Efter humanismen

Debatten om humanioras ställning i samhället har varit återkommande sedan jag själv började läsa humanistiska ämnen för ett decennium sedan. Då var det idag nedlagda Projekt Athena en nystartad studentorganisation med målet att höja humanioras status inom såväl arbetslivet som samhället i stort. Syftet var att lyfta fram vilken sorts kompetenser humanistiska studier genererar samt att visa på varför dessa är viktiga och hur de kan tillämpas utanför de högre lärosätenas väggar. Att humanistiska kompetenser alls skulle vara till nytta visade sig Svenskt Näringsliv skeptiska till. I den uppmärksammade rapporten Konsten att strula till ett liv (2011) argumenterar de för att den högre utbildningen i samhället bör ekonomiseras och för att humanistiska ”hobbykurser” bör ges lägre studiebidrag än kurser som genererar anställningsbara medborgare. Föga förvånande väcktes många humanisters vrede över vad de ansåg var en bristande förståelse för humaniora från Svenskt Näringslivs sida. Positivt var att många initierade svar på vad humanistisk kunskap faktiskt består i och varför den behövs formulerades som reaktion på rapporten. Detta har dels gjorts av enskilda debattörer, dels av den humanistiska tankesmedjan Humtank, som bildades 2014. Exempel på böcker som diskuterar humanioras samhällsroll är Humaniora i kunskapssamhället: en nordisk debattbok och Alltings mått: humanistisk kunskap i framtidens samhälle, båda från 2012.

Debatten har varit nyttig för humanister och gett oss bättre förståelse för vad vi gör och verktyg för att argumentera för vår relevans. Däremot tycks vi ha lyckats sämre med att kommunicera detta till våra studenter. Det är i alla fall det intryck jag fått både utifrån mina egna studier och utifrån samtal jag haft med andra nuvarande och före detta studenter inom humaniora, samt utifrån min relativt nya roll som lärare. Humanister möts ständigt av en skepsis till studiernas relevans och frågan om vilka yrkesmöjligheterna är för det fåtal som inte blir kvar inom akademien. Det minsta vi som lärare kan göra är att hjälpa våra studenter att besvara dessa frågor.

Syftet med följande text är lyfta fram hur vi bättre kan hjälpa studenter att tillägna sig humanistisk kunskap i form av praktisk kunskap. Min avsikt är inte att upprätthålla distinktionen mellan teori och praktik, utan att betona praktiken som motvikt mot den vanliga uppfattningen att humanistiska kunskaper oftast är teoretiska. I fallet idéhistoria, som är mitt eget ämne, är det viktigt att påpeka att det inte bara ger förståelse för hur olika idéer och världsbilder inom det västerländska samhället formats och skiftat över tid, utan även ger praktiska färdigheter. Eftersom dessa sällan görs explicita riskerar studenterna att undgå vad de faktiskt har lärt sig.

Min avsikt är inte att argumentera för att humanistiska utbildningar borde underkasta sig den ekonomistiska logiken och omforma sig efter arbetssamhällets krav och behov. Tvärtom tror jag att den humanistiska bildningen är en viktig kritisk motkraft mot dylika samhällstendenser. Däremot ser verkligheten ut så att majoriteten av studenterna inom humaniora ofrånkomligen kommer att behöva arbeta utanför akademin större delen av sina liv och vad vi lärare bör bli bättre på är att visa på hur studenterna i sina framtida yrkesroller kan använda sig av de färdigheter de tillägnat sig inom sina studier.

Humtanks rapport På jakt efter framtidens kompetenser. Om humanioras potential på arbetsmarknaden (2017) visar att näringslivet i Sverige jämfört med USA har en bristande förståelse av nyttan med humanistiska studier. Rapporten visar även att ett allt för entydigt fokus på vilka yrken en utbildning leder till missgynnar humanistiska studenter. Istället borde det framhållas vilka kompetenser studenterna tillägnar sig. Med tanke på arbetsmarknadens föränderlighet i och med IT-revolutionen och automatiseringen verkar det också mer rimligt att fokusera på just färdigheter snarare än yrken. Bland de praktiska färdigheter humanistiska studenter tränas i kan nämnas kritiskt och kreativt tänkande, argumentationsförmåga, språkkunskaper, färdigheter att uttrycka sig väl i tal och text, problemlösningsförmåga, informationshantering och interkulturell kompetens. Dessa och liknande färdigheter borde vi tydligare förmedla till våra studenter att de faktiskt tillägnar sig genom sina humanistiska studier, inte minst för att ge dem verktyg för att själva argumentera för sin utbildnings relevans. Som rapporten visar är dessa färdigheter sådant som faktiskt efterfrågas inom näringslivet och som många av dess företrädare tror kommer att bli än viktigare i framöver. Det är nämligen färdigheter som inte kommer att kunna tas över av datorer inom en överskådlig framtid.

De ovan nämnda exemplen på färdigheter är alla av både praktisk och teoretisk art. För att förtydliga vad detta innebär kan vi vända oss till Aristoteles klassiska uppdelning av kunskapen i fem kategorier. Dessa består av den vetenskapliga kunskapen med dess betoning på att veta att (episteme); den praktisk-produktiva kunskapen med betoning på att veta hur (techne); den praktiska klokheten och omdömesförmågan som består i att veta när (fronesis); den filosofiska kunskapens vishet (sofia); och förnuftsinsikten eller intuitionen (nous). För att göra distinktionen lättare nöjer jag mig med att tala om teoretisk respektive praktisk kunskap. Det senare kan då sägas innefatta techne och fronesis. Det är alltså en fråga både konkret tillämpbara färdigheter och att utveckla den förmåga till reflektion och omdöme som styr våra handlingar. Den praktiska kunskapen är alltså inte bara något studenterna tillägnar sig inför ett framtida yrkesliv eller för att skriva en bra masteruppsats, det är också något de behöver i rollen som aktiva samhällsmedborgare och som del i ett personligt bildningsprojekt. För att betona det senare för våra studenter kan vi bli tydligare med att formulera ett kunskapsideal enligt vilket kunskap inte bara ses som en extern massa av fakta och teorier att tillägna sig, utan något som gör faktisk skillnad för kunskapsbäraren.

När den brittiska filosofen och historikern Robin George Collingwood påbörjade sina studier vid Oxford i början av 1900-talet var det en strikt teoretisk och realistisk kunskapssyn som rådde. Collingwood var uttryckligen kritisk mot detta och kom livet igenom att sträva efter att överbygga klyftan mellan teori och praktik. I sin självbiografi skrev han att i motsats till det kunskapsideal han själv formats under önskade ge sina studenter ”ideal att leva för och principer att leva efter.” Det viktigaste, menade han, var inte för utbildningen att generera framtida forskare och professionella filosofer, utan att förbereda studenterna för att delta i den offentliga debatten och därigenom bidra till samhället. I detta fall är den praktiska kunskapen handlingsorienterade och förstådd som fronesis; den hjälper oss som människor och samhällsvarelser att bättre förstå oss själva och att fatta beslut. Detta är en av den humanistiska kunskapens centrala värden och av stor vikt att förmedla till studenterna.

Ett grundläggande problem inom lärande rör studenters svårigheter att applicera de kunskaper de förvärvat. Detta hänger samman med ett annat problem av praktisk art, nämligen det om effektiva studiestrategier. Dessa är också relaterade till frågor om motivation och tydliga mål med utbildningen. Då de lärarledda timmarna inom humanistisk utbildning är få lämnas studenterna till att själva ta ansvar för hur deras studier till stor del läggs upp. Detta är problematiskt eftersom många studenter kommer direkt från gymnasiet och har lite eller ingen förförståelse för hur högre utbildning är utformad eller av vilka studietekniker som kan vara dem till hjälp. Vissa saknar dessutom grundläggande kunskaper i akademiskt skrivande. Det ultimata vore förstås om det existerade humanistiska basår som försåg studenterna med dessa förmågor och denna kunskap redan innan de påbörjar grundkurserna, men så länge detta inte är fallet ligger ansvaret på grundkursernas lärare, som därför behöver göra detta parallellt med den ordinarie undervisningen. Lösningen är att integrera dessa element av lärande med varandra och helst inte enbart på grundutbildningen, utan löpande genom hela utbildningen.

En bidragande anledning till att detta sällan görs är att humanistisk utbildning ofta är uppbyggd enligt formeln föreläsning-seminarium-hemtentamen. I stora drag fungerar detta, men vi borde bli bättre på att laborera med alternativa examensformer och övningar som knyter an till den sortens textproduktion som humanister ägnar sig åt utanför akademien, vilket också innebär att öva sig i att skriva i olika genrer och för olika publiker. Vi borde även bli bättre på att förmedla vikten av att betrakta skrivandet som ett hantverk och diskutera olika strategier för textproduktion med våra studenter. Detta är av stor vikt eftersom forskningen visar att planering och bearbetning av text är två delar av skrivprocessen som ofta negligeras.

Den pedagogiska forskningen pekar på vikten av att bryta ner större komplexa uppgifter i mindre separata delar, så kallade ”component skills”. Dessa kan bestå av kunskaper, vanor, eller strategier. Viktigt är att studenterna tränas i att kombinera dessa separata färdigheter och att de ges en förståelse för olika kontexter färdigheterna kan användas i, så att de inte enbart förknippar dem med den ursprungliga lärosituationen. En övning kan vara att läraren ber studenterna att själva att reflektera över olika situationer i vilka deras kunskaper och färdigheter kan appliceras. Att ersätta eller komplettera den stora hemtentamen med flera mindre övningar tenderar även att ge bättre lärande.

För att ytterligare förbättra lärandet behöver målen både för den aktuella kursen eller övningen och utbildningen i sin helhet identifieras. Vilka kunskaper och färdigheter förväntas studenterna egentligen ha tillägnat sig? Här måste vi gå bortom kursplanernas abstraktioner och faktiskt konkretisera för studenterna vad vi förväntar oss av dem. En följd av att göra detta är även att det underlättar lärarens utformning av kursen. De målorienterade övningar vi ger våra studenter måste samtidigt kombineras med kontinuerlig feedback. Studenterna måste förstå att kursens syfte inte enbart är att klara hemtentamen och den återkoppling de får på tentan bör inte vara den enda feedback de ges under kursens gång. Feedback måste ges under den pågående skrivprocessen och studenterna bör efter revision av sin text uppmanas att skriva en kort kommentar om vad de ändrat mellan versionerna. Detta för att säkerställa att den respons som getts verkligen gått fram och lett till förbättring av texten. Det behöver inte enbart vara läraren som läser och kommenterar studenternas pågående arbeten, utan man kan med fördel låta studenterna ge feedback på varandras texter som en praktisk övning, vilket i sig utvecklar färdigheten att kritiskt granska och bedöma andras texter, vilket kommer till nytta även vid uppsatsopponering, för att skriva recensioner och vid peer review. Studenternas respons på varandra kan då underlättas genom att de ges en lista med exempel på kriterier utifrån vilka de ska bedöma varandras alster. Även i detta fall kan läraren be studenterna att skriva en kort kommentar om hur de använde sig av återkopplingen för att få insyn i vad som fungerade mer eller mindre bra.

En viktig aspekt av att bättre betona de praktiska kunskaper och färdigheter humanistiska studier genererar är att det kan öka studenternas motivation för fortsatta studier. På grund av den höga grad självstudier humanistisk utbildning medför är just motivation av stor vikt för att studenterna ska behålla intresse och fokus. Men detta kräver praktiska strategier för hur studierna ska bedrivas. Att utveckla effektiva studievanor är därför av stor vikt för motivationen. Erfarenheten av att ägna flera timmar om dagen åt studier utan känslan av att komma framåt kan vara nog så frustrerande. Förutom att presentera möjliga studiestrategier för våra studenter kan vi även ge dem övningen att själva analysera effektiviteten i sina egna studievanor.

Ytterligare en strategi för att motivera studenters lärande är att tillhandahålla uppgifter och övningar hämtade från verkligheten. Detta för att konkretisera och visa relevansen i sådant som annars kan te sig abstrakt och utan nytta utanför universitetet. En annan strategi är att framhålla en övnings relevans för studenternas akademiska bana, alltså att visa på hur de färdigheter de tillägnar sig i den aktuella kursen hänger samman med framtida kurser för att tydliggöra den nuvarande kursen eller övningens värde.

En möjlig examensform eller övning är att låta studenterna skriva recensioner. Detta gör många akademiker i sin vardag, oavsett om de är verksamma inom universitetet eller inte. Det är också en värdefull övning för att studenterna ska lära sig att identifiera och sammanfatta det centrala innehållet i en bok och att värdera detta. För att variera sig och träna sig i olika genrer behöver inte recensionen nödvändigtvis utformas som i en facktidskrift. Ett alternativ är att låta studenterna inspireras av exempelvis ”understreckare” i SvD, som är mer essäistiska till sin karaktär. Om studenterna recenserar olika böcker kan de också läsa upp sina texter för varandra för att på så sätt öva sig i att presentera inför grupp, men också för att få inblick i fler böcker än den de själva läst.

En annan möjlighet är att i teori- och metodkurser faktiskt låta studenterna öva sig i att applicera olika teorier och metoder, inte bara att läsa om dem – som uteslutande är min egen erfarenhet. Poängen torde vara att studenterna ska använda sig av dessa i sina uppsatser och eventuellt i en framtida avhandling, så varför inte direkt börja med att praktiskt öva sig i dem? Detta skulle tydliggöra bättre hur teori- och metodkurserna förhåller sig till uppsatskurserna. Man kan också tänka sig en kurs i att skriva forskningsöversikter, som ju även det är kopplat till uppsatsskrivande, men också är en färdighet exempelvis vetenskapsjournalister behöver ha, samt ett vanligt tema i humanistiska tidskrifter för att introducera nya forskningsfält. Detta ger även studenterna praktisk övning i att utsöka tidigare forskning via bibliotekets resurser och skulle därför med fördel kunna göras i samarbete med en bibliotekarie.

Sammanfattningsvis menar jag att vi bör bli bättre på att framhålla vilka praktiska färdigheter och kunskaper humanistiska studier genererar och hur de kan vara till nytta i yrkeslivet, i studenternas personliga bildningsprojekt, och för dem i egenskap av aktiva samhällsmedborgare. Jag har argumenterat för vikten av att tydliggöra de praktiska färdigheter och kunskaper som studenter faktiskt tillägnar sig, men också för vikten av att studenterna tränas ytterligare i detta. Nya studenter måste ges praktiska verktyg för att skapa fungerande studievanor och för att utveckla sitt skrivande i olika genrer och för olika publiker. Detta kan göras genom övningar både med förankring till yrkeslivet och den akademiska världen. Att det görs är av stor vikt för att stärka studenternas motivation och för att ge dem förståelse för sin egen utbildnings relevans.