Estetik – Efter humanismen

Utan konst – samhällskollaps!

”Art is the community’s medicine for the worst disease of mind, the corruption of consciousness.” – R. G. Collingwood

Min avhandlings huvudpersoner, John Dewey och Robin George Collingwood, behandlas sällan sida vid sida. Undantaget är inom estetiken, där Deweys Art as Experience (1934) och Collingwoods The Principles of Art (1938) klumpas samman som företrädare för ”expressivism”. Dels för att deras estetik har jämförts av många andra och dels för att det inte var centralt för mitt huvudargument, gav jag inte temat särskilt mycket utrymme i avhandlingen. Synd på sätt och vis, för både Dewey och Collingwood har spännande estetiska idéer. Nedan följer en text om sistnämndes konstfilosofi. (Kanske att det blir något liknande om Dewey framöver.)

The Principles of Art är skriven i en tid då Collingwood var djupt bekymrad över fascismens växande popularitet och undersökte hur kultur och humaniora kunde fungera som motkraft. Han påstår att bokens huvudfråga är “vad är konst?” men i själva verket är frågan ”varför är konst viktigt?” den mest centrala. Han öppnar boken med att reda ut vad konst inte är genom att relatera det till närliggande fenomen som ofta misstas för konst eftersom de har egenskaper som överlappar med ”art proper”.

Först betonar Collingwood vikten av att skilja konst från hantverk, som han även kallar ”användbar konst”. Han argumenterar för att det inom hantverk finns en tydlig distinktion mellan medel och mål, form och material. Inom konsten existerar inte dessa distinktioner. Hantverkaren vet på förhand vad denne ska tillverka och produkten är därför ett resultat av efterfrågan. Därför är teknisk skicklighet centralt inom hantverk. Det är förvisso ofta viktigt inom konsten, men inte avgörande för att något ska vara konst.

Konstens essens består alltså inte i förmågan att skapa en på förhand bestämd produkt. Inte heller består den i förmågan att skapa förutbestämda känslo- eller sinnestillstånd hos en publik. Konst kan inte handla om representation eftersom det enbart är en fråga om teknisk skicklighet; hur väl någon kan återskapa ett motiv eller en känsla. Representationer kan visserligen vara konst, men att vara representativt gör inte något till konst.

Underhållning är ett exempel på representation eftersom det, enligt Collingwood, handlar om att generera en viss förutbestämd känsla hos publiken, nämligen njutning. Det är en känsla som helt saknar praktiskt nytta och som vi söker för dess egen skull. Det borde vi inte. För i underhållningens hedonism finns ett hot mot civilisationen och dess popularitet är ett tecken på att människor flyr verkligheten på grund av att de är så uttråkade av det moderna livet. Det var, enligt Collingwood, underhållning som orsakade Romarrikets undergång. Även om han har en poäng i att hedonism är individualistiskt och kan utgöra ett problem om allt för många väljer att försaka det gemensamma goda, så kan nog få samtida läsare instämma helt i hans mycket underhållande och subjektiva avsky av underhållning. Hans konkreta exempel är pornografi, kriminalromaner, biografen, grammofonen, Edgard Allan Poes berättelser, Mozarts Don Giovanni och Beethovens femte symfoni. En intressant mix!

Det finns dock exempel på representationer av känslor som har ett praktiskt värde. Collingwood ger dem det märkliga namnet ”magic”. Hit hör folkdanser, bröllop, begravningar, idrott (hävdar han på ett ställe, på ett annat avfärdar han det som underhållning), militärmusik, rävjakt och festmiddagar. Även om ”magi” är estetiskt medelmåttigt och inte kan kallas konst är det, enligt Collingwood, livsviktigt för ett samhälles fortlevnad. Den gemensamma nämnaren är att både konst och ”magi” är nödvändiga för människans individuella och kollektiva känsloliv. Kritikern måste kunna skilja dem åt. Den som avfärdar nationalsången som dålig konst gör bort sig eftersom nationalsången inte är konst, utan magi och bör värderas som sådan.

Men vad är då konst? Collingwood menar att konst, liksom underhållning och magi, är kopplat till känslor. Skillnaden är att konsten inte syftar till att framkalla känslor, utan att uttrycka dem – vilket är skälet till att han anses företräda en expressivistisk syn på estetiken. Viktigt är att konstobjektet inte är det centrala för Collingwood, utan den estetiska erfarenheten som uppstår när konstnären uttrycker sig och som framkallas hos publiken (visserligen genom ett konstobjektet).

Det konstnärliga uttrycket utgår från att konstnären vet att den känner något, men inte vad. Att utforska detta är målet med den skapande processen. Till skillnad mot underhållaren som hos publiken försöker framkalla en känsla hen själv inte nödvändigtvis känner så syftar det konstnärliga uttrycket till att publiken ska uppleva samma känsla som konstnären själv och därmed, likt konstnären, förstår sig själv och sitt känsloliv bättre.

Det är först genom att ge känslorna estetiskt uttryck som vi blir medvetna om vad vi känner och tvingas erkänna och konfrontera vårt känsloliv. Motsatsen, att tränga bort känslor, korrumperar medvetandet och gör oss falska inför oss själva. Detta är, enligt Collingwood, inte så mycket en fråga om lögn, utan om ondska – och det är ett hot som ständigt hänger över oss alla. Därför är konst så viktigt, det leder till självkännedom om vårt individuella och kollektiva känsloliv. Och eftersom tänkande förutsätter kännande är det av största vikt att vara klar över vad man känner, annars kommer man också att misslyckas tänka.

En annan viktig komponent i den estetiska erfarenheten är fantasi eller föreställningsförmåga (”imagination”). Vi intar inte konst enbart genom våra direkta sinneförnimmelser, utan också genom vår aktiva föreställningsförmåga. Idealist som han är går Collingwood ändå emot Immanuel Kants passiva syn på konst som kontemplation och hävdar att konst är aktivitet då det i grunden handlar om uttryck. Han menar även att betraktaren av konst är en sorts medskapare genom sin aktiva föreställningsförmåga. För att exemplifiera påpekar han att vi ser en hel tändsticksask även om vi bara ser tre av dess sidor. Våra sinnen räcker inte till, utan föreställningsförmågan fyller på för att skapa en helhet. Den fungerar också negativt, genom att exempelvis sålla bort en orkesters hostningar eller eventuella ljud från publiken runt omkring oss. Fantasin och vårt tolkande intellekt skapar en helhetsupplevelse – en estetisk erfarenhet – av sinnesuttrycken som möter oss.

Collingwood ställer höga krav på publiken. För att konsten ska fylla sin rätta funktion måste vi, i fallet musik, vara intelligenta lyssnare som inte lyssnar för vår njutnings skull, utan med syfte att rekonstruera musikstycket så som kompositören tänkt sig det. Frågan är såklart, för det första, hur vi vet när vi lyckats med det och, för det andra, varför kompositören skulle ta tolkningsföreträde. Över huvud framträder här det kanske största problemet med Collingwoods estetik, den är väldigt ”brainy”. Exempelvis säger han: ”A work of art may be completely created when it has been created as a thing whose only place is in the artist’s mind.” Det verkar konstigt. Nog vill vi ha någon slags ”output” för att räkna något som konst?

Ytterligare en komponent Collingwood framhåller som central inom estetiken är språk eller kommunikation. Språket är dels en förutsättning för föreställningsförmågan eftersom det är genom den våra ordlösa känslor medvetandegörs för oss själva, dels handlar uttryck i grunden om att kommunicera något. Det här leder Collingwood till en social och anti-individualistisk syn på konst, vilket inte riktigt går ihop med idén att konst kan existera isolerat i enskilda personers huvuden. Han avfärdar i alla fall “esteticism” och idén om ”art for art’s sake” och klagar på att estetiker ofta avfärdat konstens viktiga pedagogiska funktion. Just för att konst lär oss om vårat känsloliv har den en nödvändig och praktisk plats i våra liv och i samhället.

Mot slutet av boken sågar Collingwood genikulturen och menar att en konstnär aldrig får isolera sig från samhället, utan tvärtom måste vara ett med sin publik och ska fungera som dess talesperson. Dessutom hävdar han att all bra konst är politisk i bemärkelsen samhällsengagerad. Men konstens syfte är aldrig att uttrycka en förutbestämd politisk åsikt, utan dessa friläggs genom den konstnärliga processen. Konstnären ska ha som mål att förstå sin omvärld, inte att få omvärlden att förstå honom eller henne. Den emotionella självkännedom som uppstår i konsten är nämligen inte enbart för konstnärens egen skull utan för samhällets bästa. Eftersom konstnären alltid är del av ett samhälle och har blivit till i samhället är alla konstverk på sätt och vis är samarbeten och den ”estetiska individualismen” måste förkastas. Konst är inte en lyx utan en nödvändighet. Därför måste barn tränas i konstnärliga uttryck och vi bör alla bli bättre på att uttrycka oss estetiskt, exempelvis, säger den på alla tillgängliga bilder korrekt klädde filosofen, genom våra klädval. Att uttrycka sig konstnärligt är att förstå sig själv och att formas som person, och samtidigt bidra till samhällets självförståelse och därför också att forma samhället.

Det är förstås underbart att en kulturkonservativ socialliberal professor från den brittiska överklassen rasar mot copy right-lagar och olika former av tillsynes harmlös underhållning som biofilm, kriminalromaner, fotografier och grammofonmusik, vilkas passiviserande natur får Collingwood att larma om civilisationens förestående undergång. Mycket i Collingwoods konstfilosofi är omöjligt att hålla med om, inte minst hans idealistiska idéer om att konst kan existera isolerat i folks huvuden. Märkligt är också hans påstående att romanen är på utdöende som konstform med tanke på 1930-talets många fina romaner. Inte heller diskuterar Collingwood modernismen inom konsten, förutom att han talar gillande om Paul Cézanne. Över huvud är hans konkreta exempel få och framför allt är det T. S. Eliot som lyckas leva upp till Collingwoods krav på ”art proper”.

Colliingwood har förstås rätt i att varken teknisk skicklighet eller användbarhet är nödvändigt för att något ska betraktas som konst. Det är också lätt att hålla med om att konst inte behöver vara njutbar eller skön och inte alltid är representativ, utan ofta är utforskande, experimentell och förutsättningslös. Jag gillar att han flyttar fokus från konstobjektet till den estetiska erfarenheten och att han inte ser erfarenhet som något passivt, utan betonar att den är en sorts aktiv syntes av sinnes- och känslointryck, föreställningsförmåga och intellektuell uttolkning, vilket kräver språk. Det är svårare att hålla med om att konst i grunden alltid måste handla om att uttrycka omedvetna känslor. Jag tror mycket skapade är mer förutsättningslöst experimentell än så. Men jag håller med Collingwood om att skapade också är ett självskapande som kan leda till självförståelse. Jag tycker även att hans samhälleliga och pedagogiska syn på konsten är sympatisk.

Om kulturens tråkighet

I öppningsscenen i Ruben Östlunds The Square (2017) ber en journalist direktören för Moderna museet i Stockholm förklara innebörden i en samtalskväll de nyligen haft om ”det utställningsbara och idén om offentlighet utifrån Robert Smithsons plats/icke-plats. Från icke-plats till plats, vilken topos har utställningar/icke-utställningar bland alla megautställningar.” Museidirektören blir ställd av frågan och stammar fram att det handlar om huruvida ett objekt blir konst enbart i egenskap av att ställas ut på ett museum. I bakgrunden syns ett konstverk bestående av ett antal små grushögar. Senare i filmen ska en någon råka städa undan delar av konstverket i tron att det är skräp. Scenen är baserad på en verklig händelse.

The Square är komisk och relaterbar. Många gånger har jag oberörd tittat på intetsägande objekt på en konstutställning för att sedan vända blicken mot en skylt som ”förklarar” verket med kvasi-intellektuellt skitsnack som sällan förändrar min initiala reaktion. Det tycks som att konstvärlden är besatt av att utmana vår föreställning om vad konst är, men vore det inte inte mer fruktbart att fundera är varför konst är viktigt och vad den gör med oss? Vad är det som kännetecknar en estetisk erfarenhet?

Jag tror att en nyckelkomponent i den estetiska erfarenheten är någon form av gränsöverskridande. När konst är som bäst vidgar den perspektiv, berör, utmanar, får oss att förundras eller förfasas och skakar på något sätt om oss. Den estetiska erfarenheten är subjektiv. Vad vi skakas om av eller förundras över beror på våra tidigare erfarenheter, vilket inte behöver leda till en extrem relativism som sätter stopp för all vidare diskussion – ”du tycker si, jag tycker så” – utan snarare är en ingång till reflektion över varför och hur vi reagerar på olika konstupplevelser.

Men varför drabbas jag så sällan av estetiska erfarenheter numera? Jag söker svar i Popkulturens död, där Natalia Kazmierska och Martin Aagård skriver att ett kännetecken för popkultur har varit just gränsöverskridande och emancipation. Popkulturen har haft en stor publik men har samtidigt tagit avstånd från och utmanat samhällseliten. Rocken föddes när en svart queersnubbe med artistnamnet Little Richard under moralkonservatismens 1950-tal gjorde succé med en hitlåt som ursprungligen handlade om analsex (”tutti frutti, good booty, you can grease it, make it easy”). Hippierörelsen skakade etablissemanget så till den grad att forskning om psykedeliska preparat blev politiskt omöjlig i decennier. Proggen, punken och DIY-estetiken uppmanade oss att förkasta arbetssamhällets dogmer, ge fan i konventioner och forma livet efter våra egna ideal. Efter punken följde hardcore och trash metal, som ledde vidare till dödsmetall och – mest kontroversiellt – black metal som förkastade livet självt och är för evigt förknippat med kyrkbränder och mord. Trots detta kunde dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky ha det supertrevligt på en spelning med det satanistiska black metal-bandet Dissection 2005.

Numera är det inte bara Pagrotsky som omfamnar kontroversiell kultur. Allt som samhällsetablissemang, kulturelit och media tidigare förfasades över är accepterat. Svartmetallarna Watain nominerades förra året till svenska regeringens musikexportpris, folkrockaren Bob Dylan har belönats med nobelpriset i litteratur, Max Martin med polarpriset, ganserrapparen Yasin med P3 Guld, dödsmetallarna Entombed har spelat på Kungliga Operan och popfiluren Mattias Alkberg på Dramaten. Kazmierska och Aagård antyder att detta är ett problem (vilket jag inte är övertygad om) och skriver att det numera visserligen existerar sub- och motkulturer, men att en bred folklig popkultur som utmanar den rådande politiska och kulturella hegemonin är omöjlig just eftersom etablissemangets företrädare numera tävlar om att omfamna alla nya utmanande kulturuttryck istället för att förfasas över dem. Pop har blivit en ”överklasshobby”. Elitkulturen har ätit upp popkulturen. Det farliga och skitiga är borta och allt började med att Tony Blair blev polare med arbetarklasslynglarna i Oasis som en strategi för att bygga varumärket ”New Labour”.

Det mest emancipatoriska av alla kulturuttryck: Piratkulturen som förkastade själva idén om upphovsrätt, är utdöd och ersatt av diverse strömningstjänster. Hultsfredsfestivalen är nerlagd och ersatt av exklusiva ”Boutique-festivaler” som handlar mindre om musik än om att betala extrema summor för en oklar unik upplevelse. Konsertbiljetter kostar multum och allt fler musiker fostras i samma profilerade storstadsskolor som Södra Latin och Kulturama eller slår igenom i något av de olika talangprogrammen på TV som går ut på att tolka, istället för att skapa nytt. Att vara konstnär är numera liktydigt med att vara utbildad på en konstnärlig högskola. Var gränsen mellan konst och reklam eller popkultur och finkultur går är det inte längre någon som vet. Säkert ligger det mycket i detta, men samtidigt tycker jag att Kazmierska och Aagård glorifierar utanförskap. Jag menar, vore det bättre om kulturinstitutioner och media ignorerade popkulturen? Ska vi avskaffa kulturlinjer och konstnärliga utbildningar? Vore det bättre om vi förstärkte klassamhället så att vi kan få fler underdogs med potential att skapa ny kultur från sin utanförskapsposition? (I så fall: Goda nyheter, det sker).

För ett par år sedan sörjde jag punkens död här på bloggen. Sedan dess har jag slagits av hur ofta jag mött påståendet att ”konservatism är den nya punken”. Min initiala reaktion: Dagens nykonservativa har ingen musikstil, allra minst punk, de klär sig inte som punkare och delar sannerligen inte de politiska ideal som dominerat inom punken (”nazi punks fuck off”, ”det blåser hårt, det blåser kallt, det blåser högervindar överallt”, och så vidare), och verkar inte heller särskilt inspirerade av punkens gör det själv-budskap (DIY). Kazmierska och Aagård visar dock att det finns kopplingar mellan punken och nykonservativ högerradikalism. De lyfter fram att den antisemitiske konstnären Dan Park har sin bakgrund i punken, så även Jan Axelsson, grundare av Flashback forum, samt Gavin McInnes, medgrundare av VICE och sedermera högerextrem komiker samt grundare av Proud Boys. Därtill finns det högerradikala profiler som saknar bakgrund inom punkscenen men som ändå identifierar sig med den. Som Milo Yiannopoulos sagt: ”Att vara Donald Trump-supporter är den nya punken. Det är den nya coola grejen? Varför? Tänk så här: Vad ska du göra om du vill pissa off dina föräldrar, bli utkastad från de fina salongerna och på alla sätt betraktas som en paria? Rösta på Trump!”

Här används ”punk” som en synonym för provokation. Visst fanns även provokationer inom hippierörelsen och inom svartmetallen, men punken som alltid omfamnat provokation för provokationens egen skull – som ett uppror mot föräldragenerationen, särskilt om de var hippies – är ändå det självklara jämförelseobjektet. Inte minst för att punken tidigt började flörta med Nazi-estetiken. Kritikern Lester Bangs – citerad ur Popkulturens död – såg tidigt varåt det barkade:

Hakkorsen i punken är i grund och botten bara ytterligare ett sätt för kidsen att hetsa upp sina föräldrar och möjligen pressen, och båda förtjänar att irriteras … men efter ett tag kommer denna lättsamma, till och med ironiska omfamning av trångsynthetens symboler att övergå till det verkliga giftet.

Hear, hear. Punken är död som musikstil. Kvar lever bara traditionen av att provocera etablissemanget och vad högerradikala kallar ”wokeismen”, numera genom retorik (”… men så får man väl inte säga i det här landet”) och memes. Uppkäftighet, provokation och kritik av etablissemang av olika slag har förvisso en viktig roll inom konsten, men all provokation är inte konst.

Som nämndes inledningsvis handlar punk, liksom populärkultur över huvud, inte bara om gränsöverskridande, utan om emancipation, alltså frigörelse. Det är ett ideal som krockar med nykonservativ högerradikalism som vill stänga gränser, upprätthålla traditionella könsnormer och vurmar för svenska medelklassideal. Nykonservativa tjatar om kulturkanon, hyllar medelklassliv och ”svenska värderingar” (vad nu det är) och vill återgå till traditionella könsroller. Men popkultur frodas på anarkistisk lekfullhet, genreblandning, pluralism, mångkultur, queera uttryck och skapandet av nya tillfälliga identiteter som alltid är beredda att ge plats för nästa nya grej när sprängkraften tagit slut. En vital kultur vurmar inte för det gamla. Den skapar nytt. Därför är nykonservativ högerradikalism inte den nya punken, utan ett hot mot ett levande kulturliv.

Det finns såklart fler hot och alla kommer inte från höger. En levande kultur ska provocera och utmana och vi måste bli bättre på att uppskatta konstnärer som gör detta även om vi tycker att provokationen går för långt eller är direkt olämplig (exempel: Lars Vilks). Att bara tillägna sig kultur som bekräftar ens egna ideal och övertygelser är att undvika estetiska erfarenheter. För att vara livaktig måste kulturen utmana även de normer som sätts upp av kulturinstitutionerna själva. Det samma, slår det mig, kan nog sägas om vetenskapen, som även den nyligen kritiserats för att lida brist på kreativitet och nytänk och mest kommit att ägna sig åt att förvalta istället för att förnya.

Om ruslitteratur

Den senaste tiden har droger diskuterats i både Vetenskapens värld och Ekdal och Ekdal. Utgångspunkten är att Sveriges dogmatiska och misslyckade drogpolitik är under omprövning. Detta visade även Magnus Linton framgångsrikt i boken Knark – en svensk historia (2015). Linton skildrar hur den svenska nolltoleransen mot droger etableras sig under 1970-talet efter en kampanj ledd av läkaren Nils Bejerot. Detta medför en moraliserande syn på droger. Narkomaner anses klandervärda och ingen åtskillnad mellan bruk och missbruk görs. Inte heller görs någon distinktion mellan olika preparat, utan alla illegala substanser dras över en kam och fångas i begreppet ”knark”; ett hotfullt begrepp som anses oförenligt med arbetsmoral och ”svenska värderingar”. Linton påpekar hyckleriet i att samtidigt som de droger som faller under begreppet ”knark” anses osvenska, finns det andra droger (läs: snus) som anses särskilt värda att värna om. Bakom denna hållning ligger inget annat än politisk opportunism – att försöka förbjuda snus vore politiskt självmord.

Linton framhåller att Sverige länge varit resistent mot forskning om narkotika. Trots vetenskaplig enighet om nyttan med sprututbyten är motståndet fortfarande stort. Återfallsmissbrukare stängs av från rehabiliteringsprogram och berövas därigenom absurt nog vård på grund av att de visar upp symptom på sin sjukdom. Lintons bok visar på behovet av ökad vetenskaplig förankring i drogpolitiken och att missbruk måste skiljas från ett relativt oproblematiskt bruk av droger, att det inte finns mycket att vinna på att bestraffa endera, och att missbruk måste betraktas som en sjukdom som bör behandlas genom psykosociala insatser och, i de fall det krävs, medicinskt.

Det här inlägget ska handla om droger, men ur ett annat perspektiv. Jag läste nyligen Aldous Huxleys (1894-1963) The Doors of Perception (1954) och Ernst Jüngers (1895-1998) Psykonauterna – rus och droger (1970), två fascinerande böcker som försöker skildra rusets svårfångade erfarenhet. De relaterar båda ruserfarenheten till religiösa och estetiska erfarenheter och båda tar sig an diskussionen inom ramen för kulturkritik. Hur kommer det sig att samhället tillåter vissa droger (inklusive mediciner) medan det förbjuder andra? Kanske är det inte bara för att skydda medborgarna, utan primärt för att inte förlora kontrollen över dem? Jünger och Huxley tycks mena att samhällets eliter vill behålla kontrollen inte bara över människors kroppar utan också över det andliga livet.

Mitt intresse i ämnet beror inte på att jag är legaliseringsförespråkare eller pundare, utan intresserad av transcendenta erfarenheter – vilket jag tidigare skrivit om – och den litterära utmaningen i att fånga dessa, oavsett om de uppkommer ur meditation, rus, religion, konst, eller på annan väg. I och med att droger har en etablerad plats i samhället är det också viktigt att bättre försöka förstå vad rusets lockelse och problematik består i.

Huxleys essäistiska tripprapport talar om droger som en väg bland flera, vid sidan av meditation och självhypnos, till alternativa medvetandetillstånd. Han för en diskussion om olika former av rus och frågar sig varför alkohol och tobak blivit samhälleligt accepterade rusformer, trots att alkoholen leder till social misär och, likt tobaken, har negativa hälsoeffekter (han refererar till bevis om kopplingen mellan lungcancer och tobak, vilket förvånade mig eftersom essän är från 1954). Visst finns det behov att fly både vardagen och det egna jaget genom rus, resonerar Huxley, men de nuvarande drogvanorna bör bytas mot andra som är mindre skadliga och öppnar större möjligheter för självtranscendens och alternerade medvetandetillstånd. Han avfärdar opium och kokain på grund av att de är för giftiga och framhåller meskalin, som utvinns ur kaktusväxten peyote, som den mest lovande drogen. Han medger förvisso att meskalin inte är idealt och kan leda till snedtrippar, men landar i att de negativa konsekvenserna är relativt små sett till de upplysande erfarenheter ruset kan leda till.

Vidare menar Huxley att det inte är en slump att droger har en viktig plats i många religiösa riter. Religiositet tycks, enligt honom, inte vara i sig självt tillräckligt – i alla fall inte för alla personer – för att leda till de transcendenta tillstånd ruset kan öppna: ”Ideally, everyone should be able to find self-transcendence in some form of pure or applied religion. In practice it seems very unlikely that this hoped for consummation will ever be realized.” Samtidigt menar han att ruset bara är ett verktyg för att glänta på dörren till den väg till upplysning som utgör livets mål. Ruset i sig är inte målet, men låter oss i bästa fall förnimma det. Där i ligger det värdefulla i rusets erfarenhet:

To be shaken out of the ruts of ordinary perception, to be shown for a few timeless hours the outer and the inner world, not as they appear to an animal obsessed with survival or to a human being obsessed with words and notions, but as they are apprehended, directly and unconditionally, by Mind at Large—this is an experience of inestimable value to everyone and especially to the intellectual.

Huxley beskriver hur han under en meskalintripp upplever sig bli mindre intresserad av mått, tid och rum, mer av varande och mening. Han noterar att han fortfarande kan tänka klart, men att synsinnet är betydligt förstärkt och icke-dömande. Däremot är viljan betydligt nedsatt:

The mescalin taker sees no reason for doing anything in particular and finds most of the causes for which, at ordinary times, he was prepared to act and suffer, profoundly uninteresting. He can’t be bothered with them, for the good reason that he has better things to think about.

Vardagens måsten framstår som obetydliga och menlösa. Huxley skriver att han transcenderar sitt eget jag och upplever sig som en del av universums enhet. Att upplösas och förnimma alla partikulariteter som del av en övergripande harmoni är en behaglig upplevelse: ”I longed to be left alone with the Eternity in a flower, Infinity in four chair legs and the Absolute in the folds of a pair of flannel trousers!” De mest vardagliga ting framstår som fantastiska genom rusets raster.

Huxley kritiserar intellektuella för att inte tendera förmå att förnimma världen bortom begreppen. Detta eftersom all utbildning är primärt verbal. Människan misslyckas därför med att notera Varat och världen bortom orden. Detta anser han vara ett problem både inom naturvetenskap och humaniora. Huxley framför en önskan om en icke-verbal humaniora som öppnar perceptionens dörrar och låter oss erfara verkligheten direkt och på djupet. Den transcendenta erfarenheten är nödvändig för att vi ska kunna distansera oss från det ytliga nuet. Dessa erfarenheter kan bland annat uppnås med droger och gör oss i bästa fall mindre självupptagna, mer ödmjuka, visare och lyckligare, samt ger oss en djupare förståelse av de stora sammanhangen och universums mysterier, menar Huxley.

Ernst Jünger är, liksom Huxley, aningen drogromantisk men värjer sig samtidigt inte för att skildra snedtrippens elände. Jünger, som flera gånger hänvisar till Huxley, delar dennes grunduppfattning. Ruset kan ge färg åt en grå och långtråkigt värld, det är ett ”äventyr” som både kan stimulera och bedöva lidandet: ”Att vilja glömma, undfly något och å andra sidan vilja uppnå, vinna något – mellan dessa båda poler rör sig rusets hela problematik.” Ruset utgör bland de sista resurserna i ett allt för torftigt liv. Ekonomisk och socialt stöd är inte alltid tillräckligt för att bota exempelvis alkoholisten, menar Jünger. Problematiken kan sitta på ett djupare, existentiellt plan och ruset fördärvar samtidigt som det kortsiktigt lättar bördan.

Den tyska titeln på Jüngers bok är Annäherungen, alltså ”Närmanden”. Detta är en återkommande term som betecknar ett slags icke-slutgiltigt transcendent sökande. Närmandet kan ske i ruset men även i konsten, vars centrala fråga måste vara om Närmandet har lyckats. Konsten, skriver Jünger, måste bära på något dolt och måste förskjuta verkligheten. Konsten måste vara en ”övergång” som utplånar formerna och berör varat på djupet. Häri ligger likheten mellan den lyckade konsten och det lyckade ruset. Jüngers bok får väl också sägas vara ett försök att åstadkomma just denna sorts Närmande. Snarare än att skriva en bok menar han sig vilja konstruera en apparat eller ett fordon som man inte lämnar i samma skick som man var i när man inträdde i det. Med andra ord rör det sig om ett projekt tänkt att berika läsarens erfarenhet.

Liksom Huxley lyfter Jünger fram att tobak och alkohol tycks vara de mest populära västerländska drogerna men tillägger att dessa, vars syfte är att verka stimulerande, ofta varvas med sömnmedel. De verkar som ”olja i den nedslitna maskineriet”, påpekar han och hävdar att droger i Europa (inräknat mediciner) tycks ha som främsta syfte att öka normaliteten. Han menar också att trots att staten fördömer i stort sett alla droger är den samtidigt beroende av industrierna som lever på att sälja dem. Som synes är Jünger mer av en utpräglad kulturkritiker än Huxley.

Jünger medger att drogernas effekt är svåra att beskriva. Hans bok är likväl ett försök att skissera rusets varierade tillstånd utifrån sina egna experiment. Han gör en insiktsfull iakttagelse om varför det är värdelöst att vara nykter i ett drickande sällskap. Alkoholindränkta konversationer tenderar att bli livligare, inte för att djupsinnet ökar, utan för att harmonin gör det: ”Därför ökar med ruset även struntpratet och banaliteterna, åtminstone för en utomstående. Man ska förvisso inte leta efter någon rim och reson i orden, utan i harmonin. Eftersom den nyktre inte har del i den, så tycks honom en sådan tillställning antingen komisk eller … odräglig.”

En vän övertygar Jünger att prova kokain med motiveringen att det förbättrar skrivandet. Drogens effekt är omedelbar. Jünger beskriver att en optimistisk stämning infinner sig, men skrivandet blir snart oviktigt för honom: ”Jag kände hur min skaparkraft ökade och hur den blev ur stånd till allt skapande i samma takt som den stegrades.” Vidare upplever han att gom, näsa och mun förlorar känseln, att hans ansikte kallnar och stelnar och hur hans pupiller blir ”stora som fjärilsögon”, mörka och vidöppna. Jünger noterar att kokain, liksom kloroform och morfin, dövar smärta, men skiljer sig genom att vara uppiggande.

Även eter har en direkt verkan och resulterar i en ”klarsynt optimism” och så länge dosen är av det mindre slaget kan man fungerar i vardagen, konstaterar Jünger. Hans egna experiment med eter leder dock till en känsla av att falla ner i ”en djup brunn”. Ändå drar han sig inte för att vid två tillfällen experimentera med kloroform, som han beskriver som både starkare och farligare än eter. Jüngers första försök verkar ”likt ett yxhugg som i ett slag utplånade medvetandet”. Han däckar och vaknar i sina egna spyor, till råga på allt en måndagsmorgon, då man ”enligt oskriven lag” inte bör sjukanmäla sig. Vid följande försök med kloroform är Jünger på resa tillsammans med sin mor. Denna gång infinner sig till en början en känsla av upprymdhet, som plötsligt slår om i stark ångest. Jünger inser att dosen varit för stor och han börjar i tyst panik städa undan kloroformen för att inte väcka sin mor. Han dricker vatten för att mildra ruset, men ångesten tilltar och han lämnar deras rum och börjar irra omkring i deras hotell. Hans beteende väcker uppseende och i uppståndelsen vaknar hans mor som tillkallar läkare. Jünger kommer undan med att skylla sitt märkliga beteende på matförgiftning till följd av den polska karp han ätit tidigare under dagen. Flera år efteråt får han höra sin mor återberätta händelsen för släkten som en varnande historia om fiskförgiftningens allvarliga följder.

Jüngers experiment med opium faller bättre ut. Han beskriver opiumet som en bekantskap som hjälper honom genom en trist vinter. Trots att han tar fysisk skada av drogen, menar Jünger att den verkade välgörande ”i psykiskt avseende”. Under opiumets påverkan upplever han välbehag och starka Närmanden, ett transcendent ljus, en öppenhet. Opiumet rubbar hans tidsuppfattning och en känsla av oändlighet infinner sig, vilket han noterar kan betraktas med misstänksamma ögon i ett tidsbesatt samhälle. Jünger konstaterar att hasch är ”mer förenligt med dandyismens kulturkritik och kulturleda än opium.” Haschet saknar dock opiumets metafysiska djup och ”skiljer en heller inte från samhället, även om avståndet blir större.”

Jünger gör en uppdelning mellan europeiska, asiatiska och mexikanska droger. Han menar att västerlänningen betraktar verkligheten som yttre och fördömer det som avhåller människan från handling. Orientalen betraktar världen tvärtom som inre. Jünger föredrar också det asiatiska opiumet framför den europeiska tobaken och alkoholen. I den mexikanska delen närmar han sig Mexiko som en andlig snarare än geografisk enhet, sammanhållen av meskalin, psilocybin (magiska svampar) och LSD, som alla har liknande hallucinogena effekter och enligt Jünger öppnar och skärper sinnena. Han är dock medveten om att LSD är en europeisk skapelse av Albert Hofmann, som Jünger personligen trippar med.

Jünger talar om ruset som en väg till både transcendens och kunskap. ”Hur kommer det sig för övrigt att man stakar sig något, när man läser ett sådant ord som ’transcendental’?” frågar han sig. ”Förmodligen därför att idealismens kategorier inte längre kan hjälpa oss att dela in kosmos. Vi har visserligen ingen bättre kunskap, men en ny syn.” Det tycks alltså finnas ett behov av en ny vokabulär för att tala om mystik i sekulära ordalag. Vidare menar Jünger att problemet inte enbart är semantiskt, utan att det finns intressen som motarbetar individens självständiga andliga sökande: ”Att människor utan vidare bildar sig en föreställning om transcendensen, ligger inte i prästerskapets intresse … Mystiker, extatiker, visionärer och fritänkare har alltid ansetts som suspekta av kyrkorna”. Möjligheten till direktkontakt med det transcendentala utmanar alltså prästernas ensamrätt att uttolka det andliga livet.

Den som brukar droger hotar makten och avviker från samhällets föreskrivna beteenden och åsikter. Denne gör därför bäst i att hålla sig för sig själv. Därtill har den ensammes rus magiska drag samtidigt som ensamheten utgör ”en försvårande omständighet.” Att komma hem stupfull en kväll ”under buller och bång” kan uppröra, men samtidigt roa. Däremot anses den ensamme, som under påverkan”blek och oemottaglig sitter i sin stol och stirrar hål i luften”, vara kuslig. Likväl är ”exkursioner i andliga gränszoner” en individuell aktivitet:

Den som använt bedövande medel undviker inte sällskapslivet bara därför att han har skäl att vara rädd för det. Han är av sin natur hänvisad till ensamhet; hans väsen är inte kommunikativt, utan mottagande, receptivt. Han sitter såsom framför en magisk spegel, orörligt försjunken i sig själv, och alltid är det sig själv han avnjuter, antingen som ren eufori eller i form av en bildvärld som hans inre producerar och som flödar tillbaka mot det egna jaget. Det finns lyktor vilkas fluorescerande sken kan förvandla en grå sten till en guldklimp.

Det är inte bara samhällets fördömande av droger och maktens intresse av att upprätthålla ”normaliteten” som hotar transcendensen. Industrisamhällets ökade specialisering har, enligt Jünger, fjärmat oss från våra sinnen på grund av dess besatthet av kvantifiering och kunskapstillväxt. Universitetsvärlden ”med sina examina, titlar, akademiker och hedersbevisningar är i grunden betydelselös”, klagar Jünger och hävdar att utbildning enbart

öppnar perspektiv mot en skenvärld, där automaterna, tristessen och självmorden kommer att öka – för att förutsäga detta behöver man inte vara profet. Det hela påminner om intelligenta och självbelåtna godsstationsföreståndare som fraktar kunskaper hit och dit som kollin. Likväl finns det ännu sådana som inte står ut med den färdigtuggade kosten eller med hela denna värld av spår och ställverk. Andarna skils åt.

Det transcendenta kunskapssökande som Jüngers Närmanden – oavsett om det sker genom rus, konst, eller på annan väg – strävar efter avser inte att öka vetandet, utan att ”sätta människan i rätt position i förhållande till universum”. Visst behöver vi mer kultur- och samhällskritik, och kanske även andlighet i våra liv, snarare än mer effektivisering, kvantifiering och specialisering. Samtidigt verkar ruset, som det skildras av Huxley och Jünger, vara en mycket riskfylld och osäker väg mot fördjupad kunskap och transcendens. Det blir inte heller tydligt om det kortvariga ruset verkligen genererar några långsiktiga och genomgående förändringar hos dem. Behållningen är att båda författarna drivs av en nyfikenhet och andlig hunger som är lätt att fascineras av och ryckas med i.

Sinnlighet och människoblivande

Med anledning av den tyske skådespelare Bruno Ganz död förra veckan dammar jag av en text jag en gång skrev om sinnenas betydelse i Wim Wenders Der Himmel Über Berlin (1987).

***

”Jag vill känna en tyngd inom mig”, säger ängeln Damiel (Bruno Ganz) till sin vän, ängeln Cassiel (Otto Sander). Som änglar kan de inte inverka i världen, utan är blott betraktare. Damiel har dock börjat ledsna på sin andliga existens och uttrycker en längtan efter att istället för att leva i evigheten, leva i ett ständigt nu och uppleva vardagliga mänskliga erfarenheter som att få fingrarna färgade svarta av tidningens trycksvärta, att ha feber, att inte bara begeistras över det andliga, men av en måltid, en nacklinje eller ett öra. Att känna hur man rör sig när man går, hur det känns att röra på tårna.

Damiels längtan efter människoblivande är en sinnlig längtan. Änglarna saknar både smak, lukt och känselsinne. De har syn, men saknar färgseende, vilket vi förstår genom att filmen (till en början) är svartvit. Änglarnas främsta sinne är hörseln. De hör inte bara vad folk säger, utan vad de tänker. I filmens inledning hörs ett sammelsurium av tankar, ur vilket snart enskilda personers funderingar urskiljs. Återkommande i människornas tankar är just sinneserfarenheter. Vi får höra en man tänka att han finner tröst i att vandra utomhus och betrakta färger i ljuset av solen. En annan man går omkring i en lägenhet som tillhört hans bortgångna mor. Han tänker att lukten är den samma som när hon levde. Vi hör tankarna från en man i en ambulans, på väg till sjukhus med en höggravid kvinna. Han önskar att han kunde få bära smärtan i hennes ställe. Ofta hör änglarna människorna tänka på sådant de själva inte har förmåga att erfara. Hos Damiel väcker detta ett begär. Han kan inte nöja sig med att förstå människornas sinneserfarenheter genom språket, utan vill själv erfara dem.

När Damiel besöker en cirkus och ser en trapetskonstnär vid namn Marion (Solveig Dommartin) blir filmen för några sekunder i färg. Här får Damiel en första glimt av hur det är att vara människa. Han har blivit förälskad. Damiel följer Marion och lyssnar till hennes tankar sorgsna tankar. Efter cirkusens sista föreställning går hon på en spelning. Hon finner njutning i musiken och tänker: ”Där är den igen, känslan av välmående, som om en hand mjukt slöt sig inuti min kropp.” Vi ser Damiel längtande ta sig över bröstet. Han försöker föreställa sig hur det är att kunna förnimma känslan av något inom sig.

Kort därefter rör sig Damiel ute på stan. Han stannar upp vid en kiosk där skådespelaren Peter Falk, känd för rollen som Columbo och som i filmen spelar sig själv, står. Det ska senare framgå att Falk tidigare varit en ängel. ”Jag kan inte se dig, men jag vet att du är här”, säger Falk. ”Jag känner det.” Damiel förstår att det är han som blir tilltalad. ”Jag önskar jag kunde se ditt ansikte”, fortsätter Falk,

att se i dina ögon och berätta hur bra det är att vara här. Att röra vid något. Se, det här är kallt. Det känns bra. Att röka, dricka kaffe. Och gör du det samtidigt är det fantastiskt. … Eller när dina händer är kalla, gnider du dem mot varandra, förstår du, det är bra, det känns skönt. Det finns så många bra saker. Men du är inte här – jag är här. Jag önskar du vore här. Jag önskar du kunde tala med mig. För jag är en vän.

Han håller fram handen och Damiel skakar den, men ingen av dem förnimmer känseln av den andres hand. Återigen är det basala sinneserfarenheter som lockar med det mänskliga tillståndet. Något så enkelt som att gnugga händerna mot varandra, att erfara värme och kyla.

Strax efter mötet med Falk lämnar Damiel sitt transcendenta tillstånd och blir människa. Han vaknar upp utmed Berlinmuren och filmen är plötsligt i färg. Damiel börjar gå, gnuggar händerna mot varandra, så som Falk visat honom. Han tar sig mot huvudet och upptäcker att han blöder. Fascinerat slickar han på de blodiga fingrarna. ”Det smakar”, konstaterar han nöjt. Han håller upp sitt finger med blodet framför en främling och frågar om det är rött. ”Ja”, svarar främlingen. Damiel pekar på några rör vid sidan om vägen: ”Och de?” ”De är gula.” Han förhör fascinerat främlingen om färgerna på Berlinmurens graffiti, går sedan och köper en kopp kaffe – tar en klunk och ler belåtet. Lite senare ser vi honom glatt mumsa på ett äpple. Damiel är äntligen vid sina ”sinnens fulla bruk”. Han har blivit mänsklig.

Damiels begär är dock inte bara efter nya sinnesförnimmelser, utan främst efter Marion. Han finner henne återigen på en spelning, med Nick Cave and The Bad Seeds. Han följer henne till baren där de kysser varandra. I slutscenen får vi höra Damiels tankar: ”I natt, vem var vem? Jag var i henne, hon var runt mig. Jag är tillsammans. Hon tog mig hem. Jag fann mitt hem. En gång, för alltid.” Han har fått uppleva kärleksaktens taktila intimitet och på sinnesväg kommit närmare en människa än vad som är möjligt genom att läsa hennes tankar. Trots att han levt i evighet har han på kort tid som människa tack vare sina sinnen kunnat tillägna sig kunskaper som tidigare inte varit möjliga. Han avslutar filmen med orden: ”Jag vet nu vad ingen ängel vet.”

Der Himmel Über Berlin gestaltar ängeln Damiels längtan efter att erfara samma sinnesförnimmelser som människorna han iakttar. Sinnena ger honom kunskap och erfarenheter han inte tidigare kunde nå, men det är inga omvälvande insikter han begär utan basala ting, som smaken av kaffe, att erfara kyla, färger och intimitet. Sådant vi vanligtvis tar för givet. Sådant som gör oss till människor. Sådant som gör oss mänskliga.

Virtuella frizoner och verkliga dilemman

I ett berömt tankeexperiment uppmanas vi av filosofen Robert Nozick att föreställa oss att vi gavs möjligheten att tillbringa resten av våra liv i en maskin som enbart producerade erfarenheter förknippade med njutning. Om lycka var allt som spelade roll för oss borde vi rimligen välja detta. Uppkopplade i maskinen skulle vi uppleva det mest fulländade liv vi någonsin kunnat föreställa oss, ändå skulle de flesta avstå från att koppla upp sig till njutningsmaskinen. Nozick menar att detta beror på att det inte bara är upplevelsen av njutning eller lycka som är viktig för oss, utan att faktiskt göra sakerna som leder till dessa erfarenheter. Dessutom vill vi forma oss själva som personer och detta är inte möjligt isolerade från verkligheten, uppkopplade till njutningsmaskinen och ovetande om världen runt oss.

Jag kommer att tänka på Noziks tankeexpermient efter att ha sett Jennifer Haleys utmärkta pjäs The Nether på Dramaten. I den närliggande framtid pjäsen utspelas i har Internet utvecklats till ”Nether”, en virtuell värld som framstår som lika verklig som den icke-digitala världen. Uppkopplad till Nether väljer användarna en kropp att vistas i och rör sig i denna på samma sätt som i verkligheten och med full tillgång till alla sinnesintryck. Inne i Nether är man, likt i Nozicks njutningsmaskin, omedveten om vad som försiggår i verkligheten. Samtidigt är Nether så integrerat i människors liv att själva distinktionen mellan Nether och verkligheten är svår att upprätthålla. Man kan själv välja att logga in och ut när man vill, men vissa användare har blivit så fästa vid den värld och den identitet de skapat för sig i Nether att de — likt i Nozicks tankeexperiment — valt att koppla upp sig för resten av sina liv. De har blivit ”skuggvarelser”.

I den framtid The Nether utspelar sig i har naturen blivit en bristvara. Att få uppleva riktiga träd är sällsynt, men inloggade i Nether finns möjligheten att uppleva perfekt återgiven virtuell natur. En av pjäsens huvudpersoner har byggt upp en romantisk värld han kallar ”Gömstället”. Där finns det trädgårdar, oförstörd natur och vackra trähus. Är detta framtiden vi har för oss; att vi förstör världen så pass mycket att vi måste återuppfinna naturen digitalt för att över huvud kunna uppleva den? Skulle det finnas en risk i att skapa såpass bra naturmiljöer i en virtuell verklighet att vi riskerar att försumma verklighetens natur än mer än vi gör idag?

Huvudsyftet med gömstället är dock ett annat. Pjäsen utspelas främst i ett förhörsrum utanför Nether, där Gömställets skapare är den anklagade. Gömstället är nämligen primärt en plats till för att pedofiler ska kunna leva ut sina fantasier. Skaparen menar att detta är inom lagens ramar. Visst är själva upplevelsen i Gömstället precis den samma som i verkligheten, men skillnaden är att det inte finns något brottsoffer. Bakom barnens kroppar döljer sig vuxna människor som enbart spelar barnens roller i den virtuella världen. Inte heller de vuxna framträder i sina verkliga gestalter, utan väljer en av möjliga kroppar för att vistas i Gömstället.

Detta påminner om TV-serien Westworld, där människor besöker en upplevelsepark befolkad av extremt verklighetstrogna robotar. Liksom i The Nether erbjuds besökarna att leva ut sina mest förbjudna fantasier utan att behöva ta konsekvenserna för dessa. Allt är ju bara på låtsas. I Westworld kan besökarna ge sig in i Vilda västern-äventyr och revolverdueller utan fara för sina egna liv. Robotarna de dödar servas, återuppstår och fortsätter spela sina roller som att inget hade hänt. Även i Gömstället finns möjligheten till mord. Skaparen av Gömstället, som framträder som en karaktär kallad Papa, till och med uppmuntrar användarna att döda barnen emellanåt för att snabbt se dem återuppstå. Detta för att lättare kunna håll distansen till dem och påminna sig själva om att Gömstället inte är verkligheten.

I polisförhöret försvarar mannen bakom Papa Gömstället med att det fungerar som en ventil som förhindrar honom och andra pedofiler att leva ut sina förbjudna begär i verkligheten. Det är både juridiskt och moraliskt försvarbart, menar han. Det är en plats där människor som har svårt att passa in i verkligheten ges friheten att vara sig själva, påstår han. Men det är en modifierad sanning, för även i Gömstället finns det regler. Till exempel är det förbjudet att säga något om sitt liv i verkligheten utanför Nether. Denna distinktion mellan verklighet och Nether, och mellan det riktiga jaget och den virtuella identiteten visar sig omöjlig att upprätthålla. Det finns sprickor i Nether där verkligheten sipprar in och tack var dessa kan en infiltratör från polisen röja Papas verkliga identitet.

Pjäsen väcker många viktiga frågor om förhållandet mellan verkligheten och det virtuella och får mig att tänka på det uppmärksammade mangamålet för ett par år sedan, då en serietecknare stod anklagad för innehav av barnpornografi. Bilderna var uppenbart tecknade, åldern på figurerna obestämbar och brottsoffer saknades. Han friades i Högsta domstolen. I fallet i The Nether är det svårare. Även här saknas brottsoffer, men den virtuella världen i Nether är så kusligt lik verkligheten att ett samlag med barn i Gömstället faktiskt är utbytbart mot ett verkligt samlag. Detsamma gäller mord. Men det verkar absurt att ett mord i Nether skulle vara straffbart eftersom de virtuella figurerna återuppstår omedelbart. Så man måste då fråga sig varför en virtuell våldtäkt skulle vara straffbar, om inte ett virtuellt mord är det? Frågan är också om ett ställe som Gömstället verkligen förhindrar verkliga övergrepp eller om det riskerar att skapa dessa begär hos personer som annars inte skulle haft dem.

Pjäsen är bland det obehagligaste och mest tänkvärda jag sett. Den ställer viktiga frågor om var den digitala utvecklingen är på väg och vilka potentiella problem vi kan stöta på. Hur kommer förhållandet mellan virtuellt och verkligt att förändras, vilka regler – både etiska och juridiska – ska gälla i den virtuella världen? Finns det en risk att vi bygger en så pass idealiserad frizon för oss själva i den virtuella världen att vi riskerar att allt mer överge verkligheten? Jag tror inte det, av liknande skäl Nozick anger för att vi skulle välja verkligheten framför njutningsmaskinen. Men detta gäller bara så länge vi känner att vi har hopp om ett bra liv i ett gott samhälle. Låter vi världen förfalla och förlorar våra framtidsutsikter och möjligheten att skapa oss själva och att påverka vår framtid kommer också skälen för virtuell isolation i en värld som Nether att öka.

Konstens gränser

Under julen har jag läst Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn: Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser. Det är en välskriven och tänkvärd reportagebok som behandlar frågor om konstens samhällsfunktion, var yttrandefrihetens gränser bör dras och hur tilltagande extremism – både högerextrem och islamistisk – bör bemötas.

Boken tar avstamp i Lars Vilks konstnärskap och framför allt det kontroversiella verket ”Profeten Muhammed som rondellhund”. Det är tio år sedan detta skapades i samband med att Vilks av en värmländsk hembygdsgård inbjöds att delta i en utställning om hundar i konsten. Året innan hade danska Jyllands-Posten hamnat i blåsväder och utsatts för hot från islamistiska extremister efter att ha publicerat karikatyrer av Muhammed. Samtidigt var Sveriges folkligaste konstuttryck vid tiden så kallade ”rondellhundar”, vilka uppstått efter att ett konstverk i en av Linköpings rondeller, föreställande bland annat en hund, hade vandaliserats. I sympati hade folk runt om i landet börjat sätta ut egna små hundfigurer i rondeller.

Eftersom hembygdsgården uttryckligen uppmanade till lite farlig och utmanande konst såg Vilks det som ett tillfälle att testa hur långt konstvärldens ofta uttryckta uppskattning av provokativ konst och försvar av yttrandefriheten sträcker sig. Han kombinerade de två ovan nämnda kulturyttringarna till en teckning av Muhammed som rondellhund. Till skillnad från karikatyrerna i Jyllands-Posten, som är uppenbart rasistiska och anspelar på stereotyper, är Lars Vilks teckning snarare i kategorin knäpp, fånig och möjligen lustig. Dessutom är rondellhunden till skillnad från de danska karikatyrerna målad av en erkänd, om än kontroversiell, konstnär och avsedda för en liten utställning och inte för publikation i en av landets största tidningar. Det provokativa tycks ligga i att Muhammed över huvud taget avbildades samt att han gjorde det som hund, vilket i muslimsk kontext är att betrakta som en förolämpning.

Om hembygdsgården hade ställt ut Vilks teckningar hade historien möjligen slutat där. Dock ansåg de, med Jyllands-Posten i åtanke, får man gissa, att teckningarna var för provokativa. När deras refusering blir känd väljer Nerikes Allehanda att publicera en ledare om konst och yttrandefrihet plus en bild av Vilks teckning. ”Rätten till religionsfrihet och rätten att häda religioner hör ihop. De förutsätter varandra”, skriver Lars Sörman i texten. Att flera gallerier av rädsla avböjt att publicera teckningarna ansåg han problematiskt. Och det är det ju – ingen ska behöva skrämmas till tystnad.

Efter publiceringen bryter konflikten lös. Muslimer i Örebro demonstrerar mot tidningen och protesterna sprids över världen. I Pakistan bränns svenska flaggor och en docka föreställande Fredrik Reinfeldt. Vilks teckningar blir en världsnyhet. Till skillnad mot Danmarks mer hårdföra linje mot den islamska världen efter proteststormen mot Jyllands-Posten, väljer Sveriges regering att föra en dialog med muslimska ledare och ambassadörer. Man poängterar att den svenska regeringen inte har något otalt med islam, men att tryck- och yttrandefriheten innebär att regeringen varken kan eller vill censurera enskilda konstnärer eller tidningar i fall som detta. Denna dialogiska linje tolkades generellt som en ursäkt från Sveriges sida och lugnade proteststormen.

Debatten som följde på rondellhunden blev väldigt polariserad. Kulturetablissemangen dömde, med få undantag, ut Vilks, som blivit något av en persona non grata i konstvärlden sedan dess. Bland Vilks försvarare finner vi framför allt högerextrema och rasistiska grupper som gärna vill spela rollen som tryck- och yttrandefrihetens försvarare. Det handlar inte om att dessa delar Vilks kultursyn. Det gör de inte, om de ens känner till den. Snarast handlar det om att de ser en chans att försvara ”rätten” att smäda och häckla islam. Som bekant brukar inte tryck- och yttrandefriheten stå särskilt högt i kurs i länder där högerextrema har makten.

Vilks är en konceptkonstnär. Han menar att idéer styr konsten och att det viktiga inte är själva objekten, utan reaktionen de väcker. Enligt det betraktelsesättet är konstverket rondellhunden en pågående process som involverar alla reaktioner och debatter den orsakat. Som Dan Jönsson påpekar i Orrenius bok är inte rondellhunden att betrakta främst som en provokation mot muslimer, utan mot konstvärlden. För att visa att allt inte är tillåtet, att öppenheten och provokationerna som man gärna hyllar har en gräns. Vilks själv värnar om gränsöverskridanden, nyskapande och ifrågasättande, som han menar är ovanligt inom den hycklande konstvärlden, där det mesta är trist, förutsägbart och mainstream. Dan Jönsson drar i boken en parallell till hur utskrattad Lena Adelsohn Liljeroth blev när hon menade att NUGs nedklottrade tunnelbana i verket ”Terrotorial Pissing” gick för långt. Samma kulturetablissemang som skrattat ut henne reagerade själva likadant inför Vilks rondellhund. Man hyllar det provokativa och gränsöverskridande, men bara när man provocerar på ”rätt” sätt och överträder ”rätt” gränser.

Invändningarna mot Vilks har varit många. Vissa menar att han tydligare borde ta avstånd från antimuslimska och högerextrema grupper som använder sig av hans rondellhund, andra frågar sig varför han inte också smädar judar eller kristna. En del verkar mena att han borde lämna islamkritiken till människor som faktiskt är muslimer och att han sparkar nedåt. Själv anser Vilks inte att muslimer är att betrakta som en försvarslös och förtryckt grupp. Han anser snarare att föreställningen om maktlöshet är minoriteters bästa vapen. En del anser att det över huvud taget var fel av honom att avbilda Muhammed, andra tycker att visst får han rita honom, men att då får han skylla sig själv när islamisterna kommer efter honom. Dessa personer anser att den skattefinansierade säkerhetsapparaten kring Vilks är ett slöseri med skattepengar. Jag är skeptiskt till den sistnämnda invändningen. Vi bör kunna vänta oss att Sverige ställer upp med de nödvändiga resurserna för att skydda alla medborgare som lever under hot. Detta bör vara villkorslöst och lika för alla, inte beroende av myndigheternas bedömning av en persons moraliska karaktär.

Varför rondellhunden skulle bli bättre av att Vilks även smädade andra religioner har jag svårt att se, och jag kan inte heller förstå varför religion (eller andra företeelser) bara skulle få kritiseras från ett inifrånperspektiv. Att döma ut Vilks enbart på grund av att han tecknat Muhammed klingar för övrigt falskt. Faktum är att avbilder av Muhammed förekommer även inom vissa muslimska grupper (främst bland shiamuslimer) och att Vilks själv tecknade honom redan 2001, då som en besökare på bandymatch i Kalix. Verket den bilden ingick i hyllades av konstvärden och inga proteststormar uppstod.

Det särskilda med rondellhunden är den stora spridning den fick och de reaktioner den gav upphov till. Det som provocerat många är att Vilks inte vill be ursäkt eller förklara sin egentliga uppfattning om islam. Istället har han gladeligen accepterat inbjudningar från diverse islamkritiska grupper på högerkanten och kommit att associeras med dessa. Vilks nekar inte heller till att rondellhunden har blivit en del av den islamkritiska rörelsen. Detta gör honom ytterligare obekväm för kulturetablissemanget. Vilks själv menar att han gärna skulle föreläsa hos grupper på andra sidan det politiska spektrat, men att de inte längre bjuder in honom. Skälet till utfrysningen av Vilks ur kulturvärlden har ofta sagts vara att hans närvaro medför ett hot och att man inte kan garantera säkerheten. Ett ytterligare vanligt skäl är att Vilks förknippas med obehagliga politiska åsikter och många tycks rädda för att även de kan börja förknippas med dessa åsikter genom att figurera i samma sammanhang som honom. Det är fegt. Vi måste ju kunna diskutera, arbeta och umgås med människor med andra åsikter än oss själva, utan att själva tillskrivas deras åsikter. Alternativet är minst sagt klaustrofobiskt.

Är då säkerhetsrisken som följer på Vilks närvaro ett rimligt skäl till att förbjuda honom tillträde till offentliga platser? I Orrenius bok framkommer att man på Nordiska museet, där Vilks gärna äter lunch, ber honom att sluta besöka dem på grund av det obehag hans närvaro väcker. På Kulturhuset sätter VD Benny Fredriksson stopp för honom, vilket leder till en konflikt med konstchef Marianne Lindberg De Geer, som avgår till följd av bland annat detta. Men om grupper på högerflanken vågar fortsätta bjuda in Vilks och säkerheten faktiskt upprätthållits bra, utom vid tillfället i Köpenhamn 2015, då en person blev dödad, borde då inte andra kunna bjuda in honom? Och är det inte att ge vika för rädsla och hot att inte göra det? I och med att hans verk väckt så stor uppståndelse kan man också fråga sig om det inte är viktigt att dessa ställs ut och sätts i ett sammanhang så att folk faktiskt kan se dem, få hjälp att tänka kring dem, och skaffa sig en egen uppfattning. Borde inte det kunna leda till en mer balanserad debatt och bättre förståelse?

Vilks, liksom många på högerkanten, är av åsikten att ingen i Sverige vågar tala om muslimer och de problem invandringen, enligt dem, medför. De menar att det råder en ”tystnadskultur”. Men när SD är tredje största parti och det skett en allmän högergir inom politiken, gränskontroller upprättats, och i stort sett alla politikers sommartal i Almedalen hyllar Sverige, svenskhet, ”svenska värden” och dylikt, kan man ju fråga sig om detta verkligen stämmer. Man kan också fråga sig om Vilks karikatyrer och det smädande av muslimer och invandrare som förekommer på sajter som Avpixlat verkligen är att tala om ”problemet”. Det förfaller i så fall att vara en väldigt osaklig debatt som snarare spär på motsättningarna.

Vilks har varit jobbigt inkonsekvent med sina åsikter om islam och har vägrat ta avstånd från rasism. I boken framkommer att Vilks anser det fel att generalisera om muslimer och inte delar uppfattningen att islam tar över väst, eller att det skulle vara omöjligt att modernisera islam. Han menar att han inte har problem med muslimer, utan att de har problem med honom. Han anser dock inte att det ingår i hans roll som konstnär att opponera sig mot eller ta avstånd från rasism. Samtidigt är det uppenbarligen väldigt viktigt för Vilks att hans konst provocerar vad han kallar ”makten”. Men i hans ögon tycks det inte röra sig om den reella politiska eller ekonomiska makten, utan mot vad kulturetablissemanget har för värderingar. Alltså mot vad diverse högerradikaler kallar ”kulturmarxister” eller ”PK-vänstern”.

Det dogmatiska förhållningssättet till yttrande- och tryckfriheten som Vilks delar med högerextrema grupper (när det passar dem) är föga produktivt. Man vägrar helt enkelt att föra dialog med meningsmotståndare och bidrar enbart till en polariserad och onyanserad debatt. Men faktum är ju att yttrandefriheten redan idag har gränser och att det skiljer sig länder emellan var den gränsen dras. Att hitta en balans mellan friheten att säga i stort sett vad man vill och förbudet att smäda, förödmjuka och håna andra är svårt och var gränsen ska dras måste ständigt omprövas. Samtidigt ska vi givetvis försvara yttrandefriheten och Vilks – eller andras – rätt att avbilda Muhammed. Men vi måste samtidigt kunna kritisera detta ur etisk synvinkel och problematisera den bildtradition teckningarna ingår i, som Mohammad Fazlhashemi påpekar i boken. Detta bör vara konstkritikens roll. Tyvärr har detta perspektiv haft väldigt svårt att nå fram i debatten, som istället blivit hätsk och polariserad. Precis som både ytterhögerns nationalister vill ha den och precis som islamisterna vill ha den, eftersom det skapar intrycket att man måste välja endera av dessa sidor.

I Vilks postmoderna konstsyn är autenticiteten avskaffad och livet ett skådespel. Konsten är det högsta av alla värden och konstnären har inget som helst moraliskt eller politiskt ansvar. Problemet är att detta är en dogmatisk inställning med politiska och moraliska implikationer, vilket Vilks själv inte tycks inse. När högerextrema debattören Julia Caesars verkliga namn (Barbro Jöberger) avslöjas sätter hon igång en storm av hot och hat mot Orrenius, som är en av dem som varit henne på spåren. Detta hyllar Vilks, som menar att Jöberger avgår med segern tack vare en kreativ manöver. Han reducerar det hela till en konstnärlig performance. De moraliska implikationerna och Orrenius lidande bekommer honom inte. Detta visar på Vilks tendens att ge estetiken högsta företräde. Politik, moral, ansvar, saklig debatt och demokrati har inget att sätta upp mot konsten. Detta är en farlig konstsyn.

Trauma, historia, narration

Kategorierna minne och glömska är inte bara kopplade till enskilda personer utan figurerar även på ett kollektivt plan, och det kollektiva minnet är nära sammanbundet med historieskrivning. På samma sätt har våra så kallade livsnarrativ – som jag berört i tidigare inlägg – mycket gemensamt med de kollektiva narrativ vi skapar genom bland annat historieskrivning. I detta inlägg, som knyter an till de tre föregående, ska jag diskutera narrativisering och historieskrivning i förhållande till den mänskliga gränserfarenheten trauma, både som politisk och terapeutisk strategi.

Att berätta de gömda, glömda och förtrycktas historia (så kallad minoritetshistoria) har varit populärt de senaste decennierna. Forskaren väljer då studieobjekt av politiska skäl, men påstår sig ofta vara objektiv (ideologibefriad) i framställningen. Syftet är att ge en misskänd grupp representation för att de ska ges politiskt erkännande och därmed möjlighet att delta i samhället på samma villkor som andra grupper. Detta är ett behjärtansvärt syfte med identitetspolitiska kopplingar. Ofrånkomligen är det så att det leder till en mer inkluderande och heterogen historieskrivning, men hur effektivt det är som politisk strategi är mer tveksamt. Dessutom måste vi fråga oss varför det är just historien vi ska vända oss till för politiskt erkännande. Problemet med detta, som Sara Edenheim påpekat i Anakronismen, är att en grupps legitimitet görs beroende av huruvida de kan formulera en berättelse om sig själva inom ramarna för historieskrivningens normer. Man måste fråga sig om inte även grupper och personer vars historia motsätter sig representation och historisk rekonstruktion ska erkännas som politiska subjekt. Edenheim menar att ett problem är att de grupper som för tillfället framhålls som historiskt marginaliserade nästan aldrig är samma som utsätts för det värsta förtrycket i samtiden; dessa vill historievetenskapen inte utvärdera förrän senare.

Viljan att skapa historiska narrativ är ofta extra tydlig bland människor som genomlevt trauman. Problemet, menar Edenheim, är att historieskrivning ses som lösningen på traumat, snarare än som ett symptom på detsamma. För att betrakta menings- och identitetsskapande genom historisk narrativisering som en grundläggande komponent inom oss är långt ifrån självklart. Kanske borde vi snarare se det som ett uppkommet begär till följd av ett trauma vi inte lyckas komma till rätta med och som vi förgäves söker lösa genom historisering? Men varför bearbeta just genom historisering och inte med andra strategier?

Edenheim menar att kravet på historisering för erkännande innebär att en marginaliserad grupp bara erkänns som detta genom att narrativisera sina erfarenheter av lidande och trauman. De kan därmed bara få politiskt makt genom att representera sig själva som offer. Detta, menar Edenheim i ett resonemang likt Wendy Browns, är en ressentimentsfylld och offerskapande ideologi. Som politisk strategi leder den inte till någon förändring av den politiska strukturen, utan gör enbart att allt fler offer på nåder ges plats i det liberalkapitalistiska samhället.

Åter till trauman. Dessa ansågs ursprungligen vara chockartade upplevelser bortom mänsklig erfarenhet. Freud spårade traumats uppkomst till industrisamhällets utbredning och olyckor förknippade med dödsfara, som de orsakade av exempelvis järnvägskollisioner, bombräder och skyttegravskrig. Snart insåg man dock att symptomen inte uppkommer omedelbart i och med händelsen som triggar traumat utan först senare. Därför talar man sedan 1980-talet hellre om PTSD (post-traumatic stress disorder). Vad som ska klassas som ett trauma är långt ifrån entydigt, men kännetecknande är tvångsmässig repeterad återupplevelse av den traumatiska händelsen, eller att den drabbade försöker undvika situationer och saker som kan påminna om ursprungshändelsen.

För att hålla neurosen borta vill den drabbade inte gärna återvända till den ursprungliga händelsen eller platsen. Detta, tillsammans med att upplevelsen är så pass svår att berätta om och begripliggöra på grund av dess extrema karaktär, gör traumatiska upplevelser till en utmaning för narrativt berättande. Just på grund av detta har det också ansetts viktigt att den traumatiska upplevelsen sätts i ett sammanhang och görs begriplig med hjälp av narration.

Traumat kan inte glömmas, men ofta inte heller göras begripligt. Det är meningslöst, men de som drabbats av det är ändå dömda att försöka finna mening och förståelse. Bland den så kallade ”vittneslitteratur” som ofta skrivits i andra världskrigets följd är detta ett vanligt tema. Här finner man en tydlig parallell till historieskrivning, men författaren W.G. Sebald menade att historia och akademisk forskning inte kan ge upprättelse på samma sätt som skönlitteratur. Oavsett vad man tror om det påståendet kan skönlitteraturen vara mer fri i sitt förhållande både till källor och litterär form. Sebalds böcker, men även verk av Primo Levi, Imre Kertész, eller Göran Rosenbergs fina bok om hans fars väg från Auschwitz till Södertälje och de minnen som slutligen ledde till hans självmord, är exempel på hur man kan konfrontera den omöjliga glömskan genom andra sorters berättande än en strikt faktabaserad framställning.

Sebalds prosaverk behandlar traumaproblematiken på ett intressant sätt. Berättarjaget är en anonym figur som fungerar som en slags förmedlare av berättelser från andra karaktärer. Dessa plågas av ett eller flera trauman, varav andra världskriget alltid ligger bakom ett av dem. Dessa karaktärers trauman överförs till berättarjaget som tenderar att relatera starkt till dessa personer. Ofta plågas karaktärerna av att förintelseminnena förtigits och hemlighållits, men samtidigt hjälper inte berättandet dem att bli fria från traumat. Ofta väljer de att anförtro berättarjaget – eller någon annan person som sedan förmedlar historien till berättarjaget, vilket är fallet i två av berättelserna i Utvandrade – i slutet av sina liv, som de själva ofta väljer att avsluta i förtid.

Sebalds Utvandrade är ett exempel på att berättandets läkande effekt i många fall helt uteblir och således misslyckas som terapeutisk strategi. Detta har fått Katja Garloff att hävda – med hänvisning till Giorgio Agambens uttalande om att emigration är “an instance of departure without arrival and without return” (vilket är ett intressant uttalande i relation till Rosenbergs bok) – att vittnesmålet inte är ett återvändande till det förlorade minnet, utan “a departure to new expressive possibilities”. Det handlar alltså om ett tvång att berätta som inte går att komma undan. Det man måste göra är att undersöka nya vägar att berätta på. Kanske är det därför skönlitteraturen, med dess öppenhet för formexperiment, på många sätt är en mer lämpad form för traumabearbetning än historieskrivningen?

Inom traumateorin har det ofta argumenterats att narration har en läkande effekt, men i Utvandrade sker snarast det motsatta. I och med berättandet tvingas karaktärerna återuppleva händelser de helst vill glömma och deras lidande blir allt värre. De lyckas inte formulera fullständiga berättelser, utan de allra viktigaste och mest traumatiska händelserna antyds bara. Men kanske är det just på grund av att de psykologiska barriärerna aldrig helt bryts igenom som den läkande effekten av berättandet uteblir? Berättarens roll i boken är att samla de fragment till vittnesmål om historiens oförrätter han kommer över och genom att kombinera dem med drömmar, fantasier, historiska fakta och arkivmaterial i form av dagböcker och fotografier, och ge dem en narrativ form. Det är inte de direkt drabbade av traumat som läks, utan efterföljande generationer. Traumat hindras från att överföras, eller åtminstone mildras, i det kollektiva minnet. Detta är samma sak som sker i Rosenbergs bok, där hans far inte själv kunde komma över sitt trauma, men sonen rekonstruerar, kontextualiserar och narrativiserar sin fars minnen i relation till sig själv för att på så sätt förstå och komma över sekundärtraumat.

Idéhistorikern Dominick LaCapra menar att traumabearbetning har större chans att lyckas när det görs till en social process, snarare än när det enbart sker mellan analytiker och analysand, vilket kanske är skälet till att det inte lyckas i Utvandrade. Bearbetningen handlar om att skaffa sig kritisk distans till traumaerfarenheten, att artikulera dess representationer och affekter, och att försöka begripa hur erfarenheten i det förflutna inverkar i nuet och påverkar framtiden, samt att förstå de drabbades tendens att agera ut traumat, och varför det kan vara nödvändigt. Utagerande, menar LaCapra, bör ske inom ramen för bearbetning av traumat, snarare än att ges fritt spelrum. På så sätt kan man utveckla strategiska motkrafter mot tvångsmässiga upprepningar som uppstår när det förflutna återupplevs utan kontroll och det framstår som att det inte fanns någon skillnad mellan det förflutna och nuet. Beskrivet på det sättet kan man säga att trauman är desorienterande och rubbar ens förståelse av befintliga kontexter och leder till icke-kontextuella erfarenheter; alltså att erfarenheterna återupplevs i ett sammanhang där de egentligen inte är motiverade.

Att tänka historisk tycks alltså vara en förutsättning för att lära sig leva med och skapa distans till traumat. Om berättande skriver LaCapra: ”Narrative at best helps one not to change the past through a dubious rewriting of history but to work through posttraumatic symptoms in the present in a manner that opens possible futures.” Traumaerfarenheten är inte historia (i meningen över och förbi) eftersom dess effekter fortfarande drabbar en och till och med kan återupplevas. Traumat kan aldrig läkas, men man kan lära sig leva bättre med det och förhindra att det överförs till andra. Vittnesmål, historia och fiktion delar vissa narrativa egenskaper vad gäller trauman. I vittnesmålet är den affektiva återberättelsen av erfarenheterna det som drabbar oss. Historia fokuserar på faktapåståenden om händelseförloppet och dess orsaker, men kan ta hjälp av vittnesmål för att nå den traumatiska erfarenheten. I skönlitteraturen finns utrymme för experimentation och fantasi som ger unika expressiva möjligheter. För att traumabearbetning ska ha chans att lyckas behöver de olika formerna samsas med och inspireras av varandra.