Etikett: Historieskrivning

Förhistoriens börda, framtidens öppenhet

Vad vi homo sapiens ägnat merparten av vår tid åt sedan vi uppstod för närmare 300 000 år sedan är högst oklart. Den första storskaliga utvandringen från Afrika ägde rum för ungefär 55 000 år sedan. Enligt standardberättelsen kom vi därefter att föra en omkringströvande jägar och samlar-tillvaro i grupper om upp till 40 personer, tills det för runt 12 000 år sedan var dags att sluta vandra och istället bli bofast. Bakgrunden var att att det skett en drastisk uppvärmning av av planeten som medförde goda möjligheter att odla sådant som vete, särskilt i mellanöstern (”den bördiga halvmånen”). Därmed kunde vi börja äta smörgås, som ju är objektivt supergott.

”Jordbruksrevolutionen” gav överflöd och gjorde att vi började leva i samhällen som medförde hierarkier och behov av administration, och därmed skriftspråk. Förhistorien var över och historien gjorde entré. Vi kunde ökade vårt materiella välstånd och blev fler. Den nya ensidiga konsthållningen hade visserligen hälsomässiga nackdelar och bofastheten medförde ökad utsatthet för virus från djuren vi domesticerat, men ändå: Vi fick civilisationer! Och sedan dess har historien tuffat på i den utstakade riktningen och det är inte mycket man kan göra åt den saken.

Eller?

Den svepande historieskrivningen vi känner igen från populära böcker av Jared Diamond, Francis Fukuyama, Steven Pinker och Yuval Noah Harari är visserligen fascinerande, men är den korrekt? Nej, menar den bortgångne antropologen och anarkistiske aktivisten David Graeber och arkeologen David Wengrow. I Början på allt: En ny historia om mänskligheten (2021) argumenterade de för att den gängse bilden av homo sapiens förhistoria inte bara är felaktig, utan också negativa politiska konsekvenser eftersom den framställer det som vårt nuvarande sätt att organisera samhällen är oundvikligt. Deras tegelsten till bok öppnar för en mer intressant och pluralistisk historieskrivning som lättar förhistoriens börda, ger riktlinjer för nya historievetenskapliga frågeställningar, och samtidigt öppnar nya framtidshorisonter. Svindlande!

Början på allt_Omslag

Graeber och Wengrow beklagar att i princip alla förhistoriska synteser utgår från frågan om ojämlikhetens ursprung och tenderar att bygga på antingen det Hobbesianska (höger)perspektivet att i ”naturtillståndet” är livet ”nasty, brutish, and short” och att vi därför behöver samhället som skydd, eller det  Rousseauska (vänster)perspektivet att naturtillståndet är fritt och ljuvligt, men likväl måste offras när vi oundviklingen blir del av samhället. Trots de motsatta utgångspunkterna framställer anhängare av båda perspektiven det som att jägar-samlarsamhället var egalitärt, men att jordbrukssamhället var ofrånkomligt och nödvändigtvis måste medföra införande av privat egendom, sociala hierarkier och ojämlikhet.

De senaste decenniernas arkeologiska evidens säger dock något annat. Vi kan inte längre – i brist på evidens – utgå från att de tidigaste människorna inte gjorde något socialt, politiskt och kulturellt intressant. De var trots allt kognitivt och intellektuellt lika oss. Ändå brukar det framställas som att förhistoriens aktörer alla var likadana, saknade vilja och agens och styrdes av sin natur. Den lilla evidens som finns pekar ändå mot att en mångfald av social organisering genom historien, vilket underminerar idén om en ”ursprunglig” samhällsforms existens.

Lika lite som det går att finna ett ursprung till staten, civilisationen eller mänskligheten, går det att finna det till den sociala ojämlikheten som är en följd av gradvisa, homogena och slingriga processer. Därmed är ojämlikheten inte en ofrånkomlig och nödvändig följd av samhällslivet. Inledningsvis utgick Graeber och Wengrow själva från frågan om ojämlikhetens ursprung, innan de kom att anse den ofruktbar. De går igenom mängder av ny forskning om förhistoriska samhällen för att visa att även mindre samhällen kunde vara ojämlika, att större inte alltid var det, och att det funnits samhällen där man alternerat mellan hierarkiska och egalitära modeller. Människans historia är mer pluralistisk än vi föreställt oss.

En intressant sak Graeber och Wengrow tar upp är att tidiga samhällen ofta tycks ha ägnat sig år ”schismogenes”, alltså att positionera och kontrastera sig mot sina grannar. Exempelvis att aristokratier uppstod i kontrast till närliggande jämlika samhällen. Om ett samhälle hade slavar, kunde ett närliggande välja att inte ha det för att uttrycka sin särart, och så vidare. Om vi istället för att fokusera på de tidigaste samhällena i mellanöstern tittar på Centralamerika finner vi exempel på att de mest befolkade platserna knappt hade byråkrati, som vi annars förknippar med större samhällen. Vi vet även att det fanns samhällen där man började odla, men sen gav upp det. Därtill vet vi att inte alla människor levde i mindre grupper innan ”jordbruksrevolutionen”, men av obegripliga skäl brukar de större samhällen vi funnit spår av inte klassifieras som ”städer” eller ”civilisationer”, vilket säger något om begreppens otillräcklighet. Särskilt ”civilisation” är mindre lyckat, eftersom vi enbart använder det för att referera till ojämlika samhällen – då framstår det också som att ojämlikhet måste vara civilisationens pris.

Jordbruket och domesticeringen av djur och växter infördes alltså inte genom en ”revolution”. Det tog ett par tusen år och var en slingrig process. Fokuset på den bördiga halvmånen till trots uppstod jordbruket inte på en plats, utan arkeologer har identifierat upp till 20 olika områden spridda över världen där man oberoende av varandra ägnade sig åt domesticering. I många samhällen rörde det sig dock snarare om trädgårdsodling än jordbruk – gränsen mellan dem är flytande – och ofta samexisterade jordbruk med jägare-samlare aktiviteter. Det var alltså inte en snabb, tydlig och självklar övergång från ett försörjningssätt till ett annat. Dessutom ledde inte jordbruk med nödvändighet till ojämlikhet och sociala hierarkier. Och inte heller skriftspråk, administration, konst och filosofi, och annat vi förknippar med ”civilisation”.

Bokens mest spännande figur är 1600-talsmannen Kandiaronk, som vi känner genom hans alter ego ”Adario” skildrat av Baron de Lahontan i hans vid tiden populära ”dialoger” som sannolikt lästes av flera upplysningsfilosofer. Kandiaronk var representant Wendat-folket, som höll till på gränsen mellan dagens Kanada och USA. Han var en skarp kritiker av kolonialmakternas ojämlika samhällen och levnadssätt. Kandiaronk och andra, ofta namnlösa, från den amerikanska ursprungsbefolkningen, vars röster främst bevarats genom de 71 volymer jesuiterna skrev om ”Nya världen”, vittnar ett fritt (även i sexuell mening) folk som är duktiga på att konversera och resonera. De gör sig lustiga över kristendomen och klandrar kolonialmakterna för deras girighet, fåfänga, underkastelse och att de måste ha ett rättsväsende för att uppföra sig. I kontrast skriver Graeber och Wengrow att ursprungsbefolkningens samhällen kan beskrivas som ”baskommunistiska”, med vilket de menar att trots existensen av privat ägande, så levde man enligt principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Till skillnad mot i Europa tillät man inte svält och fattigdom.

Graeber och Wengrow menar att ”ursprungsbefolkningens kritik” utgjorde ett viktigt bidrag till socialt tänkande, men att detta förbisetts av idéhistoriker, som istället gett credd för idéer om individuell frihet, ömsesidig hjälp, politisk jämlikhet, skepsis mot religion och vikten av diskussion över en slät kopp kaffe och ett stycke tobak till upplysningstänkare som Montesquieu och Voltaire. ”Ursprungsbefolkningens kritik” är vidare viktig att förstå eftersom det var som svar på den som A.R.J. Turgot och Adam Smith lade grunden för den världshistoriska teori enligt vilken framsteg beror på teknik och kortfattat kan sammanfattas i formeln: jägare-samlare samhällen -> samhällen med boskap -> jordbrukssamhällen -> civilisationer. Enligt detta fyrkantiga och deterministiska utvecklingsschema som fortfarande lever kvar i folks historiemedvetande och därmed påverkar vår kollektiva och individuella självförståelse är utvecklingen positiv, trots att den med nödvändighet måste medföra ojämlikhet och hierarkier.

Istället för att fokusera på jämlikhet riktar Graeber och Wengrow blicken mot frihet. De menar att vad ursprungsfolk har gemensamt med förhistoriska människor som levde i samhällen vi brukar kalla ”egalitära” är att de inte betraktade jämlikhet i sig som särskilt viktig. Däremot var autonomi centralt. En central tes i boken gäller just tidiga människors syn på frihet. De tycks ha betraktat rörelsefrihet, friheten att inte lyda och friheten att skapa och omorganisera sociala relationer som självklara. Dessa hänger ihop eftersom att vi utan friheten att bryta upp även förlorar friheten att inte lyda, då vi måste rätta oss efter den gemenskap vi inte kan lämna. Därmed förlorar vi också friheten till att ägna oss åt sociala experiment. Graeber och Wengrow sörjer förlusten dessa friheter och frågar sig hur det kommer sig att de framstår som otänkbara idag och istället har ersatts av ideal som politisk konkurrens, byråkrati, våldsmonopol och kontroll över territorium och information? Eller som de återkommande uttrycker det: Hur körde vi fast och låste oss i samtidens ”begreppsliga bojor”?

Ett svar menar de alltså går att finna i den historiska utvecklingsmodell som framställer det som att dagens samhällen inte bara var oundvikliga utan med nödvändighet måste baseras på ovan nämnda dominansformer. Det är alltså därför Graeber och Wengrow lägger så stor vikt i att motbevisa den modellen och ersätta den med en mer pluralistisk som också utmanar hur vi förstår begrepp som ”jordbruk”, ”stat”, ”civilisation”, ”samhäll” och ”frihet”. Det frigör oss från en förhistorisk börda, visar på kontingensen i våra samtida politiska och sociala organisationsformer och öppnar därmed nya framtida möjlighetshorisonter.

Början på allt är en viktig och inspirerande bok som (det uppfriskande anarkistiska anslaget till trots) fått stort genomslag, men så klart en del kritik (se bokens Wikipedia-sida för en bra sammanfattning av dess mottagande). En invändning gäller bokens otydliga metod, en annan att svaret på frågan om hur vi kört fast rimligen också borde ta i beaktande sådant som kapitalismen, industrialiseringen, västvärldens plundring av kolonierna och klimatkrisen, vilka berörs mycket knapphändigt. Med det sagt inspirerar Graeber och Wengrow ändå genom sitt betonande av behovet av nya begrepp – vad kallar vi till exempel en icke-toppstyrd stat? – vidgad fantasi, sociala experiment och djärva omtolkningar av historien. En reviderad historieskrivning som bygger på ny arkeologisk och antropologisk forskning har enligt dem möjligheten att inte bara förändra våra begrepp och vårt historiemedvetande, utan tvinga oss att ändra uppfattning om vilka vi är och kan bli och hur vi ska leva tillsammans. Jag har svårt att inte älska en akademisk bok och vetenskaplig syntes med så storslagna ambitioner.

Om Croces nyidealistiska historieteori

Benedetto Croce var en av filosoferna som tog sig an att ge historiografin en ny teoretisk grund i följden av ”historismens kris” kring sekelskiftet 1900. I Theory and History of Historiography (1920) instämmer han i mycket av kritiken av historismen, men ser inget skäl till att förkasta historiografin som sådan. Boken beskrivs som den fjärde delen av Croces ”Philosophy of the Spirit”, vilket signalerar släktskap med Hegelianismen. Men till skillnad mot Hegels absoluta idealism, som betraktade historien som ett ständigt framåtskridande mot ett bestämt mål, förkastar Croce både teleologi och tron på framåtskridande och bör därför betraktas som nyidealist.

Boken består av två delar varav den första behandlar historiografins teori och den andra dess historia. Croce inleder bokens andra del med att deklarera att historieskrivningens historia inte tydligt kan avgränsas från litteraturhistorien eftersom historiografin alltid varit både litterär och praktisk. Han påpekar också att det är omöjligt att skriva historia utan att samtidigt kritisera tidigare historieskrivning på området, både innehållsligt och utifrån dess teoretiska utgångspunkter. Kapitlen behandlar historieskrivningen under antiken, medeltiden, renässansen, upplysningen, romantiken och, avslutningsvis, den positivistiska historieskrivningen. Till Croces förtjänster hör att han lyfter fram både positiva och negativa aspekter av varje tids historieskrivning och gör en del oväntade och insiktsfulla paralleller mellan dem. Den grekisk-romerska historiografin var, enligt Croce, pragmatisk och syftade främst till att ge användbar kunskap. Under medeltiden kom kollektiv snarare än individer att betraktas som historiens subjekt och historien tolkades utifrån andliga faser av framåtskridande. Historien ansågs utgöra mänsklighetens stora drama och den antika uppfattningen om historia som en hjälp för praktiska, politiska och administrativa sysslor trängdes undan.

Under renässansen sekulariserades historieskrivningen och historikerna ansåg sig återvända till den antika historiografin. Detta, menar Croce, är en problematisk syn som lever kvar ännu i hans samtid. Även om historieskrivningen åter blev pragmatisk förekom inslag av medeltida mysticism och föreställningar om tur och slump, men de inslagen försvann i och med upplysningens förnuftsdyrkan. Upplysningens historiografi, som skildras utifrån Voltaire, kom att handla om den mänskliga andens framåtskridande. Här finns, menar Croce, en tydlig parallell till kristendomens teleologiska historiografi som tycks ha undgått upplysningsfilosoferna själva.

Om den kristna medeltida historieskrivningen ägnat sig åt det externa (gudomliga) och andliga, vände sig renässansen mot det jordiska. Med upplysningen kom åter en vändning mot det externa, men nu i form av föreställningar om en övergripande tidsanda. Tron på förnuft och framsteg gjorde att man till skillnad mot renässansens hyllande av antiken ansåg att moderna idéer var mer framstående än antika. Platons filosofi var blott une mauvaise métaphysique. Därav att 1700-talet betraktats som antihistoriskt. Som en reaktion mot detta kom 1800-talet att bli historiens århundrade. Under romantiken uppstod den idealistiska filosofin som kulminerade med Hegel. Detta innebar ett stort intresse för historiefilosofi. Romantiken övergav pragmatismen för att istället ge historieskrivningen egenvärde, history for history’s sake.

Romantikens historiefilosofi och dess strävan efter universella historier kom att möta motstånd från positivismen. Hegelianism och pragmatism förkastades. Historia skulle bli en strikt empirisk vetenskap med syfte att beskriva det förflutna wie es eigentlich gewesen, som Leopold von Ranke berömt uttryckte det. Historiefilosofi övergavs till förmån för sociologi och historievetenskapen kom att sträva efter att finna orsaksförklaringar till enskilda fakta och att genom en naturvetenskapligt inspirerad metod baserad på kausal induktion fastställa historiens lagbundenheter. Trots Croces uppenbara skepsis mot positivismen och Ranke framhålls ändå dennes förtjänster. Exempelvis bidrog objektivitets- och neutralitetsidealen till ökade krav på historiska dokuments äkthet och pålitlighet, källkritik alltså. Rankes ”greatest achievement”, enligt Croce, ”was to write of French history in a manner that did not displease the French.”

Bokens andra del ger bakgrunden till de historieteoretiska problem Croce avhandlar i den första, där han placerar historiografi mellan konst och filosofi och argumenterar för en praktiskt orienterad historiesyn, men tar samtidigt avstånd från en för långt gången instrumentalism utan sanning i sikte. Boken inleds med Croces kända påstående att all historia är samtidshistoria. Idag känner vi denna ståndpunkt som ”presentism”, men i Croces språkbruk (förvisso i översättning) behandlas frågan som en skillnad mellan ”contemporary” och ”non-contemporary” eller ”past history”.

Croce menar att historieskrivningen ska tjäna samtidens intellektuella och moraliska behov och att dess mål ytterst är självkännedom. Det är i detta sammanhang Croces förhållande till Hegelianismen blir som tydligast:

Since history is history of the spirit, and since spirit is value, and indeed the value that is possible to conceive, that history is clearly always history of values; and since the spirit becomes transparent to itself as thought in the consciousness of the historian, the values that rules the writing of history is the values of thought.

Att förstå historien är att förstå sig själv och de tankar och värderingar som styr våra handlingar. Historieskrivningen ges här både ett subjektivt och objektivt element. Här ser vi även det ”humanistiska” inslaget i Croces historiografi. Det förflutnas skeenden ska betraktas som ett resultat av mänsklig vilja och intellektuell förmåga, inte som blint och slumpmässigt, eller enbart strukturellt. Möjligen kan han beskyllas för en övertro på människans förnuft och agens.

En av Croces centrala distinktioner är mellan historia och krönika. Den historiografi Croce förespråkar är till skillnad mot krönikan levande och personlig. Krönikan likställs med filologisk historieskrivning, som förvisso kan vara korrekt, men saknar koppling till livet och är oförmögen att hjälpa oss med praktiska och etiska problem. Krönikor representerar ”the dead past”, men kan blir del av en levande historia om de används för att uppfylla historieskrivningens syfte att göra det förflutna till en del av nuet. Här tycks Croce rubba den strikta uppdelningen mellan det förflutna, historieskrivningen och samtiden.

Croces åsikt att historiografin inte kan skiljas från filosofi gör att han ägnar mycket möda åt att diskutera dess konceptuella grunder, ofta genom att utgå från etablerade begreppspar som han ifrågasätter och problematiserar. I Hegeliansk andra vill han visa på att dikotomierna inte är absoluta motsatser, utan att relationen mellan dem är dialektisk. Emellanåt tycks dock Croce sudda ut gränserna mellan olika begrepp så till den grad att det är svårt att se poängen med att fortsätta använda dem. Detta görs till exempel i en diskussion om universell och partikulär historia. En intressant aspekt av Croces kritik av universell historia är dess likheter med den poststrukturalistiska kritiken av metanarrativ. Den universella historien försöker ge en bild av allt som hänt mänskligheten, från dess uppkomst till och med världens slut. Dessa teleologiska, teologiska och naturalistiska fiktioner förkastas av Croce, som menar att de går att finna inom både kristendomen, positivismen och Marxismen. Croce tar dock inte ensidigt parti för det individuella eller partikulära, utan diskussionen tycks mynna ut i att historikerns begrepp är universella, men dess studieobjekt partikulära. Tack vare begreppens universalitet lämnas utrymme för historikerns subjektivitet (i val av studieobjekt och formulering av frågor) utan att historieskrivningen hemfaller åt urspårad relativism. Historiografin är alltså både universell och partikulär; de är inte motsatser, utan en enhet.

Den positivistiska uppfattningen att historiografin är objektiv och neutral förkastas av Croce, som anser positivismens syn på alla fakta som lika giltiga vara absurd. Han menar att den synpunkten är teorifientlig och leder till att historikerna tar sin tillflykt till att enbart samla och arrangera fakta. Detta är filologisk historia, som Croce kritiserar för att sakna ett urvalskriterium för vilka fakta som är intressanta. Historikern måste alltid göra ett urval och välja vilken historia som ska berättas utifrån vilken historia som samtiden behöver. Croce är också kritisk mot tendensen att betrakta en särskild typ av historieskrivning, exempelvis politisk, som överordnad andra typer, säg litteraturhistoria.

Att läsa Croce ger perspektiv på de senaste decenniernas historieteoretiska debatt, som inte längre framstår som särskilt ny. Han berör aktuella frågor om historikers förhållande till det förflutna och deras urvalskriterium för fakta, om tolkningars ofrånkomliga ofullständighet och periodiseringars kontingens, och förhållandet mellan objektivitet, neutralitet, subjektivitet och relativism. Han tar upp historiografins värde, syfte, metod och studieobjekt och hjälper oss att få syn på likheterna mellan idealismen och poststrukturalismen.

Theory and History of Historiography är tyvärr en trögläst och snårig bok, säkert delvis på grund av översättningen. En mycket bättre och mer läsvärd bok på samma tema är R. G. Collingwoods The Idea of History (1946). I den känns både tematiken, idéerna och upplägget från Croces bok igen. Det är ingen slump. Croce, som också behandlas i The Idea or History, var en av Collingwoods viktigaste inspirationskällor.

Idéhistoria i förvandling 2: Vart är vi på väg?

Den moderna historiografins grundläggare, tyskspråkiga 1800-tals historiker som Leopold von Ranke, skapade så bra metoder att även mediokra forskare kunde uppnå föredömliga resultat, som John Dewey uttryckte det. 1800-tals historikern skrev om sådant som nationell politik och diplomatiska förbindelser, men intresset kom att breddas i början av 1900-talet under inflytande av idé- och socialhistoriska impulser. Inspiration hämtades även från den framväxande samhällsvetenskapen och ämnen som antropologi och sociologi.

Nästa stora historiografiska förändring kom under 1970- och 1980-talet, under inflytande av poststrukturalismen, den språkliga vändningen och den efterföljande kulturella vändningen. Konservativa kritiker darrade inför dessa fenomen som gärna buntades ihop under epitetet ”postmodernism”. Med facit i hand visade sig postmodernismen rätt ofarlig och många av dess begrepp, teorier och metoder har blivit en accepterad del av historikerns verktygslåda. Den viktigaste förändringen var att historieskrivningen breddades då allt fler kom att skriva de glömda, gömda och förtrycktas historia.

Idag anser nog de flesta historiker att de behöver balansera mellan metodologisk individualism och strukturalism; att både materiella/sociala faktorer och kulturella (idéer) påverkar historien; att det inte finns några privilegierade kontexter utan att valet av kontext alltid måste argumenteras för; att historien inte är progressiv; att vi inte bara bör analysera de kontexter som möjliggör idéer, utan de idéer som öppnar nya kontexter; att inte bara vita välbärgade män tillhörande den egna nationens elit har historia; att historia består av på intet sätt ”objektiva” urval och gränsdragningar; att historikerns frågeställningar, begrepp, teorier och metoder inte är neutrala; att språket inte bara passivt avbildar verkligheten, utan är ett verktyg som formar den och att historiografi därför inte avbildar verkligheten som den var, utan konstruerar den, men för den skull inte heller är godtycklig eller fiktiv; att det är relativt oproblematiskt att skriva historia utifrån samtida angelägenheter; att även till synes ohistoriska fenomen som ”sanning” och ”objektivitet” är historiska; att även till synes naturliga kategorier som dikotomin man och kvinna är historiskt föränderliga; att mening inte kan fixeras slutgiltigt; att vi förvisso kan komma åt en historisk aktörs intention (på sätt och vis), men att historieskrivning handlar om mer än att återskapa dessa.

Poststrukturalismens storhetstid är förbi, samtidigt som den lever kvar och utvecklas genom exempelvis queerteori, postkolonialism, nymaterialism och posthumanism. En gemensam nämnare är att dessa perspektiv nuförtiden betonar kroppen, den subjektiva erfarenheten, sinnlighet och känslor mer än poststrukturalismen, som betonade språk, text och diskurs, gjorde. I anslutning till detta har det uppstått historiska fält som ”history of emotions” och ”history of the senses”, samt fenomen som ”the practical turn” och ”the material turn”. Utmärkande för dagens historiografi är att det gått inflation i dylika fält och fenomen och dagens historiker behöver ofta redogöra för vilka av dessa de placerar sig och sin undersökning i, för att på så sätt även tala om vilken som är deras tänkta publik. Så länge historiker inom olika fält är i kontakt med varandra är detta inget problem. Inte heller så länge vi har vett att överge fälten när deras forskningsprogram upphört vara produktiva. I många fall smälter forskningsfälten så småningom samman med varandra och breddas därigenom. För 20-30 år sedan var postkolonial historia inne, idag ser många det som en del av de bredare (ofta sammanflätade) fälten global- och transnationell historia. På samma sätt har ”oral history” inkorporerats i minneshistoria, vilket handlar om sådant som hur människor i olika sammanhang förhåller sig till och använder det förflutna, och hur detta formar mänsklig identitet och erfarenhet.

Fyra fält, utmaningar, eller fenomen, som jag anser vara särskilt intressanta och relevanta för dagens historiker är historiefilosofi, digitaliseringen, naturvetenskapens inflytande på historieskrivningen och kunskapshistoria. Jag menar att utveckling inom dessa fält inte bara bör påverka historisk forskning, utan vilken historia vi lär och hur vi lär ut den. Kommande veckor ska jag introducera dessa i varsitt inlägg per vecka. I väntan på detta kan ni läsa denna bloggseries första inlägg här (och dess föregångare här).

Trauma, historia, narration

Kategorierna minne och glömska är inte bara kopplade till enskilda personer utan figurerar även på ett kollektivt plan, och det kollektiva minnet är nära sammanbundet med historieskrivning. På samma sätt har våra så kallade livsnarrativ – som jag berört i tidigare inlägg – mycket gemensamt med de kollektiva narrativ vi skapar genom bland annat historieskrivning. I detta inlägg, som knyter an till de tre föregående, ska jag diskutera narrativisering och historieskrivning i förhållande till den mänskliga gränserfarenheten trauma, både som politisk och terapeutisk strategi.

Att berätta de gömda, glömda och förtrycktas historia (så kallad minoritetshistoria) har varit populärt de senaste decennierna. Forskaren väljer då studieobjekt av politiska skäl, men påstår sig ofta vara objektiv (ideologibefriad) i framställningen. Syftet är att ge en misskänd grupp representation för att de ska ges politiskt erkännande och därmed möjlighet att delta i samhället på samma villkor som andra grupper. Detta är ett behjärtansvärt syfte med identitetspolitiska kopplingar. Ofrånkomligen är det så att det leder till en mer inkluderande och heterogen historieskrivning, men hur effektivt det är som politisk strategi är mer tveksamt. Dessutom måste vi fråga oss varför det är just historien vi ska vända oss till för politiskt erkännande. Problemet med detta, som Sara Edenheim påpekat i Anakronismen, är att en grupps legitimitet görs beroende av huruvida de kan formulera en berättelse om sig själva inom ramarna för historieskrivningens normer. Man måste fråga sig om inte även grupper och personer vars historia motsätter sig representation och historisk rekonstruktion ska erkännas som politiska subjekt. Edenheim menar att ett problem är att de grupper som för tillfället framhålls som historiskt marginaliserade nästan aldrig är samma som utsätts för det värsta förtrycket i samtiden; dessa vill historievetenskapen inte utvärdera förrän senare.

Viljan att skapa historiska narrativ är ofta extra tydlig bland människor som genomlevt trauman. Problemet, menar Edenheim, är att historieskrivning ses som lösningen på traumat, snarare än som ett symptom på detsamma. För att betrakta menings- och identitetsskapande genom historisk narrativisering som en grundläggande komponent inom oss är långt ifrån självklart. Kanske borde vi snarare se det som ett uppkommet begär till följd av ett trauma vi inte lyckas komma till rätta med och som vi förgäves söker lösa genom historisering? Men varför bearbeta just genom historisering och inte med andra strategier?

Edenheim menar att kravet på historisering för erkännande innebär att en marginaliserad grupp bara erkänns som detta genom att narrativisera sina erfarenheter av lidande och trauman. De kan därmed bara få politiskt makt genom att representera sig själva som offer. Detta, menar Edenheim i ett resonemang likt Wendy Browns, är en ressentimentsfylld och offerskapande ideologi. Som politisk strategi leder den inte till någon förändring av den politiska strukturen, utan gör enbart att allt fler offer på nåder ges plats i det liberalkapitalistiska samhället.

Åter till trauman. Dessa ansågs ursprungligen vara chockartade upplevelser bortom mänsklig erfarenhet. Freud spårade traumats uppkomst till industrisamhällets utbredning och olyckor förknippade med dödsfara, som de orsakade av exempelvis järnvägskollisioner, bombräder och skyttegravskrig. Snart insåg man dock att symptomen inte uppkommer omedelbart i och med händelsen som triggar traumat utan först senare. Därför talar man sedan 1980-talet hellre om PTSD (post-traumatic stress disorder). Vad som ska klassas som ett trauma är långt ifrån entydigt, men kännetecknande är tvångsmässig repeterad återupplevelse av den traumatiska händelsen, eller att den drabbade försöker undvika situationer och saker som kan påminna om ursprungshändelsen.

För att hålla neurosen borta vill den drabbade inte gärna återvända till den ursprungliga händelsen eller platsen. Detta, tillsammans med att upplevelsen är så pass svår att berätta om och begripliggöra på grund av dess extrema karaktär, gör traumatiska upplevelser till en utmaning för narrativt berättande. Just på grund av detta har det också ansetts viktigt att den traumatiska upplevelsen sätts i ett sammanhang och görs begriplig med hjälp av narration.

Traumat kan inte glömmas, men ofta inte heller göras begripligt. Det är meningslöst, men de som drabbats av det är ändå dömda att försöka finna mening och förståelse. Bland den så kallade ”vittneslitteratur” som ofta skrivits i andra världskrigets följd är detta ett vanligt tema. Här finner man en tydlig parallell till historieskrivning, men författaren W.G. Sebald menade att historia och akademisk forskning inte kan ge upprättelse på samma sätt som skönlitteratur. Oavsett vad man tror om det påståendet kan skönlitteraturen vara mer fri i sitt förhållande både till källor och litterär form. Sebalds böcker, men även verk av Primo Levi, Imre Kertész, eller Göran Rosenbergs fina bok om hans fars väg från Auschwitz till Södertälje och de minnen som slutligen ledde till hans självmord, är exempel på hur man kan konfrontera den omöjliga glömskan genom andra sorters berättande än en strikt faktabaserad framställning.

Sebalds prosaverk behandlar traumaproblematiken på ett intressant sätt. Berättarjaget är en anonym figur som fungerar som en slags förmedlare av berättelser från andra karaktärer. Dessa plågas av ett eller flera trauman, varav andra världskriget alltid ligger bakom ett av dem. Dessa karaktärers trauman överförs till berättarjaget som tenderar att relatera starkt till dessa personer. Ofta plågas karaktärerna av att förintelseminnena förtigits och hemlighållits, men samtidigt hjälper inte berättandet dem att bli fria från traumat. Ofta väljer de att anförtro berättarjaget – eller någon annan person som sedan förmedlar historien till berättarjaget, vilket är fallet i två av berättelserna i Utvandrade – i slutet av sina liv, som de själva ofta väljer att avsluta i förtid.

Sebalds Utvandrade är ett exempel på att berättandets läkande effekt i många fall helt uteblir och således misslyckas som terapeutisk strategi. Detta har fått Katja Garloff att hävda – med hänvisning till Giorgio Agambens uttalande om att emigration är “an instance of departure without arrival and without return” (vilket är ett intressant uttalande i relation till Rosenbergs bok) – att vittnesmålet inte är ett återvändande till det förlorade minnet, utan “a departure to new expressive possibilities”. Det handlar alltså om ett tvång att berätta som inte går att komma undan. Det man måste göra är att undersöka nya vägar att berätta på. Kanske är det därför skönlitteraturen, med dess öppenhet för formexperiment, på många sätt är en mer lämpad form för traumabearbetning än historieskrivningen?

Inom traumateorin har det ofta argumenterats att narration har en läkande effekt, men i Utvandrade sker snarast det motsatta. I och med berättandet tvingas karaktärerna återuppleva händelser de helst vill glömma och deras lidande blir allt värre. De lyckas inte formulera fullständiga berättelser, utan de allra viktigaste och mest traumatiska händelserna antyds bara. Men kanske är det just på grund av att de psykologiska barriärerna aldrig helt bryts igenom som den läkande effekten av berättandet uteblir? Berättarens roll i boken är att samla de fragment till vittnesmål om historiens oförrätter han kommer över och genom att kombinera dem med drömmar, fantasier, historiska fakta och arkivmaterial i form av dagböcker och fotografier, och ge dem en narrativ form. Det är inte de direkt drabbade av traumat som läks, utan efterföljande generationer. Traumat hindras från att överföras, eller åtminstone mildras, i det kollektiva minnet. Detta är samma sak som sker i Rosenbergs bok, där hans far inte själv kunde komma över sitt trauma, men sonen rekonstruerar, kontextualiserar och narrativiserar sin fars minnen i relation till sig själv för att på så sätt förstå och komma över sekundärtraumat.

Idéhistorikern Dominick LaCapra menar att traumabearbetning har större chans att lyckas när det görs till en social process, snarare än när det enbart sker mellan analytiker och analysand, vilket kanske är skälet till att det inte lyckas i Utvandrade. Bearbetningen handlar om att skaffa sig kritisk distans till traumaerfarenheten, att artikulera dess representationer och affekter, och att försöka begripa hur erfarenheten i det förflutna inverkar i nuet och påverkar framtiden, samt att förstå de drabbades tendens att agera ut traumat, och varför det kan vara nödvändigt. Utagerande, menar LaCapra, bör ske inom ramen för bearbetning av traumat, snarare än att ges fritt spelrum. På så sätt kan man utveckla strategiska motkrafter mot tvångsmässiga upprepningar som uppstår när det förflutna återupplevs utan kontroll och det framstår som att det inte fanns någon skillnad mellan det förflutna och nuet. Beskrivet på det sättet kan man säga att trauman är desorienterande och rubbar ens förståelse av befintliga kontexter och leder till icke-kontextuella erfarenheter; alltså att erfarenheterna återupplevs i ett sammanhang där de egentligen inte är motiverade.

Att tänka historisk tycks alltså vara en förutsättning för att lära sig leva med och skapa distans till traumat. Om berättande skriver LaCapra: ”Narrative at best helps one not to change the past through a dubious rewriting of history but to work through posttraumatic symptoms in the present in a manner that opens possible futures.” Traumaerfarenheten är inte historia (i meningen över och förbi) eftersom dess effekter fortfarande drabbar en och till och med kan återupplevas. Traumat kan aldrig läkas, men man kan lära sig leva bättre med det och förhindra att det överförs till andra. Vittnesmål, historia och fiktion delar vissa narrativa egenskaper vad gäller trauman. I vittnesmålet är den affektiva återberättelsen av erfarenheterna det som drabbar oss. Historia fokuserar på faktapåståenden om händelseförloppet och dess orsaker, men kan ta hjälp av vittnesmål för att nå den traumatiska erfarenheten. I skönlitteraturen finns utrymme för experimentation och fantasi som ger unika expressiva möjligheter. För att traumabearbetning ska ha chans att lyckas behöver de olika formerna samsas med och inspireras av varandra.