Tillbaka till arbetssamhället

Roland Paulsens Arbetssamhället gavs ut första gången 2010 och själv läste jag den två, tre år senare. Boken beskriver den ideologiska bakgrunden till vår samtida syn på arbete och skisserar möjliga alternativ och motståndsstrategier genom att hämta inspiration från en annars ganska förbisedd tradition av frihetliga vänstertänkare. I Arbetssamhället utgörs inte progressiv vänsterpolitik främst av kampen om rätt till heltid, trygga anställningsvillkor, eller lika lön för lika arbete. Paulsen problematiserar istället arbetsbegreppet, för en kritisk diskussion om vad arbete gör med oss och lyfter frågan om vilken sorts arbeten som är önskvärda i ett samhälle. Istället för att rädas arbetslöshet till följd av automatisering beskrivs automatiseringen som en möjlig frigörelse från tråkiga och betungande uppgifter. Även med så mycket som en halvering av normalarbetstiden har vi alla möjligheter att uppfylla de materiella förutsättningarna för ett gott liv, menar Paulsen.

Jag fann Arbetssamhället väldigt inspirerade och den tycktes ligga rätt i tiden. Den blev startskotten för en arbetskritisk rörelse och gav bränsle åt debatten om basinkomst. Paulsen har sedan boken gavs ut färdigställt doktorsavhandlingen i sociologi, Empty Labor och den uppmärksammade studien av arbetsförmedlingen, Vi bara lyder, samt varit en återkommande debattör i TV, radio och dagstidningar. När boken tidigare i år gavs ut i reviderad och utökad upplaga bestämde jag mig för att läsa om den. Nedan följer en sammanfattning och mina reflektioner.

Ett genomgående tema i Arbetssamhället är en kritik av föreställningen om arbetets rationalitet. Till att börja med framhåller Paulsen det absurda med idén att ”skapa arbete”. Han ger detta bland dagens politiker så väletablerade mantra historisk belysning genom att visa hur arbete gått från att anses vara något förödmjukande till att anses vara en rättighet, och från att ses som en förbannelse till att ses som en plikt. Under antiken ansågs arbete vara ett hinder för det dygdiga livet, men efter Luther och Calvin kom arbetet att ses som en dygd i sig. Under industrialismen kom nya tekniska uppfinningar att ses som ett hot om arbetslöshet och diskursen om ”rätten till arbete” etablerades. Ett undantag Paulsen lyfter fram var anarkisten Peter Kropotkin, som i Kampen om Brödet (1892) beskrev produktivitetsvinsterna som ett skäl att arbeta mindre och förordade ett krav om ”rätten till välstånd”.

Paulsen återkommer boken igenom till Herbert Marcuses tes om det endimensionella tänkandet, alltså ett tänkande som inte lyckas föreställa sig lösningen på problem utanför det rådande samhällets givna ramar. Detta, menar Paulsen, gäller i stort sett all samtida politik. Politik handlar inte längre om visioner, utan har blivit en administrativ syssla som går ut på att ”rädda kapitalismen från sig själv”. Sällan talas det om vilka värderingar som ligger till grund för det rådande politiska systemet – de är ideologiska just i bemärkelsen att de förblir outtalade och förgivettagna. Påståenden om att arbete är vägen till gemenskap, hälsa, ett meningsfullt liv, och lösningen på såväl brottslighet och integration får oftast stå oemotsagda.

Paulsen tar sig an denna outtalade arbetsideologi och falsifierar många av de förutfattade meningarna som finns om arbete. Han nämner exempelvis studier som visar att en ökande andel personer uppger att de inte skulle välja att fortsätta med sitt nuvarande arbete om det inte vore för lönen. En Gallupundersökning där det framgick att 63 % av de tillfrågande menade att de inte var engagerade i sina arbeten lyfts också fram. Så mycket för meningsfullhet och gemenskap. Att vi går till jobbet rör sig snarare om ett av samhället ålagt arbetstvång – vi jobbar för att vi måste.

Detta innebär dock inte att arbete är meningslöst. Det kan vara meningsfullt för den som utför jobbet, eller för företaget eller organisationen arbetet utförs för, eller för det omkringliggande samhället. Detta bör vi betänka när vi funderar över vilka arbeten vi anser bör utföras i ett samhälle och hur de borde belönas. Paulsen nämner att investeringsbanker i London uppskattats orsaka samhällsskador av en kostnad som är sju gånger så stor som den vinst de genererar, medan förskolepersonal genererar en samhällsekonomisk vinst tio gånger så stor som den lön de får. Varför lönar det sig då rent privatekonomiskt att jobba med det förra snarare än det senare?

Gällande föreställningen om att arbete är bra för hälsan nämner Paulsen fenomenet karoshi, det japanska ordet för att arbeta sig till döds. Han påtalar också att det visat sig att psykiska ohälsa är mer utbredd bland grupper med osäkra anställningsvillkor än bland deltidsarbetslösa. Dessutom är stress och hjärtproblem vanligt förekommande inom grupper som arbetar mycket övertid. Arbete verkar alltså i många fall snarare göra oss sjuka än friska.

Varför inte förkorta arbetstiden? Detta har inte gjorts sedan 1970-talet trots att produktivitetsvinsterna mångdubblats (utan att vi blivit mer välmående av det). Inte heller har produktivitetsvinsterna gett höjda reallöner, istället har dessa gått till kapitalvinster med ökade ekonomiska klyftor i samhället som följd. Statens roll i detta är att stimulera kapitalismen genom att hålla arbetslösheten nere med hjälp av nonsensarbeten. Viktig är också överproduktionens roll. Paulsen menar att vi ofta är eniga om det irrationella i vårt sätt att konsumera, men att vi glömmer att konsumtion är en lösning på överproduktion. Är det inte fullkomligt absurt att vi slänger extrema mängder livsmedel samtidigt som stora delar av jordens befolkning svälter? För att hålla konsumtionen igång krävs en begärsekonomi som med reklam får oss att åtrå det mer och nyare prylar. Dessutom används strategier som planerat åldrande för att försäkra att saker och ting går sönder så att vi måste köpa nya med jämna mellanrum. Men andra ord: ”arbetet är problemet som vi med vår massiva konsumtion täcker upp för.”

Det kan väl knappast sägas vara rationellt? Särskilt inte i ljuset av den ekologiska kris vi befinner oss i. Det nuvarande ekonomiska systemet är helt enkelt inte hållbart. Som Naomi Klein säger är det en fråga om kapitalismen eller klimatet. Till skillnad från Klein tror inte Paulsen att de överhängande ekologiska riskerna har någon större potential att driva oss till handling. Vad vi snarare behöver är visioner om att ett förändrat samhällssystem kan ge oss ett bättre och mer meningsfullt liv.

Till skillnad från essentialistiska arbetskritiker – William Morris, Charles Fourier, Ulrich Beck – som menar att människan av naturen kommer att välja att arbeta även utan yttre tvång, företräder Paulsen, i likhet med sina favoriter André Gorz och Herbert Marcuse, en existentialistisk arbetskritik. Denna falang menar att antaganden om människans natur inte ska spela någon roll för arbetskritiken.

Det ska sägas att Paulsen inte är någon naiv teknikoptimist som tror att teknologin automatiskt kommer att befria oss från arbete. För att detta ska ske krävs ett nytt samhällssystem med förändrade maktstrukturer, vilket i sin tur kräver en värdediskussion. I bokens femte kapitel visar Paulsen på olika sätt att ta sig an en sådan diskussion och beklagar att det efter postmodernismen blivit svårt att upprätthålla föreställningen om att människan har vissa ”sanna” och ”falska” behov. Valet behöver dock inte stå mellan en postmodern eller en essentialistisk uppfattning. Där de senare i och för sig ofta klargör sin position genom att dela in behoven ytterligare i fysiska, psykiska, sociala behov å ena sidan, och ”kvasibehov” som lyxkonsumtion, å andra sidan.

Ytterligare alternativ är vad Paulsen kallar ”den ödmjuka ståndpunkten”, att det är rimligt att värdera behov även om man aldrig kommer att nå en slutgiltig ståndpunkt om i vilket fack de ska placeras. Företrädare för denna ståndpunkt talar hellre om ”basbehov” och ”överflödsbehov”, eller behov och begär. Detta är förvisso mer rättvisande, men kan enligt Paulsen riskera i att inte bli mer än en fråga om terminologi. En sista position är ”den historiekontextualiserande ståndpunkten”, som menar att olika behovs varierande status beror på sammanhanget. Detta kan ju verka rimligt, tillgång till internetuppkoppling är ju mer ett behov i dag än vad det var för tjugo år sedan. Säkert går det att också att förena de olika ståndpunkterna.

I bokens tredje del diskuterar Paulsen i varsitt kapitel produktivt arbete, tjänstearbete, immateriellt arbete och tomt arbete. Han nämner att arbete och produktion kommer allt längre ifrån varandra med övergången till ett tjänstesamhälle. Arbetet får en immateriell karaktär. Men är tjänstearbete alls så nödvändigt för oss? Ofta tar det sig uttryck som emotionellt arbete; vi måste ständigt upprätthålla en fasad av glädje och service, som om vi älskade kundtjänst eller försäljning eller vad vi nu jobbar med. Vi förfrämligas från våra sinnen och tvingas undantrycka spontanitet. För att hindra denna typ av alienation måste, enligt Gorz, produktionen fungera utvecklande för arbetarna och de måste själva sätta målet med produktionen och organisera arbetsprocessen. Det kräver alltså ekonomisk demokrati.

Allra tydligast yttrar sig arbetets meningslöshet och irrationaliteten i arbetssamhället i fenomenet tomt arbete. Det rör sig om människor som till stor del blivit överflödiga i sin yrkesroll men ändå har kvar sina arbeten och ägnar arbetstiden åt helt andra saker än deras tänkta arbetssysslor. Den vanligaste formen av tomt arbete består av ”cyberslacking”, att på kontorstid kolla sin e-post, ägna sig åt sociala medier, eller nätsurfande.

I bokens fjärde och sista del, som är den mest utvidgade i nyutgåvan, diskuterar Paulsen olika former av motstånd mot arbetssamhället. Han vill att kapitlet ska utgöra en motvikt mot den ”strukturalistiska marxismens” bekväma resignation, enligt vilken den enskilda personen inte kan göra någon skillnad och alla individuella motståndshandlingar avvisas som ”livsstilsaktivism”. Istället väntar man på att systemets inneboende kristendenser ska leda till kollaps och sätter sin tilltro till Partiet. Man producerar mängder av teoritunga texter som kritiserar kapitalismen, men ger inga alternativ eller någon uppmaning till handling och för ingen värdediskussion. Paulsens bild av den strukturalistiska marxismen är visserligen något onyanserad, men jag är helt enig med honom om att kritik måste följas av praxis.

Som en möjlig individuell motståndsstrategi framhåller Paulsen ekoaktivism, som går ut på att minska det individuella deltagandet i samhällsekonomin både gällande konsumtion och produktion. Det kan röra sig om fildelning, friganism, eller maskning och sabotage på arbetet. Downshifting är ytterligare ett alternativ, alltså att frivilligt gå ner i arbetstid för att leva enklare och till större del självförsörjande. Denna sorts individuella motstånd är än så litet men kan bli betydelsefullt om många sluter upp. Paulsen menar också att det är att betrakta som en ”anarkistisk gymnastik”, en terapeutisk övning i att bryta mot små irrationella lagar eller förordningar och istället lita till sin egen omdömesförmåga, helt enkelt för att man själv mår bättre av det.

Föreställningen om att individuellt motstånd skulle undergräva kollektivt dito är märklig. Att motverka reformer med argumentet att det fördröjer revolutionen är inte särskilt övertygande och att någon revolution skulle inträffa förefaller ändå inte särskilt troligt. Revolutionära frasradikaler är också helt ofarliga för det politiska etablissemanget eftersom de saknar konkreta alternativ. Det finns ingen anledning till att sitta och vänta på att det nuvarande systemet ska kollapsa. Varför inte redan nu börja lägga grunderna för ett nytt ekonomiskt system inom det rådande? Detta görs såklart bättre om vi går samman och skapar exempelvis delningsekonomier och allmänningar. På politisk nivå kan man givetvis organisera sig i sociala rörelser, verka för basinkomst, arbetstidsförkortning eller slåss för en demokratisering av arbetslivet.

Paulsens uppmaningar är förvisso skissartade, men ändå hoppingivande och jag gillar att han försöker visa på alternativ till det han kritiserar. Boken är inte ett facit på hur ett bättre samhälle skulle se ut, men visar varför det bör ligga i vårt intresse att avskaffa det rådande samhällssystemet, som Paulsen kallar ”arbetssamhället”. Han sammanfattar kärnfullt problematiken med detta samhälle:

Arbetssamhället är det system som stjäl tid av människor; tid som skulle kunna ägnas åt familj, vänner eller valfria aktiviteter. Arbetssamhället är det system som skulle kräva ytterligare 3,2 jordklot om det i sin mest utvecklade form (den västerländska) spred sig till resten av världen. Arbetssamhället är det system som låter miljoner människor dö av undernäring varje år, samtidigt som hälften av all mat som skördas hamnar på soptippen. Denna vardagsmisär, denna normaliserade levnadssmärta, bottnar varken i konsumtionshysteri, globalisering av världshandel eller massmedial indoktrinering. Det är arbetstvånget, särkopplingen av produktion från behov och oförmågan att ta vara på teknologins befrielsepotential som pressat fram detta rekord i relativ misär – en relativ misär, eftersom skillnaden mellan det som är och det som skulle kunna vara aldrig har varit större.

Primatologiska perspektiv

För ett par veckor sedan var det dags för Lunds universitets årliga Pufendorfföreläsningar. Årets gäst var den nederländske primatologen Frans de Waal som i tre föreläsningar diskuterade empati, samarbete, moral och kognition i djurvärlden. De Waal pratade om hur svårt det var att i början av hans karriär nå ut med forskning som visade på empati och samarbete i djurvärlden. Då rådde konsensus om att naturen är grym och att människan, liksom andra djur, är en egennyttig vinstmaximerare, som dock skiljer sig från andra arter genom att moralens tunna fernissa håller vår djuriska natur i schack. För ett par årtionden sedan var det också viktigt att framhålla alla de sätt på vilka människan står över djuren; förutom genom moralen, också genom förmågan att använda verktyg och intelligens. De Waal problematiserade och motbevisade dessa påståenden övertygande. Vi vet nu att många djur är kapabla att använda verktyg och att skapa dessa själva. Det har gjorts experiment med fåglar som lyckas fiska upp mat ur en smal behållare med hjälp av en krok som de själva böjt till, och exempelvis schimpanser använder stenar för att knäcka nötter. De Waal visade i det senare fallet en intressant video där schimpanserna först plockade upp ett stenblock från ett ställe och sedan gick en lång väg för att hämta nötterna innan de knäckte dem, vilket visar på förmågan att planera.

De Waal är kritisk till försök att jämföra intelligens mellan olika arter. Teorier om att intelligens kan mätas genom hjärnans storlek eller har med antal neuroner att göra har sedan tidigare förkastats och vad som återstår är olika typer av intelligenstester. Dessa är orättvisa eftersom testens utformning tenderar att privilegiera vissa arter framför andra. Olika arter har helt enkelt olika typer av intelligens. Dessutom tenderar testen att vara orättvist utformade genom att till exempel människobarn får sitta i sina föräldrars knän medan de gör ett test, medan schimpansungar som gör samma test separeras från sina föräldrar och placeras i burar, vilket medför förhöjda stressnivåer. Dessutom har alla arter olika sorters intelligenser och hur ett rättvist test skulle utformas är det ingen som riktigt vet, och man kan även fråga sig varför ett sådant skulle vara viktigt. Gissningsvis är det människans fåfänga önskan att få sin överlägsenhet bekräftad som ligger bakom.

En teori är att människans särart ligger i språket. Att andra arter kan kommunicera med varandra är sedan länge känt och som visades i Project Nim kan schimpanser lära sig teckenspråk och kommunicerar hyfsat framgångsrikt med detta. Dock tycks inga andra arter ha förmågan att använda syntax för att konstruera hela meningar, även om, påpekade de Waal, andra arter kan ha kommunikativa system som fyller liknande funktioner. Det tycks alltså inte finnas något unikt mänskligt, utan människans förmågor är snarare varianter på förmågor som delas av många andra arter.

Förutom att visa exempel på primaters förmåga att planera i förväg och att kommunicera med varandra kunde de Waal också visa exempel på primater med ett imponerande flash memory och en god förmåga att synkronisera sitt beteende, samt på en ganska fantastisk förmåga till samarbete mellan olika djur. Mest intressant tycker jag ändå att frågorna om moral hos djur är. Dessa har de Waal även behandlat i boken Bonobon och tio guds bud: På spaning efter humanism bland primater som driver testen att moralen finns medfödd inom oss, snarare än att vara något som vi pålägger oss själva. De Waal visar övertygande på att andra arter har rättvisekänsla. Om två apor får olika belöning för samma uppgift – i exemplet får den ena en druva, den andra en bit gurka – blir den som får sämst belöning (gurkan) så pass upprörd att den kastar iväg gurkan. Än mer irriterad blir den apa som får gurkan i belöning om apan som får druvan över huvud taget inte behövt utföra någon uppgift för att få sin belöning. Det finns även roliga exempel med barn som reagerar likadant på detta.

Förutom rättvisekänsla har även andra arter en förmåga till empati. Primater delar gärna med sig till andra i gruppen om en av dem får mat och tröstar varandra vid behov. De Waal visade också exempel på när en mus fritar en annan som stängts in i en trång behållare, och på hur stressnivån hos en sork som getts elchocker förs över till dennes partner, som i sin tur försöker trösta den elchockade sorken genom att putsa dess päls. När en i publiken frågade om forskarnas etik gentemot djuren så tycktes de Waal förvånansvärt nog inte se något problem med detta. Att orsaka djur lidande för att förstå moralen bättre tycks uppenbart problematiskt och aningen motsägelsefullt, kan jag tycka.

Det är intressant att de Waal väljer att tala om humanism bland primater som ett sätt att ringa in de moraliska beteenden som han menar finns medfödda hos både oss människor och många andra djur. Möjligen är detta menat som en ironi som helt förbigår mig, för om rättvisekänsla och empati inte är specifikt mänskliga, som de Waal övertygande visar, tycks det ju absurt att benämna dem med detta begrepp. I själva verket tycks mycket av de Waals forskning problematisera just humanismen och föreställningen om det specifikt mänskliga. Gränsen mellan människor och andra arter blir allt vagare (samtidigt som det samma intressant nog kan sägas om gränsen mellan människa och maskin, men det är en annan fråga) och antropocentrism och speciecism tycks som allt mer problematiska hållningar. Borde inte detta rimligen leda till att vi uppvärderar andra arter genom att utöka djurskyddslagar, avskaffa köttindustrin, förbjuda djurcirkusar, värnar om andra arters naturliga livsmiljö och så vidare? Tyvärr verkar det inte så. Många av primaterna i de Waals exempel bor också själva i inhägnader. Men om de nu har så mycket vad gäller känslor, intellekt, empati, kommunikation, med mera gemensamt med oss människor, borde man då inte fråga sig om det över huvud taget är etiskt försvarbart att det förhåller sig på det viset?

Till sist är det intressant att fråga sig hur det kommer sig att denna typ av forskning fått så pass stort genomslag just nu. Är det för att den uppvärderar kroppen och känslorna mot förnuftet? Denna tendens finns även inom mycket humanistisk forskning. Eller är det att betrakta som att individualismen har nått vägs ände? Vill vi nu hellre se oss som sociala gruppvarelser med en inbyggd godhet. Kanske för att detta skänker hopp om att vi kan ställa världen till rätta, stoppa den globala uppvärmningen och leva i harmoni med naturen? Eller är det kanske för att forskningen skulle kunna användas för att politiskt argumentera för en omfördelning av resurser (genom att anspela på den medfödda rättvisekänslan) mot den växande ojämlikheten som debatterats så mycket under de senaste åren? I vilket fall är det intressant forskning med potentiella politiska implikationer värda att fundera över.

Virtuella frizoner och verkliga dilemman

I ett berömt tankeexperiment uppmanas vi av filosofen Robert Nozick att föreställa oss att vi gavs möjligheten att tillbringa resten av våra liv i en maskin som enbart producerade erfarenheter förknippade med njutning. Om lycka var allt som spelade roll för oss borde vi rimligen välja detta. Uppkopplade i maskinen skulle vi uppleva det mest fulländade liv vi någonsin kunnat föreställa oss, ändå skulle de flesta avstå från att koppla upp sig till njutningsmaskinen. Nozick menar att detta beror på att det inte bara är upplevelsen av njutning eller lycka som är viktig för oss, utan att faktiskt göra sakerna som leder till dessa erfarenheter. Dessutom vill vi forma oss själva som personer och detta är inte möjligt isolerade från verkligheten, uppkopplade till njutningsmaskinen och ovetande om världen runt oss.

Jag kommer att tänka på Noziks tankeexpermient efter att ha sett Jennifer Haleys utmärkta pjäs The Nether på Dramaten. I den närliggande framtid pjäsen utspelas i har Internet utvecklats till ”Nether”, en virtuell värld som framstår som lika verklig som den icke-digitala världen. Uppkopplad till Nether väljer användarna en kropp att vistas i och rör sig i denna på samma sätt som i verkligheten och med full tillgång till alla sinnesintryck. Inne i Nether är man, likt i Nozicks njutningsmaskin, omedveten om vad som försiggår i verkligheten. Samtidigt är Nether så integrerat i människors liv att själva distinktionen mellan Nether och verkligheten är svår att upprätthålla. Man kan själv välja att logga in och ut när man vill, men vissa användare har blivit så fästa vid den värld och den identitet de skapat för sig i Nether att de — likt i Nozicks tankeexperiment — valt att koppla upp sig för resten av sina liv. De har blivit ”skuggvarelser”.

I den framtid The Nether utspelar sig i har naturen blivit en bristvara. Att få uppleva riktiga träd är sällsynt, men inloggade i Nether finns möjligheten att uppleva perfekt återgiven virtuell natur. En av pjäsens huvudpersoner har byggt upp en romantisk värld han kallar ”Gömstället”. Där finns det trädgårdar, oförstörd natur och vackra trähus. Är detta framtiden vi har för oss; att vi förstör världen så pass mycket att vi måste återuppfinna naturen digitalt för att över huvud kunna uppleva den? Skulle det finnas en risk i att skapa såpass bra naturmiljöer i en virtuell verklighet att vi riskerar att försumma verklighetens natur än mer än vi gör idag?

Huvudsyftet med gömstället är dock ett annat. Pjäsen utspelas främst i ett förhörsrum utanför Nether, där Gömställets skapare är den anklagade. Gömstället är nämligen primärt en plats till för att pedofiler ska kunna leva ut sina fantasier. Skaparen menar att detta är inom lagens ramar. Visst är själva upplevelsen i Gömstället precis den samma som i verkligheten, men skillnaden är att det inte finns något brottsoffer. Bakom barnens kroppar döljer sig vuxna människor som enbart spelar barnens roller i den virtuella världen. Inte heller de vuxna framträder i sina verkliga gestalter, utan väljer en av möjliga kroppar för att vistas i Gömstället.

Detta påminner om TV-serien Westworld, där människor besöker en upplevelsepark befolkad av extremt verklighetstrogna robotar. Liksom i The Nether erbjuds besökarna att leva ut sina mest förbjudna fantasier utan att behöva ta konsekvenserna för dessa. Allt är ju bara på låtsas. I Westworld kan besökarna ge sig in i Vilda västern-äventyr och revolverdueller utan fara för sina egna liv. Robotarna de dödar servas, återuppstår och fortsätter spela sina roller som att inget hade hänt. Även i Gömstället finns möjligheten till mord. Skaparen av Gömstället, som framträder som en karaktär kallad Papa, till och med uppmuntrar användarna att döda barnen emellanåt för att snabbt se dem återuppstå. Detta för att lättare kunna håll distansen till dem och påminna sig själva om att Gömstället inte är verkligheten.

I polisförhöret försvarar mannen bakom Papa Gömstället med att det fungerar som en ventil som förhindrar honom och andra pedofiler att leva ut sina förbjudna begär i verkligheten. Det är både juridiskt och moraliskt försvarbart, menar han. Det är en plats där människor som har svårt att passa in i verkligheten ges friheten att vara sig själva, påstår han. Men det är en modifierad sanning, för även i Gömstället finns det regler. Till exempel är det förbjudet att säga något om sitt liv i verkligheten utanför Nether. Denna distinktion mellan verklighet och Nether, och mellan det riktiga jaget och den virtuella identiteten visar sig omöjlig att upprätthålla. Det finns sprickor i Nether där verkligheten sipprar in och tack var dessa kan en infiltratör från polisen röja Papas verkliga identitet.

Pjäsen väcker många viktiga frågor om förhållandet mellan verkligheten och det virtuella och får mig att tänka på det uppmärksammade mangamålet för ett par år sedan, då en serietecknare stod anklagad för innehav av barnpornografi. Bilderna var uppenbart tecknade, åldern på figurerna obestämbar och brottsoffer saknades. Han friades i Högsta domstolen. I fallet i The Nether är det svårare. Även här saknas brottsoffer, men den virtuella världen i Nether är så kusligt lik verkligheten att ett samlag med barn i Gömstället faktiskt är utbytbart mot ett verkligt samlag. Detsamma gäller mord. Men det verkar absurt att ett mord i Nether skulle vara straffbart eftersom de virtuella figurerna återuppstår omedelbart. Så man måste då fråga sig varför en virtuell våldtäkt skulle vara straffbar, om inte ett virtuellt mord är det? Frågan är också om ett ställe som Gömstället verkligen förhindrar verkliga övergrepp eller om det riskerar att skapa dessa begär hos personer som annars inte skulle haft dem.

Pjäsen är bland det obehagligaste och mest tänkvärda jag sett. Den ställer viktiga frågor om var den digitala utvecklingen är på väg och vilka potentiella problem vi kan stöta på. Hur kommer förhållandet mellan virtuellt och verkligt att förändras, vilka regler – både etiska och juridiska – ska gälla i den virtuella världen? Finns det en risk att vi bygger en så pass idealiserad frizon för oss själva i den virtuella världen att vi riskerar att allt mer överge verkligheten? Jag tror inte det, av liknande skäl Nozick anger för att vi skulle välja verkligheten framför njutningsmaskinen. Men detta gäller bara så länge vi känner att vi har hopp om ett bra liv i ett gott samhälle. Låter vi världen förfalla och förlorar våra framtidsutsikter och möjligheten att skapa oss själva och att påverka vår framtid kommer också skälen för virtuell isolation i en värld som Nether att öka.

Konstens gränser

Under julen har jag läst Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn: Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser. Det är en välskriven och tänkvärd reportagebok som behandlar frågor om konstens samhällsfunktion, var yttrandefrihetens gränser bör dras och hur tilltagande extremism – både högerextrem och islamistisk – bör bemötas.

Boken tar avstamp i Lars Vilks konstnärskap och framför allt det kontroversiella verket ”Profeten Muhammed som rondellhund”. Det är tio år sedan detta skapades i samband med att Vilks av en värmländsk hembygdsgård inbjöds att delta i en utställning om hundar i konsten. Året innan hade danska Jyllands-Posten hamnat i blåsväder och utsatts för hot från islamistiska extremister efter att ha publicerat karikatyrer av Muhammed. Samtidigt var Sveriges folkligaste konstuttryck vid tiden så kallade ”rondellhundar”, vilka uppstått efter att ett konstverk i en av Linköpings rondeller, föreställande bland annat en hund, hade vandaliserats. I sympati hade folk runt om i landet börjat sätta ut egna små hundfigurer i rondeller.

Eftersom hembygdsgården uttryckligen uppmanade till lite farlig och utmanande konst såg Vilks det som ett tillfälle att testa hur långt konstvärldens ofta uttryckta uppskattning av provokativ konst och försvar av yttrandefriheten sträcker sig. Han kombinerade de två ovan nämnda kulturyttringarna till en teckning av Muhammed som rondellhund. Till skillnad från karikatyrerna i Jyllands-Posten, som är uppenbart rasistiska och anspelar på stereotyper, är Lars Vilks teckning snarare i kategorin knäpp, fånig och möjligen lustig. Dessutom är rondellhunden till skillnad från de danska karikatyrerna målad av en erkänd, om än kontroversiell, konstnär och avsedda för en liten utställning och inte för publikation i en av landets största tidningar. Det provokativa tycks ligga i att Muhammed över huvud taget avbildades samt att han gjorde det som hund, vilket i muslimsk kontext är att betrakta som en förolämpning.

Om hembygdsgården hade ställt ut Vilks teckningar hade historien möjligen slutat där. Dock ansåg de, med Jyllands-Posten i åtanke, får man gissa, att teckningarna var för provokativa. När deras refusering blir känd väljer Nerikes Allehanda att publicera en ledare om konst och yttrandefrihet plus en bild av Vilks teckning. ”Rätten till religionsfrihet och rätten att häda religioner hör ihop. De förutsätter varandra”, skriver Lars Sörman i texten. Att flera gallerier av rädsla avböjt att publicera teckningarna ansåg han problematiskt. Och det är det ju – ingen ska behöva skrämmas till tystnad.

Efter publiceringen bryter konflikten lös. Muslimer i Örebro demonstrerar mot tidningen och protesterna sprids över världen. I Pakistan bränns svenska flaggor och en docka föreställande Fredrik Reinfeldt. Vilks teckningar blir en världsnyhet. Till skillnad mot Danmarks mer hårdföra linje mot den islamska världen efter proteststormen mot Jyllands-Posten, väljer Sveriges regering att föra en dialog med muslimska ledare och ambassadörer. Man poängterar att den svenska regeringen inte har något otalt med islam, men att tryck- och yttrandefriheten innebär att regeringen varken kan eller vill censurera enskilda konstnärer eller tidningar i fall som detta. Denna dialogiska linje tolkades generellt som en ursäkt från Sveriges sida och lugnade proteststormen.

Debatten som följde på rondellhunden blev väldigt polariserad. Kulturetablissemangen dömde, med få undantag, ut Vilks, som blivit något av en persona non grata i konstvärlden sedan dess. Bland Vilks försvarare finner vi framför allt högerextrema och rasistiska grupper som gärna vill spela rollen som tryck- och yttrandefrihetens försvarare. Det handlar inte om att dessa delar Vilks kultursyn. Det gör de inte, om de ens känner till den. Snarast handlar det om att de ser en chans att försvara ”rätten” att smäda och häckla islam. Som bekant brukar inte tryck- och yttrandefriheten stå särskilt högt i kurs i länder där högerextrema har makten.

Vilks är en konceptkonstnär. Han menar att idéer styr konsten och att det viktiga inte är själva objekten, utan reaktionen de väcker. Enligt det betraktelsesättet är konstverket rondellhunden en pågående process som involverar alla reaktioner och debatter den orsakat. Som Dan Jönsson påpekar i Orrenius bok är inte rondellhunden att betrakta främst som en provokation mot muslimer, utan mot konstvärlden. För att visa att allt inte är tillåtet, att öppenheten och provokationerna som man gärna hyllar har en gräns. Vilks själv värnar om gränsöverskridanden, nyskapande och ifrågasättande, som han menar är ovanligt inom den hycklande konstvärlden, där det mesta är trist, förutsägbart och mainstream. Dan Jönsson drar i boken en parallell till hur utskrattad Lena Adelsohn Liljeroth blev när hon menade att NUGs nedklottrade tunnelbana i verket ”Terrotorial Pissing” gick för långt. Samma kulturetablissemang som skrattat ut henne reagerade själva likadant inför Vilks rondellhund. Man hyllar det provokativa och gränsöverskridande, men bara när man provocerar på ”rätt” sätt och överträder ”rätt” gränser.

Invändningarna mot Vilks har varit många. Vissa menar att han tydligare borde ta avstånd från antimuslimska och högerextrema grupper som använder sig av hans rondellhund, andra frågar sig varför han inte också smädar judar eller kristna. En del verkar mena att han borde lämna islamkritiken till människor som faktiskt är muslimer och att han sparkar nedåt. Själv anser Vilks inte att muslimer är att betrakta som en försvarslös och förtryckt grupp. Han anser snarare att föreställningen om maktlöshet är minoriteters bästa vapen. En del anser att det över huvud taget var fel av honom att avbilda Muhammed, andra tycker att visst får han rita honom, men att då får han skylla sig själv när islamisterna kommer efter honom. Dessa personer anser att den skattefinansierade säkerhetsapparaten kring Vilks är ett slöseri med skattepengar. Jag är skeptiskt till den sistnämnda invändningen. Vi bör kunna vänta oss att Sverige ställer upp med de nödvändiga resurserna för att skydda alla medborgare som lever under hot. Detta bör vara villkorslöst och lika för alla, inte beroende av myndigheternas bedömning av en persons moraliska karaktär.

Varför rondellhunden skulle bli bättre av att Vilks även smädade andra religioner har jag svårt att se, och jag kan inte heller förstå varför religion (eller andra företeelser) bara skulle få kritiseras från ett inifrånperspektiv. Att döma ut Vilks enbart på grund av att han tecknat Muhammed klingar för övrigt falskt. Faktum är att avbilder av Muhammed förekommer även inom vissa muslimska grupper (främst bland shiamuslimer) och att Vilks själv tecknade honom redan 2001, då som en besökare på bandymatch i Kalix. Verket den bilden ingick i hyllades av konstvärden och inga proteststormar uppstod.

Det särskilda med rondellhunden är den stora spridning den fick och de reaktioner den gav upphov till. Det som provocerat många är att Vilks inte vill be ursäkt eller förklara sin egentliga uppfattning om islam. Istället har han gladeligen accepterat inbjudningar från diverse islamkritiska grupper på högerkanten och kommit att associeras med dessa. Vilks nekar inte heller till att rondellhunden har blivit en del av den islamkritiska rörelsen. Detta gör honom ytterligare obekväm för kulturetablissemanget. Vilks själv menar att han gärna skulle föreläsa hos grupper på andra sidan det politiska spektrat, men att de inte längre bjuder in honom. Skälet till utfrysningen av Vilks ur kulturvärlden har ofta sagts vara att hans närvaro medför ett hot och att man inte kan garantera säkerheten. Ett ytterligare vanligt skäl är att Vilks förknippas med obehagliga politiska åsikter och många tycks rädda för att även de kan börja förknippas med dessa åsikter genom att figurera i samma sammanhang som honom. Det är fegt. Vi måste ju kunna diskutera, arbeta och umgås med människor med andra åsikter än oss själva, utan att själva tillskrivas deras åsikter. Alternativet är minst sagt klaustrofobiskt.

Är då säkerhetsrisken som följer på Vilks närvaro ett rimligt skäl till att förbjuda honom tillträde till offentliga platser? I Orrenius bok framkommer att man på Nordiska museet, där Vilks gärna äter lunch, ber honom att sluta besöka dem på grund av det obehag hans närvaro väcker. På Kulturhuset sätter VD Benny Fredriksson stopp för honom, vilket leder till en konflikt med konstchef Marianne Lindberg De Geer, som avgår till följd av bland annat detta. Men om grupper på högerflanken vågar fortsätta bjuda in Vilks och säkerheten faktiskt upprätthållits bra, utom vid tillfället i Köpenhamn 2015, då en person blev dödad, borde då inte andra kunna bjuda in honom? Och är det inte att ge vika för rädsla och hot att inte göra det? I och med att hans verk väckt så stor uppståndelse kan man också fråga sig om det inte är viktigt att dessa ställs ut och sätts i ett sammanhang så att folk faktiskt kan se dem, få hjälp att tänka kring dem, och skaffa sig en egen uppfattning. Borde inte det kunna leda till en mer balanserad debatt och bättre förståelse?

Vilks, liksom många på högerkanten, är av åsikten att ingen i Sverige vågar tala om muslimer och de problem invandringen, enligt dem, medför. De menar att det råder en ”tystnadskultur”. Men när SD är tredje största parti och det skett en allmän högergir inom politiken, gränskontroller upprättats, och i stort sett alla politikers sommartal i Almedalen hyllar Sverige, svenskhet, ”svenska värden” och dylikt, kan man ju fråga sig om detta verkligen stämmer. Man kan också fråga sig om Vilks karikatyrer och det smädande av muslimer och invandrare som förekommer på sajter som Avpixlat verkligen är att tala om ”problemet”. Det förfaller i så fall att vara en väldigt osaklig debatt som snarare spär på motsättningarna.

Vilks har varit jobbigt inkonsekvent med sina åsikter om islam och har vägrat ta avstånd från rasism. I boken framkommer att Vilks anser det fel att generalisera om muslimer och inte delar uppfattningen att islam tar över väst, eller att det skulle vara omöjligt att modernisera islam. Han menar att han inte har problem med muslimer, utan att de har problem med honom. Han anser dock inte att det ingår i hans roll som konstnär att opponera sig mot eller ta avstånd från rasism. Samtidigt är det uppenbarligen väldigt viktigt för Vilks att hans konst provocerar vad han kallar ”makten”. Men i hans ögon tycks det inte röra sig om den reella politiska eller ekonomiska makten, utan mot vad kulturetablissemanget har för värderingar. Alltså mot vad diverse högerradikaler kallar ”kulturmarxister” eller ”PK-vänstern”.

Det dogmatiska förhållningssättet till yttrande- och tryckfriheten som Vilks delar med högerextrema grupper (när det passar dem) är föga produktivt. Man vägrar helt enkelt att föra dialog med meningsmotståndare och bidrar enbart till en polariserad och onyanserad debatt. Men faktum är ju att yttrandefriheten redan idag har gränser och att det skiljer sig länder emellan var den gränsen dras. Att hitta en balans mellan friheten att säga i stort sett vad man vill och förbudet att smäda, förödmjuka och håna andra är svårt och var gränsen ska dras måste ständigt omprövas. Samtidigt ska vi givetvis försvara yttrandefriheten och Vilks – eller andras – rätt att avbilda Muhammed. Men vi måste samtidigt kunna kritisera detta ur etisk synvinkel och problematisera den bildtradition teckningarna ingår i, som Mohammad Fazlhashemi påpekar i boken. Detta bör vara konstkritikens roll. Tyvärr har detta perspektiv haft väldigt svårt att nå fram i debatten, som istället blivit hätsk och polariserad. Precis som både ytterhögerns nationalister vill ha den och precis som islamisterna vill ha den, eftersom det skapar intrycket att man måste välja endera av dessa sidor.

I Vilks postmoderna konstsyn är autenticiteten avskaffad och livet ett skådespel. Konsten är det högsta av alla värden och konstnären har inget som helst moraliskt eller politiskt ansvar. Problemet är att detta är en dogmatisk inställning med politiska och moraliska implikationer, vilket Vilks själv inte tycks inse. När högerextrema debattören Julia Caesars verkliga namn (Barbro Jöberger) avslöjas sätter hon igång en storm av hot och hat mot Orrenius, som är en av dem som varit henne på spåren. Detta hyllar Vilks, som menar att Jöberger avgår med segern tack vare en kreativ manöver. Han reducerar det hela till en konstnärlig performance. De moraliska implikationerna och Orrenius lidande bekommer honom inte. Detta visar på Vilks tendens att ge estetiken högsta företräde. Politik, moral, ansvar, saklig debatt och demokrati har inget att sätta upp mot konsten. Detta är en farlig konstsyn.

Postanarkism?

När jag 2011 diskuterade ämnesval inför kandidatuppsatsen i filosofi tillsammans med mina kursare nämnde en av dem att hen ville skriva om anarkismen. Vår lärare avfärdade detta med att diskussionen om anarkism var död inom samtida filosofi. Tyvärr följde min kursare rådet och övergav sitt tilltänkta ämnesval. Om kursaren istället för att lita på vår lärare hade undersökt saken hade hen upptäckt att det anarkistiska tänkandet tvärtom var på uppgående inom filosofin. Visserligen inte inom den så kallade analytiska traditionen som dominerar i Sverige, men väl bland (företrädesvis) amerikanska tänkare som inspirerats av den postnietzscheanska kontinentalfilosofin. Hur kommer sig detta intresse för anarkismen? Hur skiljer det sig från tidigare anarkistiskt tänkande? Och hur ska teoriutvecklingen förstås utifrån de senaste decenniernas förändringar av världsläget?

På grund av den framträdande roll poststrukturalistisk teoribildning spelat för samtida anarkistiska teoretiker etiketteras de senaste årens anarkistiska tänkande som ”postanarkism”. En annan term som används är ”new anarchism”, efter rubriken som sattes på en artikel av David Graeber i New Left Review 2002. Graeber diskuterar där den rörelse som uppstod i samband med protesterna i Seattle 1999 och som av dess kritiker missvisande kallats antiglobaliseringsrörelsen, men bättre benämns som den globala rättviserörelsen. I Sverige blev den känd i och med protesterna mot toppmötet i Göteborg 2001. På senare år har den tagit sig uttryck i till exempel Occupy-rörelsen. Denna ”nya anarkism” har också kallats tredje vågens anarkism. Enligt detta synsätt avslutades den första vågen efter spanska inbördeskriget och den andra uppstod i och med protesterna i Paris 1968 och kom att hämta teoretisk inspiration från exempelvis Gilles Deleuze och Michel Foucault.

Kärnan i den nya anarkismen är dess motstånd mot nyliberalismen med dess tillväxttro och profitjakt. Rörelsen är antikapitalistisk och radikaldemokratisk. Graeber framhåller att hjärtat av rörelsens ideologi är att skapa nya former av organisering genom horisontella konsensusbaserade nätverk i motsats till hierarkiska organisationsformer. Detta innebär också att det inte finns några ledare och att det inte finns en agenda, vilket också förvirrade media under Occupy Wall Street, då protesterna emellanåt kritiserades för just bristen på konkreta ställningstaganden och mål. Men i detta låg, enligt ett anarkistiskt synsätt, rörelsens styrka.

Många i denna rörelse skulle säkert inte kalla sig själva anarkister, men poängen är att organisationsformerna tenderar att vara anarkistiska. Här förenas många skilda kamper: mot miljöförstöring och exploatering, mot rasism, mot ekonomisk ojämlikhet, mot WTO, NAFTA och TTIP; för HBTQ-rättigheter, för arbetares rättigheter, för djurs rättigheter, för feminism. Medan marxismen fokuserar på ekonomisk klasskamp är den globala rättviserörelsen en kamp mot flera olika former av förtryck, som många gånger hänger samman. Därför har den intersektionella analysen blivit ett viktigt redskap för anarkister och är då alltid förankrad i det politiska målet att avskaffa maktordningar. En ytterligare skillnad mot marxismen är att denna är centralistisk, medan anarkismen är för decentralisering av makten. Dessutom förkastar anarkister, till skillnad från marxister, idén om politisk representation. Anarkister vill inte skapa en ny hegemoni, utan strävar efter direkt demokrati och försöker skapa alternativ till stat och företagsbaserade former av social organisering.

Mot denna bakgrund bör vi förstå det nya akademiska intresset för anarkistisk teoribildning, som alltså bland annat tar sig uttryck i det som kallas postanarkism. Att intresset för anarkism är på uppgång inom akademin kan vi se i antologier som Post-Anarchism: A Reader och The Anarchist Turn. Viktiga i dessa är influensen från Foucaults genealogiska metod och maktanalys. Maktanalysen visar på att makt inte enbart är repressiv, utan också produktiv. Nyttan för den anarkistiska akademikern kan här vara att belysa olika typer av subjektsformation, exempelvis hur det nyliberala samhället formar människan till en kombination av entreprenör och konsument och samtidigt undertrycker andra former att subjektsblivande. Dessutom vidgas maktanalysen till att se andra maktutövare än stat och kapitalägare, vilket emellanåt varit en begränsning hos äldre anarkistiska tänkare. Genom poststrukturalismens kritik av de motsatspar som präglat den västerländska idéhistorien, som exempelvis förnuft – känsla, manligt – kvinnligt, medvetande – kropp, kultur – natur, ges ytterligare verktyg för att fördjupa den anarkistiska analysen.

Poststrukturalismen medför även en kritik mot essentialism (exempelvis tron på en beständig mänsklig natur) och mot den traditionella kunskapsteorin, enligt vilken sanning är en fråga om korrekt verklighetsavspegling. Dock ska framhållas att poststrukturalismen i sig inte är anarkistisk, även om den kan bidra med verktyg till en fördjupad anarkistisk analys. Liksom det är fullt möjligt att vara poststrukturalist utan att vara anarkist behöver en anarkist inte vara poststrukturalist. Man ska nog över huvud vara försiktig med att dra för stora paralleller mellan filosofisk åskådning och politiska ideal. Det är lätt att hitta exempel på folk som legat nära ett poststrukturalistiskt betraktelsesätt utan att ha varit anarkister. Nietzsche och Heidegger, vars tänkande varit en avgörande influens för poststrukturalismen, stod politiskt långt från anarkismen, och ingen av de tänkare som främst förknippas med poststrukturalismen – Foucault, Deleuze, Derrida – ansåg sig vara anarkister. I USA finner vi tydliga filosofiska paralleller till poststruktiralismen i den filosofiska pragmatismen, vars främsta företrädare, som John Dewey och Richard Rorty, varit progressiva reformistiska socialliberaler.

Jag uppfattar ett av problem med poststrukturalistiskt tänkande vara att det ofta leder till väldigt snåriga och svårbegripliga teoretiska resonemang utan tydlig förankring i den praktiska verkligheten. Här skulle ett alternativ för anarkistister vara att istället blicka mot just pragmatismen, som tenderar att hävda att all kunskap är just praktisk och handlingsorienterande. Dessutom är pragmatisterna hängivna humanister – likt många tidigare anarkister, som Kropotkin – till skillnad mot en del samtida postanarkister, vars uttalade anti-humanism jag har svårt att se poängen med.

Kanske skulle anarkismen kunna hjälpa till att förankra intersektionella och poststrukturalistiska analyser i politiska mål om exempelvis självorganisering, decentralisering, självförsörjning och horisontellt beslutsfattande? Klyftan mellan teori och praktik skulle därmed överbyggas och risken för överdrivet teoretiserande minskas. Vi som identifierar oss med någon slags progressivism måste våga formulera politiska visioner och förankra vårt tänkande i den praktiska verkligheten, men utan att sätta alla våra förhoppningar till ett specifikt politiskt parti eller en för snäv (dogmatisk) ideologi. Den pluralitet av kamper som förs av inom ramen för den globala rättviserörelsen bär på 2000-talets mest löftesrika politiska visioner i den anti-kapitalistiska kampen mot nyliberalismens utbredning. Möjligen kan poststrukturalism och den nya anarkismen ge någon slags inspiration i detta avseende?

Foucault och idéhistorien

Mot slutet av Vetandets arkeologi frågar sig Michel Foucault aningen uppgivet om han, när allt kommer kring, inte är annat än en vanlig idéhistoriker som försöker omforma den egna disciplinen. Han har då ägnat stora delar av boken åt att utveckla en historisk analysmetod i kontrast till vad han uppfattar som kännetecknande för idéhistoriska analyser. Huruvida Foucaults karakterisering av idéhistoria är rättvisande eller ej lämnar jag osagt. Intressant är dock att ställa hans beskrivning av idéhistorien mot vad han kallar ”arkeologi” och senare ”genealogi”.

Foucault menar att idéhistoria ofta undersöker existerande discipliner och övergången mellan icke-vetenskap och vetenskap. Idéhistorien tenderar att klassificera föreställningar som antingen nya och originella, eller gamla och traditionella för att beskriva konflikten dem emellan. För de idéer som anses originella försöker idéhistorikern upprätta kontinuerliga utvecklingslinjer, urskilja dess upphovsmän och tidpunkten för dess för uppståndelse. De traditionella föreställningarna behandlas istället som långsamma och tröga, i analysen av dem spelar upphovsman och tillblivelseögonblick ingen roll. Foucault tar avstånd från detta förhållningssätt. Att avgöra ett yttrandes eller en föreställnings originalitet anser han inte bara problematiskt, utan föga meningsfullt. Arkeologin förkastar därför motsättningen originalitet – banalitet, för att istället fokusera på utsagors regelbundenhet utan att värdera dem efter detta mönster.

Idéhistorien är genom sitt fokus på födelse, kontinuitet och totalisering en traditionell form av historieskrivning, menar Foucault. Arkeologin, å sin sida, har diskursen som analysobjekt. Men alltså inte dess tillblivelse eller upplösning. Arkeologin sysslar inte heller med tolkning av diskursen. Det vill säga, den försöker inte nå diskursens föreställda ”kärna” eller avtäcka någon dold mening bortom diskursen. Arkeologin sysslar inte heller, som idéhistorien, med att analysera föreställningar, teman och tankar i diskursen, och bedriver inte analys utifrån enskilda verk eller författare. Medan historieskrivning traditionellt sätt handlat om att tolka dokument, vilket för idéhistoriker inneburit att förstå ett dokuments mening utifrån en kontext eller belysa en kontext utifrån ett dokument, sysslar arkeologin istället med att beskriva hur vissa typer av diskursiva formationer möjliggör vissa typer av yttranden, texter, upphovsmän och idéer, samt hur dessa ger upphov till olika ”sanningsregimer”.

Diskursen som sanningsproducent och kopplingen mellan makt och vetande utvecklas ytterligare av Foucault när han i och med Diskursen ordning och ”Nietzsche, genealogin, historien” överger det arkeologiska projektet till förmån för genealogin. Jag ser ingen anledning till att betrakta dessa som två skilda metoder. Genealogin bör snarast ses som en vidareutveckling av tankegångarna i Vetandes arkeologi. I Diskursens ordning lyfter Foucault fram fyra centrala analysbegrepp: händelse, serie, regelbundenhet och möjlighetsvillkor. Motsatserna till dessa anser han vara betydelse, originalitet, enhet och skapelse. De sistnämnda, menar Foucault, ”har på det hela taget dominerat den traditionella idéhistorien där man varit ense om att söka efter skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten och den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser.”

I samma text framhåller Foucault även fyra ”metodkrav” för den genealogiska analysen, som påminner om resonemangen från Vetandets arkeologi. Principen att vända blicken bort från det man tidigare ansett vara diskursernas källa och kontinuitetsgarant, som författaren och disciplinen, för att fokusera på gallring och uppdelning av diskurserna kallar Foucault ”omkastningsprincipen”. ”Specificitetsprincipen” kallar han det metodkrav som förutsätter att vi inte kan närma oss en diskurs från en utomdiskursiv position och som inte förutsätter ett nåbart ting-i-sig bortom diskursen. Principen att inte söka sig utanför diskursen eller till dess föreställt dolda kärna kallar han ”exterioritetsregeln”. Enligt ”diskontinuitetsprincipen” måste diskurserna ”behandlas som åtskilda praktiker vilka korsas och ibland närmar sig varandra men lika ofta är ovetande om eller utesluter varandra.”

I ”Nietzsche, genealogin, historien” utvecklar Foucault sin metod med hjälp av den Nietzscheanska vokabulären. Han argumenterar för att genealogins objekt bör vara härkomst (herkunft) och uppkomst (entstehung), snarare än ursprung. Med betoningen på härkomst vill Foucault flytta historikerns fokus mot sådant som ofta slipper undan historisk analys, som kroppen, begären och känslolivet. Uppkomst, å sin sida, avser att betona historiens slumpmässighet och dess oundvikliga maktrelationer. Det problematiska med ursprungstänkandet är att det innebär ett sökande efter essenser, vilket Foucault menar är metafysik, inte historieskrivning. Den genealogiska historien visar på kontingensen i vad som framstår som absoluta sanningar och framhåller att tingen saknar essens och är helt igenom historiska produkter.

Vetandets arkeologi uppmanar till en slags ”diskurshistoria” främst genom en mängd negativa påståenden kring hur vi inte borde bedriva historia: vi bör inte tolka, i mening att försöka nå ett dolt, bortomdiskursivt historiskt inre; inte bedriva historisk analys utifrån enskilda verk, personer eller discipliner; inte eftersträva kontinuitet och enhet; inte söka ursprung eller regelbundenheter. Foucault säger inte mycket om vinsten med detta förhållningssätt till historien bortsett från att diskursen är grunden för vilka yttranden som är möjliga och för vad som anses vara kunskap. Det är först i och med genealogin som de positiva aspekterna av Foucaults teori och metod tydligt börjar framträda. Foucault visar då på genealogins identitetsupplösande funktion, dess perspektivism och dess kritiska aspekter.

Foucault skiljer, i Diskursens ordning, på genealogi och kritik. Samtidigt framhåller han att det inte är möjligt att helt särskilja dessa aspekter av hans historiesyn. Kritiken, menar han, visar på kontingensen i de sanningar vi håller för absoluta och granskar hur diskurserna kontrolleras. Kritiken ”ägnar sig åt systemen för inneslutande av diskursen. Den försöker lokalisera och avgränsa principerna för diskursens inordning, uteslutning och knapphet.” Genealogin, å sin sida, studerar diskursernas formation, inom och utom kontrollens gränser. Den analyserar diskursens produktiva makt och hur olika påståenden inom diskursen görs till sanna eller falska. Skillnaden mellan kritiken och genealogin, menar Foucault, gäller främst ”angreppssätt, perspektiv och avgränsning.”

Själv har jag svårt att se någon nytta med att skilja mellan ett kritiskt och genealogiskt angreppssätt. Inte heller, som sagt, med att skilja mellan arkeologi och genealogi. Foucaults karakterisering av idéhistorien och hermeneutiken må vara något missvisande och orättvis, men jag menar ändå att man med fördel kan läsa honom som just en idéhistoriker som försöker omforma den egna disciplinen. Inspirerad av Foucault kan idéhistorikern vända sitt fokus bort från enskilda upphovsmän och texters mening, till att analysera vilka yttranden och subjekt som är möjliga under olika sanningsregimer och diskurser. En idéhistorisk analys handlar då inte om att upprätta kontinuitet och koherens, eller att söka en historisk sanning eller identitet. Snarare bör mångfalden, diskontinuiteten och motsägelserna bevaras i analysen. Samtidigt ska vetandets och maktens oundvikliga sammanflätning erkännas. Dessutom bör idéhistorikern, i enighet med genealogins perspektivism, erkänna sitt eget perspektiv och närma sig historien utifrån sin samtids angelägenheter. För genealogens ”historiska sinne” implicerar ”en blick som vet varifrån den ser lika väl som vad den spanar efter.” Detta erkännande av historikerns perspektiv framhäver analysens kritiska och politisk udd.

Vi behöver inte följa Foucaults ibland svårtydda historiografiska rekommendationer fullt ut. Däremot bör vi ta hans kritik av idéhistorien på allvar och kan använda honom som inspiratör för att bedriva mer samtidsrelevant och kritisk historisk forskning.

Trauma, historia, narration

Kategorierna minne och glömska är inte bara kopplade till enskilda personer utan figurerar även på ett kollektivt plan, och det kollektiva minnet är nära sammanbundet med historieskrivning. På samma sätt har våra så kallade livsnarrativ – som jag berört i tidigare inlägg – mycket gemensamt med de kollektiva narrativ vi skapar genom bland annat historieskrivning. I detta inlägg, som knyter an till de tre föregående, ska jag diskutera narrativisering och historieskrivning i förhållande till den mänskliga gränserfarenheten trauma, både som politisk och terapeutisk strategi.

Att berätta de gömda, glömda och förtrycktas historia (så kallad minoritetshistoria) har varit populärt de senaste decennierna. Forskaren väljer då studieobjekt av politiska skäl, men påstår sig ofta vara objektiv (ideologibefriad) i framställningen. Syftet är att ge en misskänd grupp representation för att de ska ges politiskt erkännande och därmed möjlighet att delta i samhället på samma villkor som andra grupper. Detta är ett behjärtansvärt syfte med identitetspolitiska kopplingar. Ofrånkomligen är det så att det leder till en mer inkluderande och heterogen historieskrivning, men hur effektivt det är som politisk strategi är mer tveksamt. Dessutom måste vi fråga oss varför det är just historien vi ska vända oss till för politiskt erkännande. Problemet med detta, som Sara Edenheim påpekat i Anakronismen, är att en grupps legitimitet görs beroende av huruvida de kan formulera en berättelse om sig själva inom ramarna för historieskrivningens normer. Man måste fråga sig om inte även grupper och personer vars historia motsätter sig representation och historisk rekonstruktion ska erkännas som politiska subjekt. Edenheim menar att ett problem är att de grupper som för tillfället framhålls som historiskt marginaliserade nästan aldrig är samma som utsätts för det värsta förtrycket i samtiden; dessa vill historievetenskapen inte utvärdera förrän senare.

Viljan att skapa historiska narrativ är ofta extra tydlig bland människor som genomlevt trauman. Problemet, menar Edenheim, är att historieskrivning ses som lösningen på traumat, snarare än som ett symptom på detsamma. För att betrakta menings- och identitetsskapande genom historisk narrativisering som en grundläggande komponent inom oss är långt ifrån självklart. Kanske borde vi snarare se det som ett uppkommet begär till följd av ett trauma vi inte lyckas komma till rätta med och som vi förgäves söker lösa genom historisering? Men varför bearbeta just genom historisering och inte med andra strategier?

Edenheim menar att kravet på historisering för erkännande innebär att en marginaliserad grupp bara erkänns som detta genom att narrativisera sina erfarenheter av lidande och trauman. De kan därmed bara få politiskt makt genom att representera sig själva som offer. Detta, menar Edenheim i ett resonemang likt Wendy Browns, är en ressentimentsfylld och offerskapande ideologi. Som politisk strategi leder den inte till någon förändring av den politiska strukturen, utan gör enbart att allt fler offer på nåder ges plats i det liberalkapitalistiska samhället.

Åter till trauman. Dessa ansågs ursprungligen vara chockartade upplevelser bortom mänsklig erfarenhet. Freud spårade traumats uppkomst till industrisamhällets utbredning och olyckor förknippade med dödsfara, som de orsakade av exempelvis järnvägskollisioner, bombräder och skyttegravskrig. Snart insåg man dock att symptomen inte uppkommer omedelbart i och med händelsen som triggar traumat utan först senare. Därför talar man sedan 1980-talet hellre om PTSD (post-traumatic stress disorder). Vad som ska klassas som ett trauma är långt ifrån entydigt, men kännetecknande är tvångsmässig repeterad återupplevelse av den traumatiska händelsen, eller att den drabbade försöker undvika situationer och saker som kan påminna om ursprungshändelsen.

För att hålla neurosen borta vill den drabbade inte gärna återvända till den ursprungliga händelsen eller platsen. Detta, tillsammans med att upplevelsen är så pass svår att berätta om och begripliggöra på grund av dess extrema karaktär, gör traumatiska upplevelser till en utmaning för narrativt berättande. Just på grund av detta har det också ansetts viktigt att den traumatiska upplevelsen sätts i ett sammanhang och görs begriplig med hjälp av narration.

Traumat kan inte glömmas, men ofta inte heller göras begripligt. Det är meningslöst, men de som drabbats av det är ändå dömda att försöka finna mening och förståelse. Bland den så kallade ”vittneslitteratur” som ofta skrivits i andra världskrigets följd är detta ett vanligt tema. Här finner man en tydlig parallell till historieskrivning, men författaren W.G. Sebald menade att historia och akademisk forskning inte kan ge upprättelse på samma sätt som skönlitteratur. Oavsett vad man tror om det påståendet kan skönlitteraturen vara mer fri i sitt förhållande både till källor och litterär form. Sebalds böcker, men även verk av Primo Levi, Imre Kertész, eller Göran Rosenbergs fina bok om hans fars väg från Auschwitz till Södertälje och de minnen som slutligen ledde till hans självmord, är exempel på hur man kan konfrontera den omöjliga glömskan genom andra sorters berättande än en strikt faktabaserad framställning.

Sebalds prosaverk behandlar traumaproblematiken på ett intressant sätt. Berättarjaget är en anonym figur som fungerar som en slags förmedlare av berättelser från andra karaktärer. Dessa plågas av ett eller flera trauman, varav andra världskriget alltid ligger bakom ett av dem. Dessa karaktärers trauman överförs till berättarjaget som tenderar att relatera starkt till dessa personer. Ofta plågas karaktärerna av att förintelseminnena förtigits och hemlighållits, men samtidigt hjälper inte berättandet dem att bli fria från traumat. Ofta väljer de att anförtro berättarjaget – eller någon annan person som sedan förmedlar historien till berättarjaget, vilket är fallet i två av berättelserna i Utvandrade – i slutet av sina liv, som de själva ofta väljer att avsluta i förtid.

Sebalds Utvandrade är ett exempel på att berättandets läkande effekt i många fall helt uteblir och således misslyckas som terapeutisk strategi. Detta har fått Katja Garloff att hävda – med hänvisning till Giorgio Agambens uttalande om att emigration är “an instance of departure without arrival and without return” (vilket är ett intressant uttalande i relation till Rosenbergs bok) – att vittnesmålet inte är ett återvändande till det förlorade minnet, utan “a departure to new expressive possibilities”. Det handlar alltså om ett tvång att berätta som inte går att komma undan. Det man måste göra är att undersöka nya vägar att berätta på. Kanske är det därför skönlitteraturen, med dess öppenhet för formexperiment, på många sätt är en mer lämpad form för traumabearbetning än historieskrivningen?

Inom traumateorin har det ofta argumenterats att narration har en läkande effekt, men i Utvandrade sker snarast det motsatta. I och med berättandet tvingas karaktärerna återuppleva händelser de helst vill glömma och deras lidande blir allt värre. De lyckas inte formulera fullständiga berättelser, utan de allra viktigaste och mest traumatiska händelserna antyds bara. Men kanske är det just på grund av att de psykologiska barriärerna aldrig helt bryts igenom som den läkande effekten av berättandet uteblir? Berättarens roll i boken är att samla de fragment till vittnesmål om historiens oförrätter han kommer över och genom att kombinera dem med drömmar, fantasier, historiska fakta och arkivmaterial i form av dagböcker och fotografier, och ge dem en narrativ form. Det är inte de direkt drabbade av traumat som läks, utan efterföljande generationer. Traumat hindras från att överföras, eller åtminstone mildras, i det kollektiva minnet. Detta är samma sak som sker i Rosenbergs bok, där hans far inte själv kunde komma över sitt trauma, men sonen rekonstruerar, kontextualiserar och narrativiserar sin fars minnen i relation till sig själv för att på så sätt förstå och komma över sekundärtraumat.

Idéhistorikern Dominick LaCapra menar att traumabearbetning har större chans att lyckas när det görs till en social process, snarare än när det enbart sker mellan analytiker och analysand, vilket kanske är skälet till att det inte lyckas i Utvandrade. Bearbetningen handlar om att skaffa sig kritisk distans till traumaerfarenheten, att artikulera dess representationer och affekter, och att försöka begripa hur erfarenheten i det förflutna inverkar i nuet och påverkar framtiden, samt att förstå de drabbades tendens att agera ut traumat, och varför det kan vara nödvändigt. Utagerande, menar LaCapra, bör ske inom ramen för bearbetning av traumat, snarare än att ges fritt spelrum. På så sätt kan man utveckla strategiska motkrafter mot tvångsmässiga upprepningar som uppstår när det förflutna återupplevs utan kontroll och det framstår som att det inte fanns någon skillnad mellan det förflutna och nuet. Beskrivet på det sättet kan man säga att trauman är desorienterande och rubbar ens förståelse av befintliga kontexter och leder till icke-kontextuella erfarenheter; alltså att erfarenheterna återupplevs i ett sammanhang där de egentligen inte är motiverade.

Att tänka historisk tycks alltså vara en förutsättning för att lära sig leva med och skapa distans till traumat. Om berättande skriver LaCapra: ”Narrative at best helps one not to change the past through a dubious rewriting of history but to work through posttraumatic symptoms in the present in a manner that opens possible futures.” Traumaerfarenheten är inte historia (i meningen över och förbi) eftersom dess effekter fortfarande drabbar en och till och med kan återupplevas. Traumat kan aldrig läkas, men man kan lära sig leva bättre med det och förhindra att det överförs till andra. Vittnesmål, historia och fiktion delar vissa narrativa egenskaper vad gäller trauman. I vittnesmålet är den affektiva återberättelsen av erfarenheterna det som drabbar oss. Historia fokuserar på faktapåståenden om händelseförloppet och dess orsaker, men kan ta hjälp av vittnesmål för att nå den traumatiska erfarenheten. I skönlitteraturen finns utrymme för experimentation och fantasi som ger unika expressiva möjligheter. För att traumabearbetning ska ha chans att lyckas behöver de olika formerna samsas med och inspireras av varandra.

Brown och identitetspolitiken

För att knyta an till föregående inlägg om identitetspolitikens problem och begränsningar ska jag diskutera detta utifrån den vänsterpolitiska teoretikern och feministen Wendy Browns tänkande. Brown menar att identitetspolitikens drivkrafter ofta är personliga erfarenheter av förtryck, med följden att den i allt för stor utsträckning strävar efter att peka ut de skyldiga för det egna lidandets uppkomst. Den politiska blicken riktas mot det förflutnas oförrätter istället för mot en vision om en radikalt bättre framtid. Identitetspolitiken drivs enligt Brown av en moraliserande lättkränkthet som härstammar ur en känsla av maktlöshet över det egna ödet. Identitetspolitiken är de maktlösas moraliserande hämnd. Moraliserandet tar sig ofta uttryck i en strävan att förbjuda vissa ord, handlingar och uttryck. Detta inskränker, disciplinerar och förhindrar dialog, vilket Brown anser vara antiintellektuellt och antidemokratiskt.

För att fånga problemen med identitetspolitiken använder sig Brown av Nietzsches ressentimentsbegrepp. Ressentiment innebär att genomsyras av en känsla av bitterhet, agg och moralisk rättfärdighet, som de förtryckta riktar mot de som beskylls för oförrätterna. Ressentimentsbärarna gör oförrätterna till en del av sin identitet och fångas därför i strukturen inom vilken oförrätterna uppkom i. Leila Brännström exemplifierar: ”Den som till exempel utstått umbäranden på grund av det heterosexuella primatet, som hyser agg mot heterosexister eller heterosexuella och som i alla lägen identifierar sig som homosexuell och handlar i denna egenskap, fortsätter att låta sig styras av den logik som gör hetero- och homosexualitet till varandras motsatser.” Detta underbygger, snarare än utmanar, det duala sexualitetstänkandet och den förtryckte görs beroende av sin identitet som förtryckt. Nietzsche beskrev ressentiment som ”de svagas triumf som svaga”.

Brown är dock inte emot identitetspolitik, utan vill snarare visa på dess begränsningar och uppmana oss att formulera större och radikalare krav på förändringar än vad som är möjligt inom identitetspolitikens snäva ramar. Hon menar att identitetspolitiken inte strävar efter att förändra de förtryckande strukturerna. Den är alltså affirmativ, inte transformativ, som Nancy Fraser skulle sagt. Identitetspolitiken fokuserar för mycket på vilka personer vi är (vit, homo, kvinna, medelklass etc.) och kämpar enbart för att den egna gruppen ska bli upptagen i samhället på samma villkor som andra. Kampen är förvisso viktig, men det är inte en kamp som förändrar samhällsstrukturerna. Bara genom att hänvisa till det kapitalistiska samhällets vita heterosexuella maskulina medelklassideal kan identitetspolitiken göra anspråk på en underordnad position. Därför utmanar denna sorts politik inte kapitalismen och är därmed otillräcklig som vänsterpolitik. Identitetspolitikens mål är liberalt affirmativa, inte radikalt transformativa, även om medlet att förbjuda vissa ord och handlingar inte kan betraktas som särskilt liberalt.

Brown framhåller också, likt Fraser, att identitetspolitiken växte fram samtidigt som kritiken av klassamhället avtog. Därmed inte sagt att hon – igen likt Fraser – vill tillbaka till den gamla marxistiska vänstern, så otillräcklig den var. Men identitetspolitikens moraliserande och paradoxala konstruktion av samma ”skillnader” (i kön, sexualitet, etnicitet etc.) den vill undergräva är ingen seriös utmaning mot rådande samhällsstrukturer och bidrar inte med någon kritik av det kapitalistiska och nyliberala samhället. Och att formulera ett alternativ till detta samhälle är vad vänstern bäst behöver, menar Brown.

Varken Wendy Brown eller Nancy Fraser är emot identitetspolitik, men de anser den vara otillräcklig som feministisk och vänsterradikal strategi. En risk är att identitetspolitiken låser personer och grupper vid det förflutnas erfarenheter och därmed hindrar framtidsinriktad experimentalism i tanke och handling. Att essentialisera identitet gör att personer på grund av att de har vissa gemensamma egenskaper förväntas dela samma politiska mål, vilket på samma gång riskerar att låsa ute personer som saknar vissa egenskaper från att delta i kamper de sympatiserar med. Bättre är att välja sina medkämpar utifrån affinitet än identitet och att sträva efter att destabilisera och utmana de dikotomier som ligger bakom förtrycket (som uppdelningen man-kvinna och hetero-homo). Att, likt Fraser, tänka i termer av erkännande kan ta oss runt problematiken eftersom det sätter fokus på målet för den politiska kampen istället för på vilka som utkämpar den.

Fraser och identitetspolitiken

Frågan om identitetspolitikens eventuella skada och nytta är ständigt återkommande i kulturdebatten, men sällan präglad av djupare insikter och resonemang. Den tänkare som jag själv tycker bäst diskuterat identitetspolitiken och utvecklat en analytisk modell för att hjälpa oss att tänka i dessa frågor är den amerikanska feministen och politiska teoretikern Nancy Fraser, vars åsikter i frågan jag i det följande ska sammanfatta.

Fraser menar att vi måste fråga oss vad rättvisa stävar mot. Hennes eget förslag (som låter bättre på engelska) är: redistribution, recognition, representation. Dessa tre kan i sin tur inordnas under det gemensamma målet om jämlikt deltagande i samhället. De tre målen för rättvisa verkar inom varsin sfär: den politiska, kulturella och ekonomiska. Fraser menar att post 1968-vänstern försköt sina politiska krav från omfördelningsfrågor (den ekonomiska sfären) till krav på upphörande av diskriminering och erkännande av kvinnors och minoriteters rättigheter (den kulturella sfären).

Även om den feministiska kulturkritiken varit viktig då den visat på vänsterns blindhet inför rasism, heteronormativitet och sexism, är det olyckligt att omfördelningsfrågor och därmed kritiken av det kapitalistiska samhället åsidosatts, menar Fraser. Post 1968-vänsterns kulturalism är lika beklaglig som den tidigare vänsterns ekonomism. Vi behöver en teori som kan hålla båda sfärerna i huvudet samtidigt. Vad gäller den politiska sfären tillkommer denna först i Frasers senare tänkande och är då menad att peka ut felavgränsningar vad gäller politisk representation som ett separat rättviseområde.

Hellre än att tala om identitetspolitik använder Fraser begreppet ”erkännandets politik” (politics of recognition), vilket är ett arv från Hegel som hon delar med exempelvis Charles Taylor och Axel Honneth. Erkännadepolitik handlar om att häva statusunderordning och främja deltagande på lika villkor, till skillnad mot identitetspolitiken som tenderar att psykologisera misskännande. Dessutom fokuserar identitetspolitik på vilka som deltar i kampen, medan erkännandepolitik fokuserar på kampens mål.

Problemet med erkännande är enligt Fraser att det allt för ofta tränger undan kampen för omfördelning istället för att komplettera och berika den. Dessutom menar hon att identitetspolitiken tenderar att uppmuntra till separatism och intolerans. Orättvis fördelning tenderar då att behandlas som en sekundär effekt av bristen på erkännande, vilket är lika fel som att behandla till exempel förtryck av homosexuella som en följd av skev fördelningspolitik. Fraser menar att identitet förenklas och förtingligas och att det tycks finnas ett behov av att uppvisa ”autentiska identiteter” som pressar människor att anpassa sig till givna gruppkulturer. Detta hämmar kulturkritiken och förhindrar kulturella experiment. Dessutom tenderar identitetsmodellen att bli monologisk, alltså att identitet anses vara någon människor konstruerar på egen hand och att ingen utifrån har rätt att komma med avvikande tolkningar (alltså vad jag i föregående inlägg refererade till som ”imaginär narcissism”). Bättre är då att behandla erkännande som en fråga om social status; som erkännande inte av gruppidentiteter, utan av enskilda personers rätt att upptas som fullvärdiga deltagare i det sociala livet. Målet är att avskaffa underordningen, inte att höja värdet för vissa gruppers identitet. Enligt statusmodellen krävs även omfördelning av resurser för att häva den sociala underordningen.

Det ska noteras att Frasers uppdelning av rättvisan i olika sfärer inte är avsedd att vara värderande, utan analytisk. Det är givetvis inte oproblematiskt att skilja mellan materiell ekonomisk exploatering, å ena sidan, och orättvisor orsakade av status och normer, å andra sidan. Likväl hjälper det oss att spåra orättvisornas uppkomst och att se hur de olika sfärerna är sammankopplade. Det är inte Frasers avsikt att argumentera för en marxistisk uppdelning mellan (ekonomisk) bas och (ideologisk/kulturell) överbyggnad, där den senare bestäms av den förra. Snarare vill hon vissa på hur den ekonomiska och kulturella sfären formas av varandra och har förändrats historiskt.

Marxismen föreställde sig att proletariatet skulle avskaffa sig själv som klass, inte att få sin olikhet erkänd. Detta eftersom proletariatets förtryck härrör från den ekonomiska sfären. Med gruppen homosexuella är inte samma tillvägagångssätt möjligt. Även om den gruppen också är ekonomiskt förfördelad är förtrycket grundat i den kulturella sfären och bör således bekämpas med erkännandepolitik, inte omfördelningspolitik, menar Fraser. Om vi istället för klass eller sexualitet vänder blicken mot kön eller etnicitet blir det dock svårare att entydigt placera förtryckets uppkomst till en av sfärerna.

Fraser skiljer mellan affirmativa och transformativa strategier för politisk förändring. De affirmativa är liberala och inte ämnade att förändra samhället i grunden, medan transformativa strategier är radikala och strukturförändrande. De båda strategierna återfinns inom områdena politik, ekonomi och kultur. I den ekonomiska sfären är den affirmativa politiken förknippad med liberal välfärdspolitik, medan den transformativa vill ändra grunden för produktionsförhållandena och därför traditionellt förknippas med socialism. Inom den kulturella sfären innebär de affirmativa strategierna en mångkulturell strävan efter att uppvärdera nedvärderade grupper samtidigt som grupperna hålls intakta. De transformativa strategierna är där förknippade med dekonstruktion av själva gruppidentiteterna, som exempelvis queera försök att destabilisera dikotomierna man-kvinna och homo-hetero, snarare än affirmativa försök att uppvärdera homosexualitet och kvinnor (vilket snarare riskerar att förstärka uppdelningen av gruppidentiteter). Fraser menar därför att identitetspolitik hör samman med liberalism eftersom båda främjar gruppskillnader, medan vänsterradikalism hänger samman med queerpolitik eftersom båda vill undergräva gruppskillnader och ändra strukturer. Detta är tänkvärt eftersom det i den svenska debatten ofta är just folk på vänsterkanten, inte sällan under queerteorins inflytande, som förespråkar identitetspolitik. Här tror jag att Fraser skulle kunna inspirera till nytänkande och öppna upp vad som ofta framstår som en överdrivet polariserad och onyanserad debatt.

Identitetsfrågan

Jag har tänkt ägna ett par inlägg åt den populära frågan om identitet. Till att börja med frågan om personlig identitet, som jag behandlade i min kandidatuppsats i filosofi 2011. Eftersom stora delar av texten är direkt inklippta från uppsatsen och jag bara gjort små tillägg och ändringar förefaller den i mina ögon något daterad, men jag tycker att dessa frågor är intressanta och värda att diskutera.

*

När analytiska filosofer diskuterar hur det kan komma sig att en person är identisk med sig själv vid två olika tidpunkter talar de om numerisk identitet. Om en person skulle kliva in i en maskin som skapar en utseendemässig och psykologisk kopia av denne vore dessa två personer inte numeriskt identiska. Däremot kvalitativt identiska. Det vill säga, de skulle se likadana ut utan att vara en och densamma. Den personliga identitetens problematik handlar dock inte om att vara sig själv personlighets- och utseendemässigt lik under livets gång; att vi förändras på dessa områden är ofrånkomligt. Frågan är hur det kan komma sig att vi fortfarande är oss själva trots dessa förändringar. Frågeställningen är därför: Vad krävs för att person X vid tidpunkt 1 ska vara identisk med person Y vid tidpunkt 2?

Inom det västerländska tänkandet har den härskande tanken sedan Platon varit att identiteten ytterst består av en oföränderlig essens. Platon menade, liksom man inom kristendomen senare skulle göra, att vi har en immateriell själ som överlever kroppens död. Under 1600-talet bidrog filosofer som John Locke och David Hume till att man allt mer började tänka på den personliga identiteten som någon dynamiskt, bestående av fysiska och psykiska processer i ständig förändring. Enligt Locke bestod en persons identitet ytterst av minnet. Detta är problematiskt eftersom minnet är förrädiskt. Vi kan bilda pseudominnen, eller tro oss minnas sådant som i själva verket hänt någon annan. Dessutom saknar vi minnen från stora delar av vårt liv. Få har tydliga minnen från sina första barndomsår, vilket enligt Lockes teori borde innebära att en vuxen människa aldrig är identisk med sig själv som barn. Trots dessa svårigheter lever Lockes teori vidare i reviderade former, vilket jag ska återkomma till.

En motsats till Lockes teori, som enbart bygger på psykologiska samband, har under senare tid framförts av Eric Olson. Olson menar att om den personliga identiteten skulle bestå av mentala egenskaper så uppstår genast ett problem, då varken embryon eller människor i vegeterade tillstånd besitter sådana. Han lämnar därför alla psykologiska aspekter utanför identitetsproblematiken och närmar sig den istället från ett rent biologiskt perspektiv. Olsons tillvägagångssätt bygger på att han, istället för att tala om personer, frågar sig vad som krävs för att en mänsklig organism eller ett mänskligt djur ska vara identisk med sig själv. Denna syn har kommit att kallas ”animalism”. För animalisterna är det faktum att någon är en person enbart en temporär egenskap. En människas essens består, enligt detta synsätt, i att vara en biologisk varelse, vilket inte kräver någon form av psykologisk kontinuitet för att fortleva.

Ett tankeexperiment som använts för att visa på animalismens problematik är följande: Enäggstvillingarna X och Y är med om en olycka med utgången att X blir förlamad, men med ett fullt fungerande psyke. Y blir hjärndöd, men med en fullt fungerande kropp. Om vi flyttar över Xs hjärna i Ys kropp så att vi har en fullt fungerande person – är denna person X eller Y? Olson skulle svara att det mänskliga djuret är Y. Men, om vi tänker oss att det var Y som orsakade olyckan genom en olaglig handling som gjort Y, men inte X, efterlyst av polisen, är det då motiverat att Ys kropp med Xs hjärna ställs inför rätta på grund av den olagliga handlingen? Detta verkar orimligt. Det är inte folks biologiska kroppar vi gör juridiskt och etiskt ansvariga för sina handlingar, utan medvetna personer.

Olsons syn på identitet tycks genom att utesluta psykologiska aspekter missa en viktig del av vad som gör oss till dem vi är. Många av oss anser nog att människans avancerade mentala liv ger upphov till andra identitetsvillkor än hos enklare biologiska organismer, som silkesmaskar eller blåmusslor. Den psykologiska dimensionen kan inte uteslutas ur frågor som rör den personliga identiteten.

Ett av de mest inflytelserika inläggen i identitetsdebatten under senare decennium står Derek Parfit för. Genom så kallade ”fissions-exempel”, det vill säga tankeexperiment i vilka en person delas i två eller fler delar, vill Parfit visa att den psykologiska dimensionen är den viktigaste aspekten av vad det innebär att vara en person. Parfits exempel ser ut ungefär så här: Tänk dig ett fall i vilket en persons ena hjärnhalva förstörs och den andra fungerande hjärnhalvan transplanteras in i det tomma huvudet på en kropp som ser likadan ut som den som hjärnan tidigare tillhörde. Om den kopierade personen kommer att vara psykologiskt kontinuerlig med personen som tidigare hade hjärnan tycks det motiverat att acceptera operationen. Men, resonerar Parfit, om vi kan godta detta borde vi då inte även acceptera ett fall i vilket en persons båda hjärnhalvor kan transplanteras in i två likadana kroppar som den de tidigare tillhörde? Vi antar att personerna kommer att ha samma psykologiska innehåll. De två personerna kan dock omöjligen vara numeriskt identiska med varandra, då en person som sagt aldrig kan vara numeriskt identisk med andra personer. Eftersom relationen mellan den ursprungliga personen och de som fått hjärnan efter operationerna är samma i de båda exemplen kan identiteten inte vara det som spelar roll, menar Parfit. Han hävdar att det vore orimligt att godta det första exemplet men inte det senare och konstaterar: ”What matters isn’t that there will be someone alive who will be me. It is rather that there will be at least one living person who will be psychologically continuous with me as I am now”.

Det är svårt att neka till att Parfit har en poäng i sitt resonemang – varför skulle det egentligen vara så viktigt att vara ”identisk” med sig själv? Genom att undvika den klassiska identitetsfrågan: ”Vad krävs för att person X vid tidpunkt T1 ska vara samma person som person Y vid tidpunkt T2?” lyckas han visa på att vi borde närma oss identitetsproblematiken från ett mer pragmatiskt håll. Många filosofer har också kommit att tänka på ett liknande sätt, medan andra menar att det visst är viktigt att hitta nyckeln till den personliga identiteten. De senare har ofta avfärdat Parfits exempel som omöjliga science fiction- scenarion som aldrig kommer inträffa. Det ligger visserligen något i den kritiken, men Parfits poäng torde vara att vi bör tänka identitet utan att föreställa oss att den består av en unik och oföränderlig essens och att lämna den numeriska aspekten därhän.

Likväl kan man fråga sig om inte Parfit tar oss tillbaka till frågan om minnet som identitetens byggsten och det problem en sådan teori medför. Ett sätt att försöka komma runt detta är att överge traditionellt atomistiska minnesteorier för en holistisk och narrativistisk identitetssyn. Genom att ge livet narrativ enhet, resonerar förespråkarna för denna teori, kan vi öka vår självförståelse, bättre orientera och förändra oss själva, samt underlätta vår reflektion över vem vi vill bli och hur vi vill leva våra liv.

Denna syn har exempelvis Daniel Dennett, som betraktar identiteten som ”a center of narrative gravity”. Precis som ett objekts tyngdpunkt inte är något som faktiskt existerar rent fysiskt, utan är en språklig konstruktion vi använder för att referera till det ställe på ett objekt kring vilket dess massa balanserar, är jaget inte något fysiskt utan en central punkt skapad av vår hjärna, runt vilken våra upplevelser och tankar sammanflätas till en sammanhängande berättelse. När vi tolkar oss själva – och vår självtolkning beror även på hur vår omgivning ser oss – förändras vår identitet, som enligt Dennetts syn är dynamisk och abstrakt.

Andra narrativister har upplevt Dennetts syn som allt för radikal och menar att vi måste erkänna att det finns ett kroppsligt förankrat och erfarande subjekt som föregår det självnarrativ vi skapar. Enligt detta synsätt erkänner inte Dennett att självnarrativet föregås av perceptuella och känslomässiga upplevelser som ligger till grund för berättandet. Invändningarna tycks komma från tänkare som vänder sig mot tanken på självet som fiktion och social konstruktion. Till exempel menar Parfit att trots att självet inte är samma sak som kropp, tankar och upplevelser konstitueras ändå personer av just dessa. Detta på samma sätt som att brons kan konstituera en staty utan att bronset är statyn, vilket ju blir tydligt om vi smälter ner denna.

Parfits har en poäng med sin kritik, men missar samtidigt målet en smula. Att något är en social konstruktion, som Dennett indirekt hävdar att självet är, innebär inte att beskrivningen skapar det fysiska objektet den beskriver. Att tala om självet som fiktivt tycks dock klumpigt och det verkar av praktiska skäl rimligt att anta att personer faktiskt existerar. Jag kan inte se att Dennetts och Parfits resonemang inte skulle kunna sammanfogas till en bättre teori om identiteten om vi antar att det är den psykiska kontinuitet som får oss att uppleva oss själva som en och den samma över tid är det som spelar roll, men accepterar att psyket har sin uppkomst i en förgänglig materiell kropp. Vår hjärna skapar självet, en teoretisk skapelse, men ändå verkar det rimligt att kunna hävda att ”jag” existerar.

Narrativistiska identitetsteorier är beroende av språket och, som Donald Davidson har påpekat, är interaktion en förutsättning för språk. Detta innebär att identiteten är beroende av omvärldens existens, vilket slår undan benen på solipsismen. Kunskap om det egna jaget, kunskap om yttervärlden och kunskap om Den Andre hänger samman och är ömsesidigt beroende. För att förstå en annan människa måste vi ta del av hennes självbild och försöka tillämpa oss hennes perspektiv på världen. Det samma gäller om vi vill förstå vilka vi själva är; vi måste tolka våra egna ord och handlingar och sätta dem i social, kulturell och historisk kontext. När vi gör detta skapar vi inte bara en berättelse som förklarar vad vi gör och vem vi är, utan varför. Vår identitet är inte oberoende av yttre faktorer, utan vi är, som Heidegger uttryckte det, utkastade i ett visst sammanhang, på en viss plats, vid en viss tidpunkt. Och med vissa biologiska förutsättningar, kan man ju tillägga.

Ett problem med narrativistiska förklaringar är att de ofta får det att framstå som att identiteten är något vi själva bestämmer över utan yttre påverkan. En tendens som Slavoj Žižek träffande kallat ”imaginär narcissism”. Man skulle också kunna fråga sig om det inte är aningen narcissistiskt att över huvud taget vara så upptagen med sin egen identitet som vi tycks vara idag? Kanske vore det på sin plats att lyfta blicken och istället reflektera över vilka sorters subjekt som skapas i det samhälle vi lever i. Kanske är föreställningen om att vi fritt kan välja vår identitet nära knuten till nyliberalismens tidevarv och dess hyllningar av valfrihet och självskapelse? Kan det vara så att nyliberalismen odlar avsaknandet av autentiska identiteter genom att kasta oss in en ändlös process av konsumistiskt självskapande som mer än något annat förvandlar oss till entreprenörer och konsumenter snarare än autonoma individer?