Bankbytardags

Förra årets bästa poddar var Apans anatomi och P3 dystopia. I ett av den senare poddens avsnitt har ekonomisk kollaps avhandlats. Ett vältajmat ämne med tanke på att finanskrisen firade tioårsjubileum förra året och vi alla gratulerade storbankerna, som fortsatt göra rekordvinster medan bostadspriserna och hushållens skulder fortsätter öka. 2017 gick Nordea med 41 miljarder i vinst, Swedbank 20 miljarder, SEB och Handelsbanken landade på något blygsammare 15 respektive 16 miljarder. Vissa mindre åtstramningar av bankernas regelverk har visserligen gjorts i finanskrisens följd, men på det stora hela är inget väsentligt förändrat. Häromåret avslöjade de läckta panamadokumenten att flera storbanker, bland annat Nordea, aktivt hjälp sina kunder att upprätta brevlådeföretag i skatteparadis för att på så sätt komma undan beskattning. Just Nordea har också nyligen flyttat sitt huvudkontor från Sverige till Finland till följd av den svenska regeringens beslut om att höja resolutionsavgiften. En avgift som är tänkt att fungera som buffert vid kommande finanskriser för att skattebetalarna inte ska behöva rädda bankerna, så som gjordes med Nordea (som då hette Nordbanken) under 90-talskrisen. Att storbankerna föredrar att riskerna med deras verksamhet är samhällelig medan vinsterna förblir privata är väl knappats förvånansvärt och Nordeas flyttbeslut förefaller logiskt, om än beklagligt, i sammanhanget.

Att förstå grundläggande ekonomi är lika tråkigt som viktigt. Nämnda avsnitt av Dystopia gör ett bra jobb i att förklara att problemen som orsakade finanskrisen inte är lösta och att konsekvenserna, som hemlöshet och arbetslöshet, inte har hanterats. Det talas ofta om att en ny kris snart kommer inträffa. Förutom de långtgående sociala konsekvenser detta skulle få, skulle även högerpopulismen, som fått ett rejält uppsving sedan den senaste krisen, växa ytterligare? Att storbankernas makt närmast är en icke-existerande politisk fråga är absurt. Det minsta man kan göra som enskild person är undvika att ha något med de fyra storbankerna att göra. Aningen skamset får jag erkänna att jag haft Nordea som bank hela mitt vuxna liv. Nu är det emellertid dags för ändring!

För oss som inte är helt införstådda i ekonomiska frågor finns det en hel del bra vägledning när det gäller att välja bank. Fair finance guide är ett internationellt initiativ för granskning av bankernas hänsyn till mänskliga rättigheter och diverse hållbarhetsfrågor. Det rör sig exempelvis om medverkan till skatteflykt, om banken investerar i vapenföretag eller miljöfarliga verksamheter. Bakom den svenska delen av initiativet står Naturskyddsföreningen, Sveriges Konsumenter, Amnesty International, Diakonia och Fair Action. En bedömning av bankerna görs utifrån hållbarhetskrav och etiska riktlinjer. Fallstudier görs också att kontrollera om riktlinjerna följs. I samtliga av de sju största bankerna har det hittats fall där de bryter mot sina egna riktlinjer. Detta har inte skett i de alternativa bankerna JAK Medlemsbank och Ekobaken, som dessutom ställer mycket högre krav på sig själva än övriga banker. Fair finance guide bedömer att JAK ställer sig bakom 92 % av de viktigaste standarderna och konventionerna inom hållbarhet och socialt ansvar. Ekobanken står bakom hela 99 %, medan övriga banker landar mellan 42 och 61 %.

JAK och Ekobanken får även högst betyg av Besök en bank, ett initiativ med utgångspunkt i Malmö som genomför politiska aktioner, men också har gjort bra jämförelser mellan de olika bankerna och ger konkreta råd om vilka banker du bör använda och hur man går till väga för att byta bank. De delar upp bankerna i tre kategorier: affärsbanker, sparbanker, och medlemsbanker. JAK och Ekobanken representerar de sistnämnda. De förstnämnda är vinstdrivande företag som exempelvis de fyra storbankerna Nordea, Swebank, Handelsbanken och SEB. Sparbankerna ägs av stiftelser. Deras vinster återinvesteras i verksamheten eller delas ut till lokala ändamål. Eftersom Fair finance guide tråkigt nog inte är heltäckande och till exempel inte har med sparbankerna i sin granskning är Besök en banks granskning en bra komplettering av denna.

De självklara etiska alternativen vad gäller sparande är alltså JAK och Ekobanken. Jag har själv ett så kallat baskonto för sparande i JAK, vilket kostar 300 kronor per år. Ett rimligt pris för att stötta en bank som bedriver räntekritik (de får tyvärr inte längre kalla sig för ”räntefri bank” längre) och främjar ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Till skillnad från Ekobanken erbjuder JAK sedan en tid tillbaka betalkort och jobbar för att på sikt fungera som heltäckande bank, i bästa fall redan från i sommar. Min uppfattning är dock att man tills vidare behöver ytterligare en bank. Dessutom är betalkort och transaktionskonto i JAK än så länge rätt dyrt och mindre smidigt än i andra banker. Se JAK-boken för mer info.

I valet av andra bank är någon av sparbankerna det bästa alternativet, även om deras samarbete med Swedbank gör att jag värjer mig en aning. Mitt val föll därför på Sparbanken syd som är den enda helt självständiga sparbanken och alltså inte har något samröre med Swedbank. För att ta reda på hur själva bytet går till använde jag mig av guider från Svenska bankföreningen, Konsumenternas.se och Råd och Rön. Den nya banken hjälper en att flytta autogiro (för detta behöver de ett kontoutdrag) och avsluta konton hos den gamla banken. Själv behöver man föra över pengarna från det gamla kontot till det nya, flytta e-fakturor, meddela arbetsgivaren sitt nya konto, skaffa nytt bank-id och ändra konto kopplat till Swish. Inga större svårigheter alltså.

Avslutningsvis vill jag tipsa om Positiva Pengar för tänkvärd kritik av det rådande pengasystemet. De ställer frågor som: Hur kan det komma sig att vi gett privata banker makten att skapa pengar, borde inte detta ske av ett demokratiskt reglerat organ, typ Riksbanken? De har också mycket material på sin hemsida som på ett lättfattligt sätt visar på problemen med det rådande ekonomiska systemet och hur det hänger samman med de skyhöga bostadspriserna och ökande ekonomisk ojämlikhet. New economics foundation  och Tax justice network är också värda att kolla in.

Doktor Jordan vs. Kulturmarxismen

Det finns debatter man ledsnar på redan innan man hunnit sätta sig in i vad de handlar om. Så kände jag gällande alla kontroverser och diskussioner som helt plötsligt började dyka upp runt den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Peterson härom året. Detta inte minst på grund av den personkult som har uppstått kring honom bland företrädelsevis unga män till höger av det politiska spektrat. Petersons popularitet bland denna grupp och de utsagor man kan hitta om att han förändrat deras liv till det bättre är ändå en indikator på att detta är en person vars åsikter och idéer man bör sätta sig in i. Min vilja att försöka förstå Peterson berodde inledningsvis på en misstanke om att han avfärdats allt för lättvindigt, men efter att ha tittat igenom mycket av vad som skrivits om honom i svensk dagspress tycker jag faktiskt att det mesta är sakligt och balanserat.

Peterson är en konservativ liberal och eklektisk intellektuell som blandar psykologi, naturvetenskap, skönlitteratur, filosofi och mycket annat i sitt tänkande. I grund och botten är jag sympatiskt inställd till personer som vågar sig på kreativa synteser och hämtar inspiration från skilda delar av historien och använder detta för att gripa in aktuella samtida debatter. Bland Petersons främsta inspirationskällor hittar man Bibeln, C. G. Jungs analytiska psykologi, Frederich Nietzsche, Mysticism och Darwinism.

Peterson har skrivit två böcker, Maps of Meaning: The Architecture of Belief (1999) och 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos (2018), som snabbt översattes till svenska. Den senare boken är mer populärt hållen och följdes av en världsturné som under hösten tog Peterson till Sverige. Hans stora mediala genomslag skedde dock 2016, efter att han publicerat tre videos på sin Youtube-kanal där han kritiserade ett lagförslag om transpersoners rättigheter, Bill C-16. Vad jag förstår har Peterson inget emot att juridiskt förbjuda vissa förödmjukande ord och uttryck, men ansåg att denna lag var annorlunda genom att tvinga folk att använda en mängd nya pronomen och att inte göra detta skulle klassas som hatbrott. Detta tycks han visserligen ha missförstått och överdrivit, men hans kritik blev ändå uppmärksammad och tycks peka mot vad många uppenbarligen uppfattar som ett stort problem: identitetspolitik, politisk korrekthet och hot mot den akademiska friheten och yttrandefriheten.

Peterson är noga med att påpeka att han inte har något emot transpersoner, utan att det han kritiserar är den politiska korrektheten och så kallade ”social justice warriors”. En av mina främsta invändningar mot Peterson är just hans fiendebild. Postmodernism, (neo-)marxism, identitetspolitik och feminism klumpas utan åtskillnad ihop till ett stort diffust hot. Peterson menar att samhällsvetenskap och humaniora förvandlats till korrupt vänsterideologi och anser att detta är ett utslag av samma sorts totalitära tänkande som ledde till Nazismen och Sovjetkommunismen. Enligt Petersons historieskrivning gav marxismen under 60-talet upp kampen om ekonomisk omfördelning och förvandlade sig istället till postmodernism med identitetspolitik som främsta politiska projekt.

Här är Peterson är onyanserad, förenklar och överdriver. Att han väljer ”kulturmarxism” som samlingsbegrepp för ovannämnda strömningar är inte oviktigt i sammanhanget. Detta är samma begrepp som högerextremister ofta slänger sig med och det ger därför bränsle till deras konspirationsteorier om att universiteten och media styrs av en vänsteragenda. För detta har Peterson kritiserats av Slavoj Žižek. Žižek är även ett exempel på en vänsterteoretiker som kritiserat politisk korrekthet. Man kan också framhålla att det finns gott om vänstersympatisörer som inte har mycket till övers för postmodernt tänkande. Petersons förståelse av postmodernismen är även den onyanserad och har kritiserats. Det bör också framhållas att kritik mot identitetspolitik även förekommer inom vänstern och feminismen. Jag har tidigare visat på detta i bloggposter om Nancy Fraser och Wendy Brown. Beskrivningen av politiskt korrekt identitetspolitik som vänsterns övergripande projekt är helt enkelt felaktig.

Efter att ha lyssnar på Petersons två långa samtal med Sam Harris i dennes podcast har jag insett att jag och Peterson mer eller mindre delar kunskapsteoretiskt uppfattning. Medan Harris företräder en kompromisslöst realistisk syn på kunskap, lutar jag och Peterson oss mot pragmatismen. Eftersom pragmatismens sanningsbegrepp är förenligt med postmodernismen förvånades jag något över att Peterson ansluter sig till detta. Att han dessutom hämtar inspiration från Nietzsche är ytterligare en sak han har gemensamt med många postmoderna tänkare.

Peterson menar att vetenskaplig sanning är underordnad etisk sanning. Dock har han inga problem att tala om världens naturliga ordning eller eviga värden, vilket borde vara oförenligt med pragmatismen, som betraktar moral och kunskap som situerade i sociala och historiska kontexter. Däremot uppfattar jag det som att Peterson, liksom jag själv, har uppfattningen att naturvetenskapen inte kan ge oss vägledning i fråga mening och värderingar och att detta är den viktigaste kunskapen vi kan tillägna oss. Det är ju därför vi har humaniora!

Inom området politisk korrekthet, yttrandefrihet och akademisk frihet tror jag att Peterson, trots att han överdriver hotbilden, adresserar viktiga frågor. Däremot tycker jag att hotet artikulerats mycket mer nyanserat av exempelvis Academic Rights Watch och Jonathan Haidt. Därmed inte sagt att dessa på något sätt är ”objektiva”. Den bild Haidt målar upp har med rätta kritiserats för att vara såväl ohistorisk som överdriven.

Jag har tidigare berört teman liknande dessa i ett inlägg om Lars Vilks och är emot tendensen att tysta ner och stänga ute personer med ”inkorrekta åsikter”, varför jag också ägnat alldeles för många timmar åt att försöka begripa Peterson trots att jag egentligen inte är särskilt intresserad. En poäng med att studera hans tänkande är att Peterson tycks sätta ord på sådant företrädelsevid många unga män känner. Att inte ta Petersons och liknande debattörers argument på allvar och sakligt bemöta dem i dialog tror jag riskerar att ge dem martyrstatus hos extremhögern och ytterligare spä på polariseringen.

Den ”kulturmarxistiska” hotbild Peterson målar upp är sammankopplad med föreställningen om ”maskulinitetens kris”. Han förnekar patriarkatets existens och menar att män har feminiserats och att alternativhögerns tillväxt och Trumps framgångar är att betrakta som en reaktion på detta (med det inte sagt att Peterson ger Trump eller alt-right rörelsen sitt stöd). Män måste enligt Peterson vara starka, lära sig ta ansvar, räta på ryggen och våga möta svårigheter. Han framhåller gärna studier som visar på att skillnaden i yrkesval mellan män och kvinnor är större i mer jämlika länder. Fler män tenderar att välja ingenjörsyrken och fler kvinnor vårdyrken. Detta, menar Peterson, är bevis för biologiska skillnader och att män generellt är mer intresserade av ting och kvinnor generellt mer intresserade av folk. Som Peterson själv framhåller i en intervju med Kvartal är dock skillnaderna större mellan individerna inom grupperna än vad de är grupperna emellan.

Jag misstror inte denna forskning och finner den inte heller särskilt provocerande, men blir nyfiken på hur man kan veta att det är just intressen som styr människors yrkesval. Skulle det inte kunna vara så att män exempelvis anser att status eller högre lön är viktigare för deras yrkesval än vad kvinnor generellt anser? Och skulle inte det faktum att just ingenjörsyrket traditionellt betraktas som manligt och vårdyrket som kvinnligt kunna påverka, alltså att yrkesvalet åtminstone delvis styrs av kulturella normer? Att dra entydiga gränser mellan kultur och biologi eller arv och miljö är svårt och Peterson har även i detta avseende kritiserats.

Peterson tenderar också att försvara föreställningen om grundläggande skillnader mellan män och kvinnor och traditionella könsroller, konkurrens och hierarkier utifrån paralleller till andra arter. Ofta till humrar, som blivit en symbol för hans anhängare. I tidskriften Respons recenserades Petersons 12 livsregler av både Håkan Lindgren och Hanna Bornäs. De framhåller blandningen av självklarheter, motsägelser och faktafel i boken och är båda kritiska mot Petersons biologism. Som Lindgren påpekar går diskussionen bland många biologer idag i motsatt riktigt mot den Peterson pekar på. Exempelvis framhåller Frans de Waal att det bland människans närmaste artsläktingar finns gott om tecken på altruism och samarbete.

En osympatisk del av Petersons tankevärld är hans bruk av Jungianska arketyper för att förklara ett universum strukturerat av manlig ordning och kvinnligt kaos. Det senare är av ondo och kräver, som det heter i undertiteln till hans senare bok, ett ”motgift”. Trots att femininitet tydligen är dåligt är det ändå viktigt för Peterson att alla killar skaffar en tjej, som de helst ska gifta sig och leva tillsammans med livet ut. Fenomenet med ”incels” (involuntary celibats) pekar mot att det finns en reell problematik här. Jag tror också att detta delvis är förklaringen till Petersons popularitet. Det verkar onekligen finnas en stor grupp män idag som inte känner sig hemma i samhället, som har svårt att skaffa sig en partner eller ett arbete och upplever att ingen tar deras problematik på allvar. Vi behöver måste presentera bättre lösningar på deras problem och bättre framtidsvisioner än den nostalgiska dröm om ett återvändande till 1950-talets välfärdsår och dess traditionella könsroller, som Peterson och många på högerkanten gärna anspelar på.

Mitt motvilliga engagemang med Petersons idéer över de senaste dagarna har väckt en del frågor och idéer. Det finns behov fördjupad förståelse för hur fenomen och begrepp som ”politisk korrekthet” och ”kulturmarxism” faktiskt vuxit fram. Studier av postmodernismens intåg och spridning i Sverige och genusvetenskapens etablering (samt av den framväxande anti-genusrörelsen) skulle också vara välbehövligt för att bättre kunna bemöta den föreställda hotbild som Peterson och hans fans ansluter sig till.

Tillbaka till melankolin

Idéhistoriker skriver bättre. Denna insikt var det viktigaste skälet till att jag valde att byta ämnesinriktning efter att ha skrivit kandidatuppsatser i filosofi och litteraturvetenskap. Idéhistoriker tycktes inte bara ha en fascinerande förmåga att skriva stilfulla synteser, deras studier hade ofta existentiell relevans och en terapeutisk verkan jag sällan fann bland andra humanistiska ämnen. Sven-Eric Liedmans I skuggan av framtiden: Modernitetens idéhistoria (1997) och Karin Johannissons Melankoliska rum: Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (2009) var de böcker som framförallt låg till grund för den uppfattningen. Den förra hjälpte mig att balansera en alltför entydigt negativ syn på det moderna samhället och den senare hade en upplyftande och perspektivvidgande verkan på mig under en särskilt mörk period.

Jag läste nyligen om Johannissons bok, vars tema är melankolins uttrycksformer och känslohistoria sedan 1600-talet till millenieskiftet, med tyngdpunkt på sekelskiftet 1900. Det är inte melankoli som sjukdomstillstånd eller allmänt stämningsläge Johannisson är ute efter, utan melankoliska känslor, vilka ofta befinner sig i gränslandet mellan friskt och sjukt.

Melankolin har i vissa tider förknippats med en känsla av förtvivlan, i andra med leda och i ytterligare med trötthet. Genomgående är att den förknippas med förlust eller brist, som i Freuds fina beskrivning av melankoli som känslan av att förlora något man inte vet vad det är. Traditionellt har melankolin förknippats med manlighet och hög status. I och med att den ”demokratiserats” och alltmer ersatts av den medicinska diagnosen depression har melankolin förlorat sin höga status. Johannissons historiska framställning lyfter fram ett urval av idealtypiska melankolitillstånd som öppnar upp för andra sätt att betrakta lidande än som sjukdom och samtidigt kastar ljus över vår egen tids känslorepertoar.

Den förmoderna melankolin, under 1600- och 1700-talet, var självmordssvart (melankoli betyder svart galla). Under denna period var melankolin teatralt utlevande och präglades av känslor som förtvivlan och skräck. De förmoderna melankolikerna kunde exempelvis beskrivas som gjorda av glas eller som vargar (misantropa enstöringar med hålig blick, drivna av en egendomlig hunger). Denna melankoli förknippades med såväl genialitet som galenskap och den förmoderna melankolikern är därför en slags bipolär dubbelnatur.

Förmodernitetens vida känslosvängningar försvinner ur melankolibegreppet med 1800-talets depressionsgrå melankoli. Denna präglas av inåtvändhet, sårbarhet och självransakan. En av de mer fascinerande avsnitten i boken berör den moderna melankolikerns relation till mat. Detta avsnitt inkluderar allt ifrån Tegnérs omättliga frossa, som exempel på hur förlustkänslor ersätts av hetsätande, till svälten och den mer klassiska bilden av en melankolikern som en tunn och bräcklig figur. Man kan tänka sig den ständigt laxerande Lord Byron, som menade att skapande och ätande inte gick att kombinera och ansåg att kex, vatten och ättika var en fullgod konstnärsdiet. Kafka, Wittgenstein och Virginia Woolf var personer med liknande komplex. ”Inget är mer närande än en skiva citron”, menade Kafka, och skrev stolt i ett brev till fästmön att han var ”tunnast av alla människor”.

Ett annat exempel är Nietzsche, som 1879 upprättade denna lista över de kommande 200 veckornas planerade kosthållning: ”Till middag: Liebigs köttbuljong 1/4 tesked före måltiden; två smörgåsar med skinka och ett ägg; sex-åtta nötter; två äpplen, två bitar ingefära; två kex. Till kvällsmat: ett ägg med bröd; fem nötter; söt mjölk med en skorpa eller tre kex.” Det var uppenbarligen inte tillräckligt att äta lite, utan det gällde även att äta samma sak.

Den moderna melankolikern är en kulturkritisk alienerad pessimist, som menar att människan avskärmats från sitt autentiska jag. I kontrast anser den senmoderna och tomhetsvita melankolikern att något autentiskt jag aldrig existerat. På denna illusionslöshet följer en tomhet, som tillsammans med tröttheten är den senmoderna melankolins viktigaste känslor. Den senmoderna melankolikern är fullt medveten om att substitutstillfredsställelse genom konsumtion, heminredningsprojekt, träning, sex, eller karriär inte kan fylla den inre tomheten, men kan ändå inte låta bli att hänge sig åt dessa projekt i en fåfäng längtan efter erkännande och status. Att den senmoderna melankolin – som anses vara ett sjukdomstillstånd – förknippas med stress och utbrändhet är knappast förvånande. Lösningen är diagnos och anpassning av individen. Psykiatrin kompletteras av självhjälpsindustrin och diverse ”coacher”, medan samhälls- och kulturkritiken allt som oftast uteblir.

Även om melankoli idag reducerats till depression är det viktigt att inte göra samma misstag när vi studerar den historiskt. Om depression står för hämning av känslor (”de-press”: tycka ner, tränga undan), står melankoli snarare för känsloutlevelse. Depression har dessutom kommit att allt mer betecknas som beteenden (ätstörningar, sömn- och koncentrationssvårigheter, med mera) snarare än känslor. Melankolin är rikare och tillåter större variationer både i känsla och utlevelse. Den är ofta bipolär och tillåter en kombination av klarsyn, lidande och mörker, vilket är anledningen till att Nietzsche betraktade melankolin som en förutsättning för skapande.

Johannisson beskriver ett urval av idealtypiska känslotillstånd förknippade med melankoli. Likgiltigheten (acedia) är en av de kristna dödssynderna och sägs ofta uppstå på grund av överdriven hjärnaktivitet i sträng avskildhet. Den kan leda till såväl arbetsnarkomani som apati och är särskilt förekommande i den miljö jag själv arbetar i: den akademiska. Därför tar jag särskilt till mig av Johannissons uppdelning av den akademiska likgiltighetens fyra variationer: misslyckandets acedia, som beror på insikter om att inte kunna leva upp till egna eller andras förväntningar; framgångens acedia, som beror på att ett plötsligt genombrott eller erkännande genererar förlamning genom en drastiskt förändrad förväntningshorisont; specialiserings acedia, som kännetecknas av att ett område – karriären – ges företräde framför det sociala och privatlivet; splittringens acedia, som infinner sig när framgången uteblivit och det arbete man egentligen bryr sig om åsidosatts för annan slags arbete, t.ex. administration.

Sensibilitet eller sårbarhet är ytterligare exempel på ett melankoliskt känslotillstånd. Under 1700-talet är sensibiliteten manligt könad, men när den feminiseras under 1800-talet kan sensibilitet bara accepteras inom vissa manliga sfärer, som den konstnärliga och intellektuella. Den hypokondriskt sensible Alfred Nobel är ett exempel, men ingen är mer hypersensibel än Marcel Proust. Konstant sängliggande, vaken om nätterna, då han arbetar, och om dagarna nedsövd med hjälp av opium. Proust undviker ljud, naturligt ljus och tål absolut inte lukten av mat. För de hypersensibla är världen näst intill outhärdlig och bara skapandet tycks bringa frid.

Leda (spleen) är ett känslotillstånd vi associerar med den unge Werther, Kurt Cobain, Ian Curtis, och i fiktionen med Emma Bovary, eller den moderne manliga flanören som driver genom sekelskiftets urbana gator, fylld av tristess och på flykt från det föraktade hemmet, men utan mål i sikte. Närbesläktad med flanören är dandyn, som vi kan låta exemplifieras av Sebastian Flyte i Brideshead Revisited.

Spleen är ”en av modernitetens helt centrala melankoliformer därför att den utgår från idén om självförverkligande och vägran att klibba fast vid konventionella livsstilar.” Det hänger ihop med utanförskap, existentiell otillfredsställelse och självförbränning. Att de drabbades materiella behov är uppfyllda hjälper inte mot tillvarons överväldigande meningslöshet. Bara vetskapen om att självmordet kan befria honom från världen ger Werther tröst.

Spleen förknippas med leda och äckel. Men äckelkänslan leder inte till flykt, utan ambivalens. Det motbjudande attraherar, som i Sartres dödstråkiga roman Äcklet. Det kan röra sig om en avsky av det egna jaget bestående av äckel över den egna latheten, aptiten, dumheten, förljugenheten, konsumtionen, eller karaktärslösheten. Spleen ska dock inte förväxlas med långtråkighet. Den drabbade – som ofta tillhör högre samhällsskikt – tillåter sig gärna excentriska utsvävningar, men aldrig utan att kunna skaka av sig känslan av meningslöshet. Det fåfänga hoppet är satt till försök att undkomma masskulturens, konsumismens och välfärdssamhället föreskrivna ramar och ideal.

Sömnlöshet (insomnia) är typisk som melankoliskt känslotillstånd och slår ofta följe med leda och likgiltighet. I äldre konst och litteratur är den ofta förknippad med skräck. Sömnlösheten leder till mörka fantasier, oro och tandgnissel. I dess samtida variant är det oftare känslor av otillräcklighet och ältande som aktualiseras. En av de mest fascinerande och utförligt behandlade personerna i Johannissons bok är sociologen Max Weber, vars framgångsrika karriär leder till kollaps strax innan sekelskiftet. Sömnlösheten plågar Weber år efter år, ofta kombinerad av nattliga utlösningar som leder till depressiva tillstånd och som utförligt diskuteras i brevväxlingen mellan hans mor och hans fru.

Ångest och nervositet torde tillhöra de mer välkända melankoliska känslotillstånden. De uppträder vanligen i en urban miljö märkt av trängsel, buller och hög levnadsrytm. Runt sekelskiftet 1900 präglas samhällen av snabba förändringar samt nya transport- och kommunikationsmedel. Detta ger upphov till osäkerhet och anpassningssvårigheter, vilket framkallar den nervösa ångesten, som också kan rymma viss eufori. Men är det individen som är för svag eller samhället som är för krävande? Sekelskiftesångesten leder även till att en rad nya fobier växer fram, varav torgskräck och social fobi är de mest vanligt förekommande, men man finner även mysofobi (rädsla för orenlighet), monofobi (rädsla för ensamhet), pantofobi (rädsla för allting) och fobofobi (rädsla för fobier). Gunnar Myrdal hade fobi för telefoner.

Den samtida stresskultur vi känner sedan millenieskiftet upprepar detta mönster: samhället förändras snabbt, informationen flödar och kraven på individuell perfektion är närmast omänskliga. Följden är utbrändhet med minnes- koncentrations- och sömnsvårigheter samt diffusa smärtor. Gemensamt med sekelskiftesångesten är att båda innehåller inslag av trötthet (fatigue), alltså en oförmåga att prestera eller brist på engagemang. Idag föreskrivs oftast vila och återhämtning (med målet att snart kunna återinträda i arbetssamhället), men runt sekelskiftet kunde även arbete anses vara en lösning. En hop svenska patienter skickades exempelvis till Norrland för skogsarbete, men huruvida det ledde till bot får vi inte veta.

Johannisson avslutar med att diskutera känslotillståndet anomi (bokstavligen: ”utan regler”, men snarare med betydelsen ”vilsenhet”), som Émile Durkheim myntade. ”Social melankoli”, beskriver Johanisson det som vid ett tillfälle och förknippar tillståndet med alienation och rastlöshet: ”I det anomiska samhället föds inte splittring, ångest och depression ur individen, utan ur samhället.”

Är detta en diagnos som speglar vår samtid? frågar sig Johannisson och tycks mena att vi lever i ett anomiproducerande samhälle. Anomin infinner sig i moderna storstäder präglade av skenande marknadsekonomi och återkommande kriser. Det anomiska tillståndet präglas av isolering, besvikelse, maktlöshet, utanförskap och avsaknad av gemensam värdegrund. Inget tycks kunna hålla samman tillvaron. Detta är knappast ett problem som kan lösas genom medicinering. Anomin är strukturell och låter sig inte reduceras till individuell depression.

Är det möjligt att vara melankolisk idag, eller kan vi bara vara deprimerade? Utan att förminska det psykiska sjukdomstillståndet depression tror jag det är viktigt att inte reducera allt lidande till psykisk sjukdom, och att inte enbart betrakta det som ett individuellt problem. Det fina med Johannissons bok är att den kastar ljus över de melankoliska känslornas historia och därmed öppnar upp en bortglömd känslovokabulär. Att förstå att lidande och känslor förändras historiskt ger perspektiv på hur vi talar om detta i vår samtid och insikter om att det kommer att fortsätta förändras. I historien kan vi finna inspiration för sätt att beskriva våra inre liv som undviker patologisering. Att få en sjukdomsdiagnos kan vara en lättnad och underlätta för bot, men det kan också vara fängslande (Max Weber vägrade kännas vid någon diagnos). Det breda känsloregister som lyfts fram av Johannisson är frigörande. Denna hjälper oss att betrakta våra mörkare sidor och perioder i livet med hjälp av en bredare vokabulär och i gränslandet mellan det friska och det sjuka (snarare än med viljan att tvångsmässigt placera in oss i endera facket). Melankolin är mer än depressionen. Det senare är ett sjukdomstillstånd, det förra en kulturell kategori. ”Melankolin är talande, depressionen är tyst.”

Arkivmartyr på äventyr

Tidigare i år tilldelades jag rese- och forskningsmedel för att åka till England och studera brev och opublicerade manuskript av Robin George Collingwood. Jag har fram tills nu varit bortskämd med att texter som intresserar mig funnits tryckta eller digitaliserade och var därför aningen orolig över att behöva befatta mig med mikrofilm och handskrift. Nyligen hemkommen efter tio dagar på the Bodleian Library i Oxford måste jag säga att min oro var obefogad. Collingwoods handstil var begriplig och majoriteten av manuskripten i läsbart skick. Jag behövde heller inte tampas med någon mikrofilmsmaskin av det äldre slaget, vilket jag sett framför mig, utan använde en modern variant koppad till en vanlig PC.

Radcliffe camera, den vackraste delen av Bodleian.
Radcliffe Camera, den vackraste delen av Bodleian.

Lite besviken blev jag ändå över att inte få sitta i den gamla delen av biblioteket – som jag fick nöja mig med att gå en guidad rundvandring i – utan i Weston library, som byggdes på 1930-talet, då under namnet New Bodleian. Arkitekten bakom detta är för övrigt Giles Gilbert Scott, mest känd för att ha designat de karakteristiskt röda telefonkioskerna. Inte för att det var något fel på Weston library. Liksom det äldre biblioteket är det extremt välskött och omgivet av en redig säkerhetsapparat. Kanske är säkerheten också skälet till att det var väldigt få besökare i den läsesal jag satt i, vilket innebar att det gick att få bra assistans i arkivarbetet.

Weston librarty, den nya delen av Bodleian
Weston Library.

Jag hann arbeta mig igenom stora delar av Collingwoods manuskript och de av hans brev som fanns att tillgå, framför allt brevväxlingen med filosoferna Samuel Alexander och Guido de Ruggiero. Båda brevväxlingarna och överraskande många manuskript handlar om nyrealism och idealism. Även om Collingwood gillar realisten Alexander är det not (ny)realismen han riktar sin främsta kritik. Men han är också kritisk mot den subjektiva idealismen, som han menar är en form av realism (eftersom den erkänner samma dualism mellan värld och medvetande). I det han kritiserar Benedetto Croce och Hegel är det ofta för att Collingwood menar att de faller tillbaka i realistiskt tänkande. Samtidigt verkar han vilja säga att det egentligen inte existerar någon motsättning mellan idealism och realism, och här kan jag inte låta bli att dra en parallell till Richard Rortys resonemang om att inte vilja ta ställning mellan realism och anti-realism, trots att han ständigt anses ta parti för det senare, på samma sätt som Collingwood anses ta parti för idealismen. Det hela kokar ner till att Collingwood menar att realismens ontologi, som många idealister enligt honom (omedvetet) delar, är en föreställning om världen som Vara. Själv menar han att denna filosofi kommit till vägs ände och att vi nu befinner oss i en värld av tillblivande (processer), där identitet och skillnad befinner sig i en syntetisk relation.

I de tidiga politiska texterna just efter första världskriget är Collingwood mer kritisk mot socialismen än han är i sina senare texter. Han framstår som en liberal imperialist och menar att det är det civiliserade Europas plikt att upplysa resten av världen. En fascinerande text heter ”Science, Religion and Civilisation” (1930) och påminner om Freuds Vi vantrivs i kulturen, som skrevs samma år. Collingwood beskriver i texten vikten och värdet av naturvetenskap, men också dess begränsning vad gäller att ge människan en meningsfull tillvaro. Han gör en åtskillnad mellan civilisationens inre och yttre sida som tycks mig direkt parallell med Sven-Eric Liedmans uppdelning av modernitetens mjuka och hårda sida i I skuggan av framtiden. Över huvud återkommer Collingwood ett par gånger till vikten av att överbrygga klyftan mellan vetenskap och filosofi, som han menar att exempelvis Hegel gör sig skyldig till. Han säger att båda bör betraktas som dialektiska. Implikationerna av detta blir inte riktigt utarbetade, men jag tycker det är intressant att han aldrig klankar ner på naturvetenskapen, även om han är väldigt kritisk mot att den blivit det dominerande tankesättet samt kritisk till att vetenskapen frikopplats från etiken.

Jag kan inte säga att jag gjort några banbrytande upptäckter i arkivet, men det har hjälpt mig att förstå kronologin i Collingwoods tänkande bättre och har klargjort det på ett par punkter. Jag känner att jag har en bättre översikt av Collingwoods författarskap och bra koll på arkivmaterialet, som jag eventuellt behöver återvända till mot slutet av avhandlingsskrivandet.

Här bodde Collingwood med familj!
Här bodde familjen Collingwood!

Jag gillade Oxford! Bokhandlarna imponerade och The Covered Market var mysig. Det vackra och något galna Pitt Rivers museum blev en favorit, men jag gillade också det lilla vetenskapshistoriska museet som stoltserade med den enda kvarvarande delen av Robert Boyles luftpump. Självklart passade jag även på att titta förbi familjen Collingwoods hem.

Boyles luftpump
Robert Boyles luftpump.

Erfarenheter av självutplåning & transcendens

En av mina favoritjournalister är Eric Schüldt. Han har programmet Text och musik i P2, har gjort Människan och maskinen för P1 och har synts i SVT som programledare för första säsongen av Idévärlden. Schüldt har också gjort podcasten 60 minuter för Expressen kultur, där han under timme samtalar med diverse kulturpersoner och intellektuella. Schüldt är en god lyssnare; han reflekterar, är ofta personlig och för in exempel från sitt eget liv i samtalen, vilket gör hans gäster trygga och får dem att öppna sig. Samtalen är intima och eftertänksamma och det tillåts att det emellanåt uppstår ett par sekunders tystnad, vilket jag upplever som ovanligt i radio- och podsammanhang. Schüldt har också förmågan att kunna prata om mystik, andlighet och existentiella frågor på fullt allvar, utan att nödvändigtvis koppla det till religiositet, utan att ta till ironi och utan att det blir fånigt.

Nyligen sändes det femtionde och sista avsnittet av 60 minuter, där Schüldt samtalar med Helena Granström, vars bok Det som en gång var (2016) tidigare nämnts här på bloggen. Att just Granström gästar sista avsnittet beror på att det var en intervju Schüldt gjorde med henne i ett annat sammanhang som gav honom idén till podden. I detta samtal, för många år sedan, uppstod en mystisk närhet som påverkade dem båda och som Schüldt har velat utforska vidare. Ett tema för Granströms och Schüldts samtal är därför just samtalet. Vad är det som händer i ett riktigt bra samtal? Vad är det som krävs för att uppnå detta? Varför sker det så sällan? Alla samtal behöver givetvis inte ha den mystiska eller katarsiska karaktären, de kan vara intressanta eller underhållande ändå. Men ibland vill man tränga in på djupet och försöka vidga gränserna för vad man kan sätta ord på. Ibland vill man nå nya insikter eller bättre självförståelse och uppleva den där svårbegripligt magiska känslan av att något viktigt har skett, utan att man riktigt förstår vad eller varför.

Själv vet jag inte när jag hade ett samtal av den karaktären senast. Kanske beror det på att majoriteten av mitt sällskapsliv sker på jobbet eller på helgkvällar på krogen. Inte direkt de optimala formerna för mer intima samtal. Och samtalets form är naturligtvis av vikt. Schüldt menar att han i sitt vardagsliv nästan aldrig har modet att ta samtalen till samma djup som i 60 minuter. Kanske, resonerar han, för att det i podden ändå finns vissa ramar som inte gör situationen helt okontrollerbar. Granström liknar det som sker i 60 minuter med psykoanalys, även där finns ju tydliga ramar och roller, ett ostört rum och en avgränsad tid.

Schüldts och Granströms samtal rör sig i en cirkel. Det börjar och slutar i Granströms erfarenheter av fjällvandring, vilket är ett skäl till att jag berörs. Jag har själv vandrat vid flera tillfällen, senast i sommar mellan Kvikkjokk och Saltoluokta, vilket var min tredje tur på Kungsleden. Granströms erfarenheter visar sig ligga mycket nära mina egna. Precis som hon lockades jag av fjällvärldens magi i tjugoårsåldern och av liknande skäl. Granström beskriver att hon drevs ut på ensamvandringar av en känsla av sorg och för att komma ifrån en ”yttre blick”. Hon beskriver att fjällen gav henne en känsla av att höra hemma, att hon fann att den yttre blicken snarast kom inifrån, vilket hjälpte henne att frigöra sig från den. Att hon i fjällen vågade släppa kontrollen, började lita på sig själv och fann vila, frihet och självinsikt.

Även jag började vandra ensam, först ett par kortare turer på låglandsleder längre ned i landet, sedan Höga kustenleden. Då var jag en otränad och oerfaren vandrare. Min utrustning var tung och dålig och jag hade inte ens en ordentlig karta. Dessutom var det närmare 30 grader om dagarna den veckan i juni jag kämpade mig igenom leden utan att ha gått in mina kängor ordentligt. Min mamma tar fortfarande upp hur hemska mina fötter såg ut efteråt. Sista dagen släpade jag mig fram med enorma skavsår och utan hud på vissa tår. Det var det värt. Liksom Granström fann jag erfarenheten läkande. Att klara utmaningen stärkte mig och jag upplevde att jag både blev bättre på att vara i min ensamhet, men också mer öppen mot främlingar. För liksom Granström mötte även jag vänliga och hjälpsamma personer under vandringen som jag fortfarande minns många år senare, trots att en del möten bara varade ett par minuter.

Erfarenheter liknande dessa vandringar, av samtal likt det mellan Schüldt och Granström, eller för den delen av andra aktiviteter, som exempelvis meditation, vissa läsupplevelser eller konsertbesök, som också i sina bästa stunder kan framkalla den där mystiska kvaliteten – vad är det egentligen för erfarenheter? Själva begreppet ”erfarenhet” har positiva konnotationer och rymmer ordet ”fara” i dess dubbla bemärkelse. En erfarenhet sätter något på spel och förändrar oss till det bättre. Den mystiska kvaliteten i de ovan nämnda exemplen tycks också rymma ett element av självtranscendens, de gör att vi upplever oss som del av något större, eller glömmer bort oss själva för en stund. I vissa aktiviteter där jag glömmer mig själv är det dock inte så mycket självtranscendens som flow jag uppnår. Detta gäller inte minst i skrivandet, som när det är som bäst får mig att glömma mig själv och upphäver min uppfattning av tid och rum.

Som en liten utvikning kan sägas att man inom vissa delar av vänstern på senare år har börjat uppvärdera självtransformerande praktiker som exempelvis yoga, meditation, droger och vissa typer av konstupplevelser. Dessa betraktas inom ”acid communism” – eller i England ”acid corbynism” – som försök att förbli mänsklig i ett djupt omänskligt politiskt system (det nyliberala och kapitalistiska) genom att göra saker man uppskattar och finner meningsfulla för deras egen skull, snarare än för ekonomisk vinst eller av annat instrumentellt syfte. Främst handlar det dock om kollektiv glädje och frigörelse, samt att experimentera fram nya sätt att erfara och existera på. Självtranscendensen är tänkt som ett sätt för oss att bryta ur våra individualistiska bubblor och ansluta till en mer holistisk livs- och världssyn där vi kan gå samman och skapa visioner om framtider värda att kämpa för.

Acid communism är drömmen om en ny motkultur, liknande hippierörelsen eller punken, som kan understödja en radikal vänsterpolitik. Nog för att det kan behövas, men oavsett om man vill göra politik av detta eller inte tycker jag att friheten, stillheten, det fokus och den närvaro jag upplever i fjällen och som jag ibland kan nå genom skrivande, fridykning, snowboardåkning eller meditation är värd att ta vara på och att försöka förstå. När hjärnan går på högvarv och det tycks omöjligt att hitta fokus och bringa reda i alla tankar och känslor är det sådana aktiviteter som tar ner mig på jorden och förankrar mig i mig själv igen, samtidigt som de tycks upplösa mig. I dessa erfarenheter finns en svårartikulerad meningsfullhet och en djupare känsla av tillfredsställelse och sammanhang. Är det detta som är andlighet?

Skierfe 2018. Utsikt över Rapadalen.
Skierfe 2018. Utsikt över Rapadalen.

Tredje året

Jag går nu in på mitt tredje år av forskarutbildningen, således även det tredje året med bloggen. Läsarantalet är fortsatt litet, undantaget mitt inlägg om Foucault som många hittat fram till. Jag kan notera att jag fortsatt postar ungefär ett inlägg per månad och hoppas kunna fortsätta i samma takt framöver. När jag tittar på de inlägg jag skrivit under det gångna året slår det mig att vänsterpolitik är ett återkommande tema i diskussioner om arbetskritik, vegetarianism, anti-kapitalism och integritet. Två inlägg ägnades åt arvet efter upplysningen och universalism. Bara ett handlade om avhandlingen.

Jag har många idéer om saker jag vill skriva om på bloggen, men har under forskarutbildningens andra år, särskilt under den gångna vårterminen, fått allt svårare att få tiden att räcka till. Jag har under läsåret avverkat tre kurser, varav en superbra kurs vid Göteborgs universitet vars examinationsuppgift jag omvandlande till ett blogginlägg. Jag läste även min första högskolepedagogiska kurs och förvandlade även texten jag skrev för denna till ett inlägg. I somras läste jag en kurs om historiska perspektiv på kunskap, texten jag skrev för denna är tänkt att publiceras i en antologi nästa år och kommer därför inte att läggas upp på bloggen. Jag valde att skriva om praktisk kunskap, som är ett central ämne i min avhandling och som jag också var inne på i nämnda högskolepedagogiska text. Därtill har jag under året skrivit en artikel som är ute på peer-review och som jag hoppas få publicerad framöver.

Jag har nu bara 11-12 högskolepoäng (av 60 obligatoriska) kvar att ta under forskarutbildningen. I vår blir det ytterligare en högskolepedagogisk kurs, men vad jag ska lägga de sista poängen på vet jag ännu inte. Höstterminen kommer dock att vara fri från kurser och jag ser fram emot att kunna lägga större fokus på själva avhandlingsarbetet. I oktober har jag fått forskningsbidrag för att till Storbritannien och gräva i arkiv i två veckor. Jag har ingen vana av akrivgrävande och finner mikrofilmer och gammeldags handstil bra mycket mer skrämmande än lockande. Jag lär återkomma till hur resan utfaller.

Under det gångna året har jag presenterat olika aspekter av avhandlingsarbetet i många olika sammanhang och har ytterligare fyra presentationer nu under hösten. En av dem kommer att göras för the Swedish Association for America Studies och ska handla om John Deweys politiska tänkande, som jag känner en växande sympati för. Över huvud har politiken fått en allt större roll i avhandlingen. Innehållet i de övriga presentationerna är något diffust än så länge. Presentationer är ofta nyttiga, inte minst för att det ger deadlines att jobba efter, men texterna går aldrig att placera in i avhandlingen rakt av. Därför är det hög tid att jag sätter mig med alla texter jag skrivit under avhandlingsarbetets föregående två år och försöker plocka ut vad som kan användas, gör vissa revideringar och planerar för hur jag ska arbeta vidare med den text jag har. Därtill behöver jag revidera avhandlingens syfte och frågeställningar och kanske även mitt teoretiska ramverk. Förhoppningsvis kan detta hjälpa mig att strukturera upp det fortsatta arbetet. I nuläget känns allt aningen spretigt, ofokuserat och snudd på övermäktigt. Men fortfarande roligt och intresseväckande.

Humaniora som praktisk kunskap

Debatten om humanioras ställning i samhället har varit återkommande sedan jag själv började läsa humanistiska ämnen för ett decennium sedan. Då var det idag nedlagda Projekt Athena en nystartad studentorganisation med målet att höja humanioras status inom såväl arbetslivet som samhället i stort. Syftet var att lyfta fram vilken sorts kompetenser humanistiska studier genererar samt att visa på varför dessa är viktiga och hur de kan tillämpas utanför de högre lärosätenas väggar. Att humanistiska kompetenser alls skulle vara till nytta visade sig Svenskt Näringsliv desto mer skeptiska till. I den uppmärksammade rapporten Konsten att strula till ett liv (2011) argumenterar de för att den högre utbildningen i samhället bör ekonomiseras och för att humanistiska ”hobbykurser” bör ges lägre studiebidrag än kurser som genererar anställningsbara medborgare. Föga förvånande väcktes många humanisters vrede över vad de ansåg var en bristande förståelse för humaniora från Svenskt Näringslivs sida. Positivt var dock att många initierade svar på vad humanistisk kunskap faktiskt består i och varför den behövs formulerades som reaktion på rapporten. Detta har dels gjorts av enskilda debattörer, dels av den humanistiska tankesmedjan Humtank, som bildades 2014. Exempel på böcker som diskuterar humanioras samhällsroll är Humaniora i kunskapssamhället: en nordisk debattbok och Alltings mått: humanistisk kunskap i framtidens samhälle, båda från 2012.

Debatten har varit nyttig för humanister och gett oss bättre förståelse för vad vi gör och verktyg för att argumentera för vår relevans. Däremot tycks vi ha lyckats sämre med att kommunicera detta till våra studenter. Det är i alla fall det intryck jag fått både utifrån mina egna studier och utifrån samtal jag haft med andra nuvarande och före detta studenter inom humaniora, samt utifrån min relativt nya roll som lärare. Humanister möts ständigt av en skepsis till sina studiers relevans och frågan om vilka yrkesmöjligheterna är för det fåtal som inte blir kvar inom akademien. Det minsta vi som lärare kan göra är att hjälpa våra studenter att besvara dessa frågor.

Syftet med följande text är lyfta fram hur vi bättre kan hjälpa studenter att tillägna sig humanistisk kunskap i form av praktisk kunskap. Min avsikt är inte att upprätthålla distinktionen mellan teori och praktik, utan att betona praktiken som motvikt mot den vanliga uppfattningen att humanistiska kunskaper oftast är teoretiska. I fallet idéhistoria, som är mitt eget ämne, är det viktigt att påpeka att det inte bara ger förståelse för hur olika idéer och världsbilder inom det västerländska samhället formats och skiftat över tid, utan även ger praktiska färdigheter. Eftersom dessa sällan görs explicita riskerar dock studenterna att undgå vad de faktiskt har lärt sig.

Min avsikt är inte att argumentera för att humanistiska utbildningar borde underkasta sig den ekonomistiska logiken och omforma sig efter arbetssamhällets krav och behov. Tvärtom tror jag att den humanistiska bildningen är en viktig kritisk motkraft mot dylika samhällstendenser. Däremot ser verkligheten ut så att majoriteten av studenterna inom humaniora ofrånkomligen kommer att behöva arbeta större delen av sina liv och vad vi lärare bör bli bättre på är att visa på hur studenterna i sina framtida yrkesroller kan använda sig av de färdigheter de tillägnat sig inom sina studier.

Humtanks rapport På jakt efter framtidens kompetenser. Om humanioras potential på arbetsmarknaden (2017) visar att näringslivet i Sverige jämfört med USA har en bristande förståelse av nyttan med humanistiska studier. Rapporten visar även att ett allt för entydigt fokus på vilka yrken en utbildning leder till missgynnar humanistiska studenter. Istället borde det framhållas vilka kompetenser studenterna tillägnar sig. Med tanke på arbetsmarknadens föränderlighet i och med IT-revolutionen och automatiseringen verkar det också mer rimligt att fokusera på just färdigheter snarare än yrken. Bland de praktiska färdigheter humanistiska studenter tränas i kan nämnas kritiskt och kreativt tänkande, argumentationsförmåga, språkkunskaper, färdigheter att uttrycka sig väl i tal och text, problemlösningsförmåga, informationshantering och interkulturell kompetens. Dessa och liknande färdigheter borde vi tydligare förmedla till våra studenter att de faktiskt tillägnar sig genom sina humanistiska studier, inte minst för att ge dem verktyg för att själva argumentera för sin utbildnings relevans. Som rapporten visar är dessa färdigheter sådant som faktiskt efterfrågas inom näringslivet och som många av dess företrädare tror kommer att bli än viktigare i framöver. Det är nämligen färdigheter som inte kommer att kunna tas över av datorer inom en överskådlig framtid.

De ovan nämnda exemplen på färdigheter är alla av både praktisk och teoretisk art. För att förtydliga vad detta innebär kan vi vända oss till Aristoteles klassiska uppdelning av kunskapen i fem kategorier. Dessa består av den vetenskapliga kunskapen med dess betoning på att veta att (episteme); den praktisk-produktiva kunskapen med betoning på att veta hur (techne); den praktiska klokheten och omdömesförmågan som består i att veta när (fronesis); den filosofiska kunskapens vishet (sofia); och förnuftsinsikten eller intuitionen (nous). För att göra distinktionen lättare nöjer jag mig med att tala om teoretisk respektive praktisk kunskap. Det senare kan då sägas innefatta techne och fronesis. Det är alltså en fråga både konkret tillämpbara färdigheter och att utveckla den förmåga till reflektion och omdöme som styr våra handlingar. Den praktiska kunskapen är alltså inte bara något studenterna tillägnar sig inför ett framtida yrkesliv eller för att skriva en bra masteruppsats, det är också något de behöver i rollen som aktiva samhällsmedborgare och som del i ett personligt bildningsprojekt. För att betona det senare för våra studenter kan vi bli tydligare med att formulera ett kunskapsideal enligt vilket kunskap inte bara ses som en extern massa av fakta och teorier att tillägna sig, utan något som gör faktisk skillnad för kunskapsbäraren.

När den brittiska filosofen och historikern Robin George Collingwood påbörjade sina studier vid Oxford i början av 1900-talet var det en strikt teoretisk och realistisk kunskapssyn som rådde. Collingwood var uttryckligen kritisk mot detta och kom livet igenom att sträva efter att överbygga klyftan mellan teori och praktik. I sin självbiografi skrev han att i motsats till det kunskapsideal han själv formats under önskade ge sina studenter ”ideal att leva för och principer att leva efter.” Det viktigaste, menade han, var inte för utbildningen att generera framtida forskare och professionella filosofer, utan att förbereda studenterna för att delta i den offentliga debatten och att bidra till samhället. I detta fall är den praktiska kunskapen handlingsorienterade och förstådd som fronesis; den hjälper oss som människor och samhällsvarelser att bättre förstå oss själva och att fatta beslut. Detta är en av den humanistiska kunskapens centrala värden och av stor vikt att förmedla till studenterna.

Ett grundläggande problem inom lärande rör studenters svårigheter att applicera de kunskaper de förvärvat. Detta hänger samman med ett annat problem av praktisk art, nämligen det om effektiva studiestrategier. Dessa är också relaterade till frågor om motivation och tydliga mål med utbildningen. Då de lärarledda timmarna inom humanistisk utbildning är ytterst få lämnas studenterna till att själva ta ansvar för hur deras studier till stor del läggs upp. Detta är problematiskt eftersom många studenter kommer direkt från gymnasiet och har lite eller ingen förförståelse för hur högre utbildning är utformad eller av vilka studietekniker som kan vara dem till hjälp. Många saknar dessutom grundläggande kunskaper i akademiskt skrivande. Det ultimata vore förstås om det existerade humanistiska basår som försåg studenterna med dessa förmågor och denna kunskap redan innan de påbörjar grundkurserna, men så länge detta inte är fallet ligger ansvaret på grundkursernas lärare, som därför behöver göra detta parallellt med den ordinarie undervisningen. Lösningen är att integrera dessa element av lärande med varandra och helst inte enbart på grundutbildningen, utan löpande genom hela utbildningen.

En bidragande anledning till att detta sällan görs är att humanistisk utbildning ofta är uppbyggd enligt formeln föreläsning-seminarium-hemtentamen. I stora drag fungerar detta väl, men vi borde bli bättre på att laborera med alternativa examensformer och övningar som knyter an till den sortens textproduktion som humanister ägnar sig åt utanför akademien, vilket också innebär att öva sig i att skriva i olika genres och för olika publiker. Vi borde även bli bättre på att förmedla vikten av att betrakta skrivandet som ett hantverk och diskutera olika strategier för textproduktion med våra studenter. Detta är av stor vikt eftersom forskningen visar att planering och bearbetning av text är två delar av skrivprocessen som ofta negligeras.

Den pedagogiska forskningen pekar på vikten av att bryta ner större komplexa uppgifter i mindre separata delar, så kallade ”component skills”. Dessa kan bestå av kunskaper, vanor, eller strategier. Viktigt är att studenterna tränas i att kombinera dessa separata färdigheter och att de ges en förståelse för olika kontexter färdigheterna kan användas i, så att de inte enbart förknippar dem med den ursprungliga lärosituationen. En övning kan vara att läraren ber studenterna att själva att reflektera över olika situationer i vilka deras kunskaper och färdigheter kan appliceras. Att ersätta eller komplettera den stora hemtentamen med flera mindre övningar tenderar även att ge bättre lärande.

För att ytterligare förbättra lärandet behöver målen både för den aktuella kursen eller övningen och utbildningen i sin helhet identifieras. Vilka kunskaper och färdigheter förväntas studenterna egentligen ha tillägnat sig? Här måste vi gå bortom kursplanernas abstraktioner och faktiskt konkretisera för studenterna vad vi förväntar oss av dem. En följd av att göra detta är även att det underlättar lärarens utformning av kursen. De målorienterade övningar vi ger våra studenter måste samtidigt kombineras med kontinuerlig feedback. Studenterna måste förstå att kursens syfte inte enbart är att klara hemtentamen och den återkoppling de får på tentan bör inte vara den enda feedback de ges under kursens gång. Feedback måste ges under den pågående skrivprocessen och studenterna bör efter revision av sin text uppmanas att skriva en kort kommentar om vad de ändrat mellan versionerna. Detta för att säkerställa att den respons som getts verkligen gått fram och lett till förbättring av texten. Det behöver dock inte enbart vara läraren som läser och kommenterar studenternas pågående arbeten, utan man kan med fördel låta dem ge feedback på varandras texter som en praktisk övning, vilket i sig utvecklar färdigheten att kritiskt granska och bedöma andras texter, vilket kommer till nytta även vid uppsatsopponering, för att skriva recensioner och vid peer review. Studenternas respons på varandra kan då underlättas genom att de ges en lista med exempel på kriterier utifrån vilka de ska bedöma varandras alster. Även i detta fall kan läraren be studenterna att skriva en kort kommentar om hur de använde sig av återkopplingen för att få insyn i vad som fungerade mer eller mindre bra.

En viktig aspekt av att bättre betona de praktiska kunskaper och färdigheter humanistiska studier genererar är att det kan öka studenternas motivation för fortsatta studier. På grund av den höga grad självstudier humanistisk utbildning medför är just motivation av stor vikt för att studenterna ska behålla intresse och fokus. Men detta kräver praktiska strategier för hur studierna ska bedrivas. Att utveckla effektiva studievanor är därför av stor vikt för motivationen. Erfarenheten av att ägna flera timmar om dagen åt studier utan känslan av att komma framtå kan vara nog så frustrerande. Förutom att presentera möjliga studiestrategier för våra studenter kan vi även ge dem övningen att själva analysera effektiviteten i sina egna studievanor.

Ytterligare en strategi för att motivera studenters lärande är att tillhandahålla uppgifter och övningar hämtade från verkligheten. Detta för att konkretisera och visa relevansen i sådant som annars kan te sig abstrakt och utan nytta utanför universitetet. En annan strategi är att framhålla en övnings relevans för studenternas akademiska bana, alltså att visa på hur de färdigheter de tillägnar sig i den aktuella kursen hänger samman med framtida kurser för att tydliggöra den nuvarande kursen eller övningens värde.

En möjlig examensform eller övning är att låta studenterna skriva recensioner. Detta gör många akademiker i sin vardag oavsett om de är verksamma inom universitetet eller inte. Det är också en värdefull övning för att studenterna ska lära sig att identifiera och sammanfatta det centrala innehållet i en bok och att värdera detta. För att variera sig och träna sig i olika genrer behöver inte recensionen nödvändigtvis utformas som i en facktidskrift. Ett alternativ är att låta studenterna inspireras av exempelvis ”understreckare” i Svenska dagbladet, som är mer essäistiska till sin karaktär. Om studenterna recenserar olika böcker kan de också läsa upp sina texter för varandra för att på så sätt öva sig i att presentera inför grupp, men också för att få inblick i fler böcker än den de själva läst.

En annan möjlighet är att i teori- och metodkurser faktiskt låta studenterna öva sig i att applicera olika teorier och metoder, inte bara att läsa om dem – som uteslutande är min egen erfarenhet. Poängen torde vara att studenterna ska använda sig av dessa i sina B- C- och masteruppsatser och eventuellt i en framtida avhandling, så varför inte direkt börja med att praktiskt öva sig i dem? Detta skulle tydliggöra bättre hur teori- och metodkurserna förhåller sig till uppsatskurserna. Man kan också tänka sig en kurs i att skriva forskningsöversikter, som ju även det är kopplat till uppsatsskrivande, men också är en färdighet exempelvis vetenskapsjournalister behöver ha, samt ett vanligt tema i humanistiska tidskrifter för att introducera nya forskningsfält. Detta ger även studenterna praktisk övning i att utsöka tidigare forskning via bibliotekets resurser och skulle därför med fördel kunna göras i samarbete med en bibliotekarie.

Sammanfattningsvis menar jag att vi bör bli bättre på att framhålla vilka praktiska färdigheter och kunskaper humanistiska studier genererar och hur de kan vara till nytta i yrkeslivet, i studenternas personliga bildningsprojekt, och för dem i egenskap av aktiva samhällsmedborgare. Jag har argumenterat för vikten av att tydliggöra de praktiska färdigheter och kunskaper som studenter faktiskt tillägnar sig, men också för vikten av att studenterna tränas ytterligare i detta. Nya studenter måste ges praktiska verktyg för att skapa fungerande studievanor och för att utveckla sitt skrivande i olika genrer och för olika publiker. Detta kan göras genom övningar både med förankring till yrkeslivet och den akademiska världen. Att det görs är av stor vikt för att stärka studenternas motivation och för att ge dem förståelse för sin egen utbildnings relevans.