slipper dock inte ifrån minnet, den bakåtblickande aspekten av historiemedvetandet. Istället tycks det förflutnas börda väga så tungt på honom att han förlorat förmågan att se framåt. I och med mordutredningen ges han dock en chans att komma till rätta med det förflutna som också öppnar upp hans förväntningshorisont. En ny bild av det förflutna skulle för Sam kunna innebära en omformulering av hans egen livsberättelse och identitet och därmed nya framtida möjligheter.

Pilar och Sam tycks tolka sina föräldrars ogillande av deras relation som en fråga om motsättningar mellan etniska grupper. I Frontera är den latinamerikanska gruppen störst och man får veta att de i allt större utsträckning lyckats komma åt samhällets maktpositioner. Hos den vita delen av befolkningen som historiskt sett – och till stor del fortfarande – innehar maktpositionerna upplevs detta som hotfullt. Den tredje gruppen är den afroamerikanska, som är en ganska liten och maktlös grupp. I det närvarande och självupplevda kommunikativa minnet hos samtliga dessa grupper är Buddy högt ansedd. Detta tar sig uttryck genom att många invånare har sin egen berättelse om goda gärningar Buddy gjort för dem. Buddy var dock aldrig intresserad av att sammanföra eller ändra maktbalansen mellan grupperna, utan tycks ha strävat efter att de ska hållas separata, men ändå samexistera i fred och under den vita gruppens styre.

Borgmästaren Hollis (Clifton James), som var en av Buddys närmaste vänner, stärker Buddys plats i det kulturella minnet och den officiella historiekulturen genom att tillägna honom ett monument i staden, ”The Buddy Deeds memorial courthouse”. Detta är att betrakta som en sorts politiskt historiebruk, då det är ett sätt för stadens vita maktelit att befästa och legitimera sin roll som just detta. Av samma skäl kan den aktiva glömska som omger Wade betraktas som ett slags politiskt icke-bruk av historien, då Wades maktmissbruk delegitimerar just den vita elitens ställning. Ett skäl till detta historiebruk är att den vita gruppen tycks betrakta sin ledande ställning hotad. Apropå monumentet till Buddy påpekar en av stadens äldre vita invånare missnöjt i ett samtal med borgmästaren att alla andra monument tillägnas Martin Luther King. Som att det inte vore illa nog med det ökande antalet gatunamn på spanska, tillägger han.

Dock försöker varken den latinamerikanska eller afroamerikanska gruppen göra något aktivt ”motbruk” av historien om Wade, utan bidrar snarare till att upprätthålla glömskan. En tolkning av detta är att det var just dessa grupper som terroriserades av Wade och minnena av honom är allt för traumatiska för att kunna tas upp.

Spänningen som råder mellan Fronteras etniska grupper tar sig på många sätt uttryck i en kamp om bilden av det förflutna. Sam möter exempelvis en ung latinamerikan på stan som förgäves försöker få folk att, likt Sam själv gör, ifrågasätta den helgonlika bilden av Buddy. Men om Sams skäl är personliga och existentiella är den unge latinamerikanens moraliska och politiska. Det blir här tydligt att det kollektiva minnet av Buddy också rymmer en kollektiv glömska – eller ett aktivt icke-bruk av historien – gällande de mindre sympatiska delarna av hans liv och gärning.

Särskilt tydlig blir vikten av vilken bild av det förflutna som förmedlas i ett av skolans styrelsemöten som handlar om just historieundervisningen. Pilar anklagas av två vita personer för att förmedla en felaktig bild av historien. ”You are tearing down our heritage. Tearing down the memory of the people who fought and died for this land”, säger en upprörd kvinna. En man med mexikanskt ursprung svarar att de också slogs för samma land, men mot den amerikanska armén. Ja, och ni förlorade, avbryter en vit person, som menar att vinnarna skriver historien och att männen som grundade Texas har rätten att få sin historia berättad. En annan latinamerikan påpekar att: ”The men who founded this state broke from Mexico because they needed slavery to be legal to make a fortune in the cotton business.” ”You call it history, I call it propaganda”, svarar den vita mannen. Pilar och en av de andra lärarna – en vit kvinna – försöker få fram att de enbart försöker visa på komplexiteten i historien och att det inte handlar om att ta parti för någon sida eller att peka ut vinnare och förlorare. De vill ge en mer komplett bild av historien och visa på både positiva och negativa aspekter av kulturmöten, menar de. De vita personerna är upprörda och föga förstående. ”If you are talking of food and music and all I have no problem with that”, menar en vit kvinna, men påpekar att historieskrivningen ska latinamerikanerna låta bli.

Konflikten om historieundervisningen måste förstås utifrån den viktiga roll skolan spelar i historiekulturen och formandet av historiemedvetanden. I ett pluralistiskt samhälle är det svårare att förmedla en officiell balanserad historieskrivning som alla samhällets individer och grupper är nöjda med. Ett citat av Jan Assmann kan belysa vad kampen om historien mellan de olika grupperna handlar om: ”Every individual memory constitutes itself in communication with others. Theses ’others,’ however, are not just any set of people, rather they are groups who conceive their unity and peculiarity through a common image of their past.” Olika gruppers historiebruk och kollektiva minnen definieras utifrån hur de skiljer sig från andras. Genom detta upprättas minnesgemenskaper och historiemedvetanden formas. Citatet belyser även att det många gånger kan vara svårt att skilja mellan minne på individuell och kollektiv nivå samt historieskrivning, dessa samverkar naturligtvis med varandra på ett eller annat sätt.

Till skillnad mot Pilar tycks hennes egen mor ha ett förenklat och okompext förhållningssätt till historien. Mercedes ser inte sig själv som mexikan, utan menar snarast att hon är spanskättling. Trots att hon själv kommit in i USA på illegal väg förnekar hon andra att göra det samma och ringer gränspatrullen på misstänkta illegala immigranter och säger upprepade gånger till sina mexikanska anställda när de pratar engelska: ”This is America. We speak english.” Hennes liv, kommer det så småningom fram, är en lögn. Hon har ljugit för Pilar om vem som var hennes far och det visar sig att hon själv inte byggt på sin restaurang från grunden – i enighet med ”den amerikanska drömmen” – utan att den är köpt av pengar hon fått i gåva av Pilars verklige far. Pilars son ger uttryck av att vilja förstå sina mexikanska rötter, men tycks less på sin mors komplexa historiesyn. ”I don’t pretend I came here on the mayflower”, säger han till henne. Pilar försöker tillfredsställa sin sons nyfikenhet genom att be sin egen mor åka med dem till Mexiko, där varken Pilar eller hennes son någonsin varit, för att berätta om var hon växte upp. Men den ahistoriska Mercedes ser inte poängen med en sådan resa. Vill du se mexikaner räcker det med att titta dig omkring, säger hon till Pilar.

Stadens afroamerikanska grupp ges mindre utrymme i filmen än de andra och skildras främst genom Otis ”Big O” Payne (Ron Canada), som är en respekterad medborgare och fritidshistoriker och driver den bar som är den afroamerikanska gruppens främsta samlingspunkt. När Otis son, en militär befälhavare som sagt upp kontakten med sin far, stationeras på en militärbas nära staden leder det till att Otis träffar sin sonson för första gången. Barnbarnet, som under Pilars historielektioner visat sig ointresserad, betraktar nu med intresse sin farfars samling av historiska bilder och Otis berättar utifrån dessa om de svartas historia och deras släktskap med seminoleindianerna. Sonsonen verkar tycka om insikten om att han är delvis indian. Men Otis påpekar att: ”Blood only means what you let it.” Blood kunde lika väl ha bytts ut mot ”History”. I alla fall om man ska tro Otis son, som uttrycker åsikten att alla människor startar från ”scratch”, vilket säkert är en följd av att han själv inte vill kännas vid banden till sin far. Denna anti-historiska och kontextlösa inställning visar sig genom filmen svår för honom att hålla fast vid. Stationerad nära sin gamla hemstad blir historien närvarande för honom och han tvingas att konfrontera Otis och ompröva sin bild av honom. Detta visar på omöjligheten i att inte ha något historiemedvetande. Det tränger sig på oavsett man vill eller inte och vi tvingas att lära oss förhålla oss till det. Otis son har uppenbart försökt skapa sig en ny identitet genom att förneka och aktivt försöka förtränga delar av sin historia. Det samma gäller för Pilars mor, Mercedes, och även för Sam. När det förflutna tränger sig in i deras liv och historiemedvetanden på olika vis tvingas de alla att reflektera över sig själva, var de kommer ifrån, och vilka de vill vara.

I rollen som sheriff och mordutredare har Sam kanske det mest vetenskapliga förhållningssättet till historien. Han är ställd inför ett konkret problem – vem mördade Wade? – och försöker med hjälp av fakta att fastslå ett förgången förlopp och presentera den mest rimliga tolkningen av detta. Eftersom det är hans far det gäller står mycket på spel för Sam på ett personligt och existentiellt plan. Sanningen om mordet visar sig dock vara en annan än den han hoppats på. Det visar sig att Wade blivit skjuten av borgmästaren Hollis, som därigenom hindrat Wade från att döda Otis. Buddy har sedan hjälpt dessa två att täcka upp dråpet. När Otis och Hollis berättar detta för Sam bestämmer han sig för att lägga ned utredningen. Han har fått svar på de frågor han hade om sin fars inblandning och ser ingen anledning till att ställa någon av de inblandade inför rätta. När det kommer ut att kroppen de hittat tillhör Charlie Wade kommer förstås allmänheten att misstänka Buddy, men Sam försäkrar om att ”Buddy’s a goddamn legend. He can handle it.” De döda påverkas inte av historien, men de levande gör det, och om det historisk sanna inte sammanfaller med det moraliskt rätta finns det goda skäl att välja det senare, tycks Sam mena.

Dock leder Sams efterforskningar till att han finner saker han inte anat eller haft avsikt att finna. Han får reda på att hans fars älskarinna var Mercedes och att Pilar, som han äntligen har kunnat återuppta relationen med, visar sig vara hans halvsyster. Vilket också förklarar varför Buddy och Mercedes gjort vad de kunnat för att Sam och Pilar inte ska ha en relation och Sam tvingas ompröva bilden av sin far som racist. Sam berättar detta för Pilar. I och med den nya kännedomen om sina familjehistorier utmanas deras identiteter. Men trots att de båda blir illa beröra värjer de sig för den potentiella existentiella kris som hotar och bestämmer sig för att inte låta blodsbanden eller historien komma emellan dem. De tycks instämma i Otis ord till sin sonson, ”Blood only means what you let it.” Eller som Pilar uttrycker det: ”Start from scratch? All that other stuff and all that history, to hell with it, right?” Historieläraren tycks i dessa, filmens avslutningsord, beredd att förtränga det förflutna för att hon och Sam ska kunna leva tillsammans i nuet, fria från historiens börda.

Slutord
Om Hayden White har rätt rätt i att historievetenskapens viktigaste roll är att bidra med en temporal dimension till människans självmedvetande och R. G. Collingwood har rätt i att den historiska processen består av att människan, genom att omskapa sina egna föreställningar om det förflutna som format oss, samtidigt omskapar sig själv, så är det viktigt att historiker vågar problematisera andra historiska uttryck i samhället än de rent vetenskapliga. Dessa kommer att äga rum oavsett vad historikerna tycker om dem. Att inte diskutera dem vore för akademiska historiker att undergräva sin egen legitimitet. I historikerns arbetsuppgifter bör det ingå att bidra till reflektion över människan som temporal varelse och att skapa kritisk distans till de historiebruk som ständigt omger oss, samt att reflektera över vilken historisk börda vi själva lever under, vilken historia vi vill ha mer av, vilken historia vi vill glömma, vilken vi vill förändra, och hur vi ska förhålla oss till kampen mellan olika berättelser av det förflutna. Lone Star är ett exempel på en bra resurs för att reflektera kring just dessa frågor.

Aktivism och Historieetik

”Aktivist” kan vara en komplimang vi ger till människor som engagerar sig för vad vi anser vara behjärtansvärda ändamål, men kan också användas pejorativt. Den senaste tiden har frågan om aktivism är förenligt med forskning debatterats i bland annat Curie och Svenska historikermötet i Umeå i juni inleddes med ett panelsamtal på temat ”Historikern som aktivist”. Tyvärr blev samtalet något avslaget då ingen av panelisterna ville förespråka historieaktivism. Förvisso inte konstigt eftersom ”aktivism” ofta är en anklagelse riktad mot forskare som av dess kritiker anses sätta ideologi före vetenskaplighet. Jag klandrar alltså inte panelisterna, utan hade intagit samma position som de tycktes enas kring, nämligen att historikern som statsanställd har som uppgift att – förutom att förmedla vetenskapligt konsensus och aktuella forskningsresultat – hjälpa studenter att bli självständiga individer och kritiskt tänkande medborgare som har förmågan att ifrågasätta samhället, men utan att vi fostrar dem till en bestämd ideologisk uppfattning. Om studenterna väljer att använda dessa förmågor till att engagera sig i någon slags aktivism eller något politiskt parti är deras eget beslut. Någon panelist påpekade att träning i vetenskapsteori och kritiskt tänkande potentiellt kan göra folk till mindre effektiva aktivister.

All forskning är problemorienterad. Men problemen kan vara av inomvetenskaplig karaktär, alltså att de riktar sig mot vetenskapssamhället och ett rådande forskningsläge, eller av utomvetenskaplig karaktär, det vill säga att de tar sin utgångspunkt i exempelvis rådande samhällsutmaningar. Det senare skulle möjligen kunna anses gränsa mot aktivism. Under 1970- och 1980-talet lyfte feministiska forskare fram historiskt bortglömda kvinnor av aktivistiska skäl, men det gjorde också att vi fick en mer bättre förståelse av historien. Aktivism behöver alltså inte ge sämre forskning, utan kan faktiskt gynna forskningen. Därtill kan engagemang i samhällsdebatten ge meningsfullhet åt forskningen och motivation åt forskarna, vilket också lyftes under panelsamtalet. Problem uppstår först om vetenskapligheten brister, men det kan den ju även göra för den minst aktivistiska av forskare.

Universitetet har tre grunduppgifter: att forska, utbilda och samverka med samhället (”tredje uppgiften”). Det finns alltså ett grundläggande påbud om att forskare ska engagera sig med samhället på något sätt, varför aktivism åtminstone inte tycks uteslutet, även om ”samverkan” kanske främst avser att sprida kunskap om den egna forskningen, samarbeta med näringslivet, eller att verka som intellektuell genom att delta i samhällsdebatten i bredare frågor än vad man själv forskar inom. Samhällsrelevans och samverkan med samhället brukar även värderas av forskningsfinansiärer, varför många forskare också har ett ekonomiskt incitament till detta.

För att undvika olyckliga konnotationer bör vi nog tala om samhällsengagerad snarare än aktivistisk forskning. Givetvis behöver inte all forskning vara samhällsengagerad, men jag tycker i regel att det är eftersträvansvärt. Att forskare kollektivt skulle distansera sig från nuet och enbart rikta sig inåt mot det internationella forskarsamfundets inomvetenskapliga angelägenheter vore oansvarigt. Det behövs en samhällsengagerad humaniora som tar del i det offentliga samtalet och adresserar samtidens viktigaste frågor utifrån sin egen expertis. Även historikern – för att ta det exempel som ligger mig närmast till hands – har ett ansvar mot sin samtid. Dels genom att slå vakt mot historiemissbruk, dels genom att bidra med historiska perspektiv på aktuella samhällsfrågor som gör att vi förstår och förhoppningsvis kan hantera dem bättre.

En förutsättning för en mer samhällsengagerad historiografi vore att betona för studenter och allmänhet att historia inte primärt handlar om vad som skett i det förflutna, utan om hur det förflutna lever kvar i nuet (genom exempelvis monument och kulturarv eller i individuella och kollektiva minnen). Givet att vi är självtolkande och temporala varelser äger vi historicitet och har ett historiemedvetande som både formas av och påverkar den rådande historiekulturen. Historia handlar om att orientera sig i tillvaron genom att tolka samtidens förhållande till förfluten tid. På så vis svarar historien på vilka vi är som individer och kollektiv. Med den historiesynen kan nuet och det förflutna inte strikt separeras, utan vår relation till förflutenhet tar sin utgångspunkt i samtiden varför frågan om samhällsengagemang blir central även för historikern. Detta i sin tur väcker frågor om ansvar.

Vi har alla ett såväl epistemiskt som etisk ansvar inför våra tolkningar av det förflutna, men ansvaret faller allra tyngs på den akademiske historikern. Urvalet av de historiska personer, platser, texter, händelser och tider vi studerar och vilka teorier och begrepp vi använder sker inte enbart på vetenskaplig grund. Det rör sig även om etiska och politiska (och estetiska) val. Och det handlar inte bara om vilka texter vi läser och uppmanar våra studenter att läsa, utan om hur dessa läses; i relation till vilka kontexter och med vilka teorier. Historieskrivning och -undervisning är inte enbart en fråga om att förmedla objektiva fakta om det förflutna. Det är inte politiskt och etiskt neutralt, varför historiker måste ta ansvar för och motivera sina val och tolkningar.

Givetvis har vi även ett etiskt ansvar mot de historiska aktörer vi behandlar. Vi är rimligen skyldiga att tolka dem välvilligt och efter bästa förmåga försöka förstå dem före vi eventuellt dömer dem (om vi överhuvud är berättigade att fälla moraliska omdömen över förflutna aktörer är en intressant fråga i sig). Ändå talas det i överlag ganska lite om vad vi skulle kunna kalla historieetik, det vill säga etiska frågor gällande vår relation till det förflutna, vem som formulerar historien, hur den relaterar till en föreställd framtid, och hur vi (särskilt historiker) bör förhålla oss till sådant som historisk rättvisa (vilket väl klimaträttvisa bör ses som en variant av), ansvar, skuld, bearbetning, erkännande, försoningsprocesser och lärdomar. Även om det sällan finns en självklar lärdom att dra av ett förflutet skeende tenderar vi att utifrån det förflutna dra slutsatser som påverkar hur vi agerar i nuet med avsikt att forma vår framtid. Vi bör blir bättre på att notera när vi faktiskt drar sådana slutsatser, vad dessa är och huruvida de är befogade. Om detta har Martin Wiklund skrivit i volym 2 av Historiens hemvist, som är en bra introduktion till historieetiska frågor.

Historieetik borde i större utsträckning behandlas inom historieämnenas teorikurser. Det är angeläget inte minst för att historien emellanåt framstår som ett slagfält inom vilket det ständigt utkämpas kamper om hur det som hänt förr ska beskrivas, förstås och eventuellt bevaras. Detta slag utkämpas inte enbart mellan akademiskt skolade historiker, utan involverar även media, amatörhistoriker, aktivister och fler därtill. Vår bild av det förflutna formar hur vi ser ser på framtiden, hur vi utformar våra samhällen och hur vi fostrar individer. Slaget om historieskrivningen är en maktkamp.

Många av oss delar känslan av att såväl samtiden som historien är kaosartad och oöverblickbar och att vi rusar mot en hopplös framtid. Givet att vi lever i en tid av kriser behöver vi en historievetenskap och -utbildning som belyser samtidens utmaningar och på bästa sätt förbereder studenterna för att tackla dem. Detta kräver att vi ständigt reviderar våra utbildningar och vågar relatera dem till samtidens stora frågor. Trots allt blir få studenter forskare, men alla är samhällsmedborgare.

Doktor Jordan vs. Kulturmarxismen

Det finns debatter man ledsnar på redan innan man hunnit sätta sig in i vad de handlar om. Så kände jag gällande alla kontroverser och diskussioner som helt plötsligt dök upp runt den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Peterson härom året. Detta inte minst på grund av den personkult som har uppstått kring honom bland unga högermän. Petersons popularitet bland denna grupp och de utsagor man kan hitta om att han förändrat deras liv till det bättre är ändå en indikator på att detta är en person vars åsikter och idéer man bör sätta sig in i.

Peterson är en konservativ liberal och eklektisk intellektuell som blandar psykologi, naturvetenskap, skönlitteratur, filosofi och mycket annat i sitt tänkande. I grund och botten är jag sympatiskt inställd till personer som vågar sig på kreativa synteser och hämtar inspiration från skilda delar av historien och använder detta för att gripa in aktuella samtida debatter. Bland Petersons främsta inspirationskällor hittar man Bibeln, C. G. Jung, Nietzsche, Mysticism och Darwinism.

Peterson har skrivit två böcker, Maps of Meaning: The Architecture of Belief (1999) och 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos (2018). Den senare boken (som snabbt översattes till svenska) är mer populärt hållen och följdes av en världsturné som under hösten tog Peterson till Sverige. Hans stora mediala genomslag skedde dock 2016, efter att han publicerat tre videos på sin Youtube-kanal där han kritiserade ett lagförslag om transpersoners rättigheter, Bill C-16. Vad jag förstår har Peterson inget emot att juridiskt förbjuda vissa förödmjukande ord och uttryck, men ansåg att denna lag var annorlunda genom att tvinga folk att använda en mängd nya pronomen och att inte göra detta skulle klassas som hatbrott. Detta tycks han ha missförstått och överdrivit, men hans kritik blev ändå uppmärksammad och tycks peka mot vad många uppenbarligen uppfattar som ett stort problem: identitetspolitik, politisk korrekthet och hot mot den akademiska friheten och yttrandefriheten.

Peterson är noga med att påpeka att han inte har något emot transpersoner, utan att det han kritiserar är den politiska korrektheten och så kallade ”social justice warriors”. En av mina främsta invändningar mot Peterson är just hans fiendebild. Postmodernism, (neo-)marxism, identitetspolitik och feminism klumpas utan åtskillnad ihop till ett stort diffust hot. Peterson menar att samhällsvetenskap och humaniora förvandlats till korrupt vänsterideologi och anser att detta är ett utslag av samma sorts totalitära tänkande som ledde till Nazismen och Sovjetkommunismen. Enligt Petersons historieskrivning gav marxismen under 1960-talet upp kampen om ekonomisk omfördelning och förvandlade sig istället till postmodernism med identitetspolitik som främsta politiska projekt.

Här är Peterson är onyanserad, förenklar och överdriver. Att han väljer ”kulturmarxism” som samlingsbegrepp för ovannämnda strömningar är inte oviktigt i sammanhanget. Detta är samma begrepp som högerextremister slänger sig med och det ger därför bränsle till deras konspirationsteorier om att universiteten och media styrs av en vänsteragenda. För detta har Peterson kritiserats av Slavoj Žižek. Žižek är även ett exempel på en vänsterteoretiker som kritiserat politisk korrekthet. Man kan också framhålla att det finns gott om vänstersympatisörer som inte har mycket till övers för ”postmodernt tänkande”. Petersons förståelse av postmodernismen är även den onyanserad och har kritiserats. Det bör också framhållas att kritik mot identitetspolitik även förekommer inom vänstern och feminismen. Jag har tidigare visat på detta i bloggposter om Nancy Fraser och Wendy Brown. Beskrivningen av politiskt korrekt identitetspolitik som vänsterns övergripande projekt är helt enkelt felaktig.

Efter att ha lyssnar på Petersons två långa samtal med Sam Harris i dennes podcast har jag insett att jag och Peterson mer eller mindre delar kunskapsteoretiskt uppfattning. Medan Harris företräder en kompromisslöst realistisk syn på kunskap, lutar jag och Peterson oss mot pragmatismen. Eftersom pragmatismens sanningsbegrepp är förenligt med postmodernismen förvånades jag något över att Peterson ansluter sig till detta. Att han dessutom hämtar inspiration från Nietzsche är ytterligare en sak han har gemensamt med många postmoderna tänkare.

Peterson menar att vetenskaplig sanning är underordnad etisk sanning. Dock har han inga problem att tala om världens naturliga ordning eller eviga värden, vilket borde vara oförenligt med pragmatismen, som betraktar moral och kunskap som situerade i sociala och historiska kontexter. Däremot uppfattar jag det som att Peterson, liksom jag själv, har uppfattningen att naturvetenskapen inte kan ge oss vägledning i fråga mening och värderingar och att detta är den viktigaste kunskapen vi kan tillägna oss. Det är ju därför vi har humaniora!

Inom området politisk korrekthet, yttrandefrihet och akademisk frihet tror jag att Peterson, trots att han överdriver hotbilden, adresserar viktiga frågor. Däremot tycker jag att hotet artikulerats mycket mer nyanserat av exempelvis Jonathan Haidt, även om den bild Haidt målar upp med rätta har kritiserats för att vara såväl ohistorisk som överdriven.

Jag har tidigare berört teman liknande dessa i ett inlägg om Lars Vilks och är emot tendensen att tysta ner och stänga ute personer med ”inkorrekta åsikter”, varför jag också ägnat alldeles för många timmar åt att försöka begripa Peterson trots att jag egentligen inte är intresserad. En poäng med att studera hans tänkande är att Peterson tycks sätta ord på sådant företrädesvis många unga män känner. Att inte ta Petersons och liknande debattörers argument på allvar och sakligt bemöta dem i dialog tror jag riskerar att ge dem martyrstatus hos extremhögern och ytterligare spä på polariseringen.

Den ”kulturmarxistiska” hotbild Peterson målar upp är sammankopplad med föreställningen om ”maskulinitetens kris”. Han förnekar patriarkatets existens och menar att män har feminiserats och att alternativhögerns tillväxt och Trumps framgångar är att betrakta som en reaktion på detta (med det inte sagt att Peterson ger Trump eller alt-right rörelsen sitt stöd). Män måste enligt Peterson vara starka, lära sig ta ansvar, räta på ryggen och våga möta svårigheter. Han framhåller gärna studier som visar på att skillnaden i yrkesval mellan män och kvinnor är större i mer jämlika länder. Fler män tenderar att välja ingenjörsyrken och fler kvinnor vårdyrken. Detta, menar Peterson, är bevis för biologiska skillnader och att män generellt är mer intresserade av ting och kvinnor generellt mer intresserade av folk. Som Peterson själv framhållit i en intervju med Kvartal är dock skillnaderna större mellan individerna inom grupperna än vad de är grupperna emellan.

Jag misstror inte denna forskning och finner den inte heller särskilt provocerande, men blir nyfiken på hur man kan veta att det är just intressen som styr människors yrkesval. Skulle det inte kunna vara så att män exempelvis anser att status eller högre lön är viktigare för deras yrkesval än vad kvinnor generellt anser? Och skulle inte det faktum att just ingenjörsyrket traditionellt betraktas som manligt och vårdyrket som kvinnligt kunna påverka, alltså att yrkesvalet åtminstone delvis styrs av kulturella normer? Att dra entydiga gränser mellan kultur och biologi eller arv och miljö är svårt och Peterson har även i detta avseende kritiserats.

Peterson tenderar också att försvara föreställningen om grundläggande skillnader mellan män och kvinnor och traditionella könsroller, konkurrens och hierarkier utifrån paralleller till andra arter. Ofta till humrar, som blivit en symbol för hans anhängare. I tidskriften Respons recenserades Petersons 12 livsregler av både Håkan Lindgren och Hanna Bornäs. De framhåller blandningen av självklarheter, motsägelser och faktafel i boken och är båda kritiska mot Petersons biologism. Som Lindgren påpekar går diskussionen bland många biologer idag i motsatt riktigt mot den Peterson pekar på. Exempelvis framhåller Frans de Waal att det bland människans närmaste artsläktingar finns gott om tecken på altruism och samarbete.

En osympatisk del av Petersons tankevärld är hans bruk av Jungianska arketyper för att förklara ett universum strukturerat av manlig ordning och kvinnligt kaos. Det senare är av ondo och kräver, som det heter i undertiteln till hans senare bok, ett ”motgift”. Trots att femininitet tydligen är dåligt är det ändå viktigt för Peterson att alla killar skaffar en tjej, som de helst ska gifta sig och leva tillsammans med livet ut. Fenomenet med ”incels” (involuntary celibats) pekar mot att det finns en reell problematik här. Jag tror också att detta delvis är förklaringen till Petersons popularitet. Det verkar onekligen finnas en stor grupp män idag som inte känner sig hemma i samhället, som har svårt att skaffa sig en partner eller ett arbete och upplever att ingen tar deras problematik på allvar. Vi behöver presentera bättre lösningar på deras problem och bättre framtidsvisioner än den nostalgiska dröm om ett återvändande till 1950-talets välfärdsår och dess traditionella könsroller, som Peterson och många på högerkanten gärna anspelar på.

Mitt motvilliga engagemang med Petersons idéer över de senaste dagarna har väckt en del frågor och idéer. Det finns behov fördjupad förståelse för hur fenomen och begrepp som ”politisk korrekthet” och ”kulturmarxism” faktiskt vuxit fram. Studier av postmodernismens intåg och spridning i Sverige och genusvetenskapens etablering (samt av den framväxande anti-genusrörelsen) skulle också vara välbehövligt för att bättre kunna bemöta den föreställda hotbild som Peterson och hans fans ansluter sig till.

Primatologiska perspektiv

För ett par veckor sedan var det dags för Lunds universitets årliga Pufendorfföreläsningar. Årets gäst var den nederländske primatologen Frans de Waal som i tre föreläsningar diskuterade empati, samarbete, moral och kognition i djurvärlden. De Waal pratade om hur svårt det var att i början av hans karriär nå ut med forskning som visade på empati och samarbete i djurvärlden. Då rådde konsensus om att naturen är grym och att människan, liksom andra djur, är en egennyttig vinstmaximerare, som dock skiljer sig från andra arter genom att moralens tunna fernissa håller vår djuriska natur i schack. För ett par årtionden sedan var det också viktigt att framhålla alla de sätt på vilka människan står över djuren; förutom genom moralen, också genom förmågan att använda verktyg och intelligens. De Waal problematiserade och motbevisade dessa påståenden övertygande. Vi vet nu att många djur är kapabla att använda verktyg och att skapa dessa själva. Det har gjorts experiment med fåglar som lyckas fiska upp mat ur en smal behållare med hjälp av en krok som de själva böjt till, och exempelvis schimpanser använder stenar för att knäcka nötter. De Waal visade i det senare fallet en intressant video där schimpanserna först plockade upp ett stenblock från ett ställe och sedan gick en lång väg för att hämta nötterna innan de knäckte dem, vilket visar på förmågan att planera.

De Waal är kritisk till försök att jämföra intelligens mellan olika arter. Teorier om att intelligens kan mätas genom hjärnans storlek eller har med antal neuroner att göra har sedan tidigare förkastats och vad som återstår är olika typer av intelligenstester. Dessa är orättvisa eftersom testens utformning tenderar att privilegiera vissa arter framför andra. Olika arter har helt enkelt olika typer av intelligens. Dessutom tenderar testen att vara orättvist utformade genom att till exempel människobarn får sitta i sina föräldrars knän medan de gör ett test, medan schimpansungar som gör samma test separeras från sina föräldrar och placeras i burar, vilket medför förhöjda stressnivåer. Dessutom har alla arter olika sorters intelligenser och hur ett rättvist test skulle utformas är det ingen som riktigt vet, och man kan även fråga sig varför ett sådant skulle vara viktigt. Gissningsvis är det människans fåfänga önskan att få sin överlägsenhet bekräftad som ligger bakom.

En teori är att människans särart ligger i språket. Att andra arter kan kommunicera med varandra är sedan länge känt och som visades i Project Nim kan schimpanser lära sig teckenspråk och kommunicerar hyfsat framgångsrikt med detta. Dock tycks inga andra arter ha förmågan att använda syntax för att konstruera hela meningar, även om, påpekade de Waal, andra arter kan ha kommunikativa system som fyller liknande funktioner. Det tycks alltså inte finnas något unikt mänskligt, utan människans förmågor är snarare varianter på förmågor som delas av många andra arter.

Förutom att visa exempel på primaters förmåga att planera i förväg och att kommunicera med varandra kunde de Waal också visa exempel på primater med ett imponerande flash memory och en god förmåga att synkronisera sitt beteende, samt på en ganska fantastisk förmåga till samarbete mellan olika djur. Mest intressant tycker jag ändå att frågorna om moral hos djur är. Dessa har de Waal även behandlat i boken Bonobon och tio guds bud: På spaning efter humanism bland primater som driver testen att moralen finns medfödd inom oss, snarare än att vara något som vi pålägger oss själva. De Waal visar övertygande på att andra arter har rättvisekänsla. Om två apor får olika belöning för samma uppgift – i exemplet får den ena en druva, den andra en bit gurka – blir den som får sämst belöning (gurkan) så pass upprörd att den kastar iväg gurkan. Än mer irriterad blir den apa som får gurkan i belöning om apan som får druvan över huvud taget inte behövt utföra någon uppgift för att få sin belöning. Det finns även roliga exempel med barn som reagerar likadant på detta.

Förutom rättvisekänsla har även andra arter en förmåga till empati. Primater delar gärna med sig till andra i gruppen om en av dem får mat och tröstar varandra vid behov. De Waal visade också exempel på när en mus fritar en annan som stängts in i en trång behållare, och på hur stressnivån hos en sork som getts elchocker förs över till dennes partner, som i sin tur försöker trösta den elchockade sorken genom att putsa dess päls. När en i publiken frågade om forskarnas etik gentemot djuren så tycktes de Waal förvånansvärt nog inte se något problem med detta. Att orsaka djur lidande för att förstå moralen bättre tycks uppenbart problematiskt och aningen motsägelsefullt, kan jag tycka.

Det är intressant att de Waal väljer att tala om humanism bland primater som ett sätt att ringa in de moraliska beteenden som han menar finns medfödda hos både oss människor och många andra djur. Möjligen är detta menat som en ironi som helt förbigår mig, för om rättvisekänsla och empati inte är specifikt mänskliga, som de Waal övertygande visar, tycks det ju absurt att benämna dem med detta begrepp. I själva verket tycks mycket av de Waals forskning problematisera just humanismen och föreställningen om det specifikt mänskliga. Gränsen mellan människor och andra arter blir allt vagare (samtidigt som det samma intressant nog kan sägas om gränsen mellan människa och maskin, men det är en annan fråga) och antropocentrism och speciecism tycks som allt mer problematiska hållningar. Borde inte detta rimligen leda till att vi uppvärderar andra arter genom att utöka djurskyddslagar, avskaffa köttindustrin, förbjuda djurcirkusar, värnar om andra arters naturliga livsmiljö och så vidare? Tyvärr verkar det inte så. Många av primaterna i de Waals exempel bor också själva i inhägnader. Men om de nu har så mycket vad gäller känslor, intellekt, empati, kommunikation, med mera gemensamt med oss människor, borde man då inte fråga sig om det över huvud taget är etiskt försvarbart att det förhåller sig på det viset?

Till sist är det intressant att fråga sig hur det kommer sig att denna typ av forskning fått så pass stort genomslag just nu. Är det för att den uppvärderar kroppen och känslorna mot förnuftet? Denna tendens finns även inom mycket humanistisk forskning. Eller är det att betrakta som att individualismen har nått vägs ände? Vill vi nu hellre se oss som sociala gruppvarelser med en inbyggd godhet. Kanske för att detta skänker hopp om att vi kan ställa världen till rätta, stoppa den globala uppvärmningen och leva i harmoni med naturen? Eller är det kanske för att forskningen skulle kunna användas för att politiskt argumentera för en omfördelning av resurser (genom att anspela på den medfödda rättvisekänslan) mot den växande ojämlikheten som debatterats så mycket under de senaste åren? I vilket fall är det intressant forskning med potentiella politiska implikationer värda att fundera över.

Virtuella frizoner och verkliga dilemman

I ett berömt tankeexperiment uppmanas vi av filosofen Robert Nozick att föreställa oss att vi gavs möjligheten att tillbringa resten av våra liv i en maskin som enbart producerade erfarenheter förknippade med njutning. Om lycka var allt som spelade roll för oss borde vi rimligen välja detta. Uppkopplade i maskinen skulle vi uppleva det mest fulländade liv vi någonsin kunnat föreställa oss, ändå skulle de flesta avstå från att koppla upp sig till njutningsmaskinen. Nozick menar att detta beror på att det inte bara är upplevelsen av njutning eller lycka som är viktig för oss, utan att faktiskt göra sakerna som leder till dessa erfarenheter. Dessutom vill vi forma oss själva som personer och detta är inte möjligt isolerade från verkligheten, uppkopplade till njutningsmaskinen och ovetande om världen runt oss.

Jag kommer att tänka på Noziks tankeexpermient efter att ha sett Jennifer Haleys utmärkta pjäs The Nether på Dramaten. I den närliggande framtid pjäsen utspelas i har Internet utvecklats till ”Nether”, en virtuell värld som framstår som lika verklig som den icke-digitala världen. Uppkopplad till Nether väljer användarna en kropp att vistas i och rör sig i denna på samma sätt som i verkligheten och med full tillgång till alla sinnesintryck. Inne i Nether är man, likt i Nozicks njutningsmaskin, omedveten om vad som försiggår i verkligheten. Samtidigt är Nether så integrerat i människors liv att själva distinktionen mellan Nether och verkligheten är svår att upprätthålla. Man kan själv välja att logga in och ut när man vill, men vissa användare har blivit så fästa vid den värld och den identitet de skapat för sig i Nether att de — likt i Nozicks tankeexperiment — valt att koppla upp sig för resten av sina liv. De har blivit ”skuggvarelser”.

I den framtid The Nether utspelar sig i har naturen blivit en bristvara. Att få uppleva riktiga träd är sällsynt, men inloggade i Nether finns möjligheten att uppleva perfekt återgiven virtuell natur. En av pjäsens huvudpersoner har byggt upp en romantisk värld han kallar ”Gömstället”. Där finns det trädgårdar, oförstörd natur och vackra trähus. Är detta framtiden vi har för oss; att vi förstör världen så pass mycket att vi måste återuppfinna naturen digitalt för att över huvud kunna uppleva den? Skulle det finnas en risk i att skapa såpass bra naturmiljöer i en virtuell verklighet att vi riskerar att försumma verklighetens natur än mer än vi gör idag?

Huvudsyftet med gömstället är dock ett annat. Pjäsen utspelas främst i ett förhörsrum utanför Nether, där Gömställets skapare är den anklagade. Gömstället är nämligen primärt en plats till för att pedofiler ska kunna leva ut sina fantasier. Skaparen menar att detta är inom lagens ramar. Visst är själva upplevelsen i Gömstället precis den samma som i verkligheten, men skillnaden är att det inte finns något brottsoffer. Bakom barnens kroppar döljer sig vuxna människor som enbart spelar barnens roller i den virtuella världen. Inte heller de vuxna framträder i sina verkliga gestalter, utan väljer en av möjliga kroppar för att vistas i Gömstället.

Detta påminner om TV-serien Westworld, där människor besöker en upplevelsepark befolkad av extremt verklighetstrogna robotar. Liksom i The Nether erbjuds besökarna att leva ut sina mest förbjudna fantasier utan att behöva ta konsekvenserna för dessa. Allt är ju bara på låtsas. I Westworld kan besökarna ge sig in i Vilda västern-äventyr och revolverdueller utan fara för sina egna liv. Robotarna de dödar servas, återuppstår och fortsätter spela sina roller som att inget hade hänt. Även i Gömstället finns möjligheten till mord. Skaparen av Gömstället, som framträder som en karaktär kallad Papa, till och med uppmuntrar användarna att döda barnen emellanåt för att snabbt se dem återuppstå. Detta för att lättare kunna håll distansen till dem och påminna sig själva om att Gömstället inte är verkligheten.

I polisförhöret försvarar mannen bakom Papa Gömstället med att det fungerar som en ventil som förhindrar honom och andra pedofiler att leva ut sina förbjudna begär i verkligheten. Det är både juridiskt och moraliskt försvarbart, menar han. Det är en plats där människor som har svårt att passa in i verkligheten ges friheten att vara sig själva, påstår han. Men det är en modifierad sanning, för även i Gömstället finns det regler. Till exempel är det förbjudet att säga något om sitt liv i verkligheten utanför Nether. Denna distinktion mellan verklighet och Nether, och mellan det riktiga jaget och den virtuella identiteten visar sig omöjlig att upprätthålla. Det finns sprickor i Nether där verkligheten sipprar in och tack var dessa kan en infiltratör från polisen röja Papas verkliga identitet.

Pjäsen väcker många viktiga frågor om förhållandet mellan verkligheten och det virtuella och får mig att tänka på det uppmärksammade mangamålet för ett par år sedan, då en serietecknare stod anklagad för innehav av barnpornografi. Bilderna var uppenbart tecknade, åldern på figurerna obestämbar och brottsoffer saknades. Han friades i Högsta domstolen. I fallet i The Nether är det svårare. Även här saknas brottsoffer, men den virtuella världen i Nether är så kusligt lik verkligheten att ett samlag med barn i Gömstället faktiskt är utbytbart mot ett verkligt samlag. Detsamma gäller mord. Men det verkar absurt att ett mord i Nether skulle vara straffbart eftersom de virtuella figurerna återuppstår omedelbart. Så man måste då fråga sig varför en virtuell våldtäkt skulle vara straffbar, om inte ett virtuellt mord är det? Frågan är också om ett ställe som Gömstället verkligen förhindrar verkliga övergrepp eller om det riskerar att skapa dessa begär hos personer som annars inte skulle haft dem.

Pjäsen är bland det obehagligaste och mest tänkvärda jag sett. Den ställer viktiga frågor om var den digitala utvecklingen är på väg och vilka potentiella problem vi kan stöta på. Hur kommer förhållandet mellan virtuellt och verkligt att förändras, vilka regler – både etiska och juridiska – ska gälla i den virtuella världen? Finns det en risk att vi bygger en så pass idealiserad frizon för oss själva i den virtuella världen att vi riskerar att allt mer överge verkligheten? Jag tror inte det, av liknande skäl Nozick anger för att vi skulle välja verkligheten framför njutningsmaskinen. Men detta gäller bara så länge vi känner att vi har hopp om ett bra liv i ett gott samhälle. Låter vi världen förfalla och förlorar våra framtidsutsikter och möjligheten att skapa oss själva och att påverka vår framtid kommer också skälen för virtuell isolation i en värld som Nether att öka.

Konstens gränser

Under julen har jag läst Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn: Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser. Det är en välskriven och tänkvärd reportagebok som behandlar frågor om konstens samhällsfunktion, var yttrandefrihetens gränser bör dras och hur tilltagande extremism – både högerextrem och islamistisk – bör bemötas.

Boken tar avstamp i Lars Vilks konstnärskap och framför allt det kontroversiella verket ”Profeten Muhammed som rondellhund”. Det är tio år sedan detta skapades i samband med att Vilks av en värmländsk hembygdsgård inbjöds att delta i en utställning om hundar i konsten. Året innan hade danska Jyllands-Posten hamnat i blåsväder och utsatts för hot från islamistiska extremister efter att ha publicerat karikatyrer av Muhammed. Samtidigt var Sveriges folkligaste konstuttryck vid tiden så kallade ”rondellhundar”, vilka uppstått efter att ett konstverk i en av Linköpings rondeller, föreställande bland annat en hund, hade vandaliserats. I sympati hade folk runt om i landet börjat sätta ut egna små hundfigurer i rondeller.

Eftersom hembygdsgården uttryckligen uppmanade till lite farlig och utmanande konst såg Vilks det som ett tillfälle att testa hur långt konstvärldens ofta uttryckta uppskattning av provokativ konst och försvar av yttrandefriheten sträcker sig. Han kombinerade de två ovan nämnda kulturyttringarna till en teckning av Muhammed som rondellhund. Till skillnad från karikatyrerna i Jyllands-Posten, som är uppenbart rasistiska och anspelar på stereotyper, är Lars Vilks teckning snarare i kategorin knäpp, fånig och möjligen lustig. Dessutom är rondellhunden till skillnad från de danska karikatyrerna målad av en erkänd, om än kontroversiell, konstnär och avsedda för en liten utställning och inte för publikation i en av landets största tidningar. Det provokativa tycks ligga i att Muhammed över huvud taget avbildades samt att han gjorde det som hund, vilket i muslimsk kontext är att betrakta som en förolämpning.

Om hembygdsgården hade ställt ut Vilks teckningar hade historien möjligen slutat där. Dock ansåg de, med Jyllands-Posten i åtanke, får man gissa, att teckningarna var för provokativa. När deras refusering blir känd väljer Nerikes Allehanda att publicera en ledare om konst och yttrandefrihet plus en bild av Vilks teckning. ”Rätten till religionsfrihet och rätten att häda religioner hör ihop. De förutsätter varandra”, skriver Lars Sörman i texten. Att flera gallerier av rädsla avböjt att publicera teckningarna ansåg han problematiskt. Och det är det ju – ingen ska behöva skrämmas till tystnad.

Efter publiceringen bryter konflikten lös. Muslimer i Örebro demonstrerar mot tidningen och protesterna sprids över världen. I Pakistan bränns svenska flaggor och en docka föreställande Fredrik Reinfeldt. Vilks teckningar blir en världsnyhet. Till skillnad mot Danmarks mer hårdföra linje mot den islamska världen efter proteststormen mot Jyllands-Posten, väljer Sveriges regering att föra en dialog med muslimska ledare och ambassadörer. Man poängterar att den svenska regeringen inte har något otalt med islam, men att tryck- och yttrandefriheten innebär att regeringen varken kan eller vill censurera enskilda konstnärer eller tidningar i fall som detta. Denna dialogiska linje tolkades generellt som en ursäkt från Sveriges sida och lugnade proteststormen.

Debatten som följde på rondellhunden blev väldigt polariserad. Kulturetablissemangen dömde, med få undantag, ut Vilks, som blivit något av en persona non grata i konstvärlden sedan dess. Bland Vilks försvarare finner vi framför allt högerextrema och rasistiska grupper som gärna vill spela rollen som tryck- och yttrandefrihetens försvarare. Det handlar inte om att dessa delar Vilks kultursyn. Det gör de inte, om de ens känner till den. Snarast handlar det om att de ser en chans att försvara ”rätten” att smäda och häckla islam. Som bekant brukar inte tryck- och yttrandefriheten stå särskilt högt i kurs i länder där högerextrema har makten.

Vilks är en konceptkonstnär. Han menar att idéer styr konsten och att det viktiga inte är själva objekten, utan reaktionen de väcker. Enligt det betraktelsesättet är konstverket rondellhunden en pågående process som involverar alla reaktioner och debatter den orsakat. Som Dan Jönsson påpekar i Orrenius bok är inte rondellhunden att betrakta främst som en provokation mot muslimer, utan mot konstvärlden. För att visa att allt inte är tillåtet, att öppenheten och provokationerna som man gärna hyllar har en gräns. Vilks själv värnar om gränsöverskridanden, nyskapande och ifrågasättande, som han menar är ovanligt inom den hycklande konstvärlden, där det mesta är trist, förutsägbart och mainstream. Dan Jönsson drar i boken en parallell till hur utskrattad Lena Adelsohn Liljeroth blev när hon menade att NUGs nedklottrade tunnelbana i verket ”Terrotorial Pissing” gick för långt. Samma kulturetablissemang som skrattat ut henne reagerade själva likadant inför Vilks rondellhund. Man hyllar det provokativa och gränsöverskridande, men bara när man provocerar på ”rätt” sätt och överträder ”rätt” gränser.

Invändningarna mot Vilks har varit många. Vissa menar att han tydligare borde ta avstånd från antimuslimska och högerextrema grupper som använder sig av hans rondellhund, andra frågar sig varför han inte också smädar judar eller kristna. En del verkar mena att han borde lämna islamkritiken till människor som faktiskt är muslimer och att han sparkar nedåt. Själv anser Vilks inte att muslimer är att betrakta som en försvarslös och förtryckt grupp. Han anser snarare att föreställningen om maktlöshet är minoriteters bästa vapen. En del anser att det över huvud taget var fel av honom att avbilda Muhammed, andra tycker att visst får han rita honom, men att då får han skylla sig själv när islamisterna kommer efter honom. Dessa personer anser att den skattefinansierade säkerhetsapparaten kring Vilks är ett slöseri med skattepengar. Jag är skeptiskt till den sistnämnda invändningen. Vi bör kunna vänta oss att Sverige ställer upp med de nödvändiga resurserna för att skydda alla medborgare som lever under hot. Detta bör vara villkorslöst och lika för alla, inte beroende av myndigheternas bedömning av en persons moraliska karaktär.

Varför rondellhunden skulle bli bättre av att Vilks även smädade andra religioner har jag svårt att se, och jag kan inte heller förstå varför religion (eller andra företeelser) bara skulle få kritiseras från ett inifrånperspektiv. Att döma ut Vilks enbart på grund av att han tecknat Muhammed klingar för övrigt falskt. Faktum är att avbilder av Muhammed förekommer även inom vissa muslimska grupper (främst bland shiamuslimer) och att Vilks själv tecknade honom redan 2001, då som en besökare på bandymatch i Kalix. Verket den bilden ingick i hyllades av konstvärden och inga proteststormar uppstod.

Det särskilda med rondellhunden är den stora spridning den fick och de reaktioner den gav upphov till. Det som provocerat många är att Vilks inte vill be ursäkt eller förklara sin egentliga uppfattning om islam. Istället har han gladeligen accepterat inbjudningar från diverse islamkritiska grupper på högerkanten och kommit att associeras med dessa. Vilks nekar inte heller till att rondellhunden har blivit en del av den islamkritiska rörelsen. Detta gör honom ytterligare obekväm för kulturetablissemanget. Vilks själv menar att han gärna skulle föreläsa hos grupper på andra sidan det politiska spektrat, men att de inte längre bjuder in honom. Skälet till utfrysningen av Vilks ur kulturvärlden har ofta sagts vara att hans närvaro medför ett hot och att man inte kan garantera säkerheten. Ett ytterligare vanligt skäl är att Vilks förknippas med obehagliga politiska åsikter och många tycks rädda för att även de kan börja förknippas med dessa åsikter genom att figurera i samma sammanhang som honom. Det är fegt. Vi måste ju kunna diskutera, arbeta och umgås med människor med andra åsikter än oss själva, utan att själva tillskrivas deras åsikter. Alternativet är minst sagt klaustrofobiskt.

Är då säkerhetsrisken som följer på Vilks närvaro ett rimligt skäl till att förbjuda honom tillträde till offentliga platser? I Orrenius bok framkommer att man på Nordiska museet, där Vilks gärna äter lunch, ber honom att sluta besöka dem på grund av det obehag hans närvaro väcker. På Kulturhuset sätter VD Benny Fredriksson stopp för honom, vilket leder till en konflikt med konstchef Marianne Lindberg De Geer, som avgår till följd av bland annat detta. Men om grupper på högerflanken vågar fortsätta bjuda in Vilks och säkerheten faktiskt upprätthållits bra, utom vid tillfället i Köpenhamn 2015, då en person blev dödad, borde då inte andra kunna bjuda in honom? Och är det inte att ge vika för rädsla och hot att inte göra det? I och med att hans verk väckt så stor uppståndelse kan man också fråga sig om det inte är viktigt att dessa ställs ut och sätts i ett sammanhang så att folk faktiskt kan se dem, få hjälp att tänka kring dem, och skaffa sig en egen uppfattning. Borde inte det kunna leda till en mer balanserad debatt och bättre förståelse?

Vilks, liksom många på högerkanten, är av åsikten att ingen i Sverige vågar tala om muslimer och de problem invandringen, enligt dem, medför. De menar att det råder en ”tystnadskultur”. Men när SD är tredje största parti och det skett en allmän högergir inom politiken, gränskontroller upprättats, och i stort sett alla politikers sommartal i Almedalen hyllar Sverige, svenskhet, ”svenska värden” och dylikt, kan man ju fråga sig om detta verkligen stämmer. Man kan också fråga sig om Vilks karikatyrer och det smädande av muslimer och invandrare som förekommer på sajter som Avpixlat verkligen är att tala om ”problemet”. Det förfaller i så fall att vara en väldigt osaklig debatt som snarare spär på motsättningarna.

Vilks har varit jobbigt inkonsekvent med sina åsikter om islam och har vägrat ta avstånd från rasism. I boken framkommer att Vilks anser det fel att generalisera om muslimer och inte delar uppfattningen att islam tar över väst, eller att det skulle vara omöjligt att modernisera islam. Han menar att han inte har problem med muslimer, utan att de har problem med honom. Han anser dock inte att det ingår i hans roll som konstnär att opponera sig mot eller ta avstånd från rasism. Samtidigt är det uppenbarligen väldigt viktigt för Vilks att hans konst provocerar vad han kallar ”makten”. Men i hans ögon tycks det inte röra sig om den reella politiska eller ekonomiska makten, utan mot vad kulturetablissemanget har för värderingar. Alltså mot vad diverse högerradikaler kallar ”kulturmarxister” eller ”PK-vänstern”.

Det dogmatiska förhållningssättet till yttrande- och tryckfriheten som Vilks delar med högerextrema grupper (när det passar dem) är föga produktivt. Man vägrar helt enkelt att föra dialog med meningsmotståndare och bidrar enbart till en polariserad och onyanserad debatt. Men faktum är ju att yttrandefriheten redan idag har gränser och att det skiljer sig länder emellan var den gränsen dras. Att hitta en balans mellan friheten att säga i stort sett vad man vill och förbudet att smäda, förödmjuka och håna andra är svårt och var gränsen ska dras måste ständigt omprövas. Samtidigt ska vi givetvis försvara yttrandefriheten och Vilks – eller andras – rätt att avbilda Muhammed. Men vi måste samtidigt kunna kritisera detta ur etisk synvinkel och problematisera den bildtradition teckningarna ingår i, som Mohammad Fazlhashemi påpekar i boken. Detta bör vara konstkritikens roll. Tyvärr har detta perspektiv haft väldigt svårt att nå fram i debatten, som istället blivit hätsk och polariserad. Precis som både ytterhögerns nationalister vill ha den och precis som islamisterna vill ha den, eftersom det skapar intrycket att man måste välja endera av dessa sidor.

I Vilks postmoderna konstsyn är autenticiteten avskaffad och livet ett skådespel. Konsten är det högsta av alla värden och konstnären har inget som helst moraliskt eller politiskt ansvar. Problemet är att detta är en dogmatisk inställning med politiska och moraliska implikationer, vilket Vilks själv inte tycks inse. När högerextrema debattören Julia Caesars verkliga namn (Barbro Jöberger) avslöjas sätter hon igång en storm av hot och hat mot Orrenius, som är en av dem som varit henne på spåren. Detta hyllar Vilks, som menar att Jöberger avgår med segern tack vare en kreativ manöver. Han reducerar det hela till en konstnärlig performance. De moraliska implikationerna och Orrenius lidande bekommer honom inte. Detta visar på Vilks tendens att ge estetiken högsta företräde. Politik, moral, ansvar, saklig debatt och demokrati har inget att sätta upp mot konsten. Detta är en farlig konstsyn.

Trauma, historia, narration

Kategorierna minne och glömska är inte bara kopplade till enskilda personer utan figurerar även på ett kollektivt plan, och det kollektiva minnet är nära sammanbundet med historieskrivning. På samma sätt har våra så kallade livsnarrativ – som jag berört i tidigare inlägg – mycket gemensamt med de kollektiva narrativ vi skapar genom bland annat historieskrivning. I detta inlägg, som knyter an till de tre föregående, ska jag diskutera narrativisering och historieskrivning i förhållande till den mänskliga gränserfarenheten trauma, både som politisk och terapeutisk strategi.

Att berätta de gömda, glömda och förtrycktas historia (så kallad minoritetshistoria) har varit populärt de senaste decennierna. Forskaren väljer då studieobjekt av politiska skäl, men påstår sig ofta vara objektiv (ideologibefriad) i framställningen. Syftet är att ge en misskänd grupp representation för att de ska ges politiskt erkännande och därmed möjlighet att delta i samhället på samma villkor som andra grupper. Detta är ett behjärtansvärt syfte med identitetspolitiska kopplingar. Ofrånkomligen är det så att det leder till en mer inkluderande och heterogen historieskrivning, men hur effektivt det är som politisk strategi är mer tveksamt. Dessutom måste vi fråga oss varför det är just historien vi ska vända oss till för politiskt erkännande. Problemet med detta, som Sara Edenheim påpekat i Anakronismen, är att en grupps legitimitet görs beroende av huruvida de kan formulera en berättelse om sig själva inom ramarna för historieskrivningens normer. Man måste fråga sig om inte även grupper och personer vars historia motsätter sig representation och historisk rekonstruktion ska erkännas som politiska subjekt. Edenheim menar att ett problem är att de grupper som för tillfället framhålls som historiskt marginaliserade nästan aldrig är samma som utsätts för det värsta förtrycket i samtiden; dessa vill historievetenskapen inte utvärdera förrän senare.

Viljan att skapa historiska narrativ är ofta extra tydlig bland människor som genomlevt trauman. Problemet, menar Edenheim, är att historieskrivning ses som lösningen på traumat, snarare än som ett symptom på detsamma. För att betrakta menings- och identitetsskapande genom historisk narrativisering som en grundläggande komponent inom oss är långt ifrån självklart. Kanske borde vi snarare se det som ett uppkommet begär till följd av ett trauma vi inte lyckas komma till rätta med och som vi förgäves söker lösa genom historisering? Men varför bearbeta just genom historisering och inte med andra strategier?

Edenheim menar att kravet på historisering för erkännande innebär att en marginaliserad grupp bara erkänns som detta genom att narrativisera sina erfarenheter av lidande och trauman. De kan därmed bara få politiskt makt genom att representera sig själva som offer. Detta, menar Edenheim i ett resonemang likt Wendy Browns, är en ressentimentsfylld och offerskapande ideologi. Som politisk strategi leder den inte till någon förändring av den politiska strukturen, utan gör enbart att allt fler offer på nåder ges plats i det liberalkapitalistiska samhället.

Åter till trauman. Dessa ansågs ursprungligen vara chockartade upplevelser bortom mänsklig erfarenhet. Freud spårade traumats uppkomst till industrisamhällets utbredning och olyckor förknippade med dödsfara, som de orsakade av exempelvis järnvägskollisioner, bombräder och skyttegravskrig. Snart insåg man dock att symptomen inte uppkommer omedelbart i och med händelsen som triggar traumat utan först senare. Därför talar man sedan 1980-talet hellre om PTSD (post-traumatic stress disorder). Vad som ska klassas som ett trauma är långt ifrån entydigt, men kännetecknande är tvångsmässig repeterad återupplevelse av den traumatiska händelsen, eller att den drabbade försöker undvika situationer och saker som kan påminna om ursprungshändelsen.

För att hålla neurosen borta vill den drabbade inte gärna återvända till den ursprungliga händelsen eller platsen. Detta, tillsammans med att upplevelsen är så pass svår att berätta om och begripliggöra på grund av dess extrema karaktär, gör traumatiska upplevelser till en utmaning för narrativt berättande. Just på grund av detta har det också ansetts viktigt att den traumatiska upplevelsen sätts i ett sammanhang och görs begriplig med hjälp av narration.

Traumat kan inte glömmas, men ofta inte heller göras begripligt. Det är meningslöst, men de som drabbats av det är ändå dömda att försöka finna mening och förståelse. Bland den så kallade ”vittneslitteratur” som ofta skrivits i andra världskrigets följd är detta ett vanligt tema. Här finner man en tydlig parallell till historieskrivning, men författaren W.G. Sebald menade att historia och akademisk forskning inte kan ge upprättelse på samma sätt som skönlitteratur. Oavsett vad man tror om det påståendet kan skönlitteraturen vara mer fri i sitt förhållande både till källor och litterär form. Sebalds böcker, men även verk av Primo Levi, Imre Kertész, eller Göran Rosenbergs fina bok om hans fars väg från Auschwitz till Södertälje och de minnen som slutligen ledde till hans självmord, är exempel på hur man kan konfrontera den omöjliga glömskan genom andra sorters berättande än en strikt faktabaserad framställning.

Sebalds prosaverk behandlar traumaproblematiken på ett intressant sätt. Berättarjaget är en anonym figur som fungerar som en slags förmedlare av berättelser från andra karaktärer. Dessa plågas av ett eller flera trauman, varav andra världskriget alltid ligger bakom ett av dem. Dessa karaktärers trauman överförs till berättarjaget som tenderar att relatera starkt till dessa personer. Ofta plågas karaktärerna av att förintelseminnena förtigits och hemlighållits, men samtidigt hjälper inte berättandet dem att bli fria från traumat. Ofta väljer de att anförtro berättarjaget – eller någon annan person som sedan förmedlar historien till berättarjaget, vilket är fallet i två av berättelserna i Utvandrade – i slutet av sina liv, som de själva ofta väljer att avsluta i förtid.

Sebalds Utvandrade är ett exempel på att berättandets läkande effekt i många fall helt uteblir och således misslyckas som terapeutisk strategi. Detta har fått Katja Garloff att hävda – med hänvisning till Giorgio Agambens uttalande om att emigration är “an instance of departure without arrival and without return” (vilket är ett intressant uttalande i relation till Rosenbergs bok) – att vittnesmålet inte är ett återvändande till det förlorade minnet, utan “a departure to new expressive possibilities”. Det handlar alltså om ett tvång att berätta som inte går att komma undan. Det man måste göra är att undersöka nya vägar att berätta på. Kanske är det därför skönlitteraturen, med dess öppenhet för formexperiment, på många sätt är en mer lämpad form för traumabearbetning än historieskrivningen?

Inom traumateorin har det ofta argumenterats att narration har en läkande effekt, men i Utvandrade sker snarast det motsatta. I och med berättandet tvingas karaktärerna återuppleva händelser de helst vill glömma och deras lidande blir allt värre. De lyckas inte formulera fullständiga berättelser, utan de allra viktigaste och mest traumatiska händelserna antyds bara. Men kanske är det just på grund av att de psykologiska barriärerna aldrig helt bryts igenom som den läkande effekten av berättandet uteblir? Berättarens roll i boken är att samla de fragment till vittnesmål om historiens oförrätter han kommer över och genom att kombinera dem med drömmar, fantasier, historiska fakta och arkivmaterial i form av dagböcker och fotografier, och ge dem en narrativ form. Det är inte de direkt drabbade av traumat som läks, utan efterföljande generationer. Traumat hindras från att överföras, eller åtminstone mildras, i det kollektiva minnet. Detta är samma sak som sker i Rosenbergs bok, där hans far inte själv kunde komma över sitt trauma, men sonen rekonstruerar, kontextualiserar och narrativiserar sin fars minnen i relation till sig själv för att på så sätt förstå och komma över sekundärtraumat.

Idéhistorikern Dominick LaCapra menar att traumabearbetning har större chans att lyckas när det görs till en social process, snarare än när det enbart sker mellan analytiker och analysand, vilket kanske är skälet till att det inte lyckas i Utvandrade. Bearbetningen handlar om att skaffa sig kritisk distans till traumaerfarenheten, att artikulera dess representationer och affekter, och att försöka begripa hur erfarenheten i det förflutna inverkar i nuet och påverkar framtiden, samt att förstå de drabbades tendens att agera ut traumat, och varför det kan vara nödvändigt. Utagerande, menar LaCapra, bör ske inom ramen för bearbetning av traumat, snarare än att ges fritt spelrum. På så sätt kan man utveckla strategiska motkrafter mot tvångsmässiga upprepningar som uppstår när det förflutna återupplevs utan kontroll och det framstår som att det inte fanns någon skillnad mellan det förflutna och nuet. Beskrivet på det sättet kan man säga att trauman är desorienterande och rubbar ens förståelse av befintliga kontexter och leder till icke-kontextuella erfarenheter; alltså att erfarenheterna återupplevs i ett sammanhang där de egentligen inte är motiverade.

Att tänka historisk tycks alltså vara en förutsättning för att lära sig leva med och skapa distans till traumat. Om berättande skriver LaCapra: ”Narrative at best helps one not to change the past through a dubious rewriting of history but to work through posttraumatic symptoms in the present in a manner that opens possible futures.” Traumaerfarenheten är inte historia (i meningen över och förbi) eftersom dess effekter fortfarande drabbar en och till och med kan återupplevas. Traumat kan aldrig läkas, men man kan lära sig leva bättre med det och förhindra att det överförs till andra. Vittnesmål, historia och fiktion delar vissa narrativa egenskaper vad gäller trauman. I vittnesmålet är den affektiva återberättelsen av erfarenheterna det som drabbar oss. Historia fokuserar på faktapåståenden om händelseförloppet och dess orsaker, men kan ta hjälp av vittnesmål för att nå den traumatiska erfarenheten. I skönlitteraturen finns utrymme för experimentation och fantasi som ger unika expressiva möjligheter. För att traumabearbetning ska ha chans att lyckas behöver de olika formerna samsas med och inspireras av varandra.